HTF har svikit Bo Hofvander, kanslist på PRO i Halland, på ett annat sätt än JUSEK gjorde mot byrådirektören Kenneth Sandberg. HTF företrädde sin medlem i Arbetsdomstolen men bara formellt. Man gjorde det så dåligt, att utgången i förväg var given!

Så menar Bo Hofvander själv, i denna artikel för Blågula Frågor:

Systematiskt förteg HTF-ombudet fakta och undanhöll avgörande information om sin klients anställ-ningsförhållanden, viktiga upp-gifter och omständigheter som kunde varit avgörande för rättens bedömning. Ombudet underlät att till AD lämna in erforderligt processmaterial och att till förhandlingarna kalla in vittnen eller anlita sakkunniga bisittare.

Själv hade jag hade före rättegången strängt förmanats att inte yppa mig i rätten med mindre än att jag blev tilltalad. Vid det enda tillfälle jag fick uttala mig, fick jag bara kort besvara de frågor som mitt juridiska ombudet från HTF ställde. Under detta förhör avbröts jag dessutom ofta av ombudet.

När arbetsgivarpartens huvudvittne allra sist kallades in under rättegången och precis före slutpläderingarna, framförde uppgifter som var helt felaktiga om innehållet i arbets-platsens dator, trodde HTF´s ombud mera på detta än på vad jag tidigare uppgivit om just detta!

Upprörd försökte jag protestera hos mitt ombud under förhandlingen, men han lyssnade då inte längre på mig. På detta sätt fortlöpte denna - uppenbart "riggade" - rättegång till slutet!

Här användes alltså en annan variant av svek än vad JUSEK gjorde mot Invandrarverkets byrådirektör i Malmö. HTF kunde nu se sina medlemmar och allmänheten i ögonen. Man kunde hävda att man låtit min uppsägning få en "rättvis" prövning i AD.

Som förklaring till att domstolen kommit fram till att PRO Halland hade "saklig grund" för sin uppsägning av mig, gav ombudet senare en redogörelse i den egna medlemstidningen:
"Från början verkade fallet handla om ett mycket litet användande (av PRO:s dator) men under förhandlingarnas gång framkom att privatanvändandet varit betydande! "

AD kom alltså fram till att PRO i Halland hade saklig grund att säga upp mig i huvudsak pga innehållet i den dator som hade använts av mig. Domen kom då bara att grunda sig på arbetsgivarens vittnesuppgifter om detta innehåll. Inget som talade i annan riktning tilläts framkomma (med benäget bistånd av det fackliga ombudet från HTF)! Rättegången utspelades alltså över mitt huvud!

Arbetsgivaren menade, att det rörde sig om ett omfattande privat missbruk av denna dator, och att det som lagrats på hårddisken skulle ha skapats av mig, huvudsakligen under arbetstid. I verkligheten rörde det sig om en oavsiktlig inkopiering, orsakad av en sammanblandning av två back-updisketter vid ett tidigare tillfälle då datorn hade krånglat. Man övervägde inte ens att det hade gått till på detta sätt.

Man påstod att det privata innehållet på hårddisken skulle röra sig om drygt 70% av allt som fanns lagrat i datorn. Om det nu hade förhållit sig på detta sätt, då hade jag omöjligen kunnat hunna sköta mina ordinarie arbets-uppgifter så väl som man ändå hävdade i rätten att jag gjorde. Jag hade dock bara fyra arbetstimmar per dag till förfogande.

För mig kom den subjektiva domen att bli tredubbelt traumatisk! Icke blott att ha förlorat ett arbete som jag trivdes med, och som gav en försörjning. Utan också att ha blivit grovt kränkt och utnyttjad av min arbetsgivare - och sedan sviken av mitt fack.

HTF-ombudet lade sig helt platt så fort förhandlingarna kom in på t ex datatekniska frågor. Istället för att ha möjligheten att ha med en datakunnig bisittare, vilket vi tidigare hade kommit överens om, förklarade ombudet för rätten att "tyvärr kan jag inte kommentera motpartens data-tekniska uppgifter eftersom jag inte kan något om datorer!"

Till saken hör att det inte går att överklaga en dom i AD.

Är det rimligt att innehållet på en dators hårddisk används som fällande bevis vid en rättslig prövning? Kan detta stå som enda bärande "bevis" vid en rättslig prövning? Innehåll och information i en dator kan ju lätt påverkas och förändras på flera olika och väsentliga sätt! Det kan även av en helt vanlig datoranvändare utan svårighet ändras till det utseende och de uppgifter som man vill visa vid ett givet "lägligt" tillfälle! Man behöver varken vara en specialist eller "hacker" för att klara av det!

En av de omständigheter som inte kom fram under rättegången i AD var att arbetsplatsdatorn hade varit i händerna på arbetsgivaren under hela den tid som förflöt fram till rätte-gången. Alltså i nästan sju månader och att man erkände i rätten att datorn dessutom hade använts under hela tiden! Kan ett bevis för ett påstått brott vara trovärdigt när det förvarats hos den svarande, den tilltalade ända fram till rättegången?

Fallet med datorn som avgörande bevis, vilket AD´s dom helt stödde sig på, kan liknas vid att man efter ett mord låter mördaren låna eller hyra ut mordvapnet till en skytteklubb! Vilket bevisvärde skulle ett sådant vapen ha vid den kommande rättegången?

Bör inte detsamma gälla min arbets-platsdator? Denna hade, innan upp-sägningsbeslutet blivit känt för mig, beslagtagits av PRO-ledningen och flyttats från arbetsplatsen under min semester sommaren -98. Innehållet i datorn hade "kontrollerats" av "en datakunnig student vid Högskolan i Halmstad". Därefter användes detta som muntlig "bevisning" på mitt "omfattande privata missbruk" vid rättegången sju månader senare. Dessutom uppgav man sig ha använt datorn under denna tid.

Bara misstanken att vem som helst hade kunnat ha tillgång till datorn och gjort vad som helst med den, borde ha fått rätten att reagera.

Man måste försöka få fram riktlinjer som visar, var en arbetsgivare skall ha rätt att sätta gränsen för hur mycket/litet personalen privat får använda arbetsplatsens utrustning. Det har inte prövats tidigare. Som det nu är finns det en flora av uppfattningar och principer som tillämpas på de svenska arbetsplatserna och uppenbarligen även av vissa av landets domstolar.

Avsaknaden av riktlinjer kan få en förödande effekt för den enskilda människan, har det visat sig! Alltså brister i policy och förhållningsregler på jobben och rättegångsprinciper i domstolarna skapar stora orättvisor. Anställda kan utsättas för godtycklighet.

· I vilken utsträckning är det rimligt att personalen tillåts privat använda företagets utrustning, som telefon, kopiator, dator, m m? Vad är "normalt" bruk och "missbruk" - som sedan kan leda till uppsägning?

Bör inte arbetsgivaren vara skyldig att i förväg klargöra var gränsen går, vad som är förbjudet och vad som är tillåtet?

Skall privat användning tillåtas överhuvudtaget på våra arbetsplatser?

Det verkar som att vi i Sverige har alldeles för slappa regler, eller inga regler alls för att privat få bruka arbetsgivarens utrustning. Det har ju nu visat sig att vad som tillåts på den ena arbetsplatsen kan av betydligt mindre och blygsammare orsaker resultera i en omedelbar uppsägning på den andra.

Ser man till vad man kommit fram till i den aktuella mediaundersökning som gjordes av Göteborgs Universitet för 1998, där man frågat anställda hur mycket de utnyttjade arbets-givarens Internetabonnemang privat på jobbet, så var det anmärknings-värda siffror. (Nordicom-Sverige, "Mediabarometern 1998", nr 1, 1999)

Hela 90% använde arbetsgivarens internetuppkoppling för privat bruk!

Det var enligt utredningen icke heller några korta stunder som uppkopplingarna varade när det gällde det privata surfandet på betald arbetstid! I snitt skedde detta i 45- 50 minuter per dag och den mängd privata e-postmeddelande som skickades från arbetsplatserna var hela 45% av det totala antalet! Man får onekligen intrycket att det rörde sig om rena "missbruket"? Och för detta s k "normala" användande har ännu inte någon veterligen blivit uppsagd - mer än med ett undantag...

Utan några fasta regler har arbetsgivarna i Sverige möjlighet att godtyckligt och när det passar göra sig av med personal som blivit s k "obekväm" och då använder man ofta som förevändning t ex "personliga skäl", "ledningen har förlorat förtroende för den anställde", "tjänstefel", "missköttsel av arbetet", "otillbörligt användande av arbets-platsens utrustning", och så standardanledningen; "samarbetssvårigheter"! Denna brist på policy och regler har PRO dragit nytta av.

"Saklig grund" ansågs också före-ligga, för att arbetsgivaren (uppenbart som förevändning) funnit att jag skickat åtta privata e-mail på arbetstid och därvid varit uppkopplad på Internet i genomsnitt någon minut per dag under ca fyra månader våren -98!

Detta privata sändande av e-mail kan jämföras med att han istället använt några ark av arbetsgivarens brevpapper för att skicka åtta privata meddelanden. Vem har inte gjort det? Surfandet skulle kunna jämföras med att ha ringt privata samtal. Vem har inte gjort det utan att få sparken? Närvaron av de privata dokumenten på hårddisken kan jämställas med att ha förvarat privata och personliga ägodelar och dokument i en skrivbordslåda på kansliet.

I detta fall kan man också jämföra det med att någon skulle ha glömt sin portfölj med egna personliga dokument på arbetet, att arbetsgivaren fann dem, läste och sedan anklagade den personen för att ha skrivit dem på företaget skrivmaskin, under arbets-tid.

Arbetsledningen lät mig för övrigt ofta sköta arbetsuppgifter i min bostad, särskilt om det var bråttom, eller mera avancerade dokument som skulle framställas. Man t o m kom hem och hämtade de färdiga jobben i bostaden! Antalet sådan tillfällen hade mycket exakt och detaljerat dokumenterats av mig och också ingivits till HTF´s ombud!

Dessutom höll jag med en egen omfattande kontorsutrustning, och köpte för egna pengar in sådant som behövdes till arbetsplatsen. Detta skedde under alla åren, utan ett öre i kompensation.

Detsamma gällde körandet med egen privatbil för att utföra dagliga transporter för kansliet. Ledningen brydde sig inte ens om att ersätta mig för de faktiska kostnaderna för bensinen. I fem år skedde detta, vilket innebar en besparing på ca 10.000 kr för den lokala pensionärsorganisa-tionen.

Det fanns nämligen ingen i ansvarig ställning som intresserade sig för att transporterna sköttes. Man besökte överhuvudtaget sällan kansliet. Det behövdes inte - allt fungerade ju.

Att arbetsgivaren inte först talade igenom problemet med mig är också anmärkningsvärt. Bakom min rygg och utan att ens förhöra sig om omständigheterna, beslutade man att omgående säga upp mig så snart jag återkom från sin semester.

SOM JÄMFÖRELSE till mitt fall kan tas ett annat fall (AD dom 47/99, nr A 173/98);

Arbetsdomstolen hade, med samma domare i nämnden, underkänt en arbetsgivares uppsägning av en till tio månaders fängelse dömd knarklangare. Arbetsgivare och polis hade funnit att knarklangaren använt arbetsplatsen som lagringsplats för sitt knark. I detta fall ansåg AD att arbetsgivaren inte hade saklig grund för sin uppsägning av langaren, trots att arbetsgivaren hade en klart uttalad policy som just rörde användandet och hantering av både alkohol och droger!

Här visade AD en hög toleransnivå, med ett stort hänsynstagande till de förmildrande omständigheter som man lyckades finna. Knarklangaren fick behålla sitt jobb och tilldömdes ett skadestånd på 50.000 kr för den "obefogade" uppsägningen, samt kompensation för förlorad inkomst.

Naturligtvis kunde AD lätt ha funnit flera förmildrande omständigheter i PRO-fallet, om man så önskat. T ex var jag handikappad och hade sjukpension till 50%. Pga detta omfattade min anställning bara fyra timmar per dag och PRO uppbar ett 75%-igt lönebidrag för att täcka kostnaderna. Jag var alltså synnerligen billig i drift för arbetsgivaren.

Bo Hofvander