Urban Löthman hade inbrott i sin villa för knappt två år sedan. Då blev han av med ägodelar till ett värde av 68.000 kronor, och tjuven åke aldrig fast.

I juni -99 hade han åter inbrott. Denna gång hann tjuven inte ta något av värde, dessutom åkte han fast.

Ändå blev det senare inbrottet på flera sätt en smärtsammare erfarenhet.

De flesta som råkat ut för ett inbrott i sin lägenhet eller villa kan vittna om hur kränkande det upplevs. Det är viktigt att ha en egen vrå som är ens egen, ett utrymme fredat från intrång. Redan känslan av att någon gått över tröskeln när man inte är hemma och rotat bland ens privata saker är jobbig, det raserar en trygghet.

Urban Löthman, 52, arbetar som "säljare i restaurangsvängen". Sedan 14 år bor han med sin fru i en villa i Sollentuna. Det är ett hus med trädgård som de uppenbart lagt ned en hel del tid och arbete på.

Sedan ett inbrott i december -98 hade Löthmans sin villa larmad, och det fanns små skyltar vid fönstren som angav detta. Inte desto mindre drabbades de snart på nytt. Detta skedde i samband med en inbrottsvåg i området.

Urban Löthman: - Enligt vad man skrev i lokaltidningen var det en brottsvåg här i juni. När folk kom hem efter midsommarfirandet var det många villor som hade haft påhälsning. Och samma vecka jag hade inbrott var det tre till i grannskapet som drabbades.

Det ovanliga med inbrottet hos Löthmans var att gärningsmannen åkte fast. Han hade grävt upp en sten på baksidan av huset och slängt den genom altandörren. Dels väckte oljudet en grannes uppmärksamhet, dels gick snart larmet.

Detta borgar i sig inte för att en tjuv åker fast, men i detta fall slumpade det sig så att polisen var i närheten, och kunde vara på plats inom en minut.

Larmet gjorde att tjuven fick bråttom, och aldrig kunde fullborda någon stöld:

- Han hann bara tömma litet garderober, dra ut lådor i ett av rummen, ta fram hagelgeväret...

Gärningsmannen visade sig vara en 32-årig chilenare, Hernan del Carmen Diaz Uribe, på tillfälligt besök i Sverige.

Hit hade han kommit efter tips från landsmän, att i Sverige kunde han få arbete. Det fick han också, men efter 16 dagar tog det arbetet tog slut, och även pengarna. Det var då han beslöt att göra inbrott.

Urban Löthman: - Samma dag den 17 juni hade polisen tagit honom på Husby torg med narkotika på sig.

BgF: - Hade de låtit bli att släpa honom då, så hade han kanske inte kunnat göra något inbrott hos dig?

- Nej, då hade jag väl klarat mig den dagen i varje fall.

Nåväl, nu var Uribe i alla fall fast. För en gångs skulle hade man lyckats få fast en inbrottstjuv. Polisen gladde sig och Urban Löthman gladde sig.

Dom föll i Sollentuna Tingsrätt redan efter tre veckor. Mål nr B 1520-99 den 2 juli.

Därvid visade det sig dock att Uribe slapp straff!

Han frikändes inte, utan befanns skyldig till själva gärningen - "försök till grov stöld"- men påföljden blev "villkorlig dom". Det enda var att han inte fick återvända till Sverige förrän efter 5 år. Uribe kunde fara hem till Chile på den flygbiljett han redan hade.

- Inget straff, inget böter, ingenting! Mig kostade det en avbruten semester från Värmland, fick åka ner när glasmästarn kom, nu ska jag ha snickare här...

- 1.500 spänn i självrisk, som jag inte lär få. Det ska gå genom kronofogden och då är han redan hemma i Chile.

BgF: - Vad kostade rättegången?

- Det gick på nästan 11.000 i tingsrätten och 6.000 i Svea Hovrätt.

BgF: - Och det står staten för?

- Javisst, det blir skattebetalarna som får kliva in.

Domen i hovrätten föll den 2 augusti och fastställde tingsrättens dom.

Urban ser det som en unik dom:

- Åklagaren var upprörd över domen, han hade talat med kollegor och de hade aldrig varit med om något liknande.

Efter tingsrättens dom tog Urban Löthman kontakt med massmedia, och det kändes lika kränkande som själva domen:

- Jag ringde de fyra stora dags-tidningarna - Expressen, Svenskan, DN och Aftonbladet. Och berättade det här för någon på redaktionen som hade hand om kriminalreportage.

- Det var ett stort intresse... tills jag sa att han var chilensk med-borgare. Då var det locket på, då var det ungefär som att jag var någon katten hade släpat in.

- I synnerhet Expressen betedde sig närmast svinaktigt i telefon. Dom började skjuta på mig och ifrågasätta hela min inställning till invandrare.

BgF: - Men vad du begärde var ju inte att han skulle dömas annorlunda för att han var utlänning.

- Exakt. Vare sig man är svensk eller utlänning ska det bli ett straff om man begår brott i Sverige.

BgF: - Vilket straff anser du hade varit rimligt?

- Man måste ju markera hemfriden på något sätt. Åtminstone tolv månaders fängelse borde han ha fått.

BgF: - Tror du att han hade blivit bättre av fängelse?

- Nej, men det skulle ändå vara en signal om att det inte är okej att göra inbrott i Sverige.

- Nu blev det ingen påföljd alls, inte ens fem kronor i böter!

Urban anar bakom domen en diskriminering:

- Jag har ju svårt att tänka mig om jag gjorde inbrott hos min granne, att det inte skulle bli någon form av påföljd.

BgF: - Eller antag att Uribe istället hade gjort sitt inbrott hos Laila Freivalds eller Göran Persson...

- Då hade kanske domen blivit en annan.

För polisen måste ett fall som detta, menar Urban Löthman, upplevas väldigt frustrerande. Här har man för en gångs skull får fast en inbrottstjuv, på bar gärning, ändå blir det inga konsekvenser. Vilken motivation ger detta för polisen att fortsättningsvis an-stränga sig?

Urban ser också en fara i att enskilda medborgare framöver börjar ta lagen i egna händer.

Blågul kommentar

Varför fick Hernan del Carmen Uribe inget straff?

Kan en faktor vara ont om pengar, att en fängelsevistelse i Sverige helt enkelt kostar för mycket?

Därtill kan ju ifrågasättas om en vistelse i svenskt fängelse verkligen kan upplevas som något avskräckande för en arbetslös från Chile. Dels erbjuder fängelse en hel del komfort - husrum, mat, fri tandvård mm. Dels gör dagpenningen att Uribe efter ett år i fängelse skulle ha kunnat återvända till Chile med mer pengar på fickan än vad även ett för honom lyckosamt inbrott förmodligen skulle ha givit.

Skulle en vanlig svensk med ordnat liv hamna i fängelse kan det medföra ett hårt indirekt straff, i form av skadat anseende och förlorat arbete. För en person som Uribe gäller knappast detta.

I detta ligger ett dilemma. Vad som formellt skulle vara likhet inför lagen innefattar i själva verket en avgörande olikhet.

Ovanpå detta kommer den praxis som denna artikel illustrerar: det finns inte ens en formell rättvisa.