"Alla människors lika värde". Denna paroll har blivit något av ett stridsrop från den sida som i särskilt hög grad anser sig representera tolerans. Här går, menar man, en vattendelare inom politiken.

Inte desto mindre ryms här fundamentala oklarheter:

• Ska "alla människors lika värde" betyda att alla har samma rätt att bosätta sig i Sverige? Får vi inte försöka reglera invandringen, och vägra vissa personer uppehållstillstånd?

• Får vi inte rätt att ställa några villkor för beviljande av svenska medborgarskap?

• Måste vårt sociala trygghetsystem vara helt kravlöst? Får inte samhället ställa krav på motprestationer för bidrag?

"Alla människors lika värde" får för det första inte betyda någon global allemansrätt till Sverige. Parollen måste hänföra sig till dem som är bosatta i vårt land.

För det andra får den inte betyda en allmän kravlöshet. Rättigheter måste åtföljas av skyldigheter. Alla ska få chanser - samtidigt måste envar anstränga sig.

Vissa medborgerliga rättigheter - yttrandefrihet, mötesfrihet och föreningsfrihet - omfattar alla som är bosatta i Sverige. Andra sådana rättigheter - rösträtt och valbarhet - är knutna till medborgarskapet. Här är det dock möjligt att kvalificera sig, och bli medborgare.

DET PARADOXALA som nu inträffat är dock att vanliga svenskar håller på att förvandlas till en andra klassens människor i sitt eget land.

- Ett exempel på detta är diskrimineringslagarna, som på olika sätt ger förtur åt invandrare på arbetsmarknaden.

- Ett annat exempel är tillgången till yttrandefrihet och mötesfrihet. Där har vissa invandrare förklarat att de inte vill prata med oss i Blågula Frågor - det vore nämligen att "legitimera" oss. Inte heller vill de låta oss använda möteslokaler. Därtill har de visat sig vara i position att genomdriva sina önskningar.

Sverige måste ha plats också för sin egen ursprungsbefolkning.