Blågula FRÅGOR, nr 4/99:
Ett samhälle
för alla
"Alla människors lika värde". Denna paroll har blivit något av ett stridsrop från den sida
som i särskilt hög grad anser sig representera tolerans. Här
går, menar man, en vattendelare inom politiken.
Inte desto mindre ryms här fundamentala
oklarheter:
•
Ska "alla människors lika värde" betyda att alla
har samma rätt att bosätta sig i Sverige? Får vi inte försöka
reglera invandringen, och vägra vissa personer uppehållstillstånd?
•
Får vi inte rätt att ställa några villkor för
beviljande av svenska medborgarskap?
•
Måste vårt sociala trygghetsystem vara helt kravlöst? Får
inte samhället ställa krav på motprestationer för bidrag?
"Alla människors lika värde" får för det första inte betyda någon global allemansrätt
till Sverige. Parollen måste hänföra sig till dem som är
bosatta i vårt land.
För det andra får den inte betyda
en allmän kravlöshet. Rättigheter måste åtföljas
av skyldigheter. Alla ska få chanser - samtidigt måste envar
anstränga sig.
Vissa medborgerliga rättigheter - yttrandefrihet,
mötesfrihet och föreningsfrihet - omfattar alla som är bosatta
i Sverige. Andra sådana rättigheter - rösträtt och
valbarhet - är knutna till medborgarskapet. Här är det dock
möjligt att kvalificera sig, och bli medborgare.
DET PARADOXALA som nu inträffat är
dock att vanliga svenskar håller på att förvandlas till
en andra klassens människor i sitt eget land.
-
Ett exempel på detta är diskrimineringslagarna, som på
olika sätt ger förtur åt invandrare på arbetsmarknaden.
-
Ett annat exempel är tillgången till yttrandefrihet och mötesfrihet.
Där har vissa invandrare förklarat att de inte vill prata med
oss i Blågula Frågor - det vore nämligen att "legitimera"
oss. Inte heller vill de låta oss använda möteslokaler.
Därtill har de visat sig vara i position att genomdriva sina önskningar.
Sverige måste ha plats också
för sin egen ursprungsbefolkning.
Ledarstick


|