I Expressen den 16 april -07, inför TV4-debatten mellan (s) och SD, skriver Mona
Sahlin och Marita Ulvskog, partiordförande respektive
partisekreterare för Socialdemokraterna:
"Sverigedemokraterna
är ett litet extremt parti på högerkanten. Det utmanar demokratins
grundläggande idé om alla människors
lika värde och rättigheter. I dag
kallar det sig för 'ett nytt parti'. Partisymbolen har ändrats och
budskapet lagts till rätta. Partiledaren bär kostym och röd
slips, borta är uniformer och skinnskallar. Främlingsfientligheten är inlindad i ord som 'trygghet' och 'tradition'.
De skriver att de gjort upp med sin historia, men det räcker med att
titta på deras hemsida för att hitta gamla välkända förslag.
Invandrare ska återvända. Aborträtten ska inskränkas. Adoptioner
av barn från andra länder ska begränsas. Och så
vidare. Sammanhållande kitt - och det som skiljer ut detta parti från
andra - är rädslan och föraktet för det som upplevs som
annorlunda.
Vi socialdemokrater har valt att inte göra bisak
till huvudsak, att inte blåsa upp den svenska extremhögern till ett större problem än den faktiskt är. Vi har i stället
utmanat och tagit politiska debatter med våra huvudmotståndare,
moderaterna. Eftersom det är där, mellan oss socialdemokrater och
moderaterna, den tydliga linjen kan dras mellan
vänster och höger i svensk politik.
Vi har samtidigt varit drivande i ett mångårigt opinions- och
lagstiftningsarbete mot rasism
och diskriminering. Vi har tagit varje debatt om sakfrågorna.
Men vi har inte gjort det i direkt debatt med det politiska parti som representerar
extremhögern.
Efter det senaste valet har dock Sverigedemokraterna röstats in i 144
kommunfullmäktigeförsamlingar. Man kan tolka det på olika
sätt; som en proteströst från väljare som känner
sig övergivna av sina vanliga partier eller som ett mått på
främlingsfientliga stämningar. Alternativt båda på en
gång.
I detta läge måste alla goda
krafter vara beredda att tänka om, och tydligare inleda en dialog med missnöjda väljare. Visa att vi politiskt angriper arbetslöshet,
vanmakt, segregation och orättvisor som
ofta utgör grogrund för extrema rörelser - men också
ta debatten med de sverigedemokrater som nu sitter i fullmäktigeförsamlingar
(ibland i kommunstyrelser) och även ta en rak debatt med sverigedemokraternas
synliga ledare.
Vi socialdemokrater måste enligt vår mening göra allt detta.
Inte i första hand som en kamp om väljarna, utan som en strid av
det slag vi tar i alla andra sammanhang - för människovärdet och för ett samhälle som har viljan och ambitionen att bygga på
solidaritet och respekt.
Under de närmaste åren kommer vårt oppositionsarbete att
vara helt inriktat på regeringen Reinfeldt. Sverigedemokrater och andra
främlingsfientliga rörelser kommer vi att möta i huvudsak genom
dialog med deras väljare.
Men för att inte erbjuda dem den martyrroll de tycks så intresserade av att ikläda sig, har vårt
parti tackat ja till en debatt i TV4 med sverigedemokraternas ledare Jimmie
Åkesson och socialdemokraternas partiordförande senare denna vecka.
Vi ser det som ett politiskt renhållningsarbete.
De flesta partier i Sverige är rörande
överens om att arbetslösheten är för hög, att boendesegregationen och bristande integration
skapar problem, att isolering och vanmakt måste
brytas, att det finns brister i äldreomsorgen.
De flesta av oss är ju också i politiken för att förbättra
- vi vill skapa fler jobb, göra vården bättre, öka
tryggheten på gator och torg, ge barnen en bra
skolgång. Det är inte där vi skiljer oss åt,
utan i de lösningar på problemen vi väljer."
"...Vi ser att det finns samhälleliga problem som går utanför
individen - som klassklyftor och diskriminering - och vi vill använda
politiken för att lösa sådana samhällsproblem i ett gemensamt
åtagande mellan samhälle och den enskilde.
Högerextrema partier som sverigedemokraterna väljer i stället
en analys som skiljer ut dem från alla andra. De ställer grupp
mot grupp. De söker syndabockar.
Samtidigt ser de samhället som ett nollsummespel. Om en grupp får, så blir en annan utan. All dynamik är förlorad.
Inga nya jobb, inga nya idéer, inga nya branscher eller behov. Det
är en depressiv och ohistorisk samhällssyn.
Varför ställer sverigedemokraterna invandringspolitik mot äldreomsorg
och jämför kostnader för invandring med kostnader för
cancervård? Ett samhälle måste naturligtvis kunna klara båda.
Men då krävs dynamik, inte stillastående.
Varför placeras just invandrare, flyktingar eller homosexuella i sverigedemokraternas
syndabocksroller? Och vilka står på tur: människor med funktionshinder,
pensionärer, missbrukare eller folk
med 'fel' åsikter?
De idéer som sverigedemokraterna företräder kan inte lagstiftas
bort. I en demokrati är det inte så vi gör. De måste
bekämpas med kunskap,
i samtal och samhällsbyggande. Annars finns också risken för
en glidande anpassning till de främlingsfientliga extremerna, något
vi också kunnat se hända i vår omvärld. Men vi tänker
aldrig medverka till att förflytta vårt partis position bort från
försvaret av människovärdet och kampen mot diskriminering.
Var man har sitt ursprung ska aldrig få avgöra ens möjligheter
i Sverige.
Sverigedemokraterna utnyttjar människors bekymmer och besvikelser i vardagen.
'Låt Sverige förbli Sverige', skanderar de. Vårt svar blir:
Vi har alla anledning att känna stolthet över vårt land, men det Sverige extremhögern vill till
har aldrig funnits! Sverige är inte, och har
aldrig varit, ett inskränkt främlingsfientligt land som ängsligt
vaktar sig självt. Vi är tvärtom stolta över vår öppenhet och vårt engagemang i
andra. Vi är stolta över att vår röst i världen
förtjänar att lyssnas till. Det är också det Sverige
vi vill fortsätta värna.
Där Zlatan är lika svensk som kungen. Och människor, oavsett bakgrund, har
en chans att förverkliga sina drömmar."
Ur
SD:s svar, i Expressen några dagar senare:
"Artikeln
innehåller en rad plumpa och direkt felaktiga påståenden
om sverigedemokraterna... Vi är dock övertygade om att väljarna
är betydligt mer intresserade av att ta del av vår syn på
hur socialdemokraterna misskött det här landet under de senaste
åren, hur man svikit de äldre, kapitulerat inför brottsligheten,
underminerat grunden för den svenska välfärdsmodellen och inte
minst hur man försatt mer än en miljon människor i ett tärande
utanförskap. Det är trots allt Mona Sahlins parti som haft närmast
oavbruten makt över vår vardag de senaste 70 åren.
I
dagarna har vi alla kunnat följa händelseutvecklingen i det invandrartäta
Rosengård utanför Malmö, med bränder, sönderslagna
polisbilar, stenkastning mot brandkåren och människor till sjukhus.
Detta är inget unikt utan tvärtom något vi sett många
gånger tidigare, såväl i Sverige som i andra länder
i vårt närområde.
Vår
uppfattning är att detta på ett mycket tydligt sätt illustrerar
det totala misslyckande som den förda invandrings- och integrationspolitiken
kommit att utvecklas till. I stället för att ta varningssignalerna
på allvar har man, inte minst från socialdemokraternas sida, konsekvent
avfärdat all kritik mot denna utveckling som uttryck för 'rasism'
eller 'främlingsfientlighet', vilket inte minst ovan nämnda debattartikel
är ännu ett exempel på. Enligt vår mening är det
dags att Mona Sahlin och socialdemokraterna, i likhet med flera av sina kollegor
i till exempel Storbritannien och Danmark, i stället erkänner sina
misstag och tar ansvar för den situation de skapat.
Problemen
i Rosengård och andra liknande förorter kan till stor del härledas
till det som numera kallas utanförskap. Till skillnad från de sju
riksdagspartierna, med socialdemokraterna i spetsen, anser vi dock inte att
detta utanförskap vare sig kan eller ska skyllas på svenskarnas
ovilja att bidra till invandrarnas möjligheter att anpassa sig till det
svenska samhället. Vi menar i stället att en sådan process
omöjliggjorts. Dels av invandringens omfattning, dels av riksdagens uttalade
mål att omvandla Sverige till ett så kallat pluralistiskt samhälle.
Ska en integrationspolitik fungera krävs det dels att det finns ett folkligt
stöd för den, dels att invandringen hålls på en sådan
nivå att Sverige som mottagarland hinner med att slussa in de nytillkomna
i samhället innan det kommer fler. I stark kontrast till våra grannländer
Danmark och Finland har det i socialdemokraternas Sveriges saknats insikt
om båda dessa grundläggande förutsättningar.
Vi
sverigedemokrater har aldrig påstått att invandringsproblematiken
är den enda orsaken till det utbredda utanförskapet. Än mindre
har vi gett de enskilda invandrarna skulden. Däremot menar vi bestämt
att de kostnader, såväl ekonomiska som sociala, som den omfattande
invandringen medför påverkar hela det generella välfärdssystemet
i negativ riktning. Trots en längre tids högkonjunktur har vi inte
kunnat se några påtagliga förbättringar av välfärden.
Varför är det så? Och vad innebär det för framtiden,
när lågkonjunkturen obönhörligen kommer?
I
Sverige lever i dag hundratusentals pensionärer på en inkomst som
understiger socialbidragsnormen. Mer än var tionde svensk åldring
utsätts för våld, övergrepp eller försummelse efter
sin 65-årsdag. För de äldre som är i behov av vård
och omsorg saknas plats på äldreboenden. Detta är ett oerhört
svek mot dem som byggt den välfärd vi tar för given och vi
håller socialdemokraterna högst ansvariga för dessa och andra
missförhållanden som i dag är en realitet för väldigt
många svenskar.
Jimmie
Åkesson, partiordförande i Sverigedemokraterna
Björn
Söder, partisekreterare.
