John Järvenpää:

Målsägandetalan hotar yttrandefriheten

På Aftonbladets debattsida den 24 maj riktades skarpa angrepp mot svenskt rättsväsende, som inte anses prioritera hets mot folkgrupp tillräckligt hårt. Artikeln var skriven av de tre organisationerna Svenska Helsingforskommittén, RFSL och Expo.

Trion har stort inflytande på politiker och medier. För att komma tillrätta med den förmenta oredan inom rättsväsendet föreslår man så kallad målsägandetalan. Förslaget innebär att åklagare och JK ska fråntas sin exklusiva rätt att kunna väcka åtal för hets mot folkgrupp. Istället ska även vilken person som helst, som anser sig kränkt av exempelvis en text, kunna driva ärenden till domstol.

Som John Järvenpää visar i sin replik nedan kommer trions förslag onekligen att leda till att yttrandefriheten riskerar att urholkas än mer. Så kan personer med totalitär läggning - för vilka yttrandefriheten inte betyder något - hävda att man känner sig kränkta av böcker och annat material och därmed driva personliga vendettor.

Aftonbladet vägrade dock att ta in repliken. Man hade möjlighet att korta texten och föra ner den på insändarnivå, men avstod även från det. Någon motivering har man inte gett, vilket brukar vara kutym hos flertalet andra svenska dags- och kvällstidningar. Det brukar förvisso vara det sedvanliga "Av utrymmesskäl kan vi inte bereda plats..."

Att Aftonbladet inte släpper fram synpunkter på ett förslag som hotar yttrandefriheten är anmärkningsvärt. Inte heller har man på ledarplats tagit upp målsägandetalans inverkan på yttrandefriheten. Ledarskribenter har förvisso kritiserat odemokratiska tendenser i andra länder, något svenska medier reflexmässigt gör för dölja brister här, det som sker framför ögonen på oss. Den 27 maj var det t ex Putins Ryssland som fick sig en känga för dess "auktoritära tendenser". Det är givetvis vällovligt men det löser inte brister härhemma.

Till socialistiska Aftonbladets "försvar" ska sägas att dess "liberale" konkurrent Expressen också refuserade inkomna motargument i november 2003, i ett liknande ärende. Då hade man upplåtit plats åt Svenska Helsingforskommittén (SHK) som pläderade för skarpare användning av hets mot folkgrupp (se artikeln Hetslagen, yttrandefriheten och rättssäkerheten längre ner på denna sida). Den gången hade SHK omdömet att erkänna att det föreslagna kunde komma i konflikt med yttrandefriheten. I den nu aktuella artikeln har trion dock bortsett från att också målsägandetalan innebär en sådan konflikt.

Innan vi kommer till den refuserade repliken får Du som läsare här ta del av trions argument. De är ordagrant återgivna och åtföljs av kommentarer och
analys:

"Sedan mitten av 1990-talet har antalet anmälda hatbrott ökat stadigt. Det visar statistik ur Säpos årliga rapport 'Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet'. Prognoser för första halvåret 2003 visar på en ökning, särskilt för brott med homofientligt motiv."

Som synes inleder trion med det nyspråksklingande ordet "hatbrott". Onekligen ger detta obehagliga associationer till läsaren, och i synnerhet lagstiftarna som man vänder sig till. I Sverige finns exempel på yttranden som fällts i domstol, trots att yttrandena överhuvudtaget inte har med hat eller ens missaktning att göra, t ex: "Kan ni verkligen undgå att se att korruptionen blir värre och värre utslaget på fyra års perioder oavsett vilka som styr. Det här samhället är på väg neråt." (Fallet gällde en "föreläsning" vid Umeå universitet 1997 där en nationalsocialist medverkade. GP-journalisten Per Nygren gick på Göteborgs-Postens kultursida 980507 igenom materialet inför rättegången. Han visade på "bristen på konkretion i polisens förhör". Intrycket som gavs var "att åklagaren på förhand bestämt sig för att väcka åtal i syfte att tillfredsställa den opinion" som irriterats över att en person med misshagliga åsikter tillåtits föra fram sin åskådning.) Det finns många andra godtyckliga domar som på så sätt ger termen "hatbrott" en klang av orwellianskt nyspråk.

Trions hänvisning till Säpos rapporter om "Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet" är intressant. För i åtminstone en av dessa klargörs att likheten inför lagen är urholkad. I 1997 år rapport tar Säpo upp anmälningar om "hets mot svenskarna" samt nedsättande uttalanden om "den svenska folkgruppen". Man noterar att dessa uttalanden borde "juridiskt behandlas på samma sätt som hets mot de övriga folkgrupperna och därmed kunna betraktas som hets mot folkgrupp". Men, konkluderar, Säpo: "De juridiska möjligheterna att gå vidare inom rättsprocessen med en sådan anmälan är i dag obefintliga, eller mycket små."

Att svenskar inte kan åberopa hets mot folkgrupp bekräftades nyligen då en debattartikel i Aftonbladet (11/4) fick en sådan anmälan. I artikeln utmålades vita män som ett kollektiv med gemensamma karaktärsdrag, som att de är empatistörda, tar för sig på andras bekostnad och inte tål kritik. Att uttalandena var nedsättande framkom av JKs motivering: "Det fallet att någon uttrycker sig kritiskt eller nedsättande mot folkgruppen män av svenskt etniskt ursprung torde inte ha varit avsett att träffas av straffstadgandet" (beslut 040419 ärende dnr 1526-04-30).

Förutom erkännandet att artikeln var nedvärderande visade JK att hetsparagrafen inte gäller för etniska svenskar till vilken både män och kvinnor hör - det går alltså inte som JK försöker göra, att särskilja på män och kvinnor ur samma folkgrupp. JKs användande av ordet "torde" syftar på förarbetena till paragrafen där det står att den är till skydd främst för minoriteter. Själva lagtexten, det som syns utåt, är dock neutralt utformad.

Hetsparagarafen bär på en inneboende motsägelse, den att det objektivt sett aldrig går att röna ut vad som är kränkande/hetsande. Det som en individ uppfattar som stötande behöver inte alls uppfattas så av en annan. Nu gäller emellertid paragrafen, varför det är inkonsekvent att svenskar inte kan åberopa den.

Förutom SHK och RFSL står stiftelsen/tidskriften Expo som sagt bakom debattartikeln. Expos trovärdighet sjunker dock av att en av dess grundare själv har uttryckt sig klart rasistiskt mot hela den vita rasen i den mångkulturella tidskriften Creol (nr 1/96): "Att känna eller t o m tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar."

Expo har inte tagit avstånd från uttalandet, trots omfattande kritik. Och man har ännu inte, snart tio år efter starten, erkänt att rasism förekommer hos alla folkgrupper (vilket ju innebär att även vita/svenskar kan drabbas av den). Ändå är man den svenska mediakårens favoritkälla. Man är också Sveriges representant i ett övergripande EU-projekt, EUMC/Raxen, om så kallad främlingsfientlighet. Projektet har kritiserats för ensidighet eftersom man utgår från att Europas vita majoritetsbefolkningar i princip är rasister.

I Sverige går integrationsminister Mona Sahlin i bräschen för att implementera detta synsätt. I Dagens Nyheter 1 juni talade hon om att svenskarnas "strukturella rasism" har fått henne att fundera på att byta namn till så kallad antidiskrimineringsminister (vilket i klartext innebär bl a kvoteringspolitik där svenskar kommer att diskrimineras för att sämre meriterade invandrare ska få deras jobb, plats vid universitet osv). Hon utvecklade denna krigsförklaring med att de många forskare - 70 st! - som kritiserat henne istället borde inse att den "strukturella diskrimineringen" existerar också i den akademiska världen.

Taktiken påminner om det nazistiska syndabockstänkandet där judarna fick skulden för allt ont i det tyska samhället. Omsatt till dagsläget får svenskarna och Europas vita ursprungsbefolkningar skulden för att invandrare inte kommer in på arbetsmarknaden, för att nämna ett exempel. Den verkliga orsaken är ju att det är ont om jobb även för de inhemska befolkningarna, vilket givetvis inte kan lösas med den massinvandring som ändå har fått fortgå - och fortgår. (Inte heller lär kvartalskapitalismen, datoriseringar och "rationaliseringar" skapa fler jobb.)

De strukturer som Mona Sahlin anser vara av ondo är strukturer som den inhemska befolkningen genom århundraden har byggt upp. Dessa strukturer/system har fungerat bra för dem. Givetvis kan exempelvis byråkratin, som är en del av strukturen, uppfattas som krånglig även för de infödda. Särskilt i Sverige, som under större delen av 1900-talet dominerats av socialdemokratisk politik, har strukturuppbyggnaden emellertid skett efter principen om jämlikhet. Strävan har varit att samhällets alla medborgare ska gynnas och sakliga grunder har gällt vid t ex anställningar.

Sahlin synes vilja kullkasta det arbete som hennes parti har svarat för.

Föreställningen att majoritetsbefolkningen inte kan drabbas av rasism bygger på ett felslut. Vedertagna definitioner av rasism tar till skillnad från JK och Expo nämligen inte hänsyn till om det är minoriteter eller majoritetsgrupper som drabbas. Fallet Sydafrika under apartheid visade tydligt hur en liten minoritet utsatte en majoritet för rasism. På samma sätt förtrycktes esterna av en rysk minoritet. Ryssarna hade av kommunistregimen placerats i Estland med avsikten att kuva esternas självständighet och deras etniska identitet. Det finns många fler exempel. Istället för att kräva lagändringar borde trion - varav en är jurist - ta upp orättvisan och inkonsekvensen i svenskt rättsväsende, som de facto innebär att såväl likheten inför lagen som principen om alla människors lika värde inte gäller för etniska svenskar.

Analogt med detta kan man undra varför "hets" mot muslimer inte alls berörs, vilket med automatik har varit fallet tidigare. Är det ett trendbrott, då det numera börja bli vida känt att Sion vises protokoll saluförs även av muslimska grupper, eller bara en miss av debattörerna? Islam är förvisso ingen folkgrupp utan en trosföreställning. Och muslimer finns inom alla folkgrupper varför det omöjligen har med rasism att göra när brister hos muslimer påtalas. Ändå tycks många tro att kritik av islam (och judendomen) är just rasism. Samtidigt anses kritik av kristendomen vara helt acceptabelt. Logik är sannerligen inte den politiska korrekthetens styrka.

Vidare: "Till hatbrotten räknas våldsbrott och skadegörelse som begås med ett rasistiskt, främlingsfientligt eller homofientligt motiv, något som enligt brottsbalkens straffskärpningsparagraf kan ge längre fängelsestraff. Dessutom avses hets mot folkgrupp, det vill säga spridandet av rasistiskt, främlingsfientligt och, sedan den 1 januari 2003, homofientligt material i alla upptänkliga former."

Att homosexuella kommit att omfattas av hetslagen är även det nyspråk. Minimikriteriet för att räknas som folkgrupp är förmågan till reproduktion, vilket av naturliga skäl inte ingår i homosexuellas beteendemönster. Andra vedertagna kriterier är ett gemensamt territorium, en gemensam kultur och likartade yttre drag, t ex hudfärg. Homosexuella uppfyller inget av dessa. De finns i varje land där olika kulturer råder och de finns inom världens alla folkgrupper och "raser". Eftersom man redan tillhör olika folkgrupper kan man alltså inte utgöra en säregen folkgrupp lika litet som kvinnor, män eller flintskalliga kan göra det. RFSL är också motsägelsefulla då man ofta poängterar vikten av att samhället hellre ska betrakta homosexuella som individer och inte som ett kollektiv.

Det är intressant att trion hävdar att synpunkter "i alla dess upptänkliga former" är homofientligt. Så är lagtexten absolut inte utformad. Där står att saklig och vederhäftig kritik är tillåten. Skulle däremot förslaget om målsägandetalan få gehör, kan trions påstående givetvis komma att bli korrekt. För då kan ju vem som helst hävda att man känner sig just kränkt av "material i alla dess upptänkliga former". Antingen går trion händelserna i förväg eller så har man inte läst lagtexten ordentligt, vilket man självfallet ska göra i ett ärende gällande yttrandefriheten. Som påtalats är en av dem jurist...

Trio fortsätter med att "rasistiska och homofientliga motiv ofta förbises i tillämpningen av ovanstående lagar. Straffskärpningsparagrafen har inte fått det genomslag som avsågs då lagen stiftades. Trots rekommendationer från riksåklagaren att sådana motiv bör anges i åklagarens stämningsansökan, sker detta inte i någon större utsträckning. Domstolarna har visserligen möjlighet att på eget initiativ ta upp frågan, men det sker sällan."

Man önskar alltså hårdare straff vilket är fullt förståeligt då det gäller (vålds)handlingar. Men att vilja skärpa straffen för spridande av åsikter ger intrycket av att trion vill inskränka yttrandefriheten.

Man går vidare med att det saknas "statistik över domar där straffskärpningsparagrafen använts. Det är inte obligatoriskt för domstolarna att redovisa om de tillämpat regeln. Därmed kan presumtivt rasistiska eller homofientliga brott passera hela rättsmaskineriet, inklusive domstolsprövningen, utan att motivet blir tillräckligt utrett och känt."

Som stöd för påståendet anger man två domar: "Under senare år kan två fall från Svea hovrätt tjäna som exempel. Det första, från augusti 2002, avsåg misshandel av en pojke för att han enligt vittnesuppgifter "såg bögig ut". Detta fall, som ledde till fällande domar för de tre gärningsmännen, avgjordes helt utan att ett eventuellt homofientligt motiv berördes. Det andra fallet, från mars 2003, avsåg dråp på en homosexuell man där gärningsmannen hävdade att han i nödvärn bragt offret om livet med över sextio knivhugg. Fällande dom meddelades utan att det eventuellt homofientliga motivet klarlades."

Av lagstiftningen framgår dock att hets mot folkgrupp kan användas endast i kollektiva sammanhang, inte när ett uttalande skett till endast en eller ett fåtal personer. Det krävs fler än ett fåtal. (Hur många som räknas som det anges dock inte. Inte heller krävs närvaron av person ur annan folkgrupp, utan det räcker med att uttalandet sprids inom den egna gruppen för att klassas som hets.) Missaktningen/hetsen måste alltså spridas offentligt, till en större krets än ett fåtal, vilket inte är fallet vid nämnda illdåd. Att säga att någon ser "bögig ut" (vilket många "bögar" gärna ståtar med) utgör då snarare förolämpning eller ofredande, inte hets mot folkgrupp. Däremot kan eventuella rasistiska eller homofoba motiv tas i beaktande vid själva straffmätningen.

Trion fortsätter med ett konspirationsteoretiskt anslag när man hävdar att "Svagheterna i statistiken indikerar dessutom en bristande vilja inom rättsväsendet att beivra hatbrott."

Man påpekar att SHK tidigare har "framfört att det bör råda en skyldighet för domstolarna att redovisa om de tillämpat straffskärpningsregeln i sina domslut, dock utan att få gehör", och fortsätter: "I den följande debatten föreslog JK att möjligheterna till målsägandetalan kunde tänkas vara ett alternativ som borde utredas (SvD 10/11-03)."

JK har alltså delvis gett med sig, redan. Vilket ger all anledning till oro för att lagstiftarna också kommer att göra det. Utöver bristande logik är fegheten ett utmärkande drag för den politiskt korrekta personligheten. Det gäller att vara rådande trender till lags, även om det innebär urholkande av yttrandefriheten. Ett genomdrivande av förslaget kommer också att leda till att våld blir det enda återstående kommunikationsmedlet för extrema element. Men även demokratiskt sinnade människor kan komma att understödja denna "sista utväg".

"Då hets mot folkgrupp dessutom är ett så kallat åklagarbrott, endast åklagare eller justitiekanslern (JK) får väcka åtal, hindras utsatta att själva driva eventuella brott till domstolsprövning. Som exempel kan nämnas JK:s beslut att inte väcka åtal för spridningen av de grovt antisemitiska texterna "Sions Vises Protokoll" och "Mein Kampf", med hänvisning till skrifternas värde som idéhistoriska dokument. Beslutet kan inte överklagas, vilket innebär att de som kränkts av skrifterna saknar tillgång till rättssystemet. Det betyder också att en komplicerad juridisk avvägning stannar hos en tjänsteman och inte kan prövas i domstol."

Trion dömer ut svenskt rättsväsende på utomordentligt svaga grunder. Åklagare och JK är sakkunniga. Till skillnad från den anmälande lekmannen har de faktisk kompetens att avgöra i känsliga frågor gällande tryck- och yttrandefriheten.

Om man inte tål att ta del av bisarra åsikter torde en vettigare strategi än polisanmälan vara att lära sig att göra det (det finns psykologer för sånt). I grunden handlar detta om att träna sitt demokratiska sinnelag. Som en av världens främsta demokratisforskare, professor Robert A Dahl, har framhållit i boken Demokratin och dess antagonister så finns det ett värde i att sätta sig in i odemokratiska åsikter. Det tvingar demokraten att stärka sina och borgar därmed för att dumheten besegras.

En person som öppnar någon av trions bemälda böcker och bläddrar i dem agerar rationellt. Vill man inte läsa boken så kan man lägga undan den. Likaså kan man frivilligt lämna de platser på internet man uppfattar som stötande. Däremot är våldshandlingar givetvis inte något man frivilligt utsätter sig för eller något man helt säkert kan undvika. Härmed sagt att åsikter måste särskiljas från handlingar. I en rättsstat är det handlingar som ska beivras, inte åsikter eller spridande av dem.

Att inte få saluföra eller på annat sätt sprida Mein kampf betyder ju att boken endast kommer att finnas tillgänglig på vissa institutioner där den slutligen ruttnar bort av slitage och liknande. Antinazisten får då aldrig möjlighet att sätta sig in i vad nazismen är för en idé. I enlighet med Robert Dahls resonemang fråntas hon då möjligheten att kunna argumentera mot det i många stycken avskyvärda innehållet.

Det är simpelt av trion att lyfta fram nämnda två böcker för vilka man snabbt får gehör. På så sätt riktas uppmärksamheten bort från andra, mer aktuella böcker kritiska till mångkulturalismen och invandringspolitiken. För det är ofrånkomligen så, att sådana skrifter kommer att drabbas av målsägandetalan, som leder till godtycklighet samt löjliga processer. Även klassiker som Agatha Christies De tio små negerpojkarna liksom Atsrid Lindgrens böcker om Pippi Långstrump vars pappa var "negerkung" ligger illa till. Samma sak gäller material som delas ut av föreningar och politiska partier. Listan kan mångfaldigas.

Redan nu, utan målsägandetalan, inkommer flera anmälningar mot både politiska partier och individer som sprider budskap man tror på. På Öland har en präst anmälts för att han uttryckt, vad många troende anser vara, Bibelns syn på homosexualitet.

Trion avslutar artikeln: "Hatbrottens offer kan synliggöras med enkla åtgärder. En tydligare statistik samt föreskrifter om att tillämpning av straffskärpningsregeln ska åberopas både i stämningsansökningar och i domslut kan ske utan större dröjsmål. Målsägandetalan för hets mot folkgrupp kräver grundlagsändring och bör därför utredas före valet 2006. Det är dags att riksdag, regering och myndigheter agerar till förmån för hatbrottens osynliga offer."

Varför denna brådska? En normal demokratisk beslutsgång kräver att frågor debatteras och utreds ordentligt, i synnerhet när det gäller grundlagsändring. Trion menar att offren blir osynliga. Mot detta talar bl a det tidigare nämnda, att homosexuella på felaktiga grunder kommit att betraktas som folkgrupp och därmed kan åberopa hetsparagrafen. De har synliggjorts och "blivit" en "folkgrupp".

Nedan följer repliken som alltså refuserades av Aftonbladet.

Replik

Svenska Helsingforskommittén, RFSL samt tidskriften Expo föreslår på Aftonbladets debattsida 24/5 ändringar i grundlagen med avseende på "hatbrott", vilket inkluderar hets mot folkgrupp. Trion påpekar att det råder oklarheter i sättet att föra statistik kring nämnda brott. Vidare anser man att brottsbalkens straffskärpningsparagraf gällande "hatbrott", som handlar om brott med bakomliggande rasistiska motiv, bör tillämpas oftare.

Hets mot folkgrupp avser spridande av rasistiskt, främlingsfientligt och homofientligt material. Problemet med denna paragraf, menar trion, är att den är ett åklagarbrott innebärande att endast åklagare eller justitiekanslern (JK) kan väcka åtal. Detta tar ifrån de utsatta möjligheten "att själva driva eventuella brott till domstolsprövning". Därför vill trion frångå regeln om åklagarbrott och låta vem som helst medelst målsägandetalan kunna driva eventuella brott till domstol.

Det finns dock flera skäl till att bara åklagare och JK har beslutanderätt i denna fråga liksom i flertalet ärenden. Ett viktigt skäl är att yttrandefriheten berörs. Denna grundlag har ett starkare skydd än andra lagar. Skulle den enskilde individen, som saknar kunskap om rättstillämpning, få större möjlighet att - på subjektiv grund - föra upp ärenden i domstol ökar risken för åtal på väldigt vaga grunder. Yttrandefriheten är som bekant inte viktig för personer med totalitär läggning, exempelvis våldsverkarna i antifascistgruppen AFA. Sådana personer kan därmed använda sig av målsägandetalan för att inskränka denna frihet.

Trion undviker obesvärat detta faktum, att ett genomdrivande av förslaget obönhörligen hamnar i konflikt med yttrandefriheten, en av demokratins absoluta grundpelare. Detta är unikt för organisationer som på sina program har till uppgift att värna denna frihet. Utöver detta finns en rad andra problem som det här inte finns utrymme att diskutera.

Som argument för grundlagsändring anförs JKs beslut att inte åtala spridning av de gamla antisemitiska böckerna Mein kampf och Sions vises protokoll. Man konstaterar att JK ansett att texterna har ett värde som idéhistoriska dokument. Att JKs beslut inte kan överklagas innebär emellertid "att de som kränkts av skrifterna saknar tillgång till rättssystemet". Detta är en ytterst allvarlig anklagelse mot rättsväsendet och svensk grundlag. Påståendet att medborgare saknar tillgång till rättssystemet kräver betydligt mer underlag än ett dilettantiskt argument. Det kräver vetenskapliga och opartiska undersökningar, och det kräver fria debatter där argument kan brytas mot varandra.

Målsägandetalan ökar som sagt risken för att en person på subjektiva grunder kan driva en förment kränkning till domstol. Vad som är kränkande/hetsande är ju en subjektiv fråga. Det som en individ uppfattar som stötande behöver inte alls uppfattas så av en annan. Därför kan några objektiva kriterier rörande hets mot folkgrupp aldrig utmejslas av staten/rättsväsendet. Och därför måste yttrandefriheten gälla framför fler inskränkningar av den. Ett förbud mot spridande av skrifter och böcker innebär dessutom ett dumförklarande av människan. Läsaren är så dum att hon inte klarar av att på egen hand förhålla sig kritisk och tolka budskapet i texterna. Därför behövs förbud.

Sammanfattningsvis söker trion med klent underbyggda argument påverka lagstiftarna. Skulle förslaget få gehör blir konsekvensen mer godtycklighet och strypande av yttrandefriheten, vilket i förlängningen leder till monopolisering av "sanningen". Människor blir tystare och räddare, samhället blir tråkigare och gråare. Detta är tunga skäl för att lagstiftarna inte ska genomdriva förslaget.