Richard Jomshof har tvingats sluta i förtid från
sitt lärarvikariat på Chapmansskolan i Karlskrona, av politiska
skäl. 1)Det skedde
efter ingripande av unga syndikalister, SSU:are och ungmoderater, med hot
om sabotage av Jomshofs lektioner. Skolans rektor fann, så att säga
för "husfridens skull", det lugnast att Jomshof försvann.
Likadant resonerade man på Blekinge Läns Tidning. Jomshof är
sverigedemokrat och redaktör för tidningen SD-kuriren.
Mona Sahlin hade, efter ett
besök på skolan, inga invändningar mot behandlingen av Richard
Jomshof, tvärtom:
- Jag hade reagerat som
förälder om mina barn haft en lärare som är sverigedemokrat. 2)
Här förutsätts
alltså att en invandringskritiker inte kan ha integritet. Är man
emot den förda invandringspolitiken, då är man också
emot enskilda invandrare. Och har man ett arbete som lärare, då
kan man bara inte bärga sig.
Men som lärare arbetar
man ju i högsta grad offentligt och har hela tiden ett stort antal ögon
på sig. I synnerhet gäller detta i Jomshofs fall. Om han sagt något
i strid mot läroplanen skulle det omedelbart ha rapporterats. Ingen har
heller kunnat anföra någon anmärkning mot Jomshofs faktiska
insats som lärare.
Varför då denna
aktion? Varför ska inte Richard Jomshof ges en chans att försörja
sig inom sitt yrke?
• Är det fråga om en bestraffning, en slags hämnd, för
att Jomshof har fel åsikter och arbetar i fel parti?
• Handlar det om att försöka avskräcka andra från att anamma
samma åsikter och att organisera sig i Sverigedemokraterna?
Hur menar Mona
Sahlin? 3)
Ett parallellfall gäller Anders Sundholm. Sommaren 1995 rapporterade Björn Häger på
Dagens Eko om "den främlingsfientlige nämndemannen",
något som via ett TT-telegram blev till rubriker i dagstidningar runtom
i Sverige.
Häger menade att eftersom
Sundholm var aktiv i Blågula frågor kunde han inte sitta i Svea
hovrätt och döma opartiskt när invandrare var åtalade.
Sundholms åsikter om invandringen måste färga av sig i form
av en strängare bedömning i sådana mål. En invandringskritiker
kunde inte ha integritet.
Ett fall lyckades Björn
Häger hitta, som lät sig tolkas i linje med hans egna fördomar.
I massmedia kom Anders Sundholm inte till tals för att försvara
sig, men i Blågula frågor bemötte han Häger.
Ett annat parallellfall gäller mötesrätt. Medborgarhuset i Stockholm vägrade våren
2000 att låta Blågula frågor hyra lokal. Detta skedde efter
påtryckningar från Jannis Konstantis, som i telefonsamtal hotade med att "antirasister"
skulle ställa till bråk om Bgf fick hålla möte.
Också här föll
alltså myndighetspersoner undan för "gatans parlament"
istället för att polisanmäla de skyldiga. En orsak låg
i politiskt korrekta åsikter hos dem själva.
Ett tredje parallellfall gäller yttrandefrihet. Öppna Kanalen vägrade våren 2001 Medborgerliga
studiegrupper medlemskap för att sända lokal-TV på samma villkor som somalier, miljöpartister
och andra. Formellt sett gällde invändningen att MSG skulle använda
sina sändningar för att på något sätt hetsa mot
invandrare. Stieg Larsson från Expo målade i ett famöst brev
upp en sådan bild. En löjlig farhåga redan av det skälet
att sådant genast skulle upptäckas och att MSG då kunde stängas
av direkt.
Vad det etablissemang som Larsson
representerar i själva verket fruktar är ju något annat (och
denna fruktan är välgrundad) - nämligen att MSG skulle göra
bra TV-program, som skulle locka många tittare och bidra till ett organiserat
invandringsmotstånd i Sverige.
Hur var det Olof Palme uttryckte
saken? "Diktaturens kreatur".
1) Tyvärr
ingår detta nu i ett mönster - Jomshof är bara en i raden av
invandringskritiker som drabbats av repressalier. (Åter till texten)
2) Ska offentligt
anställda inte få engagera sig politiskt? Eller ska de få
ha bara uppifrån godkända åsikter? (Åter)
3) Redan normal
och traditionella demokratiska spelregler skulle räcka för att medge
åsiktsfrihet. Här har man dessutom haft särskilda kampanjer
för "tolerans". Vad var det som skulle tolereras? (Åter)
