Margot Wallström
får lämna regeringen, Mona Sahlin kommer istället. Jag tror att det är
ett nedbyte.
Sahlins kontokortsaffär
handlade visserligen om något mycket mer än en Toblerone, och det
gällde mer än bara kontokort. Hon hade kaos i sin privatekonomi
och hade exempelvis, trots otaliga påminnelser från Nacka kommun,
inte betalt sina dagisavgifter.
Min främsta
reservation mot Mona Sahlin gäller ändå inte detta. Nej, det
gäller vad hon representerar politiskt. Nämligen en extrem anti-intellektualism.
På det kan jag ge två exempel:
1. En insändarskribent i Aftonbladet påtalade för några
år sedan att invandrare var förtidspensionerade i oproportionellt
hög omfattning jämfört med infödda svenskar, och att gruppen
invandrare stått för en påfallande stor andel av ökningen
av dessa utgifter. På detta svarade Mona Sahlin, och hennes svar var
att hon ställde sig "tveksam" till uppgiften.
Tänk efter.
Vad blir innebörden av det hon säger?
• Förnekade hon att uppgiften stämde? Ja, på sätt och vis.
Men ändå inte. Hon påvisade ju inte att den var felaktig
och hon anförde inga egna uppgifter, som sade något annat.
• Här hjälper alltså inte att en debattör gör sig
besvär att gräva fram fakta och bemödar sig att presentera
dessa. Fakta är ändå ovidkommande.
Sakuppgifter kan
ju i vissa fall vara svåra att få tag i, men det är inte
vad Sahlin här hävdar. Hon känner bara ingen skyldighet att
söka fakta, eller att själv ta intryck av fakta. Hennes känsloupplevelse
räcker.
Om envar skulle
anamma den sahlinska metoden, och så fort man konfronteras med någon
uppgift som man inte gillar ställer sig "tveksam" - hur ska vi då någonsin få en debatt som leder framåt?
(På Internet-konferenser
om politik används inte Sahlins språkbruk, men greppet är
detsamma. Där är det istället så att man "spyr",
vid konfrontation med obehagliga fakta eller inför signalord som man
lärt sig ogilla.)
Särskilt
halsbrytande blir det när samma Mona Sahlin gärna anklagar meningsmotståndare
för att vara "fördomsfulla":
Motsatsen till
att hålla sig till fördomar - är inte det att hålla
sig till fakta?
2. I sommaren -98 hade ABF-tidningen "Fönstret" en stor intervju
med Mona Sahlin. Ett tema hos henne var där att hon inte hade svar på
allt, utan var okunnig om mycket.
Detta är
ju uppenbart och i viss mån ofrånkomligt. Ingen kan veta allt,
vi har alla våra begränsningar. Vi måste ändå
söka kunskap, ha en strävan att lära oss mer.
Men detta var
inte innebörden av Sahlins resonemang. Hon såg inte okunnigheten
som ett problem, något att försöka så långt möjligt
eliminera. Som det framstod i ABF-intervjun såg hon det snarare som
en merit och en tillgång för en politiker att "inte
ha svar på allt". Därigenom blir en politiker nämligen
mer folklig.
Om okunnighet
ska bli ett argument för att välja en viss politiker framför
en annan, då blir det för all del många som kan tävla
om uppdrag. Och det lär ske ett ras i politikers kunskapsnivå...
Mona Sahlin vore
inte så intressant, om det inte vore för att hon representerar
en strömning i dagens samhälle. Hon har inte bara många beundrare
inom media och politik, hon har dessutom stöd bland folk i allmänhet.
Det
handlar om en strömning för desintegration och moralupplösning.
Med den sahlinska hållningen finns inte rätt eller fel, sant eller
osant. Med den surfar vi in i ett intellektuellt och moraliskt skymningslandskap.
