Nedanstående bemötande
av Mona Sahlins DN-artikel om svensk apartheid har sänts till DN Debatt.
Det har dock inte kunnat tas in - av utrymmesskäl. Inte heller har något
annat bemötande av Sahlin publicerats. Av
utrymmesskäl kan DN Debatt tydligen inte ha någon debatt.
Två Sverige
Mona Sahlin talar i sin DN-artikel
den 30/9 om "det offentliga Sveriges ställningstagande för
etnisk mångfald".
Här är Sahlin ur
en synpunkt sett inne på rätt spår: det finns ett "offentligt
Sverige", och det finns ett "icke-offentligt Sverige".
Det finns två
Sverige:
1. Det offentliga Sverige, som Mona Sahlin själv i hög grad tillhör. Det
består av människor som har god ekonomi, materiell trygghet och
högt anseende (de ser sig själva och varandra som "anständiga").
Det är människor som syns och hörs i massmedia.
2. Det icke-offentliga
Sverige, den majoritet av befolkningen som håller produktionen
igång och skapar vår välfärd, men som själv lever
alltmer på marginalen. Dessa människor har små möjligheter
att komma till tals i media, de är till stor del osynliggjorda.
MELLAN DESSA TVÅ SVERIGE
FINNS inte bara en klyfta beträffande erfarenheter i vardagen, där
finns också en klyfta i världsbild och åsikter.
"Det offentliga Sverige"
önskar en generös flyktingpolitik och en etnisk mångfald.
"Det icke-offentliga Sverige" önskar motsatsen.
I Mona Sahlins ögon förekommer
en omfattande diskriminering i Sverige, men den diskriminering och den rasism
som hon ser är uteslutande riktad från svenskar mot invandrare.
Hon jämför med Sydafrika och apartheid. Någon diskriminering
och rasism i omvänd riktning ser Sahlin inte. Det är svenskarna
som ställs vid skampålen.
Mona Sahlin säger sig
nu ha fått ögonen öppnade, för tillståndet i Sverige.
Förmodligen har hon helt rätt, om hon hävdar att svenska folket
inte svallar över av värme och generositet mot varje främling.
Svenskar är människor med mänskliga begränsningar, vi
är varken bättre eller sämre än andra.
Felet var att det offentliga
Sverige någonsin utgick från något annat. Felet var att
det bedrev en flyktingpolitik som inte tog hänsyn till denna realitet.
Ansvaret för detta kan läggas bara hos dem som hela tiden haft makten
och drivit igenom alla besluten.
Det är högst beklagligt
att vi - genom den politik som Mona Sahlin i hög grad bidragit till -
fått ett samhälle med etniska spänningar. Nu gäller det
ändå att försöka göra bästa möjliga av
situationen.
Ett problem är boendesegregeringen.
Här diskuteras på sina håll drastiska åtgärder,
som att inte släppa in fler invandrare i redan invandrartäta områden.
Man "vill inte ha fler Rosengård". Men när ansatser till
detta görs, då är Mona Sahlin framme och pekar finger: ajabaja,
diskriminering! Hon saknar förståelse för de problem som man
faktiskt försöker lösa ute i kommunerna.
Ett annat problem är
bidragsfusk och kriminalitet. Ett exempel på åtgärder här
är hur olika myndigheter i Malmö (utom Invandrarverket) gått
samman för att avslöja fall där personer uppburit bidrag för
perioder då de varit utomlands. För att förebygga fusk måste
nu socialbidragssökande invandrare visa sina pass. Också detta
angrips av Sahlin, och anförs som exempel på diskriminering.
Verkligheten var ju den, att
det var bland invandrare som denna typ av fusk konstaterats, inte bland svenskar.
Åtgärden är alltså fullt ändamålsenlig, om
man vill värna skattebetalares intressen. Men för Sahlin väger
tydligen sådana överväganden lätt - det är som bekant
"häftigt att betala skatt".
Mona Sahlin skriver också
i sin artikel:
"En förskräckande
bild av i vilken omfattning invandrare upplever sig som diskriminerade ges
i DO:s rapport 'Invandrare om diskriminering II'. Till exempel uppger 65 procent
av 'afrikanska' män i storstadsområdena att de på grund av
sin utländska bakgrund vägrats inträde på restaurang
vid minst ett tillfälle under det senaste året."
Sahlin borde ägna en
tanke åt vilka frågor en sådan uppgift kan väcka bland
människor från det icke-offentliga Sverige. Hur ofta går
afrikanska män på krogen? Vad det är för "flyktingar"
som i så hög grad ägnar sig åt krogliv? Många
svenskar går sällan själva på krogen, de har fullt upp
att hinna med vardagsbestyren och att hämta krafter till nästa arbetsdag.
En frågeställning
som Sahlin helt förbigår är vad som kan ligga bakom denna
diskriminering av afrikaner och andra invandrare på krogarna. Bakom
diskrimineringen ligger knappast något rasbiologiskt och ideologiskt
tänkande. Anledningen är nog krasst kommersiell. Ägarna till
krogarna - som ofta själva är invandrare - bedömer att de tappar
kunder om de tar in många afrikaner.
På samma sätt som
svenskarna flyttar från invandrartäta bostadområden håller
de sig borta från krogar, där många gäster är afrikaner.
Grundfrågan blir då
denna: varför är det så? Varför undviker
svenskar invandrare, och särskilt afrikaner? I vilken utsträckning
handlar det om fördomar utan grund, i vilken utsträckning handlar
det om faktiska omständigheter? Men detta är frågor som Sahlin
noga undvikit. Är det så att de bränns för mycket?
Vad är för
övrigt "rasism"? För Mona Sahlin kan uppenbarligen bara etniska
svenskar vara rasister - en invandrare kan definitionsmässigt inte vara
rasist.
Tag det aktuella våldsdådet
mot några körmedlemmar i en kyrka i Uppsala. Det utfördes
av två afrikaner och en turk. Offren hade vit hudfärg och var svenskar.
Inte nog med detta: offrens etniska tillhörighet hade betydelse för
dådet, hade de haft svart hudfärg skulle förmodligen klarat
sig undan.
Detta framgick av en TV-intervju
den 4/10 med fadern till en av förövarna. Han tolkade dådet
som en följd av den "frustration" som pojkarna kände mot
"rasismen" i det svenska samhället. De tog nu ut denna frustration
mot sådana som inte kunde försvara sig.
Frågan är om artiklar
som Sahlins kan ha någon inverkan på graden av "frustration"
hos unga afrikaner.
När det gäller angivande
av etnisk tillhörighet på brottslingar är media - åtminstone
ibland - noga med att undvika denna. Motivet är att man inte vill uppmuntra
till främlingsfientlighet. Men är inte detta i så fall något
som gäller även när det skrivs negativt om svenskar, att det
kan uppmuntra till svenskfientlighet - med åtföljande
våldsdåd?
Jan Milld, bussförare, Anders Sundholm, lärare
