Blågula frågor - Mona Sahlin

Invandrings- och flyktingpolitiken är nog inte den enskilt viktigaste politiska frågan för svenska folket. Däremot är - om vi ser till just denna fråga - bilden entydig.

Vid ett enda tillfälle har det folkomröstats om flyktingpolitiken. Det var i Sjöbo kommun 1988. Resultatet blev en klar majoritet mot den föreslagna flyktingmottagningen: 65% sade nej.

Mycket talar för att opinionsläget i Sverige som helhet var ungefär detsamma. Det skulle ha blivit samma majoritet i de flesta kommuner.

Har svenska folket ha blivit mindre invandringskritiskt sedan slutet av 80-talet? Trots intensivt kampanjande är detta föga sannolikt:

De opinionsmätningar och undersökningar som gjorts under 90-talet, om svenska folkets uppfattningar i invandringspolitiken, pekar alla i samma riktning: en klar majoritet önskar en restriktivare linje.

Expressens Sifo-undersökning hösten 1993 visade att 57% av svenskarna ansåg att vi ska ta emot färre flyktingar. Bara 7% ansåg att vi ska ta emot fler än vad som sker.

Enligt en Temo-undersökning hösten 1992, publicerad i DN, var 66% av svenskarna kritiska till "det sätt och den utsträckning" som Sverige tar emot flyktingar och invandrare.

En undersökning vid statsvetenskapliga institutionen på Göteborgs Universitet våren 1993 visade, enligt en DN-artikel den 20/4 -93, att så mycket som 64% av svenskarna anser att "vi ska ta emot färre flyktingar än vi gör idag".

I en undersökning från "Centrum för invandrarforskning" vid Stockholms Universitet, presenterad hösten 1993 ansåg 61% av de svarande (bortfallet var 23%) att bestämmelserna om invandring bör bli strängare. Detta betyder en ökning från 1987, då en motsvarande undersökning gav 42%.

60% instämde, helt eller delvis, i påståendet att "det varit fel att släppa in så många invandrare till Sverige som man har gjort". En ökning från tidigare 40%.

Dessa resultat stod sig, och förstärktes, i en undersökning 1995 av CEIFO. Ur boken "Mångfald och ursprung" 1997:

"...1987 var det lika många i befolkningen som tillstyrkte respektive avvisade den förda politiken. Därefter har attityderna blivit alltmer kritiska mot den förda politiken och såväl 1993 som 1995 tar kraftiga majoriteter i befolkningen avstånd från den förda politiken och anser att den måste förändras i restriktiv riktning."

Till detta kommer en undersökning av Sifo sommaren 1997, publicerad i Svenska Dagbladet i januari 1998. Denna bekräftade tidigare resultat: c:a 60% önskade restriktivare regler för invandring, 11% önskade generösare regler.

Därutöver sker en ständig opinionsyttring från svenskarna genom deras val av boende och skola. En permanent folkomröstning kring invandringen, kan man säga.

Svenskarna flyttar bort från invandrartäta bostadsområden, detta blir särskilt påtagligt efter att en viss tröskel av invandrartäthet har passerats.

Opinionsyttringen sker också genom val av skola för barnen. Svenskar försöker som regel få sina barn att gå i skolor med få invandrarbarn.

Kanske kan krogars diskriminering av invandrare också ses som ett utslag av detta: tar man in för många invandrare kommer svenskar att undvika krogen?

Denna allmänna opinion för ökad restriktivtet hindrar förmodligen inte att det i enskilda avvisningfall, där media drar på för fullt, finns majoritet för en generös linje. En linje som, om den drevs konsekvent, skulle betyda raka motsatsen till vad majoriteten vill i opinionsmätningar.

ANMÄRKNINGSVÄRT är ändå att en så klar och så stabil folkmajoritet motsatt sig den förda invandringspolitiken trots att en massiv och konstant kampanj för invandring hela tiden skett genom massmedia, genom statlig och kommunal propaganda samt genom insatser av stora organisationer som kyrkan, facket, Amnesty, RK, mm.

Hur stor skulle folkmajoriteten då inte vara, om den officiella opinionsbildningen varit mer allsidig?!

Om det således finns en klyfta mellan eliterna och folket är samstämmigheten desto större mellan eliterna. Opinionsbildningen mot "främlingsfientlighet" bedrivs av ett samlat etablissemang, som består av:

Det är dessa grupper som syns och hörs i tidningar, radio och TV. Det är dessa som har tillträde till scenen för "det offentliga samtalet".

Inom just flyktingpolitiken har redaktörer och journalister visat en säregen uppfattning om vad som är deras demokratiska uppdrag. För andra områden har ett självklart riktmärke varit att redovisa fakta och låta argument brytas mot argument, för att majoritetens bedömning i slutändan ska vara utslagsgivande.

Så inte inom detta område. Medan det annars kan vara normalt att journalister anstränger sig att ge rättvisa åt olika synpunkter, att hjälpa företrädare för olika åsikter att få fram sina starkaste argument, så ser de sig här främst som en part med uppgift snarast att hindra motparten från att komma till tals.

Å ENA SIDAN baserar sig folkets åsikter på "okunskap och fördomar" - inte att det finns faktiska problem av betydelse. Vad som finns är ett informationsproblem - inte en konkurrens om begränsade resurser och egentligen fullt naturliga reaktioner från de människor som drabbas. Eftersom människor tycker fel behöver man inte lyssna på dem, inte ta hänsyn till vad de anser. Medias uppgift blir att propagera för den rätta läran.

Å ANDRA SIDAN finns en medvetenhet, också hos redaktörer och journalister, om att det faktiskt finns problem och att de inte presenterar alla fakta. Folket tål - som de ser det - inte att höra hela sanningen. Då kommer denna redan så allvarliga främlingsfientlighet att utvecklas till något än värre.

Men om detta är en situation som massinvandringen försatt oss i - om den omöjliggör en normal demokratisk diskussion - är inte detta ett förkrossande starkt argument för att nu åtminstone försöka undvika fortsatt massinvandring till Sverige?!

En faktor ligger i media som sådana, och deras sätt att fungera. Tar vi t.ex. TV-kanalerna så fylls de ju till stor del av meningslösheter och pladder. Allt ska snuttifieras och göras till "underhållning". Detta skapar ett klimat, där det normala blir att inte ha något viktigt att säga .

I ett sådant klimat kan den som trots allt vill få något sagt och menar att något betyder något framstå som avvikande, onormal och extrem. Och det avvikande framstår i sig som skrämmande och farligt.

Men just invandringsfrågan får en speciell hantering av redaktörer och journalister. De instrument och metoder som används av dessa makthavare är i huvudsak:

Den främsta makten hos mediafolket består i att kunna avgöra dagordningen. Man bestämmer vad som är att betrakta som problem och vad som ska diskuteras. Man bestämmer också vad som ska framhävas och vad som ska tonas ned, eller helt förtigas.

Beträffande invandringen betyder detta att mycket uppmärksamhet kan ägnas ett avslag på ansökan om PUT, däremot ställs inga kritiska frågor till politiker och tjänstemän med anledning av något beviljat PUT. Förekommer aldrig att PUT beviljas på felaktiga grunder?

Beträffande brott, begångna av invandrare, undviks uppgifter om vederbörandes ursprung. 1) Samtidigt har man haft för vana att slå upp stort, när en invandrare är offer för våld från svenskars sida. På så vis har ett felaktigt intryck skapats, av att det rasistiska våldet i samhället går bara i en riktning.

Det talas mycket om främlingsfientlighet, men ingenting om den svenskfientlighet som också existerar.

Det ligger i det redaktionella arbetets natur, på varje insändarsida och debattsida, att det måste ske ett urval av material, alla inlägg kan inte tas in. Man måste då ha vissa kriterier att gå efter. Ett första är naturligtvis att själva ämnet är viktigt och intressant. Ett andra är att undvika sådana åsikter och argument som redan har framförts. Ett tredje är att ställa krav på klarhet och kvalitet hos de bidrag som ska publiceras.

Men följer man de stora dagstidningarnas "debattsidor" 2) märks en kraftig slagsida. De inlägg som publiceras är nästan uteslutande sådana som pläderar för stor invandring och mer resurser. Trots att det kallas "debattsidor" står inlägg ofta oemotsagda - och det beror inte på att inga motinlägg sänts in.

A. Man har rätt åsikt. Så är fallet om man antingen försvarar den flyktingpolitik som bedrivs eller kräver än större generositet.

B. Man är rätt person. Är man kändis och/eller invandrare ökar oddsen. Här utgör "DN Debatt" ett tydligt exempel.

Motsvarande gäller i etermedia - radio och TV. Urvalet av personer som får framträda är omsorgsfullt. Paneldiskussioner kan ske utan att där finns en enda invandringskritiker, debatten sker mellan individer som i det stora hela tycker likadant. Då en invandringskritiker släpps fram ser man till att det är just bara en, och att vederbörande omges av flera personer som bemöter honom/henne.

Ett extrem-exempel utgör TV-programmet "Speciellt" under Sincariaffären. Av de 6-8 deltagarna fanns inte en enda som ens försvarade regeringens politik!

Ordförandeskapet utgör här ett viktigt instrument. Programledaren ser till att kritikern inte får för mycket sagt, klipper gärna av. Detta avklippande ger samtidigt ett budskap till lyssnare/tittare om vilken deltagare som inte är sanktionerad. Samma teknik används vid eventuella intervjuer.

Ett resolut sätt att fördela ordet praktiserades exempelvis då Kenneth Sandberg, avskedad SIV-handläggare, medverkande i radio - på en ledning från Skåne. Han kopplades helt sonika bort när det passade, så de politiskt korrekta deltagarna i programmet kunde prata "i fred" efter att han fått säga några ord.

En liknande erfarenhet gjorde Anders Sundholm, ordförande i Blågula Frågor, när han medverkade i programmet "Folkradion". Han intervjuades, och delar av detta sändes. Direkt därpå satt två journalister i "lugn och ro" och recenserade honom, utan att han fick chans att försvara sig.

Bakom mediafolkets agerande finns en misstro mot svenskar i allmänhet - de betraktas som "vardagsrasister". Detta kontrasteras av hur tilliten framtonar som nästan blind, när det gäller de utlänningar som kommit hit och begärt asyl. "Flyktingar" som de genast utnämns till, och förses med en helgongloria.

Uppenbart är hur TV många gånger arbetar i nära samverkan med grupper som trycker på för än större flyktingmottagning. Har man ett evenemang av något slag så är det bara att tipsa, så rycker ett TV-team villigt ut. I andra sammanhang kan TV-journalister visa kritisk distans, men inte vid dessa tillfällen. Det är som att de utför beställningsjobb.

Media inte bara rapporterar och speglar verkligheten - de är själva aktörer, som skapar verklighet. Ett tydligt exempel på detta är naturligtvis Aftonbladets uppmärksammade nazi-bilder. Ett motsvarande exempel inträffade när utlänningsnämnden beslutat avvisa två ugandiska barn. Vid en skola organiserades då en demonstration av skolbarn, men detta visste vare sig lärare eller elever om i förväg. De fick först veta det genom media, att det skulle bli en demonstration... 3)

Ett exempel på medias roll som aktör var reportagen i Lettland, kring ett antal flyktingar på väg till Sverige, men som fastnat där. De var inlogerade i en järnvägsvagn och inför fotograferna tryckte man plakat mot fönsterrutorna, med text på engelska: "WE WANT SWEDEN!"

TV-kamerorna zoomar gärna in ansikten på barn, tills de fäller en tår. När samma fenomen dessutom inträffar gång på gång, i program efter program, då framstår det som regisserat och inrepeterat, som en del i den stora övertalningskampanjen.

Dagstidningarna publicerar rutinmässigt enligt principen "droppen urholkar stenen" reportage om avvisningshotade individer. Dessa artiklar vinklas enbart ur dessa individers perspektiv, dessutom är faktauppgifterna i många fall friserade.

Fördelen med denna typ av reportage, för journalisten ifråga, är dubbel. Dels kräver det litet arbete och kompetens, det kan göras nästan "i sömnen", efter en uppgjord mall. Dels är det alltid "rätt", man riskerar inget.

Bakom detta agerande från journalisterna ligger en föreställning om deras uppdrag: det är att skapa "empati". Den enda egentliga bristen ligger i svenskarnas bristande medkänsla.

Kampanjerna för "flyktingar" har sin motsvarighet i drev - mot olydiga politiker eller mot "rasister".

Vilken makt som massmedia besitter, när man låter drevet gå, har demonstrerats många gånger. Då sitter ingen minister säker.

En som tidigt blev utsatt för ett massivt drev var Sven-Olle Olsson i Sjöbo. För hans del ledde det till uteslutning ur partiet, Centern. Allt han hade gjort var egentligen att motsätta sig flyktingmottagning i sin kommun, och att önska en folkomröstning i frågan.

Ett liknande fall var Åstorp. Här framstod tydligt hur media och partiledning arbetade tillsammans. Måltavlan var en socialdemokratisk kommunpolitiker, Gösta Brodin, och partisekreterare Mona Sahlin tyckte i TV att han skulle uteslutas ur partiet. SAP lokalt vägrade dock.

Men det finns också exempel på att svenskar utan förtroendeuppdrag kan hamna i skottgluggen, utan större ansträngning.

Inte heller ministrar går säkra, det fick Birgit Friggebo erfara. I ett direktsänt TV-inslag var hon oförsiktig nog att försöka ge svar på frågan hur det kunde komma sig att tjuvaktigheten var så utbredd bland kosovoalbaner på svenska flyktingförläggningar.

Att tjuvaktigheten visat sig utbredd, under en viss period och på vissa platser så långt var det ju bara ett faktum, påvisat genom "PM från SIV, den 8/10 1992". På djupt vatten hamnade däremot Friggebo när hon började filosofera om att tjuvaktighet kunde höra till kulturen i Kosovo.

Redan dagen därpå var Friggebo alltså tillbaka i TV-studion, för att ta tillbaka vad hon sagt och be om ursäkt. När hon gjort detta fick hon be om ursäkt ytterligare några gånger, innan programledaren var nöjd. Vad som egentligen borde vara huvudfrågan, nämligen alla snatterierna m.m., hamnade helt i skymundan.

Ett exempel på detta är Expressen-Aftonbladet-bilagan av Expo i juni 1996, i miljonupplaga, som hängde ut företrädare för Blågula Frågor. Tidigare samma år hade Expressen i feta rubriker och "förbrytarporträtt" skandaliserat Ingrid Björkman, Jan Elfverson och Åke Wedin. Ytterligare ett drev mot "rasister" hade initierats av Radio Stockholm 1995, och följts upp av TV2:s ABC-nytt och Aftonbladets kultursida.

Många minns ännu Tage Danielssons ironi kring socialdemokraterna och Harrisburg. Hade kärnkraftsolyckan i Harrisburg överhuvudtaget inträffat? Det var väl inte sannolikt....

På liknande sätt förhåller det sig tydligen med det asociala beteende bland kosovoalbaner vid svenska flyktingförläggningar som en SIV-rapport 1992 dokumenterade. Det dröjde inte många dagar efter denna rapports offentliggörande, förrän massmedia satte igång Operation Locket-På, och försökte sopa undan de uppgifter som framkommit.

Till sin hjälp tog man en "polisrapport", vilken skulle dementera vad som framkommit i SIV-rapporten. Det var i varje fall så saken framställdes.

Detta "PM 1992-09-07" sammanställdes efter att RPS inhämtat uppgifter från landets 24 länspolismästare. I själva verket bekräftade rapporten en omfattande brottslighet bland asylsökande. Den bekräftade en allmänt ökad brottslighet, men ansåg sig inte kunna ge svar på frågor om just kosovoalbanernas andel i brottsligheten: "Denna undersökning har inte ett sådant kriminologiskt makroperspektiv och inte heller ett sådant djup att det är möjligt att besvara dessa frågor".

"Man hade inte kunnat konstatera..." Media fick detta att låta som om polisrapporten faktiskt hade lyckats konstatera något, nämligen att kosovoalbanernas inte var särskilt brottsliga eller asociala. I själva verket hade rapporten här inte givit något påtagligt resultat överhuvudtaget, inte i någon riktning. Underlaget var för tunt, då snatterier och andra småbrott sällan registrerades än mindre fanns noterat vilka de skyldiga var.

Polisrapporten hade inte kunnat konstatera någonting. Vare sig det ena eller det andra. Detta presenterades sedan av media som om det vore ett resultat!

Allra längst i detta sammanhang gick antagligen Aftonbladet, där Per-Ola Ohlsson skriver, den 23/9 -92: "Enligt en rapport från rikspolisstyrelsen begår inte kosovoalbaner fler brott än andra. Rikspolisstyrelsen slår fast att kosovoalbaner inte är mer brottsbenägna än andra.".

Journalisten tror vad han vill tro. Och vad han tror vill han att också läsarna ska tro.

Man kan också ha bestämt sig för "självrannsakan". Det är verkligen så att problem finns, det är naturligt att människor ställer frågor, och nu ska människorna få känna att de tas på allvar.

Som när den förre diskrimineringsombudsmannen, Frank Orton; efter Expressens uppmärksammade artikelserie hösten -93 skulle göra en kommentar: "Människors oro måste tas på största allvar. Vi måste granska vad som ligger bakom."

Även när överheten sålunda uttrycker välvilja gentemot folket finns i botten en form av förakt. Folket är bara objekt, föremål för olika typer av omsorg och hantering - inte myndiga medborgare i ett demokratiskt samhälle. Det är "vi" och "dom".

Vad Expressens uppföljning sedan visade var också att invändningar mot den förda flyktingpolitiken tilläts komma fram bara som en mosaik av korta snuttar och känslomässiga utrop aldrig som några sammanhängande och seriösa resonemang.

Ett annat exempel är när tidningen VLT i Västerås den 17/3 -94 publicerade reportage om synpunkter på flyktingpolitiken, från två olika arbetsplatser. Den ena fick rubriken "Missnöjet pyr i arbetskupan", den andra "I köket samsas kulturer". Byggnadsarbetarnas kritik framställdes som bottnande i brister hos dem själva, att de inte hade tillräcklig kontakt med invandrare.

För säkerhets skull garderas även med en ruta åt chefen för stadens invandrarbyrå, som fick tala om hur det "egentligen" ligger till med fakta i ämnet. Rubriken, "Dags att prata ut om flyktingpolitiken", placerade byggjobbarna så att säga på terapi-soffan.

Att "ta på allvar" och att "lyssna" kan uppenbarligen ges helt olika innebörd...

Bakom detta val av dagordning och fakta, dessa kampanjer och drev, denna desinformation, ligger ett ställningstagande, ett val av lojalitet. Det är inte med svenska folket som dessa journalister har sin lojalitet.

Klimatfrågor handlar det om också i andra sammanhang, när det gäller andra yrkesgrupper än journalister. Ett näraliggande exempel är bokförläggare. Denna bok har t.ex. inte kunnat finna en sådan.

Ett annat näraliggande exempel är bibliotekarier. Denna bok har visserligen beställts av ett antal bibliotek, men många kanske de flesta bibliotek har varken denna bok eller någon annan bok som är kritisk till "den generösa flyktingpolitiken". Beror detta bara på bristande ekonomiska resurser? Nej, denna bok har skänkts till vissa bibliotek som därefter ändå inte har den i sina hyllor!

Ett tredje exempel är lärare. Visst kan civilkurage ibland framstå som en bristvara inom lärarkåren, men för en enskild lärare kan det vara farligt att alltför mycket gå sin egen väg. Den lärare som får en stämpel på sig för att vara "partisk" och "ej objektiv" är illa ute. För den egna yrkespositionen är det tryggast att tassa försiktigt, inte göra sig alltför synlig. Kravet på konformism finns från flera håll: elever, föräldrar, kollegor och skolmyndigheter.

Därutöver finns ett antal yrkesgrupper där många utövare aktivt driver på för ökad generositet. Dit hör:

Bland de organisationer som utmärkt sig som opinionsbildare och/eller påtryckare i politiskt korrekt riktning märks:

Behovet av invandringsforskning är ju uppenbart, för att inte säga skriande. Medborgare i allmänhet och debattörer behöver ett bättre faktaunderlag för att kunna föra en bra diskussion. Politiker behöver det för att kunna fatta kloka och verklighetsförankrade beslut.

Men här sviker invandringsforskningen. Skattebetalarna får inte ut mycket av de miljoner som pumpas in i denna forskning. Men det är värre än så. Om forskarna bara lät bli att göra något, bara höll sig tysta och osynliga, skulle de åtminstone inte ställa till skada. Men så väl är det inte. En parallell till situationen inom LO.

Den politiska korrektheten tar över, framför den akademiska och intellektuella hållning som man skulle kunna förvänta sig från forskare. Detta märktes tydligt i samband med mediadrevet mot Kajsa Ekholm-Friedman 1997. Ett antal professorer framträdde med debattartiklar mot "kätteriet".

En av dem som tog till orda var Charles Westin, professor i invandringsforskning vid Stockholms Universitet. I en artikel frågade han retoriskt "Vad vet Kajsa Ekholm om invandring?", och slog fast: "Vi har inte och har aldrig haft någon massinvandring". 4)

Om Sverige aldrig har haft någon omfattande invandring - varifrån kommer då alla invandrare? Varför efterlyser Juan Fonseca en Marshallplan mot segregationen?!

Charles Westin har också profilerat sig genom en artikel på DN-debatt den 31/3 -98, om två avvisningshotade ugandiska barn. Rubriken löd "Avvisning stöd åt nynazister". Westins främsta argument i sammanhanget var alltså inte barnens bästa. Nej, det var för vissa svenskars skull, som en viss politik skulle drivas...

Det finns också andra exempel på hur invandringsforskare låter sin roll som politiska propagandister överskugga rollen som vetenskapsmän. Många driver tesen om "nettoinvandring", där de vill kvitta invandrande afrikaner mot återvandrande finländare eller utvandrande svenskar.

De särskilda statliga kampanjerna mot "främlingsfientlighet och rasism" (ibland även mot "antisemitism") har avlöst varandra under 90-talet. De har varit så många, att det är svårt att hålla reda på dem.

Beloppen har stegvis trappats upp. I början av 90-talet låg det kring 10 miljoner kronor per år. Budgetåret 1996/97 anslogs 20 miljoner.

1994/95 organiserades också en särskild ungdomskampanj genom Civildepartementet,"Ungdom mot rasism". Den leddes av Michael Alonzo, som själv tidigare gjort uttalanden av närmast rasistiskt slag.

I Arbetsplanen från Civildepartementet av den 1/9 1994 anges uttryckligen detta som ett syfte "att långsiktigt påverka ungdomars normer, attityder och förhållningssätt till invandring"! Inte bara förhållningssätt till "invandrare".

Kampanjerna har i praktiken handlat om att bekämpa kritik av invandringen mer än att bekämpa rasism. Trots att ungdomskampanjen haft "tolerans" som ett av sina främsta honnörsord har dess företrädare intagit en mycket onyanserad, oförsonlig och aggressiv hållning gentemot invandringskritiker. Begreppet "rasist" används som en stämpel mot meningssmotståndare - för att tysta dem.

I boken "Rasismens varp & trasor", utgiven av Invandrarverket 1995, anges detta uttryckligen som en målsättning. Termen "rasism" ska ges en vid innebörd och klistras på "fienden".

Ungdomskampanjen givit ut en CD-singel med en aggressiv rap-låt, där texten talar om att "slå tillbaka".

Risken finns att detta kampnjande direkt underblåser fientlighet och våld. Det myckna talet om rasism och kamp mot "rasister" kan ge respektabilitet åt vanlig huliganism. Vid Kungsan-kravallerna 1987 gjorde ingen av de inblandade anspråk på att ägna sig åt "anti-rasism". Vid den bärsärkagång som skedde i centrala Stockholm den 30 november 1994 var detta just fallet.

"Rasist" har blivit ett vanligt tillmäle från unga invandrare mot personer som i något sammanhang ger dem tillrättavisningar. Det motverkar på så vis en anpassning till det svenska samhället.

"Ungdom mot rasism" har också givit ut rapporten "Vit makt?", om andel invandrare på olika nivåer i samhället. 5) Budskapet i rapporten är att det bör finns en proportionalitet mot befolkningen och att invandrare är allvarligt underrepresentrade i de flesta sammanhang.

Utöver de ovannämnda 20 miljoner som anslogs 1996/97 anslogs 10 miljoner till en särskild kampanj, "Europaåret mot rasism", under ledning av Mona Sahlin och Pontus Ringborg. Dessa har alltså haft stora administrativa resurser till sitt förfogande.

En särskild kampanj - "Levande historia" - har också dragits igång 1998 med anledning av förment dåliga kunskaper bland svenska skolelever om Förintelsen av judar i Nazityskland. Också denna kampanj har en tydlig udd mot invandringskritiker.

I det kampanjandet kring invandring deltar även en del mer permanenta statliga institutioner. En av dem är DO - Diskrimineringsombudsmannen - som tillkom 1986, genom lagen om etnisk diskriminering.

Nytillträdd DO är nu Margareta Wadstein. Hon har uttalat förståelse för invandrargäng som begår brott - de har ju "inte släppts in" i vårt samhälle.

Kyrkan har spelat en aktiv roll, både i opinionsbildning och i gömmande av avvisningshotade utlänningar. Se "Präster och biskopar".

Hovet - kungen och drottningen - har också engagerats i försöken att lotsa svenska folket åsiktsmässigt rätt i flyktingpolitiken.

"Att vi skulle få en sådan byråkrati för invandrar- och flyktingfrågan...Det har ju växt fram en hel industri för detta ändamål, med en massa tjänstemän och s.k. invandrarexperter."

David Schwarz, redaktör för "Invandrare & Minoriteter"

Den förda politiken och de gångna årens stora invandring har lett till framväxten av ett nät av påtryckningsgrupper och en mosaik av särintressen. Där samsas ideella övertygelser med ekonomiska egenintressen. Tillsammans bildar de ett mäktigt invandringspolitiskt intressekomplex.

Många är de individer, vilka nu funnit en födkrok genom invandringen. Här återfinns journalister och debattörer i media, ambulerande föreläsare i skolorna och diverse åsiktspoliser. Här finns advokater och konsulenter, tolkar och språklärare.

Det finns en "djungel" av olika projektbidrag. Bidrag kan erhållas inte bara från Statens Invandrarverk, utan också från instanser som Statens ungdomsråd och Allmänna Arvsfonden. Det kan handla om "reguljära bidrag", "särskilda bidrag", "utvecklingsbidrag" eller "etableringsstöd". Det kan då gälla "informationsmaterial", "opinionsbildning i skola", "ökad förståelse och tolerans", "attitydpåverkande samverkansprojekt", "information mot rasism", osv. 1992 fanns 77 bidragsmottagare, bl.a. ABF-föreningar, LO-sektioner, KFUM, Unga Örnar och flyktinggrupper. Beloppen varierade från 5.000 kr till 300.000 kr. Också kommunalt ges bidrag till projekt, och det är inte alltid man har kontroll över att projekten leder till ens i närheten av avsett resultat. 6)

SIV i sig, blir naturligtvis en del av detta intressekomplex, även om det bland dess anställda finns även kritiska röster. 7)

Svenska flyktingrådet bedriver lobbyverksamhet och samordnar insatser från advokater, kyrkor och humanitära organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, m.fl. Allt i syfte att skapa stöd för en generösare flyktingpolitik.

FARR - förenade asylgrupper - är mer inriktat på att gömma avvisningshotade. Båda arbetar samtidigt opinionsbildande, i nära samverkan med massmedia.

Längre ut på kanten finns "fristadsrörelsen", som också gömmer avvisningshotade, men har en mer militant inriktning, med betoning på civilmotstånd.

De redan mottagna tenderar också att bli en komponent i detta intresse-komplex. Invandrarnas företrädare i samhällsdebatten väljer, med vissa undantag, att agera som kravmaskiner för ökad invandring.

Immigrant-institutet, under ledning av Miguel Benito, är ett exempel. Ett annat exempel de i media återkommande invandrardebattörerna, med Juan Fonseca i spetsen. Ett tredje exempel är TV-stjärnan Alexandra Pascalidou.

Sverige har tagit emot fler asylsökande än något annat i-land. Ändå är det inte nog. Aldrig är det nog: Sverige bör enligt dessa invandrare ta emot ytterligare många invandrare. 8)

Det sju riksdagspartierna har varit överens om huvuddragen i flykting- och invandringspolitiken. Inget av dem anser att kunskaper i svenska språket ska vara ett villkor för att få svenskt medborgarskap. Detta säger väl det mesta!

Partipolitikerna är insnörjda i ett tänkande av politisk korrekthet och står under ett grupptryck, som de utövar mot varandra. Framförallt verkar de under de under den massmediala piskan.

Erfarenheterna visar att ingen politiker går säker - oavsett hur högt uppsatt - om han/hon drar på sig medias vrede. Under Sincaridrevet blev både statsminister Carlsson och invandringsminister Blomberg hårt åtgångna, framställdes emellanåt som ondskans företrädare på jorden.

Följden har till stor del blivit följsamma politiker, som säger vad de tror förväntas av dem. Ett tydligt exempel på detta var den folkpartipolitiker i Lidingö som i "Striptease" sade en sak inför TV-kameran, men som i själva verket tyckte tvärtom. 9)

Den politiker som åsiktsmässigt skulle avvika från medias krav, och föra ut sina åsikter, skulle förmodligen snart hängas ut som "främlingsfientlig". Hans/hennes parti skulle därefter inte våga nominera honom/henne till nästa val.

Detta gör att politikernas insatser i huvudsak blir att försvara officiella myter och tugga alla de sanktionerade begreppen.10) De befäster låsningar.

Vi har kommit långt bort från den typ av folkbildningsambitioner som Gunnar Sträng en gång visade som finansminister - ambitioner att få medborgarna att förstå budgetmässiga elementa! 11)