Patent på anständighet?
Ur ytterligare ett brev från Steen Wied.
Han betonar att han talar som medborgare i Danmark, privatperson, inte som
representant för något parti:
Jag sitter på mitt småländska torp och filosoferar över
det "svenska tillståndet". Självklart är inte svenska
politiker onda eller medvetet ute för att förstöra landet. Och
jag försöker förstå vad som pågår. Jag vill
inte demonisera dom så som de gör med sina motståndare, utan
jag har kommit till den slutsatsen att svenska politiker först och främst
är romantiker. Dom är romantiker, puritaner och moralister, precis
som marxisterna var förr. De är också auktoritära, vilket
har gjort att deras demokratiska sinnelag har blivit tveksamt. De vet vad som
är "bäst"! De vill bara "det goda" när de
istället skulle ha ägnat sig åt att undvika att ställa
till olyckor. Det är ju omöjligt att argumentera med folk som har
patent på anständighet, godhet och humanism. (Man såg tydligt
detta auktoritära då Mona Sahlin läxade upp vår danske
utrikesminister, Bertel Haarder. Hon talade om för honom hur han skulle
ha fört valkampen; hur han skulle ha "missionerat för en humanistisk
invandringspolitik" istället för att bry sig om folkets åsikter. Är Sahlin representant för sitt folk eller missionär för
en högre sak? Är hon svensk minister eller minister för hela
världen?)
Om man ska redogöra för hur politikerna
kan bli sådana måste man säkert söka historiska orsaker.
En mentalitet som grundar sig på över 200 års fred, protestantisk
förnöjsamhet och ett liv i en värld som är enastående
homogen, solidarisk och med ett framgångsrikt välfärdssamhälle,
har onekligen präglat svenskarnas syn på livet. Världens ondska
har blivit "teoretisk". Ursprungligen är vi alla goda människor
och i grunden är vi nog ändå en sorts svenskar. Kanske är
den nuvarande generationen av cirka 50-åriga politiker präglade
av den svenska 70-talsvänsterns endimensionella världsbild, som
t ex Jan Guillou fortfarande är talesman för; solidaritet med
all världens folk, men förakt för sin närmaste granne.
En sådan vänsterinriktning har vi i Danmark också, men den
är väldigt blygsam. De justerar sin världsbild, med 30 års
försening i bästa fall och kallar sig ändå avantgardister.
Men en sådan naiv världsbild är en katastrof hos en politiker!
De bör leva i verklighetens värld. Dessutom har svenska politiker
kommit så pass långt i sina multietniska äventyr att det
inte går att backa och sedan medge att de kanske tog fel.
Vad dom skall göra, om det en dag går
upp för det svenska folket att den vackra multietniska drömmen blivit
en mardröm? Då finns det inget val längre! Landet är
förändrat för alltid. Att det kan sluta med en mardröm
grundar jag på sannolikhet. Man behöver bara kasta en blick på
världen och historien; t ex att 95% av alla krig sedan andra världskriget
har varit s k inbördeskrig med religiösa eller andra etniska förtecken,
visar just på detta. Bara kasta en blick på det djupt splittrade
och segregerade USA, som dock blev förenat under ett kort ögonblick
efter den 11 september 2001 (enligt förstasidan av New York Times den
12 september 2001). Man måste vara en drömmare och romantiker om
man tror att det kommer bli annorlunda i Sverige än på alla andra
platser i världen. Det visar på en politisk amatörmässighet
om någon kan tro något sådant. Sverige ger frivilligt
ifrån sig det som de flesta länder i världen längtar
efter; nämligen ro, stabilitet och enighet det som forskare kallar
"socialt kapital" en sällsynt vara. Något som
tidigare stod högt i värde i Skandinavien.
Ett är säkert; asylströmmen
och folkvandringen kommer att öka. Detta p g a att demografien i Afrika
och de arabiska staterna är helt bortom all kontroll. Under de kommande
25 åren kommer dessa världsdelar att växa med 1 miljard (!)
människor (allt enligt WHO). Detta sker alltså i länder med
ekonomier som inte ens idag kan försörja sina egna befolkningar! Att försöka avhjälpa denna nöd genom invandring till
Europa är ett fullständigt orealistiskt projekt. Därför
kommer man också att få se EU ändra sin politik under de
kommande åren, precis som Danmark redan gjort. Tysklands Schröder
fruktar för en rejäl tysk högervridning och har gått
till angrepp mot EU´s förslag om gemensam flyktingpolitik.
Nästa nödvändiga steg blir
en omförhandling av den fullkomligt föråldrade flyktingkonventionen
från 1951. Om man inte har klart för sig att Europa sitter på
en högexplosiv befolkningsbomb saknar man förutsättningar att
diskutera flyktingpolitiken. Till bara helt nyligen kunde och ville inte de
danska socialdemokraterna ta en konkret debatt om invandringen. Att dom därför
förlorade valet rekordstort är fullkomligt logiskt och har enkla
orsaker; ett fungerande folkstyre (andelen röstande var 88 %!), en fri
och levande debatt i tidningar och TV och ett engagerat och upplyst folk.
Det är ofattbart att svensk press inte analyserat denna händelse!
Istället så propagerar man emot
den. Det är väl inte pressens uppgift att i sina reportage, utan
högst på ledarplats, vara kritisk mot en demokratisk process
i ett broderland? Antalet felaktiga upplysningar i svensk press tyder inte
på att journalisterna hade gjort sig besväret att ens läsa
Dansk Folkepartis valprogram. Rekordet i demagogi hade Expressen, som kallade
partiet "fascistiskt" och refererade till partiets politik rörande
bl a äldreomsorgen, men i direkt motsats till vad den egentligen stod
för. Den statliga televisionen SVT kallade partiet konsekvent för
"högerpopulistiskt" och "främlingsfientligt".
Ett något pinsamt politiserande av en statlig kanal. Är då
de f d kommunisterna i Vänsterpartiet också "vänsterpopulister"?
Som dansk frågar man sig; varför ser den svenska pressen det
som sin uppgift att vara en ensidig part i en kontroversiell politisk fråga? Så är det inte i Danmark! Det är väl ett demokratiskt
fel om något, Mona Sahlin och alla ni andra?
Jag ser det som en kapplöpning med tiden
för Sveriges vidkommande; hur mycket kommer välmenande politiker
att förstöra, innan förnuftet och verkligheten kommer att segra?
Men debatten i Sverige är vad jag vill kalla pseudodemokratisk. Man spiller
tid på att diskutera feminism och jämställdhet i världens
mest jämställda land. I Aftonbladet kan man yttra sig om huruvida
man tror på UFO eller ej. Man kan diskutera om man bör äta
kött eller inte, om vem som kommer att vinna i Robinsontävlingen
o s v. Vanliga svenskar får lov att yttra sig i media om likgiltigheter,
struntsaker och en massa oväsentligheter, men bara inte om invandringen.
Detta sker allt medan den mest genomgripande förändringen av det
svenska samhället som någonsin skett pågår, som ett
odebatterat diktat för folket. Mer än var femte invånare är
idag invandrare. Om 10 år är det var tredje.
Det vanligaste namnet för nyfödda
pojkar i Malmö är Muhammed! Malmöborna flyr i hundratal från kriminalitet och våld. Skolor måste stängas
p g a hot och trakasserier. Om inte detta är ett ämne för debatt
i en demokrati, då är det bara frågan om partiell demokrati
i Sverige. En grundlagsskyddad rättighet som är upphävd inom
väsentliga områden och därför bara skenbar! Om denna
radikala förändring av Sverige verkligen är det svenska folkets
önskan, ja då kan jag bara önska lycka till! Men är det,
det? Jag hoppas på det bästa för Sverige, för svensk
kultur, från Bellman till Jussi Björling, från Strindberg
till kräftkalas. Detta har nämligen blivit en del av mig själv.
Jag var i Beirut före inbördeskriget
och jag var där även efteråt. Redan som ung privilegierad
skandinav såg jag dessa människors hat och vansinne. Detta har
jag aldrig glömt! Med Balkan också i friskt minne så borde
alla ha fått en tankeställare... så är verkligheten,
tyvärr. Jag skrattar bara om någon skulle kalla mig rasist. Detta
har nu inte hänt ännu. Men i Sverige är man ju närmast
en dissident om man ifrågasätter invandringens obetingade visdom.
Jag har sett världen och jag inrättar mina idéer efter verkligheten
och inte tvärtom. Så bör en ansvarig politiker också
göra. Det finns säkert ytterst få verkliga rasister i Sverige,
men så många fler realister. Eliten och "de intellektuella"
är som så ofta de sista som inser sanningen. Så är det
också i Danmark dock med många undantag. Om Danmark och Sverige
kommer att gå helt skilda vägar, vill jag bara önska två
saker; svensk respekt för danskt folkstyre och att svenskarna själva
får rösta om vilken invandringspolitik som skall föras och
hur många utlänningar de vill ska bo i deras land.
Jag önskar Dig all tur och lycka i din
modiga och svåra uppgift.
Många vanliga hälsingar
Steen Wied, fotograf
