Nedanstående bemötande av Mona Sahlins DN-artikel om svensk apartheid har sänts till DN Debatt. Det har dock inte kunnat tas in - av utrymmesskäl. Inte heller har något annat bemötande av Sahlin publicerats. Av utrymmesskäl kan DN Debatt tydligen inte ha någon debatt.
Mona Sahlin talar i sin DN-artikel den 30/9 om "det offentliga Sveriges ställningstagande för etnisk mångfald".
Här är Sahlin ur en synpunkt sett inne på rätt spår: det finns ett "offentligt Sverige", och det finns ett "icke-offentligt Sverige".
Det finns två Sverige:
1. Det offentliga Sverige, som Mona Sahlin själv i hög grad tillhör. Det består av människor som har god ekonomi, materiell trygghet och högt anseende (de ser sig själva och varandra som "anständiga"). Det är människor som syns och hörs i massmedia.
2. Det icke-offentliga Sverige, den majoritet av befolkningen som håller produktionen igång och skapar vår välfärd, men som själv lever alltmer på marginalen. Dessa människor har små möjligheter att komma till tals i media, de är till stor del osynliggjorda.
MELLAN DESSA TVÅ SVERIGE FINNS inte bara en klyfta beträffande erfarenheter i vardagen, där finns också en klyfta i världsbild och åsikter.
"Det offentliga Sverige" önskar en generös flyktingpolitik och en etnisk mångfald. "Det icke-offentliga Sverige" önskar motsatsen.
I Mona Sahlins ögon förekommer en omfattande diskriminering i Sverige, men den diskriminering och den rasism som hon ser är uteslutande riktad från svenskar mot invandrare. Hon jämför med Sydafrika och apartheid. Någon diskriminering och rasism i omvänd riktning ser Sahlin inte. Det är svenskarna som ställs vid skampålen.
Mona Sahlin säger sig nu ha fått ögonen öppnade, för tillståndet i Sverige. Förmodligen har hon helt rätt, om hon hävdar att svenska folket inte svallar över av värme och generositet mot varje främling. Svenskar är människor med mänskliga begränsningar, vi är varken bättre eller sämre än andra.
Felet var att det offentliga Sverige någonsin utgick från något annat. Felet var att det bedrev en flyktingpolitik som inte tog hänsyn till denna realitet. Ansvaret för detta kan läggas bara hos dem som hela tiden haft makten och drivit igenom alla besluten.
Det är högst beklagligt att vi - genom den politik som Mona Sahlin i hög grad bidragit till - fått ett samhälle med etniska spänningar. Nu gäller det ändå att försöka göra bästa möjliga av situationen.
Ett problem är boendesegregeringen. Här diskuteras på sina håll drastiska åtgärder, som att inte släppa in fler invandrare i redan invandrartäta områden. Man "vill inte ha fler Rosengård". Men när ansatser till detta görs, då är Mona Sahlin framme och pekar finger: ajabaja, diskriminering! Hon saknar förståelse för de problem som man faktiskt försöker lösa ute i kommunerna.
Ett annat problem är bidragsfusk och kriminalitet. Ett exempel på åtgärder här är hur olika myndigheter i Malmö (utom Invandrarverket) gått samman för att avslöja fall där personer uppburit bidrag för perioder då de varit utomlands. För att förebygga fusk måste nu socialbidragssökande invandrare visa sina pass. Också detta angrips av Sahlin, och anförs som exempel på diskriminering.
Verkligheten var ju den, att det var bland invandrare som denna typ av fusk konstaterats, inte bland svenskar. Åtgärden är alltså fullt ändamålsenlig, om man vill värna skattebetalares intressen. Men för Sahlin väger tydligen sådana överväganden lätt - det är som bekant "häftigt att betala skatt".
Mona Sahlin skriver också i sin artikel:
"En förskräckande bild av i vilken omfattning invandrare upplever sig som diskriminerade ges i DO:s rapport 'Invandrare om diskriminering II'. Till exempel uppger 65 procent av 'afrikanska' män i storstadsområdena att de på grund av sin utländska bakgrund vägrats inträde på restaurang vid minst ett tillfälle under det senaste året."
Sahlin borde ägna en tanke åt vilka frågor en sådan uppgift kan väcka bland människor från det icke-offentliga Sverige. Hur ofta går afrikanska män på krogen? Vad det är för "flyktingar" som i så hög grad ägnar sig åt krogliv? Många svenskar går sällan själva på krogen, de har fullt upp att hinna med vardagsbestyren och att hämta krafter till nästa arbetsdag.
En frågeställning som Sahlin helt förbigår är vad som kan ligga bakom denna diskriminering av afrikaner och andra invandrare på krogarna. Bakom diskrimineringen ligger knappast något rasbiologiskt och ideologiskt tänkande. Anledningen är nog krasst kommersiell. Ägarna till krogarna - som ofta själva är invandrare - bedömer att de tappar kunder om de tar in många afrikaner.
På samma sätt som svenskarna flyttar från invandrartäta bostadområden håller de sig borta från krogar, där många gäster är afrikaner.
Grundfrågan blir då denna: varför är det så? Varför undviker svenskar invandrare, och särskilt afrikaner? I vilken utsträckning handlar det om fördomar utan grund, i vilken utsträckning handlar det om faktiska omständigheter? Men detta är frågor som Sahlin noga undvikit. Är det så att de bränns för mycket?
Vad är för övrigt "rasism"? För Mona Sahlin kan uppenbarligen bara etniska svenskar vara rasister - en invandrare kan definitionsmässigt inte vara rasist.
Tag det aktuella våldsdådet mot några körmedlemmar i en kyrka i Uppsala. Det utfördes av två afrikaner och en turk. Offren hade vit hudfärg och var svenskar. Inte nog med detta: offrens etniska tillhörighet hade betydelse för dådet, hade de haft svart hudfärg skulle förmodligen klarat sig undan.
Detta framgick av en TV-intervju den 4/10 med fadern till en av förövarna. Han tolkade dådet som en följd av den "frustration" som pojkarna kände mot "rasismen" i det svenska samhället. De tog nu ut denna frustration mot sådana som inte kunde försvara sig.
Frågan är om artiklar som Sahlins kan ha någon inverkan på graden av "frustration" hos unga afrikaner.
När det gäller angivande av etnisk tillhörighet på brottslingar är media - åtminstone ibland - noga med att undvika denna. Motivet är att man inte vill uppmuntra till främlingsfientlighet. Men är inte detta i så fall något som gäller även när det skrivs negativt om svenskar, att det kan uppmuntra till svenskfientlighet - med åtföljande våldsdåd?
Anders Sundholm, lärare
