Anders Isaksson skriver i DN den 14/7 -07 om en incident i vardagen som givit honom anledning till reflexioner kring begreppet "hatbrott".
Under rubriken "Goda viljan triumf" skriver Isaksson:
"...jag stod i en kö vid biljettluckan i tunnelbane-stationen vid Björns trädgård när hundens viftande svans råkade nudda vid en rullstolsbunden kvinna snett bakom mig. Hennes följeslagare, en man i 35-årsåldern med helskägg, knälång vit skjorta och vit kalott, blev tvärilsk. Ömsom hötte han med näven mot mig, ömsom mot hunden och däremellan drog han handen längs med strupen."
Mannen blev alltmer upphetsad, men det var svårt att förstå vad han sade, Isaksson fann det hela mycket obehagligt:
"All rörelse stillnade i stationshallen, runt oss båda tätnade ringen av nyfikna innan han till sist tog tag i rullstolen och försvann in i hissen.
Själv fann jag mig då innesluten i en varm etnisk gemenskap. 'Han kom väl direkt från moskén däruppe', sade en, 'muslimer är fan i mej inte kloka', sade en annan. En kvinna klappade om både mig och hunden och skyllde på invandringen: 'Varför ska vi släppa in alla dom här muslimerna?' frågade hon.
Om någon polisanmält alla medkännande kommentarer skulle flertalet ha karaktäriserats som islamofobiska i den statistik över hatbrott som Brottsförebyggande rådet (Brå) sammanställer. Bland fjolårets 3.259 polisanmälningar tillskrevs 67 procent allmänt främlingsfientliga motiv medan 21 procent riktades mot homo-, bi- och transsexuella (HBT). 8 procent hade islamofobiska motiv och 4 procent antisemitiska.
I motsats till hets mot folkgrupp och olaga diskriminering finns inget lagrum för just hatbrott, begreppet är konstruerat för att styra domstolarnas bedömning av straffet vid alla sorters brott. Det ska skärpas om 'ett motiv för brottet varit att kränka en person, en folkgrupp eller annan sådan grupp av personer på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet'.
Flertalet hatbrott hamnar i domstolarna som vanliga brott - oftast ofredande, olaga hot, skadegörelse och misshandel - medan resten tycks röra sig i gränslandet mellan personliga obehag, upplevda kränkningar och kulturella kollisioner. I Brås rapport 2007:17 återges ett hatbrott med islamofobiskt motiv så här:
"Det är städdag i ett bostadsområde. När en familj städat klart går de fram till en servering för att höra om det finns något annat att äta för dem som är muslimer än korv gjord på fläsk. Linda svarar då: 'Nej, vi bor i Sverige'. Familjen frågar vad hon menar med det. Då säger Linda återigen 'vi bor i Sverige, så är det, det får ni respektera'. Mannen i familjen säger att 'vi respekterar ju er, varför kan ni inte respektera oss'. Linda svarar då att 'Nej, tyvärr'. Hon skrattar och går därifrån."
Att frånvaron av fläskfria korvar blir en islamofobisk kränkning är en logisk följd av Brås definition av hatbrott, nämligen att 'gärningspersonen [i varje situation] tillhör en definierad majoritetsgrupp och offret en definierad minoritetsgrupp'. Den praktiska innebörden är att svenskarna i bostadsområdet skulle ha tagit hänsyn till den muslimska familjen vid korvköpet, den bar ju som minoritet upplevda rättigheter utan krav på ömsesidiga skyldigheter till hänsynstaganden."
Anders Isaksson konstaterar att t-banemuslimen av samma skäl inte kan anses ha begått något hatbrott, oavsett vilka tillmälen han öst över Isaksson och hans hund:
"Det hade han däremot gjort om jag varit jude eller homosexuell, då hade han som icke-jude eller icke-homo bokförts som majoritet i relation till sitt offer.
Men om jag varit muslim hade ingen brytt sig, minoriteter antas varken begå hatbrott inbördes eller hata och förakta svenskar. Minoriteters våld mot svennar är därför ett vanligt brott, utan hat och utan etniska eller kulturella övertoner.
Hur berömvärda de politiska avsikterna bakom kampen mot hatbrott än må te sig, framstår tillämpningen som den goda viljans triumf över det praktiska förnuftet. Varje etnisk och kulturell skillnad rymmer frön till alla möjliga konflikter, känslor av tilltro och tillhörighet till den egna gruppen är lika naturliga som misstro mot utomstående och kan bara hanteras med respekt för ömsesidiga rättigheter och skyldigheter. Brott är brott, oavsett motivet.
I hatet mot andra som en särskild brottskategori ligger också att individen blir identisk med sin grupp, både som gärningsman och offer."
"Till dagens fyra definierade minoritetsgrupper vill nu Brå foga romer och svarta afrikaner som utsatta för antiziganism respektive afrofobi och utesluter inte att ännu fler minoriteter kan komma i fråga: 'I ett utvecklingsperspektiv kan det vara intressant att se om fler grupper kan särredovisas och då ökar sannolikt även det totala antalet anmälda hatbrott', heter det i rapportens slutord."
Isaksson undrar avslutningsvis om fler -ismer och - fobier verkligen är ett önskvärt mål.
|
|