Sverige i Centrum

Vad kostar invandringen?

Det finns tabubelagda frågor i svensk politik. En sådan är den i rubriken.

I andra sammanhang erkänner alla att det finns samband mellan utgifter och inkomster. Höga utgifter inom ett område påverkar möjligheterna inom andra områden - självklart. Så ej i detta fall!

"Vad kostar invandringen?" Sten Andersson (m) ställde frågan i riksdagen, men fick inget svar från ansvarig minister. Björn Hammarbäck (se SVIC nr 106) ställde frågan inom (s), med samma resultat.

Redan att ställa denna fråga ses som ett etikettsbrott. När "det handlar om människor" får man inte se till pengar. Lars Janssons bok "Mångkultur eller välfärd?" blev därför med automatik kontroversiell - titeln antydde en motsättning som ansågs obehaglig.

I själva verket handlar alla samhällsutgifter ytterst om människor - såvida man inte hävdar att just svenskar inte ska betraktas som människor. Prioriteringar måste alltid göras mellan olika angelägna behov. Det är just detta som är politik!

Egentligen är det ju enkel matematik: Om något kostar mycket blir det mindre över till annat.

Det har gjorts olika beräkningar på vad invandringen kostar. Självklart kommer man då fram till olika belopp, redan av det skälet att situationen förändras år från år.

Dessutom kan man räkna på olika sätt - det är inte självklart hur begreppet "invandrare" ska avgränsas eller vilka typer av kostnader som ska tas med, inte heller till vilka belopp de ska uppskattas.

Kulturdepartementet gav 1994 ut skriften "Om flyktingar" och distribuerade denna till samtliga hushåll i landet. Där fick medborgarna lära sig:

"Statens totala utgifter detta budgetår beräknas bli ca 555 miljarder kr. Flyktingkostnaden beräknas till ca 12 miljarder kr."

För att understryka utgiftens försumbarhet illustrerades den som en smal kil i en ring.

De 12 miljarderna avsåg då Invandrarverkets (nu Migrationsverket) kostnader.

De verkliga kostnaderna omfattar dock även en del annat...

Jan Ekberg, professor vid högskolan i Växjö, har gjort beräkningar på regeringens uppdrag. I fokus för Ekberg stod deltagande i arbetslivet. Inte bara den öppna arbetslösheten utan öven hur stor andel av dem i yrkesaktiv ålder som inte stod till arbetsmarknadens förfogande. Han fann stora skillnader mellan olika grupper.

Utifrån läget 1992 kom Ekberg fram till att andelen i arbete för infödda svenskar var 79%, medan den för invandrade före år 1970 var 73% och sedan minskade successivt, ju senare man invandrat. För invandrade 1988-92 var siffran bara 33%.

Ekberg såg till tre typer av kostnader:

1. offentliga transfereringar (olika former av bidrag och utbetalningar)

2. offentlig konsumtion (sjukvård, barnomsorg, utbildning mm)

3. invandringsspecifika kostnader (hemspråk, svenska, tolkning mm)

Ekberg gjorde under 1990-talet ett antal olika beräkningar, men kom 1997 fram till siffran 30 miljarder kronor.

På DN Debatt den 28/12 -03 skrev Bo Södersten, ekonomiprofessor:

"Svensk invandrarpolitik har under de senaste tjugo åren varit helt misslyckad. Integrationen har uteblivit och nettokostnaderna för invandringen har stigit i höjden så att de i dag ligger runt 2-3 procent av bruttonationalprodukten eller 40-50 miljarder i kronor räknat."

"Sysselsättningsgraden för stora grupper av utlandsfödda är låg. Professor Jan Ekberg har i studier visat att av de som invandrat från andra EU-länder ligger sysselsättningen på 71 procent för män och 67 procent för kvinnor, det vill säga i stort sett samma tal som de som gäller för infödda svenskar. För invandrare från Afrika eller arabisktalande länder ser siffrorna helt annorlunda ut. Här ligger sysselsättningsgraden under 50 procent för män och mycket lägre för kvinnor.

Här är det bidrag, inte arbete som gäller..."

I Danmark kom forskargruppen DREAM under finansministeriet på 1990-talet fram till siffran 33 miljarder danska kronor - så mycket kostade invandringen till Danmark.

Vid en jämförelse får han beakta att

· en dansk krona motsvarar 1,25 svenska.

· Sveriges folkmängd är nästan dubbelt så stor

· Sverige har ungefär dubbelt så många invandrare per capita som Danmark.

· Ålderstrukturen är sämre bland invandrarna i Danmark än i Sverige.

Dessutom tog DREAM inte med alla typer av kostnader för invandringen.

Jan Ekberg har heller inte fått med alla kostnader. Han redovisade en nettosiffra, där han dragit ifrån samtliga skatteinbetalningar från invandrare. Bristerna i ett sådant beräkningssätt är uppenbara.

Lars Jansson, författare till boken "Mångkultur eller välfärd?" underkänner Ekbergs metod. Till SVIC säger han:

- Varför används inte nettokostnadsmetoden för andra samhällsfunktioner? Därför att den ej fyller något vettigt syfte och att man ej vill dölja de verkliga kostnaderna. Antag att man skulle göra en beräkning av nettokostnaden för skolan. Från den totala kostnaden gör man avdrag för alla skatter inklusive obligatoriska avgifter som skolbarnens föräldrar betalar. Resultatet skulle kallas nettokostnad för skolan. Förmodligen skulle det bli ett stort överskott (vinst) på skolans verksamhet. Vem skulle ha någon glädje av en sådan beräkning? Barnens föräldrar måste ju även bidra till finansieringen av försvar, bibliotek, vägar att färdas på etc.

- Enligt riksdagens beslut skall välfärd och andra gemensamma utgifter finansieras solidariskt, invandrarna får således inte särbehandlas, de måste deltaga i finansiering av offentliga utgifter på samma villkor som svenskarna: gator och vägar, den allmänna förvaltningen, utrikesförvaltningen och rätts- och polisväsendet.

Lars Jansson får med även långsiktiga kostnader för invandringen.

Till SVIC säger han:

- Vi låter varje år 10.000-tals studenter från andra länder få komma hit för att studera vid universitet under fyra år. En kortsiktig kalkyl skulle endast omfatta de kostnader som direkt uppstår för staten för dessa studenter. Man tar troligen ej med investeringskostnaden för att bygga nya universitet. Huvudreglen är att enbart rörliga kostnader ingår.

Bruttosiffran i Ekbergs beräkningar - från början av 1990-talet - låg på cirka 100 miljarder kr.

Lars Jansson kom i sin bok fram till att invandringen år 1999 kostade 267 miljarder kronor.

De fördelade sig enligt följande på fyra poster:

1. Centrala samhällsfunktioner, 32 mdr
Kostnader för rikets centrala ledning samt räntor på statsskulden

2. Offentlig konsumtion, 123 mdr
Barnomsorg, skola, åldringsvård, sjukvård, etc

3. Transfereringar, 84 mdr
A-kassa, sjukpenning, pensioner, barnbidrag, föräldrapenning, socialbidrag, underhållsstöd, etc

4. Inkomstförluster, 28 mdr
Bortfall av inkomster i den offentliga sektorn genom att arbetsföra invandrare inte deltar i produktionen och inte betalar skatt.

En annan viktig förklaring, förutom skillnaden i metod - till att Jansson fick så mycket högre siffror än Ekberg - är att han utgår från år 1999. Under 90-talet skedde stora förändringar i Sverige.

Samtidigt som massor av arbetstillfällen försvann ökade invandringen. Klyftan mellan antalet personer i yrkesaktiv ålder (16-64 år) och antalet i arbete ökade med 600.000.

Det handlar då inte bara om öppet arbetslösa utan än mer om personer i yrkesaktiv ålder som inte står till arbetsmarknadens förfogande.

I "Mångkultur eller välfärd?" framgår att av dem som förtidspensionerades under 1980-talets andra hälft var 49% utrikes födda. Det totala antalet förtidspensionerade är idag mer än 550.000.

Jansson pekar ocksåpå det faktum att även många personer som i statistiken har arbete i praktiken representerar en invandringskostnad. Det handlar om sysslor som skapas genom invandringen: mångfaldskonsulenter, flyktingsamordnare, advokater, tolkar och mycket annat.

I SvD den 21/8 -02 skriver Lars Jansson:

"Invandringskostnaden ökade årligen med 11 procent under hela 1990-talet... Här framträder en huvudorsak till att välfärden kommit på fallrepet. Den andel av BNP som togs i anspråk för invandringen har nästan fördubblats från 7 till 13,5 procent."

"De ökade finansieringskraven har riksdagarna löst genom att höja skattekvoten från 48 till 54 procent, genom nedskärningar i välfärden och i offentliga pensioner samt genom ökad upplåning."

Till det omfattande bidragsberoendet kommer ett stort antal olika särskilda utgifter för samhället, till följd av invandringen. Dessa är inte alltid lätt att få fram.

Lars Jansson:

- Varken i kommunerna, landstingen eller hos staten har man gjort utgifterna synliga, ej i budgeten och ej i redovisningen. Det mesta döljs under andra rubriker.

- Bara en post i regeringens budget avser invandring och den brukar ligga på ca 7 miljarder kr/år och avser bidrag till de båda verken (Migration och Integrationsv.) och till kommunerna.

- Vad ca 500 000 barn och ungdomar med utländsk bakgrund t ex kostar i skolan ingår i 280 kommuners skolbudgetar.

Med nödvändighet blir det ibland fråga om uppskattningar.

Många poster rymmer dels kostnader som är mätbara i ekonomiska termer, dels kostnader i form av mänskligt lidande, som inte låter sig exakt mätas ekonomiskt.

Dit hör konsekvenser av våldsbrottsligheten, där personer med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade.

Poster som ingår bara delvis i LJ:s kalkyl:

- Psykiatrisk vård.

- Bidragsfusk.

- Avvisning av asylanter som fått avslag.

- Utredningar av lantbrukarmord och taximord.

- DO och de nya diskrimineringsbyråerna, ett 10-tal

- Vård av HIV-sjuka.

- Hedersmord.

- Åldringsrån.

Poster som inte alls ingår i LJ:s kalkyl:

• Äldreförsörjningsstödet - en pension som inte fanns 1999.

• Studielån till invandrare, som ej återbetalas.

• Hemutrustningslån som ej återbetalas.

• Särskilt etniskt boende för äldre invandrare.

• Uppehälle för asylanter som fått avslag, men ändå dröjer sig kvar.

• Snatterier och stölder runt asylantförläggningar.

• Id-lösa invandrare som uppger högre ålder, vilket ger tidigare pension.

• Mångfaldsplaner

• Reklam för mångfaldsplaner.

• Bidragsfusk inom invandrarföreningar.

• Cyklingsundervisning för invandrare.

• Simundervisning för invandrare.

• Särskild mat åt muslimer.

• Särskilda ledigheter för muslimer.

• Fria resor till hemlandet.

• Nya mödomshinnor.

• Bibliotekens satsningar på böcker på invandrarspråk.

• Valinformation, postinformation mm på arabiska och andra språk.

• Öppna Kanalen, TV för invandrare.

• Stöd till kurdisk TV.

• Arabiska som undervisningspråk i skolan.

• Misshandel av lärare.

• Misshandel av fotbollsdomare.

• Misshandel av trafikinspektörer.

• Beskjutning av bussar och indragna busslinjer.

• Attacker mot ambulanspersonal och brandmän, vid utryckning.

• Falsklarm till brandkårer.

• Skolbränder.

• Krogbeskjutningar.

• Trafikolyckor.

• TBC-bekämpning.

• Kamp mot vägglöss.

• Behov av skyddad identitet och skyddat boende åt hedershotade invandrarkvinnor.

• Skyddat boende för svenskor som skilt sig från invandrare.

• Vård av offer för gaturån.

• Skadestånd till brottsoffer.

• Särskilda satsningar i utsatta bostadsområden.

• Skadegörelse på butiker vid rån.

• Övervakningskameror och väktare för utökad bevakning.

• Outredda brott.

• Lägre standard på skolundervisningen.

• Ökad narkotikaanvändning, genom större tillgänglighet.

• Minskad turism, till följd av vägpirater, ficktjuvar och gaturån.

• Sämre hälsa bland unga till följd av skolmobbing.

• Sämre hälsa bland unga till följd av bostadsbristen.

Listan kan göras längre.