Februari -98 Rött korståg? Prinsessan Christina/fru Magnusson - chef för Röda Korset i Sverige - lär ha sett med gillande när en företrädare för rödakorsungdomarna sommaren -97 krävde bestraffning av Kajsa Ekholm-Friedman för hennes yttranden i invandringsfrågor. Nu har invandringsfrågan åter kommit på tapeten för Röda Korset. I Röda Korsets Tidning nr 1/98 lyder en rubrik "MÅNGFALD? JAVISST!" Artiklen handlar om vad redaktionen uppfattar som främlingsrädsla och i vissa fall rasism. Som ett exempel anfördes vad en styrelseledamot i en RK-krets vid ett tillfälle sagt: "Kretsens viktigaste uppgift måste vara att se till att vi inte får hit fler invandrare. Vi hjälper ju människor som lider ute i världen, det får räcka. Det är bättre att de stannar där i stället för att komma hit och leva på socialbidrag." Detta är ju en typ av uppfattning som delas av en klar befolkningsmajoritet i Sverige, senast belagt av den Sifoundersökning från 1997 som SvD publicerade helt nyligen. Inte desto mindre ser sig redaktör för Röda Korsets Tidning föranlåten att genom sina artiklar försöka göra "rent hus" med sådana föreställningar. Rent och fint ska det bli. Invandring och arbetslöshet Sifo-mätningen från sommaren -97 om invandringen visade också att få svenskar ser ett samband mellan invandringen och arbetslösheten. Enligt undersökningen, som den redovisas i SvD, är det så mycket som 76% som "tar avstånd från" påståendet att arbetslösheten till stor del skulle bero på invandrarna. En TRUBBIG FRÅGA, där istället fem svarsalternativ borde ha givits, nämligen: "Arbetslösheten beror A. Helt B. Till stor del C. Till viss del D. Till liten del. E. Till ingen del på invandringen." Om vi från Blågula Frågor svarat på en sådan enkät skulle svaret förmodligen blivit alternativ B eller C . På åtminstone två sätt inverkar den omfattande invandringen under 80- och 90-talen negativt på antalet arbetstillfällen i Sverige: 1. Det är till liten del fråga om arbetskraftsinvandring, och en stor del av dem som kommit passar dåligt in på den svenska arbetsmarknaden. 2. Många av dem som kommit - oavsett de får sin försörjning genom bidrag eller förvärvsarbete - skickar en hel del pengar ut ur landet. Andra bosätter sig, som svenska förtidspensionärer eller ålderspensionärer, i sina tidigare hemländer söderöver. Då genererar de ingen sysselsättning i Sverige. Men klart är, att även om hit inte hade kommit en enda invandrare sedan 1945 skulle Sverige idag ha en hög arbetslöshet (mitt i högkonjunkturen). Arbetslösheten "missnöjesfråga"? "Arbetslösheten är en annan missnöjesfråga", skriver DN angående Ian Wachtmeister och hans nya parti. Jaha. Då är väl bara att konstatera, att det finns många "missnöjespartier" i den svenska riksdagen. Det finns väl inget parti där, som inte talar om den höga arbetslösheten som ett stort problem, som måste åtgärdas (även om recepten kanske skiljer sig). Kommer denna DN-deklaration medföra att debatten om arbetslösheten tystnar? Inget parti vill väl riskerar bli klassat som ett "missnöjesparti"? Vad säger de arbetslösa? Ny linje DN-deklarationen innebär en ny infallsvinkel. Tidigare har man ju från mediaetablissemanget skjutit in sig på att på att partier som - i likhet med Wachtmeisters - förespråkar minskad invandring är ytliga. Skyller problem på invandringen, när det egentliga problemet är arbetslösheten i sig. Nu visar det sig att också det är fel, att prata om arbetslösheten. Hur ska ett parti agera, för att vara DN till lags? Expo läggs ned Den 31/1 meddelas att tidskriften Expo ska läggas ned, som papperstidning (på Internet kommer Expo att finnas kvar). Som motivering anförs att man inte har tillräckligt god ekonomi för att klara utgivningen. Därvidlag går tydligen smärtgränsen för Exporedaktionen vid 2 miljoner kronor. Det är bara att konstatera, att Blågula Frågors tröskel ligger väsentligt lägre. Arbetar man för en sak som det går att tro på, då är det möjligt att arbeta ideellt. På ett sätt kan vi förstå Expo-redaktionen, när den kroknar. Anti-rasismen har ju blivit en födkrok. Varför ska Expofolket arbeta ideellt, när andra inom branschen kan få ut så mycket pengar, utan att just ha gjort någonting? Tag bara två fall inom Stockholms kommun: 1. "Multi Kulti", som fick 500.000 kr att disponera, på oklara grunder. 2. "Invandrarungdom i storstad", som fick lika mycket. Nu ska Exporedaktionen inte vara orolig. Fp-ledaren Lars Leijonborg har redan signalerat, att staten bör skaka fram pengar också till Expo. Det kommer förmodligen att ske. Varför skulle staten inte göra det? Medborgarskap på reträtt Från tidig SSU-ålder fick Mats Hulth ... lära sig att allmänna medel, skattebetalarnas pengar, står till förfogande för att främja den egna karriären. Men vid denna tid, under 60-talet, var ändå själva opinionsbildningen något som i huvudsak sköttes av engagerade medborgare, på i huvudsak ideell basis. Nu tas också detta alltmer över av "samhället". Makthavarna beslutar om olika kampanjer, för att övertyga medborgarna om att i en viss fråga tycka på ett visst sätt. Kampanjer som betalas med skattemedel, dvs av dem som kampanjerna riktar sig till. Exemplen på sådana kampanjer duggar allt tätare: - Dennispaketet - OS till Stockholm - "antirasism" - Förintelsen. Signalerna levereras uppifrån, om vad som är lämpligt att tycka, känna och tänka. Engagemang och godhet ska kommenderas fram. Ingela Thalén Partisekreterare Thalén fick alltså ett drömupplägg i Speciellt. Utan att bli motsagd fick hon chansen att måla upp idealbilden av partiarbetet: hur de många medlemmar arbetar tålmodigt och träget och hur detta ger resultat, hur partiets linje mejslas fram genom de mångas diskussioner, hur partikongressen till slut beslutar och hur detta sedan blir den politik för vilken alla arbetar. Hur partidemokratin inom socialdemokratin ligger nära idealet. Verkligheten är ju brutalt annorlunda, tyvärr. Det finns åtskilliga exempel på hur kongressbeslut och uttalade medlemsopinioner körts över, det finns också exempel på hur socialdemokraterna sviker sina egna vallöften. Samma dag som Thalén gjorde sin utläggning i TV skrev Tomas Lappalainen på AB:s kultursida om hur s-regeringen deltagit i hemliga förhandling om ett världsomspännande investeringsavtal,"MAI". Syftet skulle vara att befria kapitalet från olika länders regler. Svensk förhandlare var Leif Pagrotsky (s). Vad anser s-medlemmarna om dessa förhandlingar? Har de ens vetat om att de pågått? S-regeringens politik bra? Ett antal tidningsartiklar har nu uppmärksammat Ian Wachtmeisters nya partiprojekt, "Det Nya Partiet". Den första fråga som många här naturligtvis ställer sig är: Blir det ett nytt "Ny demokrati"? Det visar sig, att Wachtmeister själv gör kopplingen: "s-regeringen har genomfört Ny Demokratis politik i invandringsfrågan". Detta är sakligt diskutabelt, på två sätt. FÖR DET FÖRSTA fanns redan i s-propositionen 1989 riktlinjer för invandringspolitiken om undanröjande av orsaker till flykt, av tyngdpunkt på hjälp i närområdet, mm. Detta har socialdemokraterna kommit fram till själva, helt utan hjälp av Ny Demokrati. FÖR DET ANDRA har s-regeringen genomfört mycket mer inom flyktingpolitiken, än sådant som sammanfaller med Ny Demokratis politik. Man har också, på en rad punkter, utvidgat generositeten. Det finns nu en hel lista på asylgrundande skäl, från sexuell läggning till miljökatastrofer. Resultatet av denna utökade generositet ser vi nu: under 1997 var antalet beviljade permanenta uppehållstillstånd (PUT) 36.500 - en ökning med 15% jämfört med föregående år. Partigängeri Wachtmeisters utsaga visar på hur han låter själva det politiska spelet och värnandet om prestigen för en viss partiorganisation ta överhanden över de politiska sakfrågorna. Sakligt och politiskt sett måste det viktiga, det som förtjänar att framhållas, vara att s-regeringens invandringspolitik alls inte håller måttet, går helt på tvärs mot svenska intressen och sunt förnuft. Den partiorganisation, vars prestige Wachtmeister väljer att försöka värna, är dessutom död. Högerprojekt Det är alltså tveksamt, om "Det Nya Partiet" har något att tillföra inom invandringspolitiken. Inom politiken i övrigt blir det uppenbarligen fråga om ett utpräglat högerprojekt, som bejakar globaliseringen och EU, militant SAF-politik och avdemokratisering - överhuvudtaget alla för Sveriges löntagare katastrofala beslut under 80-talet. Se vidare "15 frågor till Ian Wachtmeister"
Prinsessan Christina/fru Magnusson - chef för Röda Korset i Sverige - lär ha sett med gillande när en företrädare för rödakorsungdomarna sommaren -97 krävde bestraffning av Kajsa Ekholm-Friedman för hennes yttranden i invandringsfrågor.
Nu har invandringsfrågan åter kommit på tapeten för Röda Korset. I Röda Korsets Tidning nr 1/98 lyder en rubrik "MÅNGFALD? JAVISST!"
Artiklen handlar om vad redaktionen uppfattar som främlingsrädsla och i vissa fall rasism. Som ett exempel anfördes vad en styrelseledamot i en RK-krets vid ett tillfälle sagt:
"Kretsens viktigaste uppgift måste vara att se till att vi inte får hit fler invandrare. Vi hjälper ju människor som lider ute i världen, det får räcka. Det är bättre att de stannar där i stället för att komma hit och leva på socialbidrag."
Detta är ju en typ av uppfattning som delas av en klar befolkningsmajoritet i Sverige, senast belagt av den Sifoundersökning från 1997 som SvD publicerade helt nyligen.
Inte desto mindre ser sig redaktör för Röda Korsets Tidning föranlåten att genom sina artiklar försöka göra "rent hus" med sådana föreställningar.
Rent och fint ska det bli.
Sifo-mätningen från sommaren -97 om invandringen visade också att få svenskar ser ett samband mellan invandringen och arbetslösheten. Enligt undersökningen, som den redovisas i SvD, är det så mycket som 76% som "tar avstånd från" påståendet att arbetslösheten till stor del skulle bero på invandrarna.
En TRUBBIG FRÅGA, där istället fem svarsalternativ borde ha givits, nämligen:
Om vi från Blågula Frågor svarat på en sådan enkät skulle svaret förmodligen blivit alternativ B eller C .
På åtminstone två sätt inverkar den omfattande invandringen under 80- och 90-talen negativt på antalet arbetstillfällen i Sverige:
1. Det är till liten del fråga om arbetskraftsinvandring, och en stor del av dem som kommit passar dåligt in på den svenska arbetsmarknaden.
2. Många av dem som kommit - oavsett de får sin försörjning genom bidrag eller förvärvsarbete - skickar en hel del pengar ut ur landet. Andra bosätter sig, som svenska förtidspensionärer eller ålderspensionärer, i sina tidigare hemländer söderöver. Då genererar de ingen sysselsättning i Sverige.
Men klart är, att även om hit inte hade kommit en enda invandrare sedan 1945 skulle Sverige idag ha en hög arbetslöshet (mitt i högkonjunkturen).
"Arbetslösheten är en annan missnöjesfråga", skriver DN angående Ian Wachtmeister och hans nya parti.
Jaha. Då är väl bara att konstatera, att det finns många "missnöjespartier" i den svenska riksdagen. Det finns väl inget parti där, som inte talar om den höga arbetslösheten som ett stort problem, som måste åtgärdas (även om recepten kanske skiljer sig).
Kommer denna DN-deklaration medföra att debatten om arbetslösheten tystnar? Inget parti vill väl riskerar bli klassat som ett "missnöjesparti"?
Vad säger de arbetslösa?
DN-deklarationen innebär en ny infallsvinkel. Tidigare har man ju från mediaetablissemanget skjutit in sig på att på att partier som - i likhet med Wachtmeisters - förespråkar minskad invandring är ytliga. Skyller problem på invandringen, när det egentliga problemet är arbetslösheten i sig.
Nu visar det sig att också det är fel, att prata om arbetslösheten.
Hur ska ett parti agera, för att vara DN till lags?
Den 31/1 meddelas att tidskriften Expo ska läggas ned, som papperstidning (på Internet kommer Expo att finnas kvar).
Som motivering anförs att man inte har tillräckligt god ekonomi för att klara utgivningen. Därvidlag går tydligen smärtgränsen för Exporedaktionen vid 2 miljoner kronor.
Det är bara att konstatera, att Blågula Frågors tröskel ligger väsentligt lägre. Arbetar man för en sak som det går att tro på, då är det möjligt att arbeta ideellt.
På ett sätt kan vi förstå Expo-redaktionen, när den kroknar.
Anti-rasismen har ju blivit en födkrok. Varför ska Expofolket arbeta ideellt, när andra inom branschen kan få ut så mycket pengar, utan att just ha gjort någonting?
Tag bara två fall inom Stockholms kommun:
1. "Multi Kulti", som fick 500.000 kr att disponera, på oklara grunder.
2. "Invandrarungdom i storstad", som fick lika mycket.
Nu ska Exporedaktionen inte vara orolig. Fp-ledaren Lars Leijonborg har redan signalerat, att staten bör skaka fram pengar också till Expo. Det kommer förmodligen att ske.
Varför skulle staten inte göra det?
Från tidig SSU-ålder fick Mats Hulth ... lära sig att allmänna medel, skattebetalarnas pengar, står till förfogande för att främja den egna karriären.
Men vid denna tid, under 60-talet, var ändå själva opinionsbildningen något som i huvudsak sköttes av engagerade medborgare, på i huvudsak ideell basis. Nu tas också detta alltmer över av "samhället".
Makthavarna beslutar om olika kampanjer, för att övertyga medborgarna om att i en viss fråga tycka på ett visst sätt. Kampanjer som betalas med skattemedel, dvs av dem som kampanjerna riktar sig till.
Exemplen på sådana kampanjer duggar allt tätare:
- Dennispaketet
- OS till Stockholm
- "antirasism"
- Förintelsen.
Signalerna levereras uppifrån, om vad som är lämpligt att tycka, känna och tänka. Engagemang och godhet ska kommenderas fram.
Partisekreterare Thalén fick alltså ett drömupplägg i Speciellt. Utan att bli motsagd fick hon chansen att måla upp idealbilden av partiarbetet: hur de många medlemmar arbetar tålmodigt och träget och hur detta ger resultat, hur partiets linje mejslas fram genom de mångas diskussioner, hur partikongressen till slut beslutar och hur detta sedan blir den politik för vilken alla arbetar. Hur partidemokratin inom socialdemokratin ligger nära idealet.
Verkligheten är ju brutalt annorlunda, tyvärr. Det finns åtskilliga exempel på hur kongressbeslut och uttalade medlemsopinioner körts över, det finns också exempel på hur socialdemokraterna sviker sina egna vallöften.
Samma dag som Thalén gjorde sin utläggning i TV skrev Tomas Lappalainen på AB:s kultursida om hur s-regeringen deltagit i hemliga förhandling om ett världsomspännande investeringsavtal,"MAI". Syftet skulle vara att befria kapitalet från olika länders regler. Svensk förhandlare var Leif Pagrotsky (s).
Vad anser s-medlemmarna om dessa förhandlingar? Har de ens vetat om att de pågått?
Ett antal tidningsartiklar har nu uppmärksammat Ian Wachtmeisters nya partiprojekt, "Det Nya Partiet". Den första fråga som många här naturligtvis ställer sig är: Blir det ett nytt "Ny demokrati"?
Det visar sig, att Wachtmeister själv gör kopplingen: "s-regeringen har genomfört Ny Demokratis politik i invandringsfrågan".
Detta är sakligt diskutabelt, på två sätt.
FÖR DET FÖRSTA fanns redan i s-propositionen 1989 riktlinjer för invandringspolitiken om undanröjande av orsaker till flykt, av tyngdpunkt på hjälp i närområdet, mm. Detta har socialdemokraterna kommit fram till själva, helt utan hjälp av Ny Demokrati.
FÖR DET ANDRA har s-regeringen genomfört mycket mer inom flyktingpolitiken, än sådant som sammanfaller med Ny Demokratis politik. Man har också, på en rad punkter, utvidgat generositeten. Det finns nu en hel lista på asylgrundande skäl, från sexuell läggning till miljökatastrofer.
Resultatet av denna utökade generositet ser vi nu: under 1997 var antalet beviljade permanenta uppehållstillstånd (PUT) 36.500 - en ökning med 15% jämfört med föregående år.
Wachtmeisters utsaga visar på hur han låter själva det politiska spelet och värnandet om prestigen för en viss partiorganisation ta överhanden över de politiska sakfrågorna.
Sakligt och politiskt sett måste det viktiga, det som förtjänar att framhållas, vara att s-regeringens invandringspolitik alls inte håller måttet, går helt på tvärs mot svenska intressen och sunt förnuft.
Den partiorganisation, vars prestige Wachtmeister väljer att försöka värna, är dessutom död.
Det är alltså tveksamt, om "Det Nya Partiet" har något att tillföra inom invandringspolitiken.
Inom politiken i övrigt blir det uppenbarligen fråga om ett utpräglat högerprojekt, som bejakar globaliseringen och EU, militant SAF-politik och avdemokratisering - överhuvudtaget alla för Sveriges löntagare katastrofala beslut under 80-talet.
Se vidare "15 frågor till Ian Wachtmeister"
Birger Schlaug Birger Schlaug, i sin bok "Svarta oliver och gröna drömmar": "Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi - jodå, jag tillhörde lögnarna - förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten. Ny demokrati föddes som en följd av den välmenande lögnen och den hatfyllda lögnen kunde ta säte i parlamentet." Blågul kommentar Anders Sundholm var en av dem som insåg att det fanns dilemman och problem, han sade det dessutom öppet. Men det gick inte för sig - han blev utesluten ur Miljöpartiet. Under aktiv medverkan av Birger Schlaug. Tillkom inte Miljöpartiet just för att representera en annan typ av politik än intrigerandet och taktiken, en politik för öppenhet och ärlighet? Underrepresentation Om vi gör ett grovt överslag skulle till underklassen kunna räknas dels människor inom LO-kollektivet (de som är medlemmar där eller skulle vara det, om de var fackligt organiserade), dels de som är arbetslösa eller i AMS-åtgärder. Om vi räknar 90% av alla utrikes födda i Sverige till underklassen. Då utgörs ändå majoriteten av underklassen av etniska svenskar. Vi har med andra ord två etniska huvudgrupper inom underklassen, men det är uppenbart vilken av dessa två grupper som fått uppmärksamhet och vilken som har osynliggjorts. (Tag bara Dagens Nyheters s.k. debattsida - se vidare, Blågula Frågors huvudsida!) Låt oss nu göra en genomgång av samtliga partiers riksdagslistor. Kontrollera alla valbara platser och jämför: Hur många invandrare finns det? Hur många underklassare, etniska svenskar, finns det?
Birger Schlaug, i sin bok "Svarta oliver och gröna drömmar":
"Lögnen kan få dystra politiska konsekvenser. Under många år fanns en outtalad överenskommelse mellan journalister, politiker och tyckare att inte säga sanningen om det framväxande mångkulturella samhället. Vi - jodå, jag tillhörde lögnarna - förnekade problemen, fast vi alla såg dem. Vi satt i teve och förnekade att det vid sidan av det positiva och nödvändiga också fanns svårigheter och problem. Människor utanför den lilla svenska tyckareliten kände naturligtvis inte igen sig. Politiker ansågs leva långt borta från verkligheten. Ny demokrati föddes som en följd av den välmenande lögnen och den hatfyllda lögnen kunde ta säte i parlamentet."
Anders Sundholm var en av dem som insåg att det fanns dilemman och problem, han sade det dessutom öppet. Men det gick inte för sig - han blev utesluten ur Miljöpartiet. Under aktiv medverkan av Birger Schlaug.
Tillkom inte Miljöpartiet just för att representera en annan typ av politik än intrigerandet och taktiken, en politik för öppenhet och ärlighet?
Om vi gör ett grovt överslag skulle till underklassen kunna räknas dels människor inom LO-kollektivet (de som är medlemmar där eller skulle vara det, om de var fackligt organiserade), dels de som är arbetslösa eller i AMS-åtgärder. Om vi räknar 90% av alla utrikes födda i Sverige till underklassen. Då utgörs ändå majoriteten av underklassen av etniska svenskar.
Vi har med andra ord två etniska huvudgrupper inom underklassen, men det är uppenbart vilken av dessa två grupper som fått uppmärksamhet och vilken som har osynliggjorts.
(Tag bara Dagens Nyheters s.k. debattsida - se vidare, Blågula Frågors huvudsida!)
Låt oss nu göra en genomgång av samtliga partiers riksdagslistor. Kontrollera alla valbara platser och jämför:
Hur många invandrare finns det?
Hur många underklassare, etniska svenskar, finns det?
Fredsmäklare "Fonseca mäklar fred i Umeå" förkunnar en rubrik i Dagens Nyheter, och ett Fonseca-citat utgör underrubrik "Det är bättre med en dialog än att starta nya invandrarpartier". Den strid, där Fonseca flugits in för att lösa upp knutarna, beskrivs i DN-artikeln på följande sätt: "Riksdagsman Juan Fonseca (s) kom på fredagen till Umeå för att bringa fred i den akuta förtroendekris som utbrutit i det socialdemokratiska partiet i Västerbotten mellan invandrargrupper och partiledningen. Bråket har pågått sedan i december. Det handlar om att partiet vägrar att nominera Jabar Amin, 38-årig statsvetare, till riksdagen, trots att han fått starkare stöd från s-föreningar än flera andra - men svenskfödda - kandidater. Om ingen lösning nås vid partidistriktets nomineringsmöte i Lycksele på lördag verkar starka krafter för att Umeås många invandrare lämnar partiet och bildar ett eget invandrarparti. En sådan rörelse är på gång på flera orter i landet. Juan Fonseca, också ratad vid nomineringen i Stockholm trots starkt internt stöd, säger till DN att han känner egen bitterhet mot partiet, men vill inte se socialdemokraterna splittrade i denna fråga. Därför stöder han inte de invandrare som vill bilda eget parti. - Men jag förstår dem..." Ska Fonseca komma att ta bråkmakarna i örat? Jabar Amin är uppenbarligen inte nervös - på DN-bilden jollrar han med ett barn som befinner sig i famnen på Fonseca (se där en man som inte bara är på krogen). I SAK HANDLAR konflikten i Umeå om att Jabar Amin - efter ett år som partimedlem - begär att få bli placerad på socialdemokraternas riksdagslista. Detta vill partiets distriktsledning inte gå med på. I och för sig begär Amin inte att få hamna långt upp på listan, men med möjligheterna till personval kan varje plats göras valbar. En liten minoritet kan, genom samordnat agerande, få en viss kandidat vald.8 procent av de röstande kryssar dig, och du åker upp på första plats! När Amin nu inte får som han vill uppfattar han detta som riktat mot honom i egenskap av invandrare. DN: "Både Fonseca och Amin förklarar partikamraternas negativa attityd till dem med att det inte finns någon tolerans inom socialdemokratin för människor som 'inte uppträder svenskt och som inte drar sig för att kritisera det egna partiet internt'." Jabar Amin Nu skulle, i varje fall teoretiskt, Jabar Amin kunna ha sådana exceptionella kvalifikationer, att detta gör det motiverat att låta honom få en plats i riksdagen, trots att han varit medlem hos socialdemokraterna under bara ett år. Har han sådana kvalifikationer? När Amin deltog i ett debattprogram i TV för inte länge sedan kritiserade han moderaterna med argumentet att deras tankar och/eller förslag var desamma som, eller liknade, Ny Demokratis. Detta argument representerar i och för sig en intellektuell nivå som förekommer bland riksdagsledamöter och journalister, inte desto mindre är det ett tomt argument. Ett förslag måste självfallet bedömas i sak, på grundval av sin innebörd. Kan det förväntas få önskvärda konsekvenser? Om ett bra förslag tidigare skulle ha lagts av Ny Demokrati, då betyder detta bara att även Ny Demokrati kunde lägga bra förslag. Med Amin-logiken blir det fel att bekämpa arbetslösheten, för det gjorde ju även Hitler. Ska man gå efter nivån på Amins sätt argumentera, då bör han inte vara riksdagsledamot, oavsett tid som partimedlem. Journalistik DN-artikeln - skriven av Kaa Enberg - utgör också ett aktuellt prov på kampanj-journalistik. Rubrik, underrubrik och bild - allt samverkar. Texten vinklas också (se det rödmarkerade) för att ge den önskade bilden. "Trots-att-greppet" känns igen från otaliga TT-telegram. Antag att man hade använt detta grepp i omvänd riktning. Då hade texten kunna lyda: "Trots att Jabar Amin varit medlem hos socialdemokraterna i bara ett år, kräver han nu att..." På denna typ av DN-journalistik har Blågula Frågor tidigare redovisat exempel. Ytterligare ett exempel, från Dagens Nyheter i december: Medias stereotyper Journalisterna vill gärna se sig själva som korstågsfarare mot fördomar, men i verkligheten är det ofta så att de själva - handikappade av bristande verklighetskontakt - odlar stereotyper. Mer än att spegla och skildra en verklighet ägnar sig massmedia åt att skapa en verklighet, fixa fram en rollbesättning åt de stereotyper som tillhandahålls. I huvudsak kan tre stereotyper urskiljas: 1. DE SVAGA 2. DE ONDA 3. DE GODA I den aktuella storstadsutredningen talas det hela tiden om "utsatta" områden, dvs invandrartäta områden. På motsvarande sätt talade programledaren Karin Alfredsson i TV4:s "Kalla Fakta" den 24/2 om "svaga grupper", dvs invandrare. Det medverkande kommunalrådet (m) från Botkyrka, Nils Oscar Nilsson, reagerade direkt på detta. Han menade av dessa människor är inte svaga, men det svenska samhället gör dem svaga, genom allt detta tal om hur "svaga" de är. Sedan har vi den majoritet av svenskar som önskar en minskad invandring. Här gör media allt för att skuldbelägga. Nu levande ska tyngas av föregivna synder från tidigare generationer. Svenskar ska också bära ansvaret för grymheter som begås i andra länder. Allt går ut på att vi ska känna oss dåliga. Kampanjandet mot rasism kan sammanfattas som ett försök att skapa så många rasister som möjligt. Jämför detta med självklara grundprinciper inom pedagogiken. Där handlar det ju om att få människor att prestera genom att tro på sig själva, känna att de förmår och att de har ett värde. Till sist har vi den grupp som journalister och politiker själva tillhör: de goda. En förutsättning för denna obefläckelse av orena tankar är att man upprättat branddörrar mellan sin egen tillvaro och den tillvaro där de svaga och de onda lever.
"Fonseca mäklar fred i Umeå" förkunnar en rubrik i Dagens Nyheter, och ett Fonseca-citat utgör underrubrik "Det är bättre med en dialog än att starta nya invandrarpartier".
Den strid, där Fonseca flugits in för att lösa upp knutarna, beskrivs i DN-artikeln på följande sätt:
"Riksdagsman Juan Fonseca (s) kom på fredagen till Umeå för att bringa fred i den akuta förtroendekris som utbrutit i det socialdemokratiska partiet i Västerbotten mellan invandrargrupper och partiledningen.
Bråket har pågått sedan i december. Det handlar om att partiet vägrar att nominera Jabar Amin, 38-årig statsvetare, till riksdagen, trots att han fått starkare stöd från s-föreningar än flera andra - men svenskfödda - kandidater.
Om ingen lösning nås vid partidistriktets nomineringsmöte i Lycksele på lördag verkar starka krafter för att Umeås många invandrare lämnar partiet och bildar ett eget invandrarparti. En sådan rörelse är på gång på flera orter i landet.
Juan Fonseca, också ratad vid nomineringen i Stockholm trots starkt internt stöd, säger till DN att han känner egen bitterhet mot partiet, men vill inte se socialdemokraterna splittrade i denna fråga. Därför stöder han inte de invandrare som vill bilda eget parti.
- Men jag förstår dem..."
Ska Fonseca komma att ta bråkmakarna i örat? Jabar Amin är uppenbarligen inte nervös - på DN-bilden jollrar han med ett barn som befinner sig i famnen på Fonseca (se där en man som inte bara är på krogen).
I SAK HANDLAR konflikten i Umeå om att Jabar Amin - efter ett år som partimedlem - begär att få bli placerad på socialdemokraternas riksdagslista. Detta vill partiets distriktsledning inte gå med på.
I och för sig begär Amin inte att få hamna långt upp på listan, men med möjligheterna till personval kan varje plats göras valbar. En liten minoritet kan, genom samordnat agerande, få en viss kandidat vald.8 procent av de röstande kryssar dig, och du åker upp på första plats!
När Amin nu inte får som han vill uppfattar han detta som riktat mot honom i egenskap av invandrare. DN:
"Både Fonseca och Amin förklarar partikamraternas negativa attityd till dem med att det inte finns någon tolerans inom socialdemokratin för människor som 'inte uppträder svenskt och som inte drar sig för att kritisera det egna partiet internt'."
Nu skulle, i varje fall teoretiskt, Jabar Amin kunna ha sådana exceptionella kvalifikationer, att detta gör det motiverat att låta honom få en plats i riksdagen, trots att han varit medlem hos socialdemokraterna under bara ett år. Har han sådana kvalifikationer?
När Amin deltog i ett debattprogram i TV för inte länge sedan kritiserade han moderaterna med argumentet att deras tankar och/eller förslag var desamma som, eller liknade, Ny Demokratis.
Detta argument representerar i och för sig en intellektuell nivå som förekommer bland riksdagsledamöter och journalister, inte desto mindre är det ett tomt argument.
Ett förslag måste självfallet bedömas i sak, på grundval av sin innebörd. Kan det förväntas få önskvärda konsekvenser? Om ett bra förslag tidigare skulle ha lagts av Ny Demokrati, då betyder detta bara att även Ny Demokrati kunde lägga bra förslag.
Med Amin-logiken blir det fel att bekämpa arbetslösheten, för det gjorde ju även Hitler.
Ska man gå efter nivån på Amins sätt argumentera, då bör han inte vara riksdagsledamot, oavsett tid som partimedlem.
DN-artikeln - skriven av Kaa Enberg - utgör också ett aktuellt prov på kampanj-journalistik. Rubrik, underrubrik och bild - allt samverkar. Texten vinklas också (se det rödmarkerade) för att ge den önskade bilden.
"Trots-att-greppet" känns igen från otaliga TT-telegram. Antag att man hade använt detta grepp i omvänd riktning. Då hade texten kunna lyda: "Trots att Jabar Amin varit medlem hos socialdemokraterna i bara ett år, kräver han nu att..."
På denna typ av DN-journalistik har Blågula Frågor tidigare redovisat exempel. Ytterligare ett exempel, från Dagens Nyheter i december:
Journalisterna vill gärna se sig själva som korstågsfarare mot fördomar, men i verkligheten är det ofta så att de själva - handikappade av bristande verklighetskontakt - odlar stereotyper.
Mer än att spegla och skildra en verklighet ägnar sig massmedia åt att skapa en verklighet, fixa fram en rollbesättning åt de stereotyper som tillhandahålls.
I huvudsak kan tre stereotyper urskiljas:
1. DE SVAGA
2. DE ONDA
3. DE GODA
I den aktuella storstadsutredningen talas det hela tiden om "utsatta" områden, dvs invandrartäta områden. På motsvarande sätt talade programledaren Karin Alfredsson i TV4:s "Kalla Fakta" den 24/2 om "svaga grupper", dvs invandrare.
Det medverkande kommunalrådet (m) från Botkyrka, Nils Oscar Nilsson, reagerade direkt på detta. Han menade av dessa människor är inte svaga, men det svenska samhället gör dem svaga, genom allt detta tal om hur "svaga" de är.
Sedan har vi den majoritet av svenskar som önskar en minskad invandring. Här gör media allt för att skuldbelägga. Nu levande ska tyngas av föregivna synder från tidigare generationer. Svenskar ska också bära ansvaret för grymheter som begås i andra länder. Allt går ut på att vi ska känna oss dåliga.
Kampanjandet mot rasism kan sammanfattas som ett försök att skapa så många rasister som möjligt.
Jämför detta med självklara grundprinciper inom pedagogiken. Där handlar det ju om att få människor att prestera genom att tro på sig själva, känna att de förmår och att de har ett värde.
Till sist har vi den grupp som journalister och politiker själva tillhör: de goda. En förutsättning för denna obefläckelse av orena tankar är att man upprättat branddörrar mellan sin egen tillvaro och den tillvaro där de svaga och de onda lever.
Förbryllande "Det kommer ju inte längre några flyktingar till Sverige". Detta deklarerade Anna-Lena Lodenius i en radiointervju förra året. Och hon bör väl veta, hon är ju expert. Förbryllande blir då att läsa en DN-notis den 27/2 som talar om hur "flera kommuner i länet vägrar att skriva under de avtal om flyktingmottagning under 1998 som Invandrarverket erbjudit." Hur kan det behövas avtal om flyktingmottagning, när inga flyktingar har kommit? Botkyrka värst Särskilt osolidariskt uttrycker sig företrädare för Botkyrka: "- Det vore oansvarigt av oss att teckna avtal om fler flyktingar. Vi har redan flera skolor praktiskt taget utan svenska barn. Vi har gjort vårt, säger kommunalrådet Inger Andersson (s)." Bunta ihop dom? I DN den 6/2 recenserar Birgitta Albons boken "Vit makt och blågula drömmar", skriven av Anna-Lena Lodenius och Per Wikström: "Det är en aktuell kartläggning av rasistiska och invandrarfientliga organisationer och grupper i 1990-talets Sverige, av deras ideologier, symboler, musik, Internetverksamhet, tryckta medier och andra uttrycksmedel." "Med förnyad kraft ger boken också insikt om att basen för nazister och andra rasister består av allt fler främlingsfientliga vuxna på samhällets alla nivåer." Här blandar både boken och DN-recensenten Albons ihop två helt skilda företeelser, nämligen a) antidemokratiska våldsideologier och b) kritik av den generösa flyktingpolitiken. Innebörden är att likhetstecken sätts mellan å ena sidan kritik av invandringen. å andra sidan kritik av invandrare i allmänhet - vilket i sin tur rubriceras som "invandrarfientlighet". Därifrån är steget inte långt till att sedan tala om "hets mot folkgrupp" och att kräva åtal. Allt är serverat. Yttrandefriheten i Sverige sitter just nu lösare än på länge. Det är ett förhållande som borde uppmärksammas mer. Var finns nu Sveriges intelligentia? När demokratin kringskärs, då behöver det inte ske genom stöveltramp och aggressiva utspel. Det kan också ske genom en Mona Sahlin, som lägger huvudet på sned, talar mjukt och förespråkar höga ideal. Om det finns något att lära av Förintelsen, så är det att det börjar bli farligt när människor går på led och kritiker tystas.
"Det kommer ju inte längre några flyktingar till Sverige". Detta deklarerade Anna-Lena Lodenius i en radiointervju förra året. Och hon bör väl veta, hon är ju expert.
Förbryllande blir då att läsa en DN-notis den 27/2 som talar om hur "flera kommuner i länet vägrar att skriva under de avtal om flyktingmottagning under 1998 som Invandrarverket erbjudit."
Hur kan det behövas avtal om flyktingmottagning, när inga flyktingar har kommit?
Särskilt osolidariskt uttrycker sig företrädare för Botkyrka:
"- Det vore oansvarigt av oss att teckna avtal om fler flyktingar. Vi har redan flera skolor praktiskt taget utan svenska barn. Vi har gjort vårt, säger kommunalrådet Inger Andersson (s)."
I DN den 6/2 recenserar Birgitta Albons boken "Vit makt och blågula drömmar", skriven av Anna-Lena Lodenius och Per Wikström:
"Det är en aktuell kartläggning av rasistiska och invandrarfientliga organisationer och grupper i 1990-talets Sverige, av deras ideologier, symboler, musik, Internetverksamhet, tryckta medier och andra uttrycksmedel."
"Med förnyad kraft ger boken också insikt om att basen för nazister och andra rasister består av allt fler främlingsfientliga vuxna på samhällets alla nivåer."
Här blandar både boken och DN-recensenten Albons ihop två helt skilda företeelser, nämligen a) antidemokratiska våldsideologier och b) kritik av den generösa flyktingpolitiken.
Innebörden är att likhetstecken sätts mellan å ena sidan kritik av invandringen. å andra sidan kritik av invandrare i allmänhet - vilket i sin tur rubriceras som "invandrarfientlighet". Därifrån är steget inte långt till att sedan tala om "hets mot folkgrupp" och att kräva åtal. Allt är serverat.
Yttrandefriheten i Sverige sitter just nu lösare än på länge. Det är ett förhållande som borde uppmärksammas mer. Var finns nu Sveriges intelligentia?
När demokratin kringskärs, då behöver det inte ske genom stöveltramp och aggressiva utspel. Det kan också ske genom en Mona Sahlin, som lägger huvudet på sned, talar mjukt och förespråkar höga ideal.
Om det finns något att lära av Förintelsen, så är det att det börjar bli farligt när människor går på led och kritiker tystas.