Nedan en bild från Hallandsposten
den 16/1 -98. Den föreställer vardagsrummet hos en kosovalbansk
familj i Halmstad. 
På bordet ligger som synes tre fjärrkontroller (innanför ringen). En första är väl till TV:n, en andra till videon - men till vad är den tredje?
Uppenbarligen handlar det om en fjärrkontroll för kabel-TV eller parabol. Denna kosovoalbanska familj lever, som de flesta under 90-talet anlända flyktingar/invandrare, på bidrag. Ändå har den råd med detta.
Som framgår av bilden lämnar inte heller standarden på möblemanget mycket övrigt att önska - möblerna är knappast inköpta på Myrorna. En sådan soffa finns inte i varje arbetarhem.
Tidningsartikeln ingick i en artikelserie med syfte att ge läsarna en positiv bild av invandringen till Sverige, att s.a.s. öka förståelsen för dem som kommit hit från andra länder.
Frågan är dock om läsare i allmänhet reagerar så som tidningsledningen tänkt sig.
Invandringsminister Pierrre Schori fick 14 frågor av en läsare i Sydsvenska Dagbladet den 20/2, om bland annat invandringens kostnader. Schori svarar:
"Frågan är om dessa räkneövningar är relevanta - med samma resonemang skulle man ju kunna diskvalificera även pensionärer, barn, handikappade och andra som inte är krasst lönsamma för ett samhälle."
Jämför dessa ord med vad som skrevs åtta år tidigare i s-propositionen 1990/91:195 "Aktiv flykting och immigrationspolitik", sidan 11:
"...utgångpunkter för en sådan politik: för det första att varje land har ett ansvar för sina egna medborgare,"
I slutet av artikeln talar Schori om partier och organisationer som "försöker göra politik av människors oro och rädsla inför framtiden", och han nämner särskilt de partier i Danmark och Norge som krävt minskad invandring och vunnit valframgångar.
Schori ser ett mönster, som "känns igen från 30-talet - man försöker åter hitta en syndabock. Hitler använde samma argument när han utsåg judar... till syndabockar i massarbetslöshetens Tyskland."
Tydligt är att den parallell som görs i skolmaterialet "Hur är läget?" - parallellen mellan Förintelsen och kritik av den svenska invandringspolitiken - inte är något olycksfall i arbetet. Den har stöd från högsta politiska nivå.
Kvar blir frågan: hur ska den kritik av invandringspolitiken vara formulerad som undgår denna typ av bannstrålar?
60-70% av svenska folket önskar en restriktivare flyktingpolitik och en minskad invandring. Ska denna majoritet inte ha rätt att organisera sig partipolitiskt?
Empati, det betyder inkännade, medkänsla, förmåga att leva sig in i hur andra har det. Denna förmåga har våra journalister. I synnerhet vad gäller andra journalister.
Ovanligt tydligt märks detta i samband med den aktuella AB-affären, där tidningen aktivt medverkat till uppkomsten av ett "nazi-hot".
Så här skriver Erik Blix i Metro den 2/2:
"Efter Aftonbladets första motattack mot åklagare Nils-Eric Schultz beskyllningar började för tidningen besvärande detaljer komma fram. Som att en filmrulle framkallades på Aftonbladet. Som att det inte hade framkommit något hot på Internet innan Aftonbladet bestämde sig för att publicera bilderna. De inledande brösttonerna från tidningsledningen "NI KAN INTE SKRÄMMA OSS TILL TYSTNAD" - följdes av en plågsam reträtt. Anfallstaktiken var att beskylla åklagare och polis för att gå nazisternas ärenden - nu får tidningen själv inrikta sig på att förklara varför den hjälpt till med framkallning och publicering av de berömda bilderna. Vems ärenden har Aftonbladet gått? Tidningen verkar plötsligt inte ha fullt så torrt på fötterna som man skulle ha önskat. Och nu är det tyst."
"Det är med andra ord skillnad på makter och makter... frågan huruvida Nordens största tidning samarbetat med ett gäng hobbynazister för att publicera hot som inte existerar, är i dagsläget inte värt mer än en högerspalt på sidan 23 i Expressen."
Det är nog så att Aftonbladsredaktörerna och andra mediamakthavare BEHÖVER NAZISTERNA, av flera skäl:
1. Det kan öka upplagan, ge pengar och makt.
2. De får själva känna sig företräda Det Goda.
3. Det ger ett vapen i kampen mot invandringskritiker.
Enligt samstämmiga opinionsmätningar - den senaste publicerad i SvD i januari - önskar en majoritet av svenska folket en minskad invandring. Ansatser att låta företrädare för denna majoritet komma till tals i en debatt har dock lyst med sin frånvaro. När ett försök nu görs vid en högskola - då vidtalar man en nazist!
Följande står att läsa i DN den 3/3, under rubriken "DEBATT OM INVANDRING VÅLLAR STRID":
"Ledningen för Mälardalens högskola anser det olämpligt att nazister och rasister medverkar i en paneldebatt på temat 'Är invandrarna en tillgång eller en belastning?'
- - -
"- Jag vill väcka debatt genom att inbjuda även sådana som anser invandrare vara en belastning för Sverige. Det blir ingen verklig diskussion om bara de som är positiva kommer till tals. Fördomar måste vädras ut för att kunna bekämpas.
Det förklarar Moshem Hakim, lärare vid Mälardalens högskola..."
Den majoritet av svenska som motsätter sig den förda invandringspolitiken ska alltså se nazister som sina företrädare?! Kan något grepp vara mer verkningsfullt, om man vill utöka antalet nazister i Sverige?!
Bara en försvinnande liten andel av de många invandringskritiska svenskarna har sympatier åt nazihållet, självklart, Och det finns företrädare för dessa kritiska svenskar som försöker deltaga i en invandringsdebatt. Blågula Frågor hör naturligtvis dit. Men man vet tydligen inte ens om att vi finns!
I SvD nyligen försäkrade Hanna Sundin att vi visst får komma fram i massmedia. Ovanstående bevisar hur fel hon har.
Vad gäller rubriken för den tänkta paneldebatten finns mycket att säga. Kort kan här konstateras att "invandrare" inte är någon enhetlig grupp. Vissa invandrare är en tillgång, andra invandrare är en belastning. Tag bara Jabar Amin...
Anna-Lena Lodenius var på möte i Haninge nyligen. Lokaltidningen "Mitt i Haninge" var där, och kan rapportera:
Rubriken, täckande en helsida, löd "HANINGE SÄGER NEJ TILL FASCISM", med underrubrik "Nazisternas flygblad har upprört många Haningebor. I torsdags hölls ett välbesökt möte mot rasism och fascism i Folkets hus."
Enligt Mitt i Haninge sade Anna-Lena Lodenius på mötet:
"En rasist grundar inte sina åsikter på fakta utan på känslor. Han eller hon upplever att det är på ett visst sätt. Utifrån den upplevelsen söker de enbart fakta som bekräftar den känslan."
Utgångspunkten för mötet var alltså verksamheten från en rent nazistisk organisation, "Nationalsocialistisk front", som påstås ha 30 medlemmar.
Lodenius: "- Visst är den värd att ta på allvar, men de grupper som under demokratisk täckmantel och med akademiskt språk lurar i den offentliga debatten är nog ännu mer förrädiska.
- Många vet inte heller hur de ska förhålla sig när en organisation som Blå-gula frågor säger att år 2050 kommer svenskarna vara så uppblandade med andra raser att vårt ursprung inte kommer att finnas kvar."
Det är ju ett beprövat grepp i den politiska propagandan (den smutsiga varianten), att kan man inte komma åt en motståndare utifrån hans ståndpunkter, till tillvitar man honom ståndpunkter, och så bemöter man det (vilket kan visa sig lättare).
Men Anna-Lena Lodenius ska ju gälla för att vara något annat än en i sämre bemärkelse politisk propagandist. När hon reser runt och talar på möten, när hon skriver böcker, så sker det ju utifrån en tänkt roll som expert och sakkunnnig.
Som varje läsare av Blågula Frågor kunnat konstatera, har vi aldrig använt det argument som Lodenius tillvitar oss (vilket Lodenius vet). Vår linje är uttalat den, att invandrare kan och bör bli svenskar. Vi förespråkar assimilering.
Men är Lodenius själv för assimilering av invandrare?
Tillvaron är fylld av paradoxer.
Innebörden av Hitlerismen, som det nu delvis kampanjas om - var inte den just kompromisslösheten och oförmågan att acceptera komplikationer? Man var antingen "arier" eller "icke-arier", man var antingen för eller emot. För mellanlägen fanns just inte mycket plats. Kontrollen måste vara total.
Just de som nu utnämnt sig själva till nazismens främsta bekämpare i Sverige, exempelvis Anna-Lena Lodenius, bär på samma ovilja att tolerera andra åsikter. För att komma åt oliktänkande är hon beredd att gå klart utanför ramarna för en demokratisk kultur.
Blågula Frågor har tillskrivit Anna-Lena Lodenius med anledning av hennes uppseendeväckande Haningeuttalande om Blågula Frågor, som det refererades i lokaltidningen.
Anser sig Lodenius felciterad? Så här löd hennes svar:
"Jag talade om att det är ett vanligt påstående att år 2056 är svenskarna i minoritet i sitt eget land. Detta uttalande tillskrivs Ingrid Björkman, och hon citeras ofta av andra personer.
Jag berättade om en ny form av debattorganisationer som diskuterar invandringen, bland annat gruppen kring Ingrid Björkman, Fri information och Blågula frågor, och gav exempel på åsikter som brukar framföras av de här grupperna. Jag nämnde då bland annat just detta med år 2056... Dock kopplade jag det inte till just er organisation.
Jag vet inte om ni har sagt något liknande, det har jag inte kontrollerat."
Alltså: Lodenius kopplade inte detta uttalande till just Blågula Frågor, ändå blev det i tidningsreferaten just BgF som nämndes av henne. I det läget ser inte Lodenius att hon har något ansvar för att korrigera tidningen - istället ser hon detta som en sak mellan BgF och tidningen.
Lodenius vet inte om vi sagt det hon påstås påstå. Det har hon inte kontrollerat, skriver hon. Men Lodenius presenteras ju som expert - måste hon inte se till att då veta vad hon talar om? Har hon inte tillgång till Blågula Frågor? Om hon plockar fram nr 2/97 och slår upp sidan 13, så ska hon i högra spalten finna ett klargörande av BgF:s position i denna fråga.
Påståendet om år 2056 så blir det extra upp-och-ned-vänt, eftersom i botten på Lodenius anförande av påståendet ligger en kritik av föreställningen av att invandrare inte kan bli svenskar.
Men det är ju just vi från Blågula Frågor, bl.a. vi, som driver linjen om anpassning och försvenskning - medan den generösa sida som Lodenius tillhör går emot assimilering! Eller hur, Lodenius?
ANTAG ATT Lodenius´ modell skulle tillämpas i andra sammanhang: De sju riksdagspartierna har en del gemensamt, de är t ex alla anhängare av en generös flyktingpolitik. Om exempelvis Göran Persson intar en kontroversiell ståndpunkt, låt oss säga att han skulle förorda ett avskaffande av juldagen som helgdag - ska då Alf Svensson kunna hållas ansvarig för detta?
Blågula Frågor har redan tidigare kunnat konstatera hur Anna-Lena Lodenius har en kluven tunga - hon skriver en sak i e-mail till oss, en annan sak i sina böcker. Nu kan konstateras att hon dessutom besitter en förmåga att slingra sig.
Lodenius agerande tyder väl på att "de generösa" blivit alltmer desperata, de börjar känna av ohållbarheten i de egna positionerna.
Den tilltagande desperationen märks också i argumentationen. Med alltmer skruvade resonemangen driver man t ex tesen att invandringen är en lönsam affär.
Om detta vittnar följande inlägg, saxat ur Finanstidningen den 5/3, skriver av Klas Helmut Fasan. Han polemiserar mot en artikel i DN av Kaa Enberg, som påstod att "45 shiamuslimska flyktingar från Irak är räddare i nöden för Lycksele kommun."
Fasan:
"Hur kan 45 shiamuslimer rädda Lycksele? De skapar jobb och fyller några av de outhyrda lägenheter som belastar kommunens hårt trängda ekonomi. Men hyran betalas ju av kommunen?
I underartikeln, som handlar om Boden, anas kalkylen. De behövs som köpkraft och som underlag för pengarna från skatteutjämningen, säger kommunalrådet Christian Lindgren (s). 261 flyktingar flyttade från Boden åren 1991-96 och kommunen förlorade åtta miljoner årligen i skatteutjämning. Vad som inte nämns är att flyktingarna vid det laget också slutat att generera statligt flyktingstöd (och därmed indirekt köpkraft) och övergått till att belasta kommunens sociala budget.
Affärsidén består med andra ord i att ta emot färska flyktingar med statliga bidrag. Inte med ett ord berörs flyktingarnas möjligheter att i Boden eller Lycksele skapa sysselsättning, de anländer med en avi på ryggen och det är avin som är intressant, inte flyktingarnas förmåga att uträtta något. De skapar jobb men inte åt sig själva."
Men på Fri Informations hemsida finns en intressant reflexion kring OS:
"Vad väntar man sig egentligen? Här har under hela nittiotalet svenskheten hånats, allt svenskt och Sverige är dåligt, rasistiskt, fördomsfullt, nazianstucket, främlingsfientligt. Enda räddningen för Sverige och svenskarna är de många asylinvandrarna och deras anhöriga, resurspersonerna, kulturberikarna. Ett folk som offentligt ständigt hånas av sina valda företrädare i riksdag och regering, av media, av kulturetablissemanget och av ett antal militanta invandrardebattörer lär inte frambringa många vinnare.
Annars är internationella idrottsjippon fascinerande...
Nog är det egendomligt att nationalism, nostalgi och självhävdelse är fullt acceptabla i idrottssammanhang men så avskyvärda när det gäller hembygden, kärleken till svensk natur, uppskattningen av svensk kultur, svensk historia och svenska traditioner!"
Det finns också andra infallsvinklar på detta "näsan-ned-i-dyn-fenomenet".
Skulle man tillämpa samma metod i skolan, då skulle läraren ständigt påminna de elever som han förväntar sig prestationer från: "Du är okunnig och du är dum, du är egoistisk och inkrökt, du är både elak och ond, du duger inget till!"
Läraren skulle även framhålla vilken tung skuldbörd som eleven ifråga bär på, genom tillkortakommanden från tidigare generationer av elever.
Sverige är som alla vet inflätad i en internationell ekonomi, vårt nationella handlingsutrymme är begränsat. Det är mycket som vi inte kan göra, mycket som vi inte har råd med.
Samtidigt är det ett i många sammanhang konstaterat faktum, att en nations viktigaste tillgång är dess befolkning. Människorna i Sverige, det är Sveriges viktigaste kapital.
Ur den synpunkten måste det framstå som en nationalekonomiskt slöseri - en kapitalförstöring - av gigantiska mått, när man från makthavarna tar ifrån medborgarna självförtroende och framtidstro, initiativkraft och livsvilja.
Krymper man människor, då krymper man även folkhälsa och produktionsförmåga. Något som givetvis har även andra dimensioner är snävt ekonomiska...
Skärps lagen om hets mot folkgrupp bara ett snäpp ytterligare så blir det väl straffbart att säga att man är svensk och anser sig som sådan ha ett värde.
Dagens Nyheter hade den 6/3 en diskussion mellan invandrardebattören Juan Fonseca, kommunalpolitikern Luis Abascal och Konsumchefen Lars Hjorth.
Utgångspunkt för diskussionen var Konsums nedläggning av sin butik i invandrartäta Husby i nordvästra Stockholm. Bakgrunden till nedläggningen var våld mot personalen, stölder och skadegörelse.
Fonseca intog den förutsägbara ståndpunkten: på de anklagades bänk placerade han Konsum:
"- Konsum har lämnat det fattiga och segregerade Stockholm för att etablera sig i välbeställda stadsdelar."
Samma attityd intog Luis Abascal, en gång flykting från Latinamerika. Abascal pressade Lars Hjorth på besked: var det ekonomin som avgjorde, berodde nedläggningen på otillräcklig lönsamhet?
Hjorth svarar först undvikande: "- Vi lägger ner av ett enda skäl - att skydda vår personal. Förra året gjorde butiken 43 polisanmälningar varav sju handlade om våld och hot mot personalen. I 17 fall har de inblandade burit kniv, i tre fall kanyler, en gång som tillhygge. Det här är ett alldeles unikt fall. Personalen har känt sig så hotad att det inte gått att rekrytera någon till butiken."
Efter ytterligare en fråga från Abascal om lönsamhet "medgav" Hjorth:
"-. Husby var inte lönsamt, men det berodde på våldet - svinn, stölder, dyra glasreparationer och höga kostnader för bevakning."
Men denna olönsamhet var tydligen ändå inte tillräckligt skäl för nedläggning: "Vi hade fortsatt om inte personalen sagt ifrån."
Abascal säger också: "- Du talar om en folkrörelse, men den är inte dynamisk. Jag har aldrig sett er göra en marknadsföring på turkiska eller persiska. Så länge ni inte anpassar er till det nya Sverige kommer ni att gå back."
Logiken i Abascal-Fonseca-doktrinen är alltså: Om A slår B på skallen, då visar detta att A är "utsatt", och ansvaret för det inträffade hamnar i första hand hos B.
(Doktrinen gäller dock inte i alla lägen. Skulle A vara svensk och B vara invandrare blir bedömningen en annan. Då handlar det om rasism.)
Jämförelsen mellan Danmark och Sverige är intressant.
Under perioden 1983-96 sökte 91.000 personer asyl i Danmark. Under samma period sökte 324.000 personer asyl i Sverige - nära fyra gånger så många. (Källa: SIV)
Ser man till antalet beviljade permanenta uppehållstillstånd och perioden 1990-94 (Källa: UNHCR) blev antalet för Danmark 12.200. För Sverige blev siffran 110.000, dvs nio gånger så många.
Ändå är det så tyst i Sverige. Varför?
Misslyckande
...Juan Fonsecas nya projekt, "Leva tillsammans". Så här presenteras det i ett TT-telegram i början av mars:
"Juan Fonseca, s-riksdagsman från Colombia, och Sten Andersson, moderat riksdagsman som beskyllts för rasism, har bildat ett nätverk. Målet är att få 'vithåriga och svarthåriga Sverige att leva ihop'.
- Det är en jävla kris på gång och det är dags att sätta ner foten och göra något, säger Sten Andersson.
Han är den moderata riksdgsmannen från Malmö som hamnade i blåsväder sedan han hållit tal på ett möte med den främlingsfientliga organisationen Folkviljan och massinvandringen..."
Mauricio Rojas har beskrivit projektet som att det handlar om att "lyssna" och att lyssna med "respekt". Detta måste rimligen innefatta att man inte använder tillmälen mot meningsmotståndare, till exempel kallar dem för "främlingsfientliga".
TT:s journalister tillhör tydligen dem som behöver omvändas.
Det är lätt att ge beska kommentarer om Fonsecas grupp, mot bakgrund av hur både Fonseca själv och många andra i gruppen hittills har agerat. Detta ska vi här ändå avstå från - Blågula Frågor vill hellre vara konstruktiv. Och vi har ett konkret förslag:
För drygt ett år sedan sände vi ett brev till TV-ledningen om ett nytt TV-program - i just den anda som gruppen "Leva tillsammans" säger sig vilja verka.
Vårt förslag är att vi nu tillsammans samlar namn bakom detta brev, gör det till ett upprop.
Detta skulle kunna fylla en dubbel funktion. Dels innebär en anslutning till denna text ett viktigt ställningstagande i sig, för ett annat samtalsklimat. Dels kan det, i bästa fall, leda till att sådant nytt TV-program faktiskt startas. Det skulle onekligen behövas!
Jerzy Sarnecki är igång igen. Han säger vad han alltid brukar säga, och media är idel öra: "brottsligheten har inte ökat".
Blågula Frågor har rekvirerat Brå-statistik för brottsutvecklingen sedan år 1950 och fram till år1997. Där framgår att i varje antalet anmälda brott har ökat - högst påtagligt:
Antalet stölder ökade från 110.000 till 740.000 - en 7 -faldig ökning.
Antalet misshandelsfall ökade från 7.400 till 55.000 - också en 7-faldig ökning.
Antalet våldtäkter ökade från 350 till 1.700 - en nära 5-faldig ökning .
Skadegörelse ökade från 5.100 till 116.000 - en mer än 20-faldig ökning.
Rån ökade från 200 till 6.600 - en mer än 30-faldig ökning.
Nakotikabrott ökade från 5 till 30.000 - en 6.000-faldig ökning.
Se vidare nya FAKTABANKEN.
Mats Deland skriver också något annat i sin desperata AB-artikel. Liksom i förbigående nämner han "den antifascistiska tidningen Expo - vilken ju för några månader sedan krossades av Kulturrådet..."
Krossades? Uppenbarligen syftar han på Expo inte fick begärda anslag av Kulturrådet.
Vilken upprörande diskriminering och orättvisa! Expo krossade man, men inte Blågula Frågor.
Otydlig Schori
Ytterligare en spik har slagits i kistan för invandringsminister Schoris "tydliga flyktingpolitik", där det är skyddsbehov som ger asylsökande uppehållstillstånd i Sverige, inte lång vistelsetid här.
Just den långa vistelsetiden gav i dagarna, efter beprövat mönster, PUT åt ytterligare 957 kosovoalbaner. Pierre Schori själv tillkännagav beslutet
Han nämnde dock ingenting om tydlighet.
957 kosovoalbaner idag - hur många kommer det att betyda om ett eller två år? Hur många blir det, efter att möjligheterna till anhöriginvandring är uttömda?
Ett projekt för invandringsforskningen?
