År 2004 skrev jag ner en beskrivning av delar av mitt arbete som socialsekreterare på en avdelning som arbetar med ekonomiskt bistånd (socialbidrag) vilken publicerades samma år i Blågula Frågor under rubriken "Rapport från ett skrivbord". Jag avser här att återkomma med en kortare lägesbeskrivning, med min förra text som bas. Min utgångspunkt för denna nya rapport är:

- "Har vi inom socialtjänsten märkt någon förändring när det gäller vilka som söker hjälp, och hur ser denna förändring i så fall ut?

- "Är klimatet för anställda inom socialtjänsten lika hårt nu som det jag beskrev år 2004?".

Jag kan redan nu säga att vi under dessa två år som förflutit märkt stora förändringar. Detta både när det gäller det hårda klimatet, som lindrats, och vilket klientel som söker sig till socialtjänsten för att ansöka om ekonomiskt bistånd. Förändringens vind verkar ha blåst, och jag ska här förklara mina egna teorier runt detta. Allt som beskrivs här gäller enbart det kontor som jag arbetar på inom Stor-Stockholm, det är ingen beskrivning av det nationella läget.

Jag kan inte säga att situationen har förbättrats på det stora hela, men det har av olika anledningar blivit lugnare. I en del av min förra text beskrev jag hur anmärkningsvärt många invandrare med hjälp av invektiv, förolämpningar och hot samt med olika smarta lösningar för att lura de sociala trygghetssystemen försökte och i vissa fall lyckades tillskansa sig stora belopp. Detta förhållande har markant förändrats. Det hör idag till sällsyntheterna att just invandrare utmärker sig i denna kategori av sökande på det socialkontor jag arbetar vid.

Numera står det fifty-fifty mellan svenskar och invandrare i denna liga, och de utgör enbart ett fåtal av alla dem som kontaktar oss.

Har vi inom socialtjänsten märkt någon förändring när det gäller vilka som söker hjälp, och hur ser denna förändring i så fall ut?

Ja, vi har märkt en förändring. Den största förändringen är att den skärpning av långtidssjukskrivningarna som Försäkringskassan deklarerat och faktiskt genomfört har fått ett enormt genomslag hos oss.

Försäkringskassan

Många har fått sin sjukpenning indragen sedan januari 2006. De drabbade har rekommenderats av Försäkringskassan att kontakta socialtjänsten istället. (Kostnaden för den sjukskrivne förs därigenom bort från statskassan och över till de olika kommunerna.) De berörda har oftast fått mycket abrupta beslut från Försäkringskassan via brev om att de inte längre är beviljade sjukpenning, och helt plötsligt står de utan försörjning trots att de är långtidssjukskrivna. Det är lätt att förstå vilken ångest detta skapar hos den sjukskrivne, oavsett om sjukskrivningen faktiskt var medicinskt betingad eller "framtjatad" av de sjukskrivne själv.

I cirka hälften av dessa fall är ett stopp i utbetalning av sjukpenning befogad, enligt min högst personliga bedömning utifrån de fall jag kommit i kontakt med. Att gå sjukskriven år efter år med tveksam diagnos som "Lumbago, vila, ute" skrev jag om i min förra text. "Fibromyalgi" (diffus värk) är en annan diffus diagnos som är medicinskt omdiskuterad, men som trots detta har gett upphov till årslånga sjukskrivningar.

Dessa sjukskrivningsfall har oftast en annan problematik i botten. Det kan vara missbruk, psykosociala problem eller helt enkelt en önskan om att slippa arbeta, oftast förknippad med någon form av asocial livsstil eller en tillvaro där man lever halva året eller mer utomlands.

I den andra hälften av de fall som nekats fortsatt sjukpenning återfinns de som verkligen är sjuka, enligt min lekmannamässiga bedömning. Vi ser väldigt många som uppenbarligen aldrig någonsin skulle kunna anställas av någon vettig arbetsgivare. Många av dessa har tydliga psykiska problem som aldrig blivit ordentligt utredda och diagnosticerade. I dessa fall blir det socialtjänstens uppgift istället för Försäkringskassans att se till att en förnyad och fördjupad utredning av personens arbetsförmåga blir gjord.

Många i denna kategori är redan i dåligt psykiskt skick, och de blir inte bättre av Försäkringskassans behandling av deras ärende utan blir än mera tilltufsade. Trots detta måste jag säga att jag välkomnar Försäkringskassans nya satsning att rensa upp bland sina ärenden, även om de ibland siktar snett och får felträffar.

Ingen som kommer till oss får fortsatt felbehandling, utan vi är som yttersta instans skyldiga att göra en grundlig utredning och ger ekonomiskt bistånd under tiden. I dessa fall slutar det ofta med en ansökan om förtidspension hos Försäkringskassan med nya och starkare underlag än vad som fanns innan. Många av dessa ansökningar blir, vad vi vet så här långt, också beviljade på Försäkringskassan.
Ungdomar

Antalet ungdomar som för första gången kontaktar vårt socialkontor ökar stort. Under sommaren har vi alltid ett stort ökningstal. Många som slutat gymnasiet och de med pågående högskoleutbildning som söker sommarjobb men inte fått något kommer till oss. Även de som har sommarjobb och väntar på sin första timlöneutbetalning kommer till oss för att få tillfällig hjälp i avvaktan lön. Här är fördelningen jämnt fördelad mellan svenska ungdomar och de med utländska rötter. Att vara arbetssökande med enbart gymnasiet som grund är mycket svårt på dagens arbetsmarknad.

Här ser vi tydligt att andra generationens invandrare, trots i många fall mycket goda ambitioner och en god vilja, har svårt att hitta in på den svenska arbetsmarknaden oavsett om de har slutat gymnasiet eller en högskoleutbildning.

I politikerdiskussioner och i media heter det att "Integrationspolitiken har misslyckats". Jag blir alltid lika överraskad av detta konstaterande. Har det över huvud taget förekommit någon Integrationspolitik i Sverige? Invandringspolitik har vi, ja. Men Integrationspolitik?

Visst, vi har ett ståtligt Integrationsverk varifrån generaldirektör Andreas Carlgren sprider sina obrutet positiva rapporter till undersåtarna om tillståndet i landet när det gäller integrationen av de som flyttat hit. Enligt hans rapportering har vi, trots all tillgänglig statistisk och övriga nationella jämförelser som påvisar motsatsen, lyckats oerhört väl med att integrera invandrare i Sverige.

Hans pompösa och guldkantade kungörelser ger ett lätt löjeväckande intryck när man sätter dem i jämförelse med den rådande mångkulturella verkligheten. De hjälper tyvärr inte alla de invandrarungdomar i första och andra generationen som ofta förgäves försöker hitta en plats i samhället. Jag menar att det är dessa ungdomar som får betala det allra högsta priset för vår totalt sanslösa invandringspolitik.

De slits ständigt mellan föräldrarnas krav på upprätthållande av hemlandets stränga levnadsregler, ofta med tonvikt på muslimsk religion och med hederstänkande som bas. Något som ofta förstärks av föräldragenerationen vid det brutala mötet med det fria och "amoraliska" svenska samhället.

Samtidigt lockas dessa ungdomar av det svenska levnadssättet med individens suveränitet och frihet som grundval för centrala livsval som vilken partner man ska gifta sig med eller vilken utbildning man ska gå. De har hamnat mitt emellan två kulturblock och får bäst de kan försöka hitta sin egen väg in i det svenska samhället, balanserande på slak lina.

Ofta har de, utan egen förskyllan, bristfälliga kunskaper i svenska språket. De kan vara aldrig så ambitiösa, men att tala så kallad "Rinkebysvenska" eller "Miljonsvenska" är och förblir ett handikapp på den svenska arbetsmarknaden oavsett vad tidskriften Gringos hippa redaktörer än säger.

Att många av dessa ungdomar hamnar i kriminalitet istället för inom arbetslivet som goda skattebetalare är ingenting att förvånas över. I detta avseende blir även alltför många svenska ungdomar ett offer för invandringspolitiken, eftersom de i stor utsträckning blir överfallna, misshandlade och rånade i mötet med dessa frustrerade ungdomar som är ute efter hämnd på det diffusa svenska samhället.

Skenskilsmässor

De som försöker med detta trick, utförligt beskrivet i min förra text, har minskat betydligt i antal och företeelsen ligger nu nära nollstrecket. Den grupp som tidigare var mest dominerande (den somaliska gruppen) har nästan helt försvunnit.

Min personliga förklaring till detta är att de somaliska föreningarna har bidragit till detta goda resultat. Många somalier är till mycket stor del inriktade på att hitta en gärna framträdande plats i det svenska samhället och de arbetar därför intensivt med samhällsupplysning genom sina föreningar.

Arbetslösa

Gruppen renodlat arbetslösa utan a-kassa är oförändrad och fortsatt stor. Tidigare hade vi en stor grupp arbetslösa som vi genom stark intuition misstänkte för att arbeta svart. I många fall fick vi, eller trodde oss få, detta bekräftat eftersom de uteblev från de omedelbara arbetsmarknadsinsatser vi satte in. Vi har fortfarande kvar dessa insatser, men bortfallet från dessa insatser är betydligt mindre nu än för två år sedan. Nu är det tvärtom så att många prisar den arbetssökarkurs de får gå genom oss, och de säger att de får enormt mycket hjälp och stöd i sitt arbetssökeri genom att närvara.

EU-medborgare

Dessa har glädjande nog försvunnit helt från vårt kontor. Vi hade förra våren besök av ett tiotal personer som kommit från olika EU-länder för att arbeta här, men när de väl var i landet upptäckte de till sin förvåning att de inte kunde tala eller förstå svenska.

Istället för att arbeta anmälde sig dessa EU-medborgare till studier inom SFI (Svenska för Invandrare), och de ansåg sig därmed vara klockrent berättigade till socialbidrag under sina studier i det svenska språket. Några få av dessa slank ytterst beklagligt igenom på vårt socialkontor och bedömdes genom sina studier på SFI göra vad de kunde för att (senare) kunna stå till Arbetsmarknadens förfogande som termen lyder för att man ska vara berättigad till ekonomiskt bistånd.

Som EU-medborgare har du fri rörlighet att arbeta i annat EU-land, men du har enligt lagstiftningen inte fri möjlighet att bli bidragstagare i något annat EU-land hur som helst om du inte arbetar där. Naturligtvis är det så att om du har bristande kunskaper i det språk som talas i det EU-land du tänker arbeta i ska du inhämta dessa språkkunskaper i ditt hemland, innan du flyttar.

Alla dessa studiebenägna EU-medborgare är numera till hundra procent helt borta från vår ärendestock. Dels genom mina egna ansträngningar att upplysa medarbetarna om lagstiftningen för EU-medborgarna, men även genom att det förmodligen spritt sig i berörda klientled att det inte är någon god idé att kontakta socialtjänsten i dessa frågor.Är klimatet för anställda inom socialtjänsten lika hårt nu som det jag beskrev år 2004?

Nej, det är det inte. Det har blivit enormt mycket lugnare jämfört med år 2004. De som kontaktar oss per telefon är avsevärt mindre aggressiva är tidigare. Detta gäller alla som ringer, svenskar såväl som invandrare. Det är allt mera sällan som vi får samtal av typen "Hit med mina pengar, jag har betalat skatt, fattar du dåligt eller?!".

Jag träffar i min ykesutövning inte invandrare från exempelvis Tyskland, England eller våra näraliggande nordiska länder i någon större omfattning. De flesta "nya svenskar" som kommer till oss har rest betydligt längre än så för att hitta till vårt socialkontor, både geografiskt och kulturellt. De flesta är numera oftast vänliga, trevliga och förstår att vi är en myndighet och uppträder därefter.

Jag tror att detta beror på att vi lyckats i våra ansträngningar att markera att man som kommunmedborgare även har skyldigheter och inte bara rättigheter, och att detta gäller även om man invandrat från ett annat land. Det förefaller också som att det sker viss oplanerad spontan-integration, vår så kallade integrationspolitik till trots.

De som är krävande och otrevliga kan lika gärna vara svenskar som genom sin uppväxt i det tynande folkhemmet fått uppfattningen om att ansvaret för hur livet gestaltar sig alltid vilar på samhället och socialtjänsten i första hand, och att de egna val man gör inte har någon som helst betydelse i sammanhanget.

---

Eftertext

Vem är invandrare?

Detta är ingen vetenskaplig text men begreppet "Invandrare" bör definieras, vilket i Sverige inte är någon lätt uppgift eftersom det anmärkningsvärt nog inte finns någon officiell definition av ordet. En vuxen som invandrat kan vara "Invandrare" om han inte har svenskt medborgarskap, men blir "Svensk" i statistiken när han fått svenskt medborgarskap. Framför allt blir han då "Svensk" i samtliga våra medier.

Det är därför vi nu får mediarapporter som indikerar att vi tidigare så tröga, stela och tråkiga svenskar på senare tid blivit allt mera utåtriktade och synnerligen påhittiga. Vi ägnar oss till exempel numera i stor skala åt spännande och världsomfattande verksamheter som terrordåd och stämpling till terroraktioner i en mängd länder både inom och utom Europa, ofta med muslimska förtecken.

Vem hade kunnat förutspå denna utveckling av folkkaraktären för de omvittnat konsesusälskande och handlingshämmade svenskarna?

Vi har också fått vänja oss vid märkliga uttryck som "Svensk-somalier" och "Svensk-talibaner". Vilket osökt föranleder mig att travestera skalden Carl Jonas Love Almqvist: "Blott Sverige svenska talibaner har". ("Blott Sverige svenska krusbär har".)

Vissa anser att en yngre person som har en (1) utlandsfödd förälder är en "Invandrare". Andra anser att båda föräldrarna ska vara födda utomlands för att man ska ha status som "Invandrare". Mera rätt i båda fallen att benämna som "Barn till invandrare", vilket leder vidare till frågan om i vilken generation invandrarskapet upphör.

Samtliga är och förblir hur som helst inget annat än "Flyktingar" enligt den förhärskande politiker- och mediaterminologin. Detta trots att enbart cirka fem procent har fått uppehållstillstånd enligt Geneve-konventionens flyktingdefinition. Resten, alltså runt 95 procent, har fått stanna av humanitära skäl eller är anhöriginvandrare.

Att benämna alla invandrare i Sverige som "Flyktingar" är ungefär lika korrekt som att kategorisera alla infödda svenskar som "Samer".

Olika definitioner används och blandas friskt i invandrarforskningen i Sverige idag, med oklara och otydbara resultat av invandringens samhällspåverkan som följd. Att man inte heller i statistiken gör någon skillnad på personer som kommer från näraliggande länder och kulturer som Norge eller England jämfört med de från mera avlägsna regioner som till exempel Iran, Irak och Turkiet spär ytterligare på otydligheten.

Vem är svensk, och vad är svenskhet?

Begreppsfloran när det gäller att identifiera en "Invandrare" är således snårig. Man kan här luras att tro att det är lättare att ta bakvägen runt problemet och istället fastslå vem som är "Svensk" och genom denna till synes enkla manöver få syn på den i forskningsvärlden så svårfångade "Invandraren". Men även genom att försöka sig på denna metod kommer man förmodligen att stöta på problem, utifrån det jag beskrev ovan.

Från många framträdande och politiskt korrekta journalister, politiker och fackliga företrädare ställs ständigt frågan "Vem är egentligen svensk?". Frågan är retorisk eftersom de redan har svaret: "Ingen är egentligen svensk!".

De vet att valloner, tyskar och holländare från 1400-1500-talen och framåt samt 1960-talets arbetskraftsinvandrare utgjort en del av den svenska samhälls- och industriutvecklingen. Dessa tongivande samhällsdebattörer har utifrån detta faktum dragit den något överraskande slutsatsen att vi från tidernas begynnelse varit totalt beroende av invandrare för att hålla vårt land i något så närt skick, undan fattigdom och elände.

Utan invandrare hade vi även levt i ett kompakt kulturellt mörker. Detta totala ekonomiska och kulturella beroende sägs kvarstå än idag. Svenskheten är således blott en chimär och det finns egentligen inget sådant som svensk kultur, vilket vi ständigt blir upplysta om. Vi har i alla tider blivit kulturellt påverkade utifrån, och vi bara inbillar oss att svensk kultur överhuvud taget existerar.

Det så kallade svenska kan möjligen i någon tveksam mån vara "Midsommar och andra töntiga saker", för att citera Mona Sahlin. Jag blir lika road och oroad varje gång jag hör eller läser slikt. Sverige tycks vara det enda land i världen där en samlad intelligentia påstår att det egna landet saknar egen kultur.

Om jag förstått det hela rätt har alla övriga länder en stark kultur, annars skulle ju inte de inflyttade kunna ta med sig sin kultur hit och berika oss kulturlösa. Exempelvis turkisk kultur (inga jämförelser i övrigt) måste enligt detta resonemang blomstra och leva i högönsklig välmåga, redo att föras vidare till Sverige och den övriga världen till allas fromma. Ungefär som en åtråvärd importvara, i alla fall i Sverige betraktad som en sådan.

En hemsk tanke slår mig. Tänk om den turkiska kulturen i likhet med den svenska också enbart är resultatet av ren inbillning och influenser från andra länders kulturer, som inte heller de är några riktiga kulturer eftersom de är påverkade av andra och i sin tur inbillade kulturer. Var hamnar vi i förlängningen med detta kulturresonemang som pågår i Sverige idag? Kanske något för hugade antropologi-doktorander att reda ut?

Vi har nu även fått lära oss att det inte längre är riktigt passande att sjunga vers två av psalmen "Den blomstertid nu kommer" på skolavslutningarna eftersom ordet Gud där förekommer på ett ytterst försåtligt sätt, insmuget i texten. Skolavslutningar bör för övrigt inte längre äga rum i kyrksalarna utan ska hellre firas på "neutral" plats så att inflyttade från andra kulturer inte ska ta illa upp.

Här ska i rättvisans namn mycket tydligt sägas att många muslimska invandrare förklarat att detta är rent nonsens. De har inget som helst emot att besöka en kyrka och de anser sig inte heller bli alltför svårt traumatiserade av att höra vers två av psalmen "Den blomstertid nu kommer".

Vad har vi uppnått?

Sverige har per capita den i västvärlden högsta invandringen sedan 1970-talet och fram till nu, även i jämförelse med traditionella invandringsstater som USA och Canada. Vilka fördelar vi uppnått genom detta är svårt att utröna. Klart är dock att vi genom invandringen fått "mångfald" i landet med allt vad detta innebär av samhällsförändringar sedan dess.

"Mångfald" är något väldigt bra och utvecklande, därom tycks alla styrande och de flesta intellektuella vara överens. Exakt hur "mångfald" är bra och utvecklande i social och ekonomisk mening har tyvärr ingen ännu lyckats förklara, varken med ord eller statistik.

Utvecklingen och tillståndet i våra mångkulturella områden som Tensta, Rinkeby, Bergsjön och Rosengård är oroande och bekräftar på intet vis allt allmänt tal om den succé för riket som invandringen officiellt sägs ha inneburit.

Nåväl. Vi har i alla fall fått Pizza, Kebab, kryddstarka matgrytor, nya religioner, exotiska folkdanser och andra högintressanta saker till vårt land, vilket vi tackar för. Trots detta kan det omstridda och ännu inte offentligen redovisade antalet miljarder skattekronor som invandringen årligen kostar oss tyckas aningens dyrt för nöjet att få avnjuta till exempel en Kebab.

Det hade förmodligen varit både enklare och billigare att rekvirera Kebab-receptet via Internet.

Vart är Sverige på väg?

Det får anses offentligt fastslaget att invandringen berikat Sverige, även om som sagt ingen vet riktigt hur. Våra riksdagspartier tar med ojämna mellanrum upp frågan om att även arbetskraftsinvandring bör tillåtas igen förutom "Flyktininvandringen" för att på så sätt ytterligare stärka och säkra samhällsekonomin och våra pensioner inför framtiden. Invandringen kommer hur som helst enligt tvärsäkra och samstämmiga politiker att säkerställa svensk ekonomisk stabilitet, i nutid och inför framtiden.

Kursen för vårt land vad gäller invandringen tycks således vara uttagen mot fortsatt högt mottagande och våra styrande politiker står heroiskt kvar i piskande stormvågor på den allt mera knirrande och svajande Sverigeskutan, fastsurrade vid rodret med tredubbla knopar.

Stockholm i september 2006
"Socialsekreteraren"

 

---