Flemming Rose, kulturredaktören på Jyllands-Posten, var ansvarig för publiceringen av de tolv teckningarna på Muhammedtemat. I Washington-Post den 19/2 -06 förklarar han, under rubriken "Why I Published Those Cartoons" ("Varför jag publicerade de där karikatyrerna"), bakgrunden.
Efter att ha klargjort att yttrandefriheten i praktiken aldrig kan vara gränslös, att olika hänsyn hela tiden måste tagas, skriver han :
"...Jag beställde teckningarna som svar på flera fall av självcensur i Europa orsakade av en ökande rädsla och skrämselkänslor i frågor relaterade till Islam. Och jag tror fortfarande att detta är ett ämne där vi européer måste konfrontera och att utmana moderata muslimer att tala ut. Syftet var inte att provocera utan anledning - och vi ville verkligen inte trigga våldsamma demonstrationer tvärs genom den muslimska världen. Vårt syfte var helt enkelt att trycka tillbaka självpåtagna begränsningar som tycktes bli allt snävare.
I slutet av september sade en dansk stå-upp-komiker i en intervju i JyllandsPosten att han inte skulle ha något problem med att pinka på Bibeln framför en kamera, men han skulle inte tordas göra detsamma med Koranen.
Detta var kulmen på ett antal störande exempel på självcensur. I september förra året (2005) försökte en dansk barnboksförfattare finna en illustratör till en bok om Muhammeds liv. Tre personer tackade nej av fruktan för konsekvenserna. Personen som till slut accepterade det gjorde det mot löfte om anonymitet, som i min värld är en form av självcensur. Europeiska översättare av en mot Islam kritisk bok ville inte heller ha sina namn på bokomslaget bredvid författarens namn, en Solmaliafödd nederländsk politiker som själv lever gömd.
Ungefär samtidigt drog Tate Gallery i London tillbaka ett verk av avant-garde-artisten John Latham som visade Koranen, Bibeln och Talmud rivna i stycken. Muséet förklarade att det inte ville röra upp saker efter bombningarna i London. (Några månader tidigare hade ett museum i Göteborg, för att inte stöta sig med muslimer, tagit bort en målning med ett sexuellt motiv med ett citat från Koranen).
Så slutligen, i slutet av september, träffade den danske statsministern Anders Fogh Rasmussen en grupp imamer som ville att statsministern skulle styra pressen till att ge en mer positiv bild av Islam.
Så, under två veckor bevittnade vi ett halvdussin fall av självcensur, där yttrandefriheten ställdes mot rädslan att konfrontera frågor rörande Islam. Detta var en legal nyhet att täcka och JyllandsPosten beslutade att göra det genom en välkänd journalistisk princip: Visa, påstå inte. Jag skrev till medlemmar av föreningen Danska tecknare och bad dem "rita Muhammed som du ser honom". Vi ville verkligen inte skoja med profeten. Tolv av 25 aktiva medlemmar svarade.
Vi har en tradition av satir när det gäller den kungliga familjen och andra offentliga personer, och det visade sig i teckningarna. Tecknarna behandlade Islam på samma sätt som de behandlar kristendom, buddism, hinduism och andra religioner. Och genom att behandla muslimer som jämlika gjorde de en markering: vi integrerar dig in i den danska traditionen av satir eftersom du är en del av vårt samhälle, inte en främling. Teckningarna inkluderar, snarare än exkluderar, muslimer.
Teckningarna demoniserar eller stereotypar inte muslimer på något sätt. I själva verket skiljer de sig från varandra både beträffande avbildningen av profeten och vad de fokuserar på.- - -
Har JyllandsPosten skymfat eller missaktat islam? Det var i alla fall inte avsikten. Men vad betyder respekt? När jag besöker en moské så visar jag respekt genom att jag tar av mig skorna. Jag följer seden, precis som jag gör i en kyrka, synagoga eller annan helig plats. Men om en troende begär att jag, som en icke troende, ska följa hans tabun ute i samhället, då är det inte respekt han begär, det är underkastelse. Och det går inte ihop med en sekulär demokrati.
Detta är vad Karl Popper, i boken "The Open Society and Its Enemies," insisterar på när han skriver att man inte skall vara tolerant mot den intolerante. Ingenstans kan så många religioner samexistera fredligt som i en demokrati där yttrandefriheten är en fundamental rättighet. I Saudi Arabia kan du bli arresterad för att du bär ett kors eller har en bibel i väskan, medan muslimer i det sekulariserade Danmark har sina egna moskéer, begravningsplatser, skolor, TV och radiostationer.
Jag noterar att en del människor känt sig förolämpade genom publiceringen av bilderna, och JyllandsPosten har bett om ursäkt för det. Men vi kan inte be om ursäkt för vår rätt att publicera saker, även stötande sådant. Man kan inte redigera en nyhetstidning om man hela tiden ska bekymra dig för varje möjlig förolämpning.
Jag stöts av saker i tidningen varje dag: utskrifter av tal hållna av Osama bin Laden, foton från Abu Ghraib, människor som kräver att Israel ska utraderas, folk som säger att Förintelsen aldrig ägt rum. Men det betyder inte att jag skulle avstå från att trycka dem så länge de faller inom lagen och tidningens etiska kod. Och att andra redaktörer skulle göra andra bedömningar är själva grunden för pluralismen.
Som tidigare korrespondent i Sovjetunionen är jag känslig för krav på censur mot förolämpningar. Detta är ett populärt trick hos totalitära rörelser: stämpla varje kritik eller kallelse till debatt som en förolämpning och straffa brottslingen. Det är vad som hände MR-aktivister och författare som Andrei Sakharov, Vladimir Bukovsky, Alexander Solzhenitsyn, Natan Sharansky, Boris Pasternak. Regimen anklagade dem för anti-sovjetisk propaganda, precis som en del muslimer nu markerar de tolv teckningarna i danska tidningar som anti-Islamska.
Läxan från det kalla kriget är: Ger man efter för totalitära impulser en gång, så kommer nya krav att följa. Väst överlevde det kalla kriget genom att stå fast vid fundamentala värden och blidkade inte totalitära tyranner.
Efter publiceringen av teckningarna den 30 september har vi haft en konstruktiv debatt i Danmark och Europa om yttrandefrihet, religionsfrihet och respekt för invandrares och andras tro. Aldrig tidigare har så många danska muslimer deltagit i en öppen dialog - i rådhusmöten, brev till redaktörer, insändarsidor och debatter i radio och TV. Vi upplevde inga anti-muslimska upplopp, inte muslimer flydde landet och inga muslimer begick våldsbrott. De radikala imamer som felinformerade sina likar i Mellanöstern har blivit marginaliserade. De talar inte längre för det muslimska samhället i Danmark eftersom moderata muslimer har haft modet att ta till orda emot dem.
Under januari hade JyllandsPosten tre helsidor med intervjuer och foton av moderata muslimer som säger nej till att representeras av imamerna. De insisterar på att deras tro är i överensstämmelse med modern sekulär demokrati. Ett moderata muslimers nätverk för omsorg av konstitutionen har etablerats, och det invandringskritiska Dansk Folkeparti har uppmanat sina medlemmar att skilja mellan radikala och moderata muslimer, dvs mellan muslimer som förordar sharialagen, och muslimer som accepterar den sekulära lagen. Muslimens ansikte i Danmark har förändrats, och det är nu klart att detta inte är en debatt mellan "de" och "vi", utan mellan de som tror på demokratin i Danmark och de som inte gör det.- - -
Likväl tror jag att teckningarna nu har en plats i två berättelser, en i Europa och en i Mellersta Östern. Enligt den Somaliafödda nederländska politikern Ayaan Hirsi Ali har integrationen av muslimer i de västerländska samhällena snabbats på med 300 år genom teckningarna; kanske behöver vi inte ännu en gång utkämpa denna upplysningsstrid i Europa. Bilden i Mellersta Östern är mer komplicerad, men det har ganska litet med teckningarna att göra.