Ur FRI INFORMATION:

Följande synpunkter har framförts av den franske författaren Pascal Bruckner i hans bok "Den vita mannens snyftande" från 1983.
Den Tredje världen och dess västerländska hantlangare söker påtvinga oss evig ånger och botgöring för kolonialtidens påstådda utsugning.
Denna strävan att påverka vår verklighetsuppfattning skall få oss att gråtande  ge efter för den Tredje världens behov och önskningar, så att den blir i stånd att upplösa våra nationella samhällen och själv kolonisera västerlandet.

Det är ett psykologiskt knep som genomtränger vårt nationella försvar effektivare än vad stridsvagnar och kanoner skulle förmå.

Tiden efter andra världskriget blev ideologiskt långt starkare präglad av  den vänsterorienterade politiska internationalismen, än av den av kriget återuppväckta nationella medvetenheten i Europa.

Huvuddelen av de vänsterintellektuella internationalisterna stödde sig nu öppet eller dolt på den stärkta sovjetiska supermakten och dess försök att på olika sätt försvaga och upplösa de västliga demokratierna. Avsikten var att förbereda dem för det stundande kommunistiska maktövertagandet, på samma sätt som tidigare skett i Östeuropa.
 
Dyrkan av Tredje världen

Den internationalistiska ideologin fick i detta skede en helt ny, och som det skulle visa sig, utomordentligt slagkraftig och verkningsfull dimension i dyrkandet av den Tredje världen.

Då det västeuropeiska kolonialväldet i stort sett fullständigt avvecklades under de första åren efter 1945 utvidgades "kampen mot imperialismen" till en aldrig upphörande medlidandekampanj och godhetsdyrkan av de nu fria och avkoloniserade länderna i den Tredje världen.

Hela västvärlden anklagades oavbrutet för alla de förmenta lidanden och orättfärdigheter som drabbat den Tredje världens länder av de imperialistiskt undertryckande och utsugande tidigare kolonialmakterna.
Den utsattes för fördömanden på grund av påstådda oförlåtliga förbrytelser mot de tidigare kolonierna och för ett evigt krav på böter och skadestånd till dessa, ett skadestånd som ska betalas i form av stora ekonomiska biståndsbelopp, en generös inställning till invandring från den Tredje världen osv.
 
Europeiskt självförakt

Detta ideologiska skuld- och oskuldssystem är ingående beskrivet och analyserat av Pascal Bruckner i hans bok "Le sanglot de l´homme blanc. Tiers-Monde, culpabilité, haine de soi" från 1983. Detta kan översättas med "Den vite mannens snyftande ­ skuldkänsla, självförakt, gentemot den Tredje världen.

Systemets huvuddrag beskriver han bland annat med följande ord: "Det vilar i verkligheten en misstanke om brottslighet på varje västerlänning. Vi européer har uppfostrats till att förakta oss själva, i visshet om att det mitt i vår värld finns en arvsynd som kräver hämnd utan hopp om nåd och förlåtelse.

Detta onda kan sammanfattas i två ord: Kolonialism och imperialism."
Bruckner räknar upp de miljoner offer som de andra världsdelarna säger sig ha gjort och fortsätter: "Krossade under dessa vanärande minnen måste vi betrakta vår civilisation som den sämsta, i motsats till vad våra förfäder ansåg. Att vara född efter Andra världskriget är liktydigt med ett accepterande av övertygelsen om att man tillhör mänsklighetens avskum, en avskyvärd krets som i århundraden har undertryckt nästan hela världen.

En världsdel som oupphörligt talar om mänsklighet samtidigt som den nedsablar den i alla de fyra väderstrecken, en världsdel som är uppbyggt på utplundring och livsförnekelse. Den förtjänar inte bättre än att själv trampas ned när tiden är mogen.

Hela den övriga världen angriper västerlandet och många västerlänningar deltar i kampanjen. Inget tal om den Tredje världen kan påbörjas eller avslutas utan att ledmotivet fastslås: Västerlänningen är tarvlig. Vårt ansvar fastslås med förakt och vrede.

Vad återstår för oss, barn och barnbarn till dessa barbarer som har snyltat på jord och hav? Jo ­ att i alla sammanhang uppvisa vår förkrosselse!
Som Dostojevskij säger: "Var och en av oss är skyldig, framför allt och överallt, och jag i synnerhet".

Detta har blivit vår innersta tro. Det utgjutna blodet faller tillbaka på oss och ingenting synes det, kan sona den uppvisade uselheten. Ingen gottgörelse kan återskapa den jämvikt som störts av kolonialismens förbrytelser.

All rätt till heder och ära, århund-radens prestationer, beräkningar, förfining, företagsamhet och hjältemod. Allt detta som har medfört en viss form av mänsklig visdom har skjutits åt sidan, och reducerats till intet.
 
Vi måste sona vår skuld

Bruckner sammanfattar: "Emellertid ger oss de gamla koloniernas oavhängighet en möjlighet att reglera vår skuld, att gå över på de kämpande folkens sida, att alltid och överallt hjälpa Södern att omstörta Västerns "guldkalv".

Således har skapandet av Tredje världens länder som politisk maktfaktor framfött denna gruppering: "Försoning genom kamp". Bakom den politiskt anmärkningsvärt effektiva kampen står en minoritet av intellektuella, aktivister och "folkuppfostrare".

Befolkningens stora flertal i västerlandet, hävdar Bruckner, intar däremot i verkligheten en helt annorlunda hållning präglad av sublim likgiltighet eller direkt fientlighet gentemot utvecklingsländerna.
 
Den religiösa paradoxen

Tankeväckande är också Bruckners påpekande av den religiösa paradoxen i hela detta dyrkande av den Tredje världen. Han framhåller det egendomliga i att kritiska tänkare som skärpt sitt intellekt för att bekämpa kyrkan och dess lära i den kämpande ateismens århundrade faktiskt använder det begrepp som utgör själva grunden i det kristna tänkandet, nämligen arvsynden.

Märkligt nog sker detta samtidigt som det förekommer en överväldigande omvandling av moral och tankevärld i västvärlden. Vi har bytt förebilder och förkastat gamla värderingar och tabun. Mitt i denna utveckling söker man frammana en våldsam skärpning av det dåliga samvetet.

Det är som om de samhällen som försökt att avskaffa begreppet synd, istället berett väg för känslan av en allt omfattande skuld som är det pris vi får betala för att tillhöra ett Europa som en tid triumferat över resten av världen.

Den moderna politiska världen är genomsyrad av religiösa föreställningar, berusad av martyrbegrepp, fångad av lidandet. Även de mest världsliga uttalanden är ofta inte annat än upprepningar eller variationer i en annan tonart av kyrkliga moralpredikningar.

Det är i sig själv en paradox att en sådan hängivenhet för lidandet och den undertryckta människan förenas med en häftig kyrkofientlighet.
Det avgörande är emellertid att man på detta sätt försöker att inarbeta en grundläggande skuldmedvetenhet, som förklarar allt, den fyller ut bristfälliga argument och ersätter fakta. Den har kort sagt blivit den religiösa grund som återstår då allt annat vittrat bort.
 
Skuldkänslan som vapen
Det är otvivelaktigt riktigt att detta dyrkande av det främmande, av den helgonförklarade Tredje världen, och upparbetandet av det genomsyrande skuldmedvetandet har varit en väsentlig ideologisk faktor i efterkrigstidens Europa. Den har dessutom accentuerats under de senaste decennierna, och kan karaktäriseras som Europas nationella kapitulation.
Det generalangrepp från den vänsterorienterade internationalismen som ledde till denna kapitulation mötte inget beslutsamt motstånd. Det visade sig att borgerligheten bara var ett ihåligt skal. Det återstod nästan inte några motståndare som kunde ta upp kampen. Borgerlighetens nationella bekännelse hade gått förlorad eller täckte endast försvaret av egna intressen som inte längre tycktes ha användning för nationell och folklig enhet.

De vänsterorienterade internationalisternas och deras "humanistiska" eller "kristliga" medlöpares seger och maktställning blev så mycket större som de ju kunde alliera sig med den stora ledarkretsen och massorna i den Tredje världen. Dessa som de förutsättningslöst sade sig kämpa för var naturligtvis intresserade av att använda dem som bräckjärn och stötkil i sitt angrepp på den västliga världen. Detta för att åstadkomma en ändring av den så kallade "ekonomiska världsordningen" och kanske för att på sikt skaffa sig utrymme för sin ohämmade folkökning i de skrumpnande västländerna.
 
Omvänd kolonialism
Här står vi inför en annan och sammantaget den viktigaste drivkraften bakom den utveckling vi här talar om.

Befolkningsexplosionen i den Tredje världens länder och den låga levnadsstandarden jämfört med befolkningsstagnationen och den högre levnadsstandarden i Västeuropa, har tillsammans med allt bättre kommunikationer och en generellt slapp invandringspolitik satt igång en väldig immigration från andra världsdelar till Europa. Denna folkvandring har en sådan karaktär och ett sådant omfång att man med fog kan tala om en kolonisation av Europa. Denna kolonisation är märkbart mera djupgående och av mer varaktig art än den numera avvecklade europeiska kolonisationen av afrikanska och asiatiska länder. Den tidigare europeiska kolonisationen var i stort sett av politisk, militär och ekonomisk art, den medförde inte någon större bosättning i koloniområdena.

Endast ett mycket tunt överskikt av administratörer, militärer, tekniker och affärsmän bosatte sig normalt i kolonierna. Vid avkoloniseringen reste huvuddelen av dem tillbaka till sina europeiska hemländer.

I motsats till detta utgör den nuvarande omvända kolonisationen en verklig folkvandring från de främmande världsdelarna till Europa. De europeiska ländernas befolkning förändras som en följd av detta, gradvis men snabbt byter den karaktär och präglas mer och mer av de främmande som så småningom övertar makten i våra länder. Det är således en egentlig kolonisation i likhet med den europeiska kolonisationen av Kanada, USA, Nya Zeeland, Australien och Sydamerika.

Skillnaden är endast att dessa områden var mycket glest befolkade då européerna övertog dem och från grunden byggde upp de nya samhällena. Folkvandringen från den Tredje världen till Europa låter invandrarna överta tusenåriga, fullt utbyggda samhällen.

Gästarbetar- och familjeåterföreningspolitik kombinerad med flyktingpolitiken har lyckats få den samlade invandringspolitiken att bli en accelererande evighetsmaskin, som årligen tillför hundratusentals vilt främmande människor. De får fast uppehålls- och arbetstillstånd på lika fot med européerna, eller i realiteten gynnade framför dessa. Därefter får de i starkt tilltagande omfattning medborgarskap, så att de i alla hänseenden blir likställda med ursprungsbefolkningen.

Om vi betraktar Sverige och Europa ser vi att reaktionen mot det ökande "förfrämligandet" och "kolonisationen" huvudsakligen har varit tveksam, splittrad, självursäktande, räddhågad och villrådig. Samarbetet mellan enskilda europeiska folk mot det gemensamma hotet har varit så gott som obefintligt. I Västeuropa har motståndet mot aveuropeiseringen av Europa kommit att betraktas som "rasism", och därmed något som bör bekämpas.
Problemets befolkningsmässiga och ekonomiska omfattning hålls genom bristfällig eller vilseledande information till största delen hemlig för det svenska folket.
 
Starkare än arméer

Överallt försöker makteliten genom sitt nästan fullständiga opinionsbildningsmonopol att nedgöra eller undertrycka varje invändning eller motstånd mot invandringspolitiken. Den kan göra verksamt bruk av den psykiska mekanism som beskrivits tidigare, och som under en generation gradvis indoktrinerat västeuropéernas världsbild avseende vår eviga skuld i förhållande till den Tredje världen.

Om denna skuld över huvudtaget kan sonas kan detta endast ske genom en anpassning till den Tredje världens behov och önskningar.
Skuldkomplex gentemot alla u-länder och områden utanför den västliga världens i-länder som den internationella lobbyn skapat i våra länders ledande kretsar och bland huvuddelen av opinionsbildarna, i undervisningssektorn, i medierna och i stora delar av befolkningen, har haft avsedd verkan.

Det är tydligt hur detta komplex, motiverat med de i sammanhanget helt ovidkommande begreppen "rasism" och "främlingsfientlighet" är ett av de starkaste argumenten för kolonisationspolitiken. Det kan användas för  rättfärdigandet av hart när alla angrepp på de västeuropeiska staterna och deras ledare.

Denna skuld och förbrytarstämpling av Västeuropa och USA har varit grundläggande för den skoningslösa  offensiv som den internationalistiska vänstern och dess svans av nyttiga idioter i flera decennier har fört mot de nationella intressena i den västliga världen. En kampanj som även riktats mot oss i Sverige.

Denna religiöst färgade ideologi har varit effektivare än både kanoner och stridsvagnar för att tränga igenom vårt nationella försvar och upplösa våra samhällen inifrån.

(Hämtat från Den Danske Forening)