Ur FRI INFORMATION:

Fallet Sverige:

Alla förfasas vi över våldsdåd och terror. Så långt är allt väl. Men sedan infinner sig tankarna, eller snarare borde infinna sig hos våra makthavare och opinionsbildare, Hur kunde det bli så här? Var ligger felet?

För den som inte försett sig med ideologiska skygglappar eller placerat sig i "splendid isolation" borde inte vinterns överfall mot invandrare ha kommit som en total överraskning. Historien är full av välmenande, men ogenomtänkta och verklighetsfrämmande samhällsexperiment som spårat ur och slutat med en tragedi.

En del av oss minns kanske militärkuppen i Chile 1973. Den beskrevs strax efteråt av Andres Küng, numera ledamot av Folkpartiet liberalernas partistyrelse, i en tankeväckande bok: "Fallet Chile - Att så socialism och skörda fascism" (Askild och Kärnekull, 1974). Küngs bok skildrar utvecklingen fram till och med kuppen, som i all korthet var följande:
Den socialistiske presidenten Salvador Allende inledde omvandlingen av Chile i socialistisk riktning med endast en tredjedel av väljarna bakom sig. Huvudsakligen som ett resultat av Allendes politik blev den ekonomiska och politiska situationen i landet allt värre. Kaoset ledde till att befolkningen splittrades politiskt. Extrema och våldsbenägna grupper på både vänster- och högerkanten stärktes. Till sist stod Chile vid ruinens brant och samhället hotades av kollaps.

Viktigt att nämna i sammanhanget är att den chilenska militären historiskt sett brukat respektera det demokratiska systemet. Trots det ansåg den sig tvungen att störta den demokratiskt tillsatte Allende för att rädda landet ur krisen. I inledningsskedet stöddes kuppen av en majoritet av befolkningen. Men stödet vittrade snart bort på grund av militärens terror och vägran att lämna ifrån sig makten när läget stabiliserats.

De slutsatser Andres Küng drog av det chilenska exemplet var att en extrem politik, i det här fallet Allendes socialistiska, som ogillas av folkmajoriteten, i längden bara leder till en polarisering av samhället. Odemokratiska ytterlighetsrörelser gynnas och i förlängningen hotar en totalitär diktatur.

Att ifrågasätta Allendes helgongloria likställdes med medlöperi till kuppmännens blodiga terror. Andres Küng fick också utstå mycken spott och spe för sin bok.

Medias reaktion i Sverige på den chilenska kuppen liknade på många sätt den senaste tidens reaktion i samband med de motsättningar i samhället, som förorsakas av invandringen. TV, tidningar och radio fylldes med ensidiga reportage och skriverier drypande av sentimentalitet. Inga nyanser tilläts. Moraliserande fördömanden ersatte på fakta grundade analyser .

Numera, två decennier efteråt, börjar det bli en accepterad åsikt att Allendes politik var katastrofal för Chile, den intresserade kan t ex läsa Göran G Lindahls bok: "Lagen och svärdet. Maktkampen i Latinamerika" (Natur och Kulturs förlag).
 
Extrem politik leder till kris

Förutom massmedias reaktion på militärkuppen är det lätt att upptäcka andra viktiga paralleller mellan Allendes Chile och dagens Sverige. Även i vårt land drivs en i vissa avseenden extrem politik mot befolkningsmajoritetens vilja.

Från att tidigare ha varit ett etniskt och kulturellt enhetligt land är Sverige på god väg att förvandlas till ett mångkulturellt invandringsland. En oerhört vittgående förändring, långt större än vad någonsin ett EG-medlemskap kan innebära. En politik som på sikt är minst lika förödande för vårt samhälle som Allendes socialistiska experiment var för Chile.

En kort utblick över världen räcker för att förstå vad det är som håller på att hända med vårt land. Etniska motsättningar och svåra konflikter är snarare regel än undantag. Alla mångkulturella stater drabbas förr eller senare av problem. Under goda år desarmeras i allmänhet konflikthärdarna någorlunda, men vid ekonomiska och politiska kriser blommar de upp. Under det glada sextiotalet kallades Beirut för "toleransens och broderskapets huvudstad". Hur det sedan gick med Libanon kan inte vara obekant för någon.

Våldet och framväxten av det mångkulturella samhället hänger ihop som ler och långhalm. En perfekt grogrund skapas för ljusskygga och obskyra grupper .

Dagens våldsdåd är dessvärre bara början på en stigande våldsspiral, om man skall döma av situationen i länder som kommit längre i den mångkulturella utvecklingen. Utvecklingen i Jugoslavien, fd. Sovjetunionen och de inbördeskrigsliknande kravallerna i Los Angeles är de mest aktuella exemplen. Det är inte svårt att hitta ytterligare exempel på etniska konflikter, listan skulle kunna göras nästan oändligt lång. Omvänt är det i det närmaste omöjligt att ge exempel på mångkulturella länder, som varit långsiktigt stabila och som inte någon gång har, kommit att drabbas av svåra inre motsättningar.

Det kan bara vara etnocentrisk självöverskattning att tro att just Sverige av alla länder skulle komma att förskonas från denna trista utveckling. Inte ens Frankrike, som är ett gammalt invandringsland och av tradition ansetts vara tolerant mot invandrare, har sluppit undan. Nu, när de utomeuropeiska invandrargrupperna blivit ett påtagligt inslag i befolkningen, börjar motsättningarna göra sig gällande.
 
Invandringspolitik utan folkligt stöd

Lika litet som Allendes politik hade det i Chile, har den nuvarande omvandlingen av det svenska samhället folklig legitimitet. För det första har inte medborgarna fått fullständig och saklig information om invandringens orsaker och långsiktiga konsekvenser.

För det andra har inte allmänheten getts möjlighet att i en fri och öppen debatt diskutera för- och nackdelar med ett mångkulturellt samhälle, för att därefter kunna bilda sig en uppfattning baserad på fakta och en saklig analys.

För det tredje finns det en utbredd olust och skepsis till den förda politiken, trots alla massiva och ensidiga "upplysningskampanjer" .
Men propagandans blotta förekomst är avslöjande. Om en stor majoritet av befolkningen bejakade den officiella politiken, skulle ju inte alla dessa kampanjer mot "rasism och främlingsfientlighet" behövas. Invandringen och det mångkulturella samhället skulle så att säga sälja sig själva. Men trots att samhällseliten satsar hela sin prestige är det endast en mindre del av befolkningen, som ger politiken sitt stöd.

Medlemmarna av etablissemanget verkar vara fångna i sin egen illusion, och det politiska systemet synes oförmöget att hantera situationen. De enda lösningar som föreslås är ännu flera "informationskampanjer" i kombination med inskränkningar i de demokratiska fri- och rättigheterna.
I sin brist på bärande visioner ägnar etablissemanget avsevärd energi åt att lösa skenbara problem. Man verkar t ex ha föresatt sig att bli världsmästare i antirasism. Den moraliska stormaktsdrömmens sista skälvande suck kan man förmoda.

Att den grundläggande idén - drömmen om det mångkulturella paradiset - inte har någon motsvarighet i sinnevärlden verkar ligga utanför den moraliska elitens fattningsförmåga. Än mindre erkänner man att det är den politik man själv fört, som 'är orsak till problemen.

Likt Allendes Chile är vi på drift mot kaos och elände, eldade av bombastiska slagord och paroller. Man kan inte undvika tanken att den elit, som mest högljutt fördömer vinterns våldsdåd mot invandrare, också har gjort mest för att skapa den uppkomna situationen.