Ur FRI INFORMATION:

Som massmedia på senare tid kunnat berätta förbereds i den s k arbetsrättskommittén en uppluckring av lagen om anställningsskydd så att arbetsgivare lättare skall kunna säga upp anställda. Fri Information deltar inte i debatten om den generella anställningstryggheten. Vi vill däremot påpeka det absurda i att samtidigt som vanliga anställda troligen kommer att få försämrat lagligt skydd vad gäller rätten till fortsatt anställning, förbereds en lag som skall öka invandrares rätt att erhålla och behålla en anställning. Justitiekansler Hans Stark överlämnade i september 1992 en utredning kallad Förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet, SOU 1992:96. Det förslag till lagstiftning Stark presenterar garanterar invandrares men ej svenskars rätt till anställning genom att alla arbetsgivare från Volvo till minsta kioskägare skall tvingas anställa invandrade sökande, om inte klart sakliga skäl såsom tyngre meriter ger svenskar företräde.

Fri Information tillhör i motsats till diverse invandringsförespråkande organisationer, givetvis inte de utvalda remissinstanserna. Vi har ändå sänt in ett remissvar till kulturdepartementet

Yttrande över SOU 1992:96 - Förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet

Arbetslösheten i Sverige närmar sig 10 procent. Tiotusentals ungdomar har lämnat gymnasieskolan för ett eller flera år sedan utan att ha fått ett enda erbjudande om riktigt arbete. Många av dem har för länge sedan förlorat allt hopp om att någonsin komma in på arbetsmarknaden. Människor med tjugo, trettio, fyrtio års yrkeserfarenhet har sagts upp från sina arbeten och har inget hopp att någonsin kunna återvända till arbetslivet. Akademiker lämnar universiteten med stora studieskulder men utan chans till arbete. Hundratusentals svenskar upptäcker att varken utbildning eller yrkeserfarenhet leder till anställning.

Antalet konkurser bland medelstora och små företag har ökat lavinartat. Allt fler företag ställer in betalningarna, vilket drar med sig allt fler leverantörer och andra fordringsägare i konkursen. Bankerna försöker öka sin likviditet genom att säga upp vad man anser vara osäkra krediter, vilket leder till fler konkurser och ännu mer försämrad likviditet hos bankerna.

Statens utgifter ökar snabbt p g a ökande arbetslöshet, ökande antal konkurser och inte minst bankkrisen. Statens inkomster minskar av samma skäl. Kommunernas utgifter ökar i takt med antalet utförsäkrade arbetslösa. Kommunernas inkomster minskar på grund av minskande statliga transfereringar och minskat skatteunderlag.

Ovanstående ytliga redogörelse för det ekonomiska läget i Sverige vill antyda att Sveriges regering har problem, stora problem. Att då ödsla tid, arbete och pengar på att föreslå åtgärder för att invandrare skall känna sig mindre diskriminerade vid ansökan till arbeten, som inte finns, kan närmast jämföras med s k fjäderputsning.

Ovanstående ytliga redogörelse för svenskarnas arbetslöshet och ekonomiska bekymmer vill även antyda att svenska folket har problem, mycket stora problem. Allt fler upptäcker sig vara definitivt avförda från arbetsmarknaden, känner ångest inför framtiden, tvingas sälja villor, radhus och bostadsrätter till underpriser och sitta kvar med stora lån för det tidigare fastighetsägandet, tvingas bli socialbidragstagare, upptäcker att familjens tonåringar inte har skuggan av en chans att komma in på arbetsmarknaden, ser den personliga konkursen nalkas. För alla dessa svenskar är det en hån att se regeringen utreda hur invandrare skall kunna garanteras anställning i ett läge där få svenskar känner sig trygga på arbetsmarknaden.

Utredare Hans Stark har i september 1992 avgivit ett betänkande om arbetslivet, i vilket den pågående djupa krisen i svensk ekonomi och på svensk arbetsmarknad knappt omnämns. Den korrekta destinationen för SOU 1992:96 torde följaktligen vara papperskorgen eller på kanslisvenska ad acta.

Utredningen behandlar rasism och etnisk diskriminering. Det är därför beklämmande att utredningen saknar juridiskt klarläggande definition av dessa termer som används så flitigt och så slarvigt. Rasism tycks numer vara beteckning på varjehanda mot invandring eller invandrare kritisk åsikt.

Termen rasism har blivit allt vanligare i svenska språket sedan mitten av åttiotalet, d v s utvecklingen har varit parallell med den ständigt fortgående ökningen av antalet asylsökande. Före 1970, då vi fortfarande hade arbetskraftsinvandring, förekom begreppet mycket sällan i dagligt tal eller i medias rapportering. Utvecklingen tyder mindre på en förändring av svenskarnas attityd än på att det är andra kategorier invandrare som nu flyttar in i vårt land.

Många invandrare har mycket goda yrkeskvalifikationer och utbildningsmeriter. De asylsökande som kommer till Sverige sägs t o m bestå av en något större andel akademiker än vad som finns i den svenska befolkningen. Migrationen till Sverige från fattiga länder ger upphov till s k brain drain från de senare. Samtidigt som invandrare och flyktingar har mycket svårt att alls få arbete i Sverige, än mindre kvalificerade arbetsuppgifter, går många svenskar med kvalificerade utbildningar arbetslösa. Invandrare och flyktingar med kvalificerade utbildningar får ofta nöja sig med arbeten som diskare eller städare. Det reella problemet kan således inte vara att invandrarna inte kommer in på den svenska arbetsmarknaden utan att de lämnar sina hemländer eller inte återvänder till dessa, när möjlighet ges. De fattiga länderna i Östeuropa och tredje världen behöver sin utbildade arbetskraft. Lagförslaget om förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet är därför inriktat på att lösa ett pseudoproblem.

Var och en som haft närmare kontakter privat eller i tjänsten med invandrarverkets förläggningar vet att skällsord som rasist eller fascist tycks vara några av de första ord många asylanter lär sig uttala på svenska. Förläggningsanställda, tolkar, poliser, affärsanställda, förläggningsgrannar - alla kan vittna om hur vanligt det är att skällas för rasist. Många asylsökande har fått lära sig eller upptäckt själva hur effektivt det är att skrika rasist - flertalet svenskar blir skrämda och avstår sin rätt.

Det är beklämmande att fortfarande 1992 - under en borgerlig regering som sagt sig speciellt vilja stimulera småföretagsamheten - görs ingen skillnad mellan små och stora arbetsgivare. Förslaget till lag om förbud mot etnisk diskriminering i arbetslivet utgör här inget undantag. Man noterar visserligen att statsförvaltningens bestämmelser om förtjänst och skicklighet inte gäller inom det privata näringslivet och inte heller behöver tillämpas inom kommuner och landsting. Trots detta vill man tvinga på små, privata arbetsgivare samma bestämmelser som stora statliga verk. AMS, Volvo, Stockholms läns landsting, rörmokeriägare Andersson med två anställda - alla är de lika stora potentiella rasistiska busar enligt lagförslaget. Alla riskerar de samma processande om varför Johansson fått jobbet i stället för Gonzalez, Haddad eller Özdemir. Dessutom skall de alla enligt lagförslaget vara skyldiga att på begäran av inte bara Gonzalez, Haddad och Özdemir utan också av Pettersson och Karlsson tvingas redogöra för varför just Johansson fick jobbet.

Förmodligen har AMS, Volvo och landstingen resurser för detta arbete, även om dessa resurser stjäls från produktionen. Rörmokare Andersson har det inte. Den tid han skall ägna åt antirasistisk flumverksamhet slår direkt mot hans möjligheter att arbeta och påverkar följaktligen resultatet i hans företag.

Utredningen talar om sakliga skäl. Nu är emellertid arbetsmiljön och produktionsresultatet inte bara beroende av sakliga skäl utan i hög grad av emotionella faktorer. Rörmokeriägare Andersson finner att han har lättare att samarbeta med Johansson, även om denne har sämre formella meriter än Gonzalez, Haddad, Özdemir, Pettersson och Karlsson. Pettersson och Karlsson skulle bara ha rätt att begära motivering. Gonzalez, Haddad och Özdemir, som alla vant sig vid att se rasism och rasister i varje motgång, skulle få rätt att kräva process och skadestånd. Det tål i detta sammanhang att erinra om att generaldirektör Berit Rollén i ett flertal massmediaintervjuer motiverat sitt avhopp från AMU med att personkemin inte stämde mellan henne och arbetsmarknadsminister Hörnlund. Den s k personkemin är ytterst väsentlig på flertalet arbetsplatser, förmodligen viktigare ju mindre arbetsplatsen är. Det måste därför vara en arbetsgivares absoluta rätt att själv avgöra vem han/hon vill ha till medarbetare utan hänsyn till kön, etniskt ursprung, nationalitet, ras, hudfärg och trosuppfattning.

Utredaren verkar inte vara medveten om begreppet kulturell kompetens. En individ tillägnar sig den kulturella kompetensen under sin uppväxttid, när han/hon genom sin sociala träning inlemmas i sin kultur. Den svenska kulturella kompetensen består av ett gemensamt arv av kunskaper, värderingar och attityder. Den kulturella kompetensen spänner över hela samhället, den kan bestå av kunskaper om svensk lagstiftning eller byggnormer. Den kan komma till uttryck i synen på förhållandet mellan män och kvinnor eller arbetsgivare och arbetstagare. Förekomsten av och innehållet i den kulturella kompetensen är i stort sett en omedveten kunskap för de flesta enskilda svenskar. Den som har störst svensk kulturell kompetens besitter en avsevärt större kunskap om svenskt samhällsliv och yrkesverksamhet än invandrare med ofullständig eller obefintlig sådan kompetens. Den kulturella kompetensen bör ses som ett dolt kapital. Den ger de anställda som vuxit upp i den svenska kulturen en större prestationsförmåga i svenskt yrkesliv och därmed avsevärda konkurrensfördelar på arbetsmarknaden. På många svenska arbetsplatser är svensk kulturell kompetens en nödvändighet för att den anställde skall kunna fullgöra sina uppgifter. Detta gäller t ex lärare, jurister men också i många fall försäljare. Det är därför helt naturligt att invandrare endast undantagsvis och då oftast efter en lång yrkesverksamhet i Sverige, kan räkna med att få ett arbete som motsvarar de formella kvalifikationerna.

Den lagstiftning som föreslås i SOU 1992:96 avser endast att tvinga svenska arbetsgivare att anställa personer av främmande etnisk tillhörighet. Däremot föreslås inga krav på att arbetsgivare skall vara skyldiga att ge svenska arbetssökande samma rättigheter. Lagen mot etnisk diskriminering i arbetslivet kommer därför att skapa just diskriminering - diskriminering av svenskar. Det måste betraktas som oacceptabelt att svenskar i sitt eget land skall utsättas för en av myndigheterna påbjuden och sanktionerad diskriminering.

Det är svårt att förstå varför hänsyn till trosuppfattning tas upp som bevis på etnisk diskriminering. Förmodligen tar de flesta svenskar, troende eller ej, avstånd från Livets Ords förkunnelser angående sjukdom och handikapp såsom straff för begångna synder. Likaså är den islamska kvinnosynen helt främmande för flertalet svenskar. Livets Ords sjukdomssyn liksom islams kvinnosyn strider mot grundläggande demokratiska begrepp i det svenska samhället. Framför allt på en liten arbetsplats måste det vara arbetsgivarens rätt att säga nej till sökande som är aktiva inom Livets Ord eller troende muslimer eller har andra livsåskådningar främmande för svensk arbetsmiljö.

Utredningens krav att arbetsgivare inte skall få inflytande på de anställdas arbetskläder måste avvisas. Lika väl som en arbetsgivare kan kräva att de anställda inte kommer till arbetet i jeans och militärkängor eller i topless, skall arbetsgivaren kunna förbjuda zigenska kjolar och muslimska chadoror som arbetskläder.

Det avgivna betänkandet visar på en sorglig okunnighet hos utredaren vad gäller arbetslivets och företagandets villkor. Den extremt slapphänta asylpolitik svenska myndigheter bedrivit under åttio- och nittiotalen har redan skapat stora ekonomiska, sociala och kulturella problem i samhället. Det kommer att bli mycket, mycket värre. Drömmen om smältdegeln är och förblir en dröm, bevisen är legio: Bosnien, Los Angeles, Liverpool, Bengalen, Mellersta Östern, de ryska randstaterna ... Svenska arbetsgivare kan och skall inte ta ansvaret för den vettlösa invandringspolitiken. Arbetsgivarnas uppgift är att skapa förutsättningar för en effektiv produktion av tjänster och varor och därigenom bidra till att skapa ett ekonomiskt stabilt Sverige.