Ur FRI INFORMATION:

Åseleavvisningarna demonstrerade tydligare än någonsin tidigare den djupa klyftan i det svenska samhället mellan den ytterst högljudda och militanta minoritet för vilka invandringen är ett självändamål och den stora majoriteten av svenska folket som säger nej till fortsatt okontrollerad massinvandring.

Minoriteten har som alltid haft så gott som obegränsat utrymme i tidningar, radio och TV. Biskopar, präster, politiker, journalister, s k artister och nästan hela kändispatrasket har överbjudit varandra i fördömande av rasism, främlingsfientlighet, nazism, fördomsfullhet, trångsynthet och alla de andra trevliga epitet de pådyvlar det stora flertalet svenskar.

Så långt var allt gammalt och vant. Ändå innebar Åsele något nytt i svensk samhällsdebatt. Plötsligt vågade massor av vanligen anonyma svenskar framträda till stöd för regeringens avvisningsbeslut. Det vill synas som om rasist- och naziststämplarna inte längre skrämmer. Nytt var också att några etablerade debattörer slutat hyckla och klart tog ställning för anvisningarna, exempelvis chefredaktören för Södermanlands Nyheter (c), Birgitta von Otter (s), Gustaf von Essen (m). Plötsligt har vi en statsminister som påtalar att vissa invandrargrupper använder sina barn för utpressning. Äntligen har vi en invandrarverkschef som inte bryr sig om att ställa upp i godhetstävlingen.

Äntligen har det blivit tillåtet att diskutera invandrings- och flyktingpolitiken i ekonomiska termer. Visserligen förekommer fortfarande ansträngningar att dölja de verkliga kostnaderna, att vika undan genom att tala om resursstarka personer, kulturell berikning och nyttja alla de andra rökridåerna. Ändå har även regering och riksdag tvingats erkänna, att det senaste decenniets asylinvandring har gett mångmiljardförluster för samhällsekonomin. Det har blivit tilltagande svårt att fortsätta låtsas som om de nya invandrarna inte tär på sjukvårds-, tandvårds-, socialbudgetarna och alla andra gemensamma resurser som svenskarna och arbetskraftsinvandrarna arbetat ihop för egen trygghet. Dessa snabbt krympande tillgångar vill den moraliska eliten fortsätta att skänka bort till alla de välståndssökare som använder asylvapnet för att nå sitt mål.

Den invandringspolitik som fördes under den första regeringen Carlsson och under regeringen Bildt har redan drabbat de mest behövande i det svenska samhället. Åldringsvård och handikappomsorg har blivit föremål för förödande nedskärningar. Och värre blir det, mycket värre. Nedskärningarna och försämringarna för svenskar och tidigare decenniers arbetskraftsinvandrare kommer att fortsätta, så länge regering och riksdag - utsatta för hårda påtryckningar i motsatt riktning - inte har modet att differentiera de sociala förmånerna mellan dem som arbetat ihop sjukförsäkrings- och pensionsfonder och dem som inte har bidragit och inte heller kommer att bidra med ett enda öre.

Idag är det äntligen nästan acceptabelt att ifrågasätta den mångkulturella visionen. Mångkultur är och förblir slummens kultur i Sverige liksom i resten av världen. Snart kanske man till och med får tala om det som alla vet, nämligen att majoriteten av exempelvis somalier och kosovoalbaner saknar varje möjlighet att anpassa sig till Sverige och svenskarna.

Äntligen vågar svenskarna säga nej!