Ur FRI INFORMATION:

Den okända historien om den judiska hämnden på tyskar 1945

Mer än femtio år efter slutet av andra världskriget hör vi dagligen om Förintelsen, om nazismens utrotning av den judiska befolkningen i Tyskland och de med Tyskland allierade och av Tyskland ockuperade europeiska staterna. Svenska skolbarn skjutsas till Auschwitz och andra koncentrationsläger. Överlevande judar från koncentrationslägren far runt i svenska skolor och håller föredrag så att Förintelsen inte skall glömmas. Judiska organisationer jagar fortfarande koncentrationslägervakter och andra misstänkta krigsförbrytare som tros vara i livet.

Verkligheten har som bekant alltid två sidor. Lika oskyldiga som judarna var till de anklagelser nazisterna tog som förevändning för sina massakrer, lika oskyldig var den tyska civilbefolkningen. Vad kunde tyska barn göra för att stoppa Förintelsen? Hur kunde vanliga tyska kvinnor stoppa nazisterna?

I västvärlden har det under de gångna femtio åren varit beklämmande tyst om den tyska civilbefolkningens lidande. Terrorbombningarna av Dresden har visserligen uppmärksammats. Tiotusentals tyskar, bland dem många flyktingar, brann upp av de hundratusentals brandbomber västmakterna lät vräka över den militärt ointressanta storstaden. Lite har vi fått veta om det grymma öde som drabbade den tyska civilbefolkningen som 1945 befann sig på fel sida om järnridån. Som exempel kan nämnas Arno Surminskis Ostpreussentrilogi utgiven 1974 - 1989, av vilken första delen 1993 publicerades på svenska under titeln Jokehnen eller Hur långt är det mellan Ostpreussen och Tyskland? Boken är ett skakande dokument om vad som drabbade befolkningen i en liten by mellan Masurien och Königsberg, när Röda Armén trängde tillbaka tyska krigsmakten. Arno Surminski berättar här om sin egen barndom från födelsen på Hindenburgs dödsdag 1934 till dess hans föräldrar deporteras till Sovjetunionen och han mellan 11 och 13 års ålder ensam befinner sig på flykt till Västtyskland, dit han anlände 1947.

Trots alla hemskheter är Surminskis Ostpreussenskildring rena idyllen jämfört med John Sacks An Eye for an Eye - the Untold Story of Jewish RevengeAgainst Germans in 1945. John Sack är jude och amerikansk journalist. Efter att under många år ha skrivit om nazismen och brotten mot judarna, fick han höra talas om en polsk judinna, Lola, som överlevt Auschwitz och blivit lägerchef i ett polskt koncentrationsläger för tyskar i Schlesien 1945. Lola flyttade efter kriget till USA och levde respektabelt och framgångsrikt. Sack lyckades intervjua henne. Han tillbringade därefter flera år med att forska i polska, tyska och israeliska arkiv och kunde 1993 publicera sin bok på Basic Books, ett amerikanskt bokförlag tillhörande Harper Collins Publishers. Boken kom ut i pocketupplaga på samma förlag 1995 och hade då ett nytt förord av författaren. I förordet beskrev han vad som hänt honom under de gångna två åren. Hans bok hade blivit föremål för hätsk kritik, den påstods vara idel lögner, han skälldes för antisemit (trots sitt judiska ursprung) och nazist och vägrades genmälen. Han vägrades t o m annonsera om sin bok. Våren 1995 berättade Dagens Nyheters Tysklandskorrespondent att An Eye for An Eye blivit översatt till tyska och tryckt men att förläggaren i sista sekunden drog tillbaka hela upplagan.

John Sack berättar att Stalin själv gav order om att judar skulle rekryteras till den polska säkerhetstjänsten och driva de koncentrations- och förintelseläger som inrättades för den tyska civilbefolkningen i Polen. I huvudsak handlar boken om Lolas koncentrationsläger i Gleiwitz, och Shlomos förintelseläger i Schwientochlowitz, båda i Schlesien. Sack berättar emellertid även om andra koncentrations- och förintelseläger för tyskar i Polen, Potulice, Myslowitz, Grottkau, Hohensalza, Blechhammer m fl. Totalt fanns i Polen under 1945 1 255 koncentrationsläger för civila tyskar. Befolkningen kring lägren hörde tyskarnas skrik, såg liktransporter och försökte i vissa fall slå larm. Först i augusti 1945 började västmakterna reagera. Röda Korset begärde att få inspektera lägren men fick nej. En hemlig rapport över massakrerna av tyskar lämnades till Förbundsdagen 1974. Man beräknade att 200 000 tyskar eller fler internerats i polskaläger 1945. Dödligheten i lägren varierade mellan tjugo och åttio procent. Totalt dog 60 000 - 80 000 civila tyskar i polska läger 1945.

John Sacks bok bygger på såväl arkivforskning med arkiverade vittnesmål som på egna intervjuer med överlevande från de polska lägren för tyskar och med lägerpersonal. Skildringarna från förintelselägret i Schwientochlowitz är vedervärdiga. Tyskar slogs ihjäl en och en av judiska vakter beväpnade med påkar, stolsben och andra tillhyggen. Den judiske lägerchefen deltog med liv och lust i dödandet. Kvällstid brukade han ordna fester för sina bekanta. Efter dryck och förtäring begav sig gästerna in i lägret och dödade så många tyskar de orkade. Småflickor våldtogs, hundar dresserades att bita av tyska mäns testiklar. Oftast skedde övergreppen till sång och musik.

I oktober 1945 beslutade den kommunistiska polska regeringen att Polen skulle bli "deutscherein". De miljontals tyskar som inte fängslats utan levde kvar i gamla tyska områden i det nybildade Polen i ständig skräck beordrades ut ur landet. Totalt fanns vid krigsslutet 10 miljoner tyskar i det nya Polen. Många dog under deportationen, men ungefär 8.5 miljoner kom fram till Tyskland och fördelades på Öst och Väst. Efter deportationen av tyskarna började den kommunistiska regimen avrätta polska nationalister men även judar inom säkerhetstjänsten. Under de närmaste månaderna flydde flertalet av de judiska lägervakterna. Många av dem har sedan levt ett lugnt och respektabelt liv i Israel eller USA utan att behöva räkna med några rättsliga efterräkningar.

Detta är i korthet en av de många gräsligheter som utspelades efter andra världskriget och drabbade oskyldig tysk civilbefolkning. Den moraliska eliten i västvärlden har beslutat att om detta skall vanliga människor inte veta någonting alls. Vi skall fortsätta tro på idel rättfärdiga judar och idel monstruösa tyskar - tyskarna har inte gjort upp med sitt förflutna, som de ledande antirasisterna brukar påpeka. Vad den sanna historien lär oss är att ondskan inte är begränsad till vissa nationaliteter eller raser utan att den är tämligen jämnt fördelad. Vill vi bättre förstå ondskan bör vi gå till historien men inte till de friserade historierna utan till ocensurerade verkligheten. Framför allt kommer via att lära oss att inte bara romarna hade anledning utropa Vae victis - ve de besegrade! Såväl tyskarna som idag bosnienserberna kan berätta om de besegrades öden. Omvänt gäller fortfarande att segrarna skriver den officiella historien.

När åker en svensk skolklass till Schwientochlowitz?