Ur FRI INFORMATION:

Bland den handfull invandrardebattörer som ständig framträder i radio och TV och på tidningarnas debattsidor är Mauricio Rojas förmodligen den mest frekvente.

Rojas är lektor i ekonomisk historia vid Lunds universitet. Han kom till Sverige på 1970-talet från Chile, där han tillhörde den revolutionära extremvänstern. I Sverige företräder han närmast marknadsliberalismen. Han har under senare år anlitats som debattör och ideolog inom moderata samlingspartiet, senast vid vårens kommunal-ekonomiska rikskonferens, dessförinnan vid den extra partikongressen hösten 1995.

I nr 6, 1993 av Fri Information recenserades Rojas bok I ensamhetens labyrint. 1995 publicerade han Sveriges oälskade barn - att vara svensk men ändå inte, i vilken han utifrån två samtal med sex invandrarungdomar diskuterar dagens sociala och ekonomiska problem. I år kommer Efter folkhemmet . en agenda för Sveriges förnyelse.

I grunden har Rojas´ böcker och alla debattartiklar samma tema: svenskarna förstår inte vilka enastående resurser landets invandrare utgör. I stället för att ta till vara invandrarnas kompetens, klienteliserar man dem till passivitet och bidragsberoende. Sverige har varit ett enastående etniskt homogent land men är nu mångetniskt och mångkulturellt. Invandrarna är i stor utsträckning välutbildade storstadsbor, medan svenskarna har allmogeursprung. Det är naturligt att många svenskar nu är arga och sorgsna, det behövs ett sorgearbete för att inse att det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka. Det är inte invandrarna som ska integreras, det är Sverige och svenskarna som måste förändras. För att ta till vara invandrarnas kompetens och kreativitet krävs att man låter dem själva forma sin framtid, stimulerar friskolor, tillåter etniskt präglade sjukhus, universitet och andra institutioner. Invandrarna måste snabbt få mer inflytande genom att erbjudas högre poster inom politik, förvaltning etc. Svenska politiker är inkompetenta. Socialdemokraterna passiviserar och klienteliserar genom bidragspolitik, moderaterna vägrar att inse att det finns ett invandrarproblem.

Eller för att ordagrant citera Rojas: "Alla de problem som drabbar invandrarna är i själva verket svenska problem som har till- spetsats och fått extrema proportioner".

Om svenskarna inte snabbt tar till vara invandrarnas kompetens och låter dem få utveckla sin kreativitet och finna sina rättmätiga platser i samhället, väntar en social, ekonomisk och kulturell katastrof. Invandrarnas utanförskap måste omedelbart brytas, annars tilltar våldet.

Rojas drar ofta paralleller med sitt forna hemland, Chile. Där förstår man att på ett helt annat sätt tillåta mångfalden inom utbildningen och det övriga samhället, vilket lett till en numera blomstrande ekonomi.

Det är naturligtvis lätt för läsaren att finna ihåligheten och motsägelserna i det budskap Rojas ideligen trummar in. Tydligen inser emellertid inte de andra etablerade debattörerna och inte heller moderaterna svagheterna i resonemangen

Genomgående finner man ett och samma tema hos Rojas: svenskarna är dumma, outbildade landsortsbor. Invandrarna däremot är välutbildade, begåvade, energiska. Får bara invandrarna ta över, går vi mot en blomstrande framtid, i annat fall väntar katastrofen. Svenskarna måste lämna plats i toppen för invandrarna. Invandrarskapet i sig är en unik merit. Man kan därför inte förvänta sig att invandrarna på svenskt sätt långsamt skall arbeta sig upp inom politiken, förvaltningen etc utan man bör erbjudas topptjänster omgående.

Sitt sedvanliga budskap framförde Rojas bl a vid BRÅs (Brottsförebyggande Rådets) konferens våren 1966 på temat "På jakt efter den svenska normen". Hans anförande där finns återgivet i BRÅs tidskrift Apropå nr 3, 1996 under rubriken "Gör bokslut över enhetligheten". Här breder Rojas ut sig som vanligt över svenskarnas nödvändiga sorgearbete - enhetligheten kommer aldrig tillbaka. I artikeln återger Rojas också sin syn på den svenska emigrationen till Amerika i slutet av förra århundradet. "Genom utvandringen kunde Sverige på ett enkelt och bekvämt sätt göra sig av med 1.3 miljoner människor" Han påstår "Om dessa människor hade stannat här, och bildat en underklass, som stod utanför och tryckte på, hade den sociala och ekonomiska utvecklingen blivit mycket annorlunda".

Minst sagt anmärkningsvärd är den intervju med Rojas som under rubriken "Vi går mot ett långsiktigt förfall" finns återgiven i ekonomistudenternas i Linköping tidning Avräkningsnotan nr 2, 1995. I den framför Rojas: "Med avseende på Sveriges storlek och ekonomiska förutsättningar kan vi ta in runt 50 miljoner invandrare till, det skulle ge positiva ekonomiska effekter främst för glesbefolkade områden som Norrland genom billigare infrastruktur o s v."

Man frågar sig vad universiteten egentligen lär ut vid institutionerna för ekonomisk historia.