Ur FRI INFORMATION:

Vi har i drygt 20 år av tidningar, radio och TV matats med en uppsjö av mer eller mindre hjärtknipande historier om grymma svenska myndigheter och politiker som försöker avvisa eller utvisa flyktingar till de hemskaste öden i världen utanför Sverige. Påfallande ofta har media segrat. Den omskrivne asylanten har fått stanna hur svaga asylskälen än varit. Politiker och tjänstemän har inte klarat pressen, inte stått ut med att hängas ut som onda och rasistiska.

Draghjälp av kändisar

Veterligen finns hittills ingen sammanställning av hur ofta media - ofta med draghjälp av kändisar - vunnit över svensk lag på svenska skattebetalares bekostnad. En utvärdering brådskar för att klarlägga i hur stor utsträckning demokratin ersatts av mediakratin.

Nu senast engagerade sig den nyblivna svenska medborgaren, ryska häcklöperskan Ludmila Engqvist för den muskeldystrofiske turk-kurdiske pojken Ayhan Sabuncus föräldrars uppehållstillstånd. Just i augusti 1996 efter OS är naturligtvis även hennes ord guld värda. I andra ärenden har media tagit hjälp av bl a Astrid Lindgren som fullständigt okritiskt och enögt engagerat sig i invandringspolitiken. Det är som bekant ej första gången litterära nationalhelgon på ålderns höst låtit sig utnyttjas av dunkla politiska krafter. Det räcker med att erinra om Knut Hamsun, Sven Hedin, Verner von Heidenstam.

Att utnyttja barns sjukdom

Från reportage i media har inhämtats att Ayhan Sabuncu lider av ärftlig progressiv muskeldystrofi (tilltagande svaghet av muskulaturen), en sjukdom som vanligen drabbar pojkar, upptäcks mellan 5 och 10 års ålder och vanligen leder till döden i sena tonåren eller tidigt i vuxenlivet. Dödsorsaken är oftast andningssvikt.

Progressiv muskeldystrofi är en oerhört tragisk sjukdom för såväl patient som anhöriga. Sjukdomen förekommer även i Sverige. Däremot brukar svenska föräldrar, vars barn drabbats, inte som familjen Sabuncu skaffa sig tolv barn. Tre söner har redan dött i sjukdomen.

Enligt uppgift kom Ayhan Sabuncu till Sverige för tio år sedan tillsammans med sin äldre kusin som påstod sig vara fadern. För två år sedan kom de biologiska föräldrarna efter hit och begärde uppehållstillstånd för att vårda sonen. Så sent som i juni i år intygade den äldre kusinen skriftligen att han var Ayhans far och därigenom berättigad till bidrag till handikappanpassad bil. Ändå rasade media, när utlänningsnämnden vägrade ge uppehållstillstånd till de biologiska föräldrarna och två yngre syskon till Ayhan.

Sedan gjorde Pierre Schori bort sig i TV, varefter regeringen ansåg sig tvungen att bevilja fribiljetterna till det svenska välfärdssystemet. Kvar i Turkiet sägs ytterligare sex barn vara, några vuxna, några minderåriga. Fler uppehållstillstånd kan säkert väntas. Det är alls inte oväntat att regeringen viker sig för media - det har vi upplevt så många gånger tidigare. Däremot kan med fog ifrågasättas varför man inte gav temporärt i stället för permanent uppehållstillstånd

Barnets handikapp som vapen

Ayhan själv har uppehållstillstånd sedan flera år. Det är väl osäkert om hans liv blir längre i Sverige än i Turkiet. Sjukdomen är dödlig och inte behandlingsbar. Däremot är det sannolikt att han i Sverige utrustas med bättre och dyrare hjälpmedel, vilket väl ingen i dagens läge vill beröva honom. Den stora skillnaden mellan Turkiet och Sverige är däremot bidragen till de anhöriga. I Sverige är det möjligt för föräldrarna att leva på ersättningen till det sjuka barnet. Kusinen har hittills haft bidragen: "Jag har ju räddat hans liv", påstod han i en TV-intervju. Nu går bidragen över till föräldrarna.

Bedrägeri lönar sig

Ingen enda journalist, ledarskribent, politiker, proffsdebattör har diskuterat de självklara frågorna: skall det verkligen löna sig att systematiskt lura svenska skattebetalare? Är det rimligt att inte åtala de äldre Sabuncus för bedrägeri?

Flyktingar till i stället för från

I stället har journalistkåren som vanligt talat och skrivit om flyktingar och asyl. Asyl beviljas som bekant bara politiska flyktingar, d v s flyktingar enligt Genève-konventionens definition. Andra kan beviljas uppehållstillstånd av exempelvis humanitära skäl. Familjen Sabuncu har inte flytt från Turkiet. De har däremot som så många andra flytt till den svenska välfärden

Självmord som asylvapen

Kurdo Baksi är yngre bror till riksdagsledamoten Nalin Baksi och redaktör för tidningen Svartvitt. Han skriver regelbundet i Dagens Nyheter och alltid på samma tema. De okunniga och ondskefulla svenskarna förtrycker och förföljer de stackars invandrarna. När man läst ett antal av Baksis eviga litanior över det eländiga tillståndet i det svenska samhället, är det svårt att förstå att han alls vill bo kvar här. Säkert skulle han ha betydligt lättare att återanpassa sig i Turkiet varifrån han emigrerade som tonåring tillsammans med sin familj till Sverige.

Den 20 augusti fick Baksi en helsida i Expressen. Han skrev om den afrikan från Togo som 14 dagar tidigare begick självmord genom att hoppa från sjunde våningen i ett hus i Rinkeby, när polisen kommit för att avvisa honom. Baksi erinrade sig en egyptier som tagit livet av sig i Stockholm på liknande sätt av samma skäl vid senaste årsskiftet och en tamilsk asylsökande som återfunnits död 1994 i ett gruvhål i Dannemora.

"Nyheter om att allt fler flyktingar som nekats asyl begår självmord börjar komma allt tätare", skriver Baksi. Han fortsätter: "Vi har för närvarande ingen flyktingpolitik över huvud taget, fastän politikerna påstår tvärtom". Baksi drar slutsatsen "nu måste man i princip begå självmord för att bevisa att man är flykting. Det är helt absurt".

Baksis tre påstådda självmordsfall är ett väl litet underlag för att ge utrymme för slutsatser. För övrigt hävdar Stockholmspolisens informationschef Clas Cassel i Svenska Dagbladet den 23 augusti att polisens tekniker funnit att afrikanens död i Rinkeby var ett rent olycksfall. Av andra tidningsnotiser har framgått att afrikanen fått flera avvisningsbeslut och helt nyligen gift sig med en svenska. Den tamil som återfanns död i Dannemora hade varit saknad länge. Om hans död berodde på olycksfall, mord eller självmord har inte kunnat fastställas.

Betydligt vanligare än självmord bland asylsökande är hot om självmord och även självmordsförsök. Förhoppningsvis kan myndigheterna, när beslut om avvisning eller uppehållstillstånd fattas, även i fortsättningen bortse från dessa hot och försök. I ett rättssamhälle skall ingen kunna tvinga sig till förmåner genom att hota med självmord. Till saken hör att vissa självmordsförsök misslyckas, d v s vederbörande dör, även om detta inte varit avsikten. Naturligtvis är det inte alldeles ofarligt vare sig för svenskar eller asylsökande att iscensätta ett självmordsförsök ens för att göra intryck på omgivningen, väcka medlidande och intresse.

Barnamord som asylskäl

I slutet av augusti aktualiserades fallet Barrantes igen. Avvisningen av Monica Barrantes Maldonado inställdes hösten 1995 sedan media fått Astrid Lindgren att framträda. Den peruanska kvinnan påstods inte haft tillräcklig tid att lära känna den då ettåriga dottern Evelyn, sedan maken mördat Evelyns äldre syster. Nu har ett år gått. Polisen har avvisat Monica Barrantes mor, sedan moderns visum gått ut. I Sverige finns två av Monica Barrantes bröder, en illegalt, den andre med nyss erhållet uppehållstillstånd efter giftermål med en svenska.

Monica Barrantes och hennes stödtrupper har nu vänt sig till media igen. Det tillfälliga uppehållstillståndet har löpt ut, och avvisning hotar. Media presenterar två olika skäl till varför Monica Barrantes och hennes dotter absolut måste ha permanent uppehållstillstånd. Fortfarande har hon haft alldeles för kort tid till förfogande för att lära känna sin nu tvååriga dotter. När mannen friges från fängelset och utvisas, kommer han säkert att kräva vårdnaden om dottern.

Mot dessa skäl kan anföras att en inskolningsperiod på mer än ett år för att kunna ta hand om sitt eget barn förefaller direkt absurd. Vilken inskolningstid har andra föräldrar? Barnamördare står säkert inte särskilt högt i kurs vare sig i Peru eller annorstädes. Det är faktiskt inte bara svenska domstolar som i vårdnadstvister försöker se till vad som är bäst för barnen. I latinska länder torde det vara sällsynt att en frånskild man mot moderns vilja tilldöms vårdnaden om en dotter - allra helst om mannen slagit ihjäl en annan dotter.

Föga hopp om att förnuftet skall segra

Sakskäl och sunt förnuft har redan förlorat i ärendet Sabuncu. Troligen kommer de att stå som förlorare även i fallet Barrantes, speciellt som Pierre Schori redan för ett år sedan i en annan intervju gjorde lika långtgående och förhastade utfästelser som när det gäller föräldrarna Sabuncu. Massiv snyftpropaganda lönar sig nästan alltid. Skattebetalarna är förlorare - som alltid.

Liksom i Åselefallet med familjen Sincari önskar man att de svenskar som ständigt låter sig engageras mot avvisning och för uppehållstillstånd, oavsett hur svaga asylskälen än är, själva fick ta det ekonomiska och sociala ansvaret för respektive asylsökandes framtida liv i Sverige. Det är att förmoda att leden av snyfterskor av båda könen snabbt skulle glesna, om personligt ansvar utkrävdes.

Som alltid är det lättare att vara generös på andras bekostnad.