Ur FRI INFORMATION:

I Sverige begås årligen ca 1 800 självmord. Förmodligen är antalet fullföljda självmord betydligt högre, många singelolyckor i trafiken och på sjön är troligen självmord och inte olyckshändelser. Till detta kommer ett betydligt större antal självmordsförsök.

Självmord kan lyckas efter ett eller flera misslyckade försök. Vanligen är dock flera misslyckade självmordsförsök hos en och samma individ inte i första hand tecken på dödsönskan utan ett krav på uppmärksamhet, ett rop på hjälp eller en form av utpressning, vanligen mot närstående. Dessa senare, mer spektakulära självmordsförsök är inte avsedda att "lyckas", d v s resultera i död och företas vanligen genom intag av överdos läkemedel eller genom valhänt karvande i handlederna. Den senare metoden resulterar mycket sällan i förblödning, däremot ofta i skadade senor. Överdos av tabletter kan vara livshotande, det beror på vilket läkemedel som förtärts. Därför är även självmordsförsök utan självmordssyfte inte ofarliga, de kan resultera i icke avsedd död.

Den 29-årige iranier som avled av ett självmordsförsök den 6 november hotades av utvisning p g a falska asyluppgifter. Han hade inget skyddsbehov och var följaktligen inte flykting. I tidningsintervjuer efter dödsfallet har hans föräldrar och syskon i Iran berättat att de försökt övertala honom att flytta tillbaka till Iran. I samband med att han ansökte om svenskt pass för att hälsa på sina föräldrar berättade han för myndigheterna att hans ursprungliga asyluppgifter var lögner. Uppenbart är att varken den nu döde iraniern eller hans föräldrar ansåg att han skulle utsättas för fara genom att återvända till Iran.

Iraniern ville emellertid bo kvar i Sverige. Efter utvisningsbeslutet höll han sig gömd. Enligt hans ombud, Merit Wager försökte han två gånger begå självmord, vilket hon också påtalat i skrivelser till Utlänningsnämnden.

Den 6 november ringde iraniern till sitt ombud och berättade att han tänkte göra ett nytt självmordsförsök. Hon gick inte till honom, trots att han befann sig bara ett par kvarter därifrån. Tio minuter senare ringde han igen, enligt vad Merit Wager berättade i Dagens Nyheter den 9 november, och rapporterade att han tagit 200 tabletter och lämnat dörren olåst. Fru Wager ringde inte till ambulans eller polis utan till Expressen. Hon inväntade journalisten, varpå båda begav sig till iraniern som då var död.

Det är tämligen uppenbart att iraniern inte hade planerat dö av sitt tablettintag. Varför skulle han annars ha ringt, varför skulle han ha lämnat dörren olåst? I stället var det säkerligen fråga om att göra ett nytt försök att beveka Utlänningsnämnden.

Alla som arbetar med asylanter i Sverige vet att självmordshoten är legio, var och varannan asylsökande utan starka asylskäl hotar med desperata åtgärder. Antalet självmordsförsök är också stort, många av dem valhänta. Däremot har är antalet fullbordade självmord mycket få, i förhållande till antalet självmordshot närmast obefintligt.

Inom terroristbekämpningen är det självklart att inte ge efter för hot. Undfallenhet inför gisslantagande eller bombhot leder enbart till flera hot, terroristerna märker att det lönar sig. Lika självklart måste i en rättsstat vara att aldrig ge efter för självmordshot. Annars sätts lag och rättvisa helt ur spel. Ingen kan väl på allvar hävda att domstolar skall ta intryck av självmordshot och frikänna överbevisade brottslingar, att en självmordshotande förälder i en vårdnadstvist skall tilldömas ensam vårdnad om barnen för att inte ta livet av sig, att lärare skall låta sin betygssättning påverkas av självmordshot, att Vägverkets inspektörer skall dela ut körkort till underkända aspiranter som hotar ta livet av sig, o s v ?

Lika självklart är det att självmordshot inte får påverka beslut om uppehållstillstånd. Tyvärr finns emellertid bland de krafter som ohämmat agerar för en okontrollerad invandring, personer som anser sig ha erfarenhet av hur valserna skall dras. Den nu döde iraniern fick exempelvis vid ankomsten till Sverige rådet av sin "flyktingadvokat" att ljuga om identitet och resväg. Mycket talar för att i dessa kretsar även förekommer råd om att hota med självmord, ja som sista utväg göra ett eller flera självmordsförsök för att påverka asylprocessen. Därför är det viktigt att samhället snarast vidtar motåtgärder genom att meddela att asylprocessen avbryts direkt vid eventuellt hot om självmord (och hot om våld) och att omedelbar utvisning då sker. Ett sådant resolut dekret skulle effektivt hejda fortsatta excesser inom självmordsbranschen, spara stora pengar för sjukvården och t o m rädda enstaka liv.

Mycket talar för att iraniern av sitt nuvarande ombud eller andra inom flyktinggömmerigeschäftet fått det dåliga rådet att hota med självmord och att i värsta fall iscensätta självmordsförsök för att beveka Utlänningsnämnden. Men är det ännu värre?

Efter iranierns död betedde sig press, radio och TV hysteriskt. Man jagade syndabockar bland politiker och tjänstemän, som nästan genomgående lät sig skrämmas till att lova att liknande tragedi aldrig får inträffa igen. Svårslaget rekord i upphetsning innehas hittills av den psykologiprofessor vid Lärarhögskolan som i TV2 Rapports morgonsändning den 15 november kallade SIVs generaldirektör Lena Häll Eriksson för mördare. Samma hysteriska överreaktioner förekom i TV 4s debattprogram Svart på Vitt samma kväll, där den svarte programledaren medvetet hindrade de två inbjudna ledamöterna av Utlänningsnämnden, Gustaf von Essen (m) och Erkki Tammenoksa (s), från att förklara varför rättsstateninte kan ge vika inför självmordshot. Däremot fick ovan nämnde psykologiprofessor, sekonderad av FARRs Anita Dorazio obegränsad tid för sina vettlösa anklagelser. I Expressen den 16 november krävde MUFs ordförande Tomas Idergard att partikamraten Gustaf von Essen av moderata samlingspartiet skulle tvingas avgå.

Har folk blivit galna? Vad är det egentligen som har hänt?

Merit Wager, som säger sig ha varit "ideellt ombud", d v s ej jurist och ej arvoderad, för iraniern, har tidigare gjort sig känd för en mängd uppmärksammade utspel i flyktingdebatten. Hon lyckades genom idogt bearbetande av massmedia genomdriva att den 10-åriga Chrisen Fernando och hennes familj från Sri Lanka fick uppehållstillstånd i Sverige, trots total avsaknad av flyktingskäl. Hon har vidare varit en av de pådrivande bakom det s k flyktingpolitiska uppropet i Dagens Nyheter den 25 september i år, i vilket 68 undertecknare - flertalet massmediala kändisar - krävde generösare asyllagstiftning.

Den här gången tycks emellertid Merit Wager ha misslyckats, eller gjorde hon verkligen det. Att inte, när man getts chansen, försöka förhindra ett onödigt självmord, är visserligen inte brottsligt men synnerligen omoraliskt och inhumant. Att inte se till att en tablettförgiftad får akut medicinsk hjälp utan i stället med hjälp av tillkallad journalist göra dödsfallet till ett massmedialt jippo, är avskyvärt. Vill man undvika att undersöka vad som verkligen hänt, kan man avfärda Merit Wager som okunnig och omdömeslös.

Det går dock inte att undvika en betydligt allvarligare fråga. Kom inte iranierns självmord ovanligt lämpligt i tid, precis en månad innan riksdagen fattar beslut om den framtida flyktingpolitiken? Kan man tänka sig ett mer effektivt sätt att påverka alla de riksdagsledamöter som deltar i generositets- och solidaritetstävlingen i flykting- och invandrarfrågan? Blev iraniern i själva verket offrad för ett högre mål? Hur kan man egentligen annars förklara Merit Wagers underlåtenhet att förhindra hans död?

En helt annan fråga är om det var rätt att utvisa iraniern som vistats i Sverige i nästan ett decennium. Naturligtvis skall falska ID-uppgifter inte ha en preskriptionstid, i annat fall kommer Sverige att bli översvämmat av illegala invandrare, som kan leva på landsmän, svart arbete eller mer avancerad brottslighet i avvaktan på den tvååriga preskriptionstid som föreslagits av bl a Broderskapsrörelsen genom riksdagsmännen Berndt Ekholm och Juan Fonseca. Å andra sidan hade iraniern skaffat sig anknytning till Sverige under sina år här, han hade arbete och inga sociala problem. Nog finns det både mördare och grova narkotikabrottslingar som borde vara mer angelägna att utvisa, men domstolarna vägrar och hänvisar till påstådd anknytning till landet. Svensk invandrings- och flyktingpolitik är, som alltid, besynnerlig.