Ur FRI INFORMATION:

Den 6 december 1996 meddelades att integrationsminister Leif Blombergs politiskt sakkunnige, turkiskfödde Ozan Sunar, begärt att få lämna sin befattning på regeringskansliet. I intervjuer motiverade han sin avgång med att han anser dagens invandrarpolitik cementera klyftorna mellan "vi och dom", att man i bästa välmening skiljer ut invandrarna som en särskild grupp i samhället. Man har visserligen goda avsikter men genom att moralisera över människor med annan uppfattning om invandrarpolitiken ökar man klyftorna i stället för att minska dem.

För några månader sedan publicerade Diskrimineringsombudsmannen professor Anders Langes rapport "Invandrare om diskriminering II" . Rapporten inger just den känsla av "vi och dom", de cementerade klyftorna, som Ozan Sunar talade om ett kvartal senare.

"Invandrare om diskriminering II" är en beställningsrapport, en enkätundersökning DO beställt av (CEIFO Centrum för invandrarforskning vid Stockholms Universitet ) och SCB ( Statistiska Centralbyrån ). Det framgår inte klart av rapporten i hur stor omfattning DO beslutat om enkätens utformning. Resultatet är emellertid långt ifrån bra. Det kan tyckas förvånande att Anders Lange, docent i pedagogik, professor i internationell migration och etniska relationer, har det vetenskapliga ansvaret för en så pass vetenskapligt tveksam rapport som "Invandrare om diskriminering II". Det finns gott om slarvfel. Så beskrivs exempelvis de tillfrågade som kyrkobokförda flera år efter det att skattemyndigheten tagit över folkbokföringen. 67 procent tolkas som en tredjedel. Till detta kommer att bortfallet är alldeles för stort, c:a 40 procent, för de vittgående tolkningar av svaren, som Lange publicerar.

Litet urval

Sammanfattningsvis har Lange och medarbetare skickat en enkät med frågor om upplevd diskriminering till 1600 invandrare, från fyra etniska grupper, araber, afrikaner från det s k engelsktalande Afrika, d v s forna brittiska kolonier plus somalier och etiopier, asiater från Kina, Taiwan, Thailand och Vietnam samt jugoslaver. Invandrarna ingick i en moderpopulation av 190 000 personer. Ur denna population valdes en mindre population begränsad av åldersramarna 18 - 60 år och ramar för vistelsetid i Sverige 4 - 24 år. Ett bruttourval gjordes på 400 personer från var och en av de fyra etniska grupperna, d v s 1600 totalt.

De 1600 utvalda tillsändes en enkät med 30 frågor, varav fem handlade om den utfrågades bakgrund i form av utbildning, yrke, arbetslöshet och religion. De övriga 25 frågorna avhandlade förekomsten av upplevelser av diskriminering i arbetslivet, på offentliga platser, t ex restauranger, vid kontakter med grannar, vid myndighetskontakter.Frågor om inställning till Sverige och planer på hemvändande ingick även.

Sverige - ett rasistiskt land!

Anders Lange skriver i sin sammanfattning att svaren på enkäten gav en ännu dystrare bild än väntat. Mer än hälften av de tillfrågade kände sig diskriminerade. Som väntat kände sig afrikanerna mest diskriminerade, jugoslaverna minst. Förvärvsfrekvensen varierade mellan 40 (araberna) och 60 procent (jugoslaverna). Av de arbetslösa ansåg ungefär hälften att arbetsgivarna hellre anställer infödda svenskar. Trettio procent av de yrkesarbetande afrikanerna uppgav att de trakasserats på arbetet på grund av sin utländska bakgrund. Motsvarande frekvens var för asiater 22 och för jugoslaver och araber drygt 15 procent. 35 procent av afrikanerna uppgav att de på grund av sin utländska utseende blivit vägrade tillträde till nöjeslokal, för den övriga tre etniska grupperna rörde det sig om mindre än 10 procent.

På frågan om den intervjuade någon gång på grund av utländsk härkomst blivit hotad, förolämpad eller trakasserad på offentlig plats ( på gatan, i tunnelbanan o s v ) svarade 52 procent av afrikanerna ja. 35 procent av araberna och asiaterna hade upplevt detsamma men mindre än 20 procent av jugoslaverna. 74 procent av afrikanerna, 57 - 58 procent av asiaterna och araberna och hela 79 procent av jugoslaverna ansåg att främlingsfientligheten ökat i Sverige på senare tid. Sverige är ett rasistiskt land ansåg 70 procent av afrikanerna, 47 procent av araberna, 72 procent av asiaterna och 62 procent av jugoslaverna. På frågan om Sverige är ett främlingsfientligt land var motsvarande andelar 73, 40, 62 och 63 procent. På frågan om de intervjuade avsåg återvända hem eller stanna i Sverige svarade 23 procent av afrikanerna, 41 procent av araberna, 38 procent av asiaterna och 58 procent av jugoslaverna att de avsåg stanna i Sverige för alltid.

Invandrare mot invandring

I undersökningen ställdes också frågor om svensk invandringspolitik. Av afrikanerna ansåg 15 procent att vi skulle ta emot färre eller inga alls av politiskt förföljda, 20 procent färre eller inga alls anhöriginvandrare och 10 procent färre eller inga alls av krigsflyktingar. Motsvarande siffror var för araberna 23, 24 och 17 procent, för asiaterna 31, 25 och 22 procent och för jugoslaverna 52, 42 och 30 procent. Svenskar tillfrågades i en annan av Anders Langes undersökningar 1993 - 1995. 42 procent ville ha inga eller färre politiskt förföljda flyktingar, 48 procent inga eller färre anhöriginvandrare och 26 procent färre eller inga krigsflyktingar.

Kosovoalbaner mer diskriminerade än kroater

I viss utsträckning delades de intervjuade upp efter bostadsort i Sverige. Det framkom att 20 procent av de afrikanska männen i storstadsområdena, d v s var femte individ, rapporterade att de under det senaste året vid minst ett eller två tillfällen blivit utsatta för våld eller annat allvarligt brott som de förknippade med sin utländska bakgrund. I de tre storstadsområdena rapporterade 65 procent av de afrikanska männen att de minst 1 - 2 gånger blivit vägrade inträde till restauranger eller andra nöjeslokaler. Afrikanerna ansåg sig genomgående mer drabbade av diskriminering än andra grupper. Inom de etniska huvudgrupperna iakttogs vissa skillnader. Så t ex rapporterade intervjuade kosovoalbaner dubbelt så ofta som kroaterna om upplevd diskriminering.

Upplevd diskriminering behöver inte vara faktisk diskriminering

Offentliga rapporter som "Invandrare om diskriminering II" ges alltid stor utrymme i massmedia. De blir ofrånkomligen viktiga dokument i olika statliga utredningar om den framtida invandrarpolitiken. Därför är det mycket viktigt att den totalbild man bibringas av rapporten har hygglig överensstämmelse med verkligheten.

När "Invandrare om diskriminering II" för några månader sedan presenterades i massmedia väckte de höga diskrimineringsfrekvenserna stort uppseende. Det var dock svårt att från den massmediala presentationen inse att det rörde sig om upplevd diskriminering, inte reell diskriminering. För att rätt bedöma vissa svar borde en svensk kontrollgrupp ha intervjuats.

Människor som inte får en sökt anställning, inte blir befordrade eller inte får löneförhöjning känner sig inte sällan orättvist behandlade. Det kan vara svårt att erkänna att ens tillkortakommanden beror på att man själv inte räcker till. Det är lättare att skylla på orättvisor, t ex gunstlingssystem, nepotism, facklig påverkan eller liknande som fått arbetsgivaren att välja en annan. Är man invandrare, ligger det nära till hands att skylla på rasism eller främlingsfientlighet. Följaktligen borde frågan till invandrare om upplevd diskriminering i arbetslivet ha jämförts med frågan till svenskar om upplevda orättvisor.

Är Sverige verkligen ett mer rasistiskt land än andra länder?

Frågorna om Sverige är ett rasistiskt och/eller främlingsfientligt land borde ha kompletterats dels med definitioner av rasism/främlingsfientlighet dels med uppgift om vilket land/ vilka länder den intervjuade anser vara mindre rasistiskt/ främlingsfientligt än Sverige. Det är intressant att Anders Lange som i annat sammanhang starkt pläderat för en strikt definition av begreppet rasism, här ställer skriftliga frågor om rasism till okända invandrare utan att ta reda på hur dessa invandrare definierar rasism.

Varför nämns inte rasismen bland invandrare?

I alla sammanhang där rasism och diskriminering diskuteras, tas för givet att det är svenskar som utsätter invandrare för denna negativa behandling. "Invandrare om diskriminering II" avviker inte från traditionen. Visst måste det vara av intresse att veta om de många afrikaner som säger vara utsatta för våld och andra svårare brott och för krograsism alltid råkat ut för svenskar. Det är ju i verkligheten så att etniska motsättningar visst inte bara förekommer mellan svenskar och invandrare. Förmodligen är de minst lika vanligt förekommande mellan olika invandrargrupper, vilket ibland framgår snarast i förbigående i olika rapporter om rasism och främlingsfientlighet, dock ej i "Invandrare om diskriminering II". Så länge CEIFOs forskare inte vill/ vågar studera "rasismen" hos invandrare, kommer forskningen aldrig att ge ett optimalt underlag för att minska motsättningarna mellan olika etniska grupper.

Påstående om diskriminering ofta bortförklaring

Upplevelser av diskriminering beror inte bara på omgivningen utan även på den diskriminerades egen uppfattning om vad som är respektive inte är diskriminering. Det finns ingen anledning att tro att svenskar och svenska myndigheter diskriminerar kosovoalbaner mer än kroater, däremot har dessa två folkgrupper under det just avslutade jugoslaviska inbördeskriget ansetts ha olika starka skäl till asyl. Svenska myndigheters vägran att ge asyl till kosovoalbanerna och i vissa fall även permanent uppehållstillstånd, uppfattas förmodligen av kosovoalbanerna själva som rasism och främlingsfientlighet.

Inget underlag för kloka beslut

Det finns ingen anledning betvivla att utlänningar i Sverige utsätts för diskriminering. Säkert är afrikaner mer drabbade än andra. Formuleringen av frågorna i "Invandrare om diskriminering II" och övertolkningen av svaren leder knappast till minskad diskriminering och tjänar inte syftet att vara underlag för kloka beslut. Tvärtom, finns anledning befara att rapporten och det sätt på vilket den presenterats i massmedia kan cementera klyftorna. Möjligen kan till den nu aktuella rapportens försvar sägas att den är väsentligt mer seriös än den rapport Civildepartementet och Ungdom Mot Rasism publicerade 1995 under namnet "Vit makt". Det är inte sannolikt att diskrimineringen minskas genom kvotering och annan positiv särbehandling av invandrare, som oundvikligen uppfattas som negativ särbehandling av svenskar. Naturligtvis finns inga enkla lösningar på diskrimineringsproblemet. Första förutsättningen för att invandrare lättare skall komma in på arbetsmarknaden och i det svenska samhället är med all säkerhet goda kunskaper i svenska språket, en fråga som inte ens nämns i "Invandrare om diskriminering II".