Ur FRI INFORMATION:

Mer än femtio år efter andra världskrigets slut borde det vara dags att lämna över till historikerna och gå vidare. I stället förekommer andra världskriget så gott som dagligen i nyheterna, som om det alldeles nyligen pågått. USA tycks ha utlöst ett diplomatiskt och ekonomiskt krig mot de under fyrtiotalet neutrala staterna. Främst Schweiz, men även Sverige har drabbats av kritik.

Beskyllningar mot de neutrala

Amerikanarna hävdar nu, mer än femtio år efteråt, att det var fel av de neutrala staterna att ha handelsutbyte med Tyskland. Anklagelsen är absurd. Schweiz var till hundra procent omgivet av stater behärskade av Hitler och Mussolini. Sverige var långa tider i närmaste avstängt från förbindelser med omvärlden. I mitten av maj framträdde en representant för amerikanska UD och anklagade Sverige och de övriga neutrala staterna för att ha förlängt andra världskriget med flera månader och därigenom ha hotat den västliga civilisationen.

Vem släppte in Sovjet i Europa?

Amerikanarna måste lita på omvärldens sviktande minne. USA gick som bekant inte in i kriget förrän efter Pearl Harbour och hade innan dess ganska långtgående kontakter med Tyskland på olika plan. Under kriget allierade sig USA med Sovjet, trots att Sovjet nyss varit allierad med Tyskland vad gäller bl a delningen av Polen, anfallen på Baltikum och Finland. Genom uppgörelser med Sovjet bl a i Jalta och i Potsdam släpptes Sovjet långt in i centrala Europa. Inget torde ha hotat den västliga civilisationen mer än denna undfallenhet mot Stalin.

USA medverkade till Fördrivningen

USA gick med på tvångsdeportation av hundratusentals civila tyskar till tvångsarbete i Sovjet, från vilket endast en mindre del återvände. Vidare bidrog USA till de fasansfulla formerna för fördrivningen av tysk civilbefolkning från Öst-Preussen, Schlesien, Sudetenland och andra områden i Europa som sedan århundraden varit befolkade av tyskar.

Även andra offer än Förintelsens

Mer än femtio år efter andra världskrigets slut tycks dess historia i Sverige ha renodlats till Förintelsen. Överlevande fångar från de nazistiska koncentrationslägren åker runt i svenska skolor och berättar om sina fasansfulla upplevelser. Vill man ge en mer fullständig bild av andra världskrigets fasor borde man låta även andra offer berätta sina minnen. Många av dem bor sedan krigsslutet i Sverige men är märkligt bortglömda, t ex balter och fördrivna tyskar.

Bortglömda invandrare

I propagandan för det mångkulturella samhället framhålls ofta den nytta Sverige haft av det tusental vallonska specialarbetare som på 1600-talet rekryterades till de svenska bruken och vars ättlingar fortfarande bor här. Få svenskar vet att vi vid krigsslutet tog emot närmare 10 000 fördrivna tyskar, som i flertalet fall bor kvar här, bland dem drygt 5 000 sudettyskar. Mycket litet har skrivits om dessa invandrare till Sverige, möjligen därför att de så utomordentligt väl assimilerats i Sverige. De ursprungligen invandrade sudettyskarna och deras barn återfinns mindre ofta i brottsregister eller som socialhjälpstagare än etniska svenskar, de har sjukskrivit sig och förtidspensionerats i mindre utsträckning än svenskarna. Sudettyskarna och deras landsmän från de övriga forna tyska områdena visar med all tydlighet att de hemskaste upplevelser i barndom och ungdom inte nödvändigtvis leder till framtida sociala problem. Dessa invandrare har varit verkligt lönsamma för Sverige, men har aldrig visats något intresse annat än möjligen negativt. Så t ex gav kommunisten Jörn Svensson (nu EU-parlamentariker och sambo med statsrådet Margareta Winberg ) 1963 ut boken "Vägen till fjärde riket", där han efter studier av DDR-källor pekade ut sudettyskar som nynazister. Den "antirasistiska" tidskriften Expo skrev i nr 3, 1996 om de fördrivna tyskar som nu är bosatta i Tyskland: "var vänliga och håll truten stängd!"

För den som vill läsa mer om sudettyskarna i Sverige rekommenderas Karl Kern: "Förrådd av öst och väst", Eremitpress Författarkooperativ 1987 (postumt) och Rudolf Tempsch: "Invandrare i folkhemmet - sudettyskarna i Eskilstuna 1938-1988", Stadsarkivet Eskilstuna, 1996.