Ur FRI INFORMATION:

Våren 1997 borde gå till historien som den period när radio, TV, nyhetstidningar och debattidskrifter egentligen bara skrev om en inrikespolitisk fråga. Alla andra frågor relaterades på ett eller annat sätt till denna huvudfråga. Arbetslöshet, ekonomisk kris, EU-frågor - alla förknippades de med invandring och invandrare. Visserligen försökte flertalet vidhålla påståendena om lönsam invandring, kulturberikning, mångfald i stället för enfald och liknande välkända argument. Dock var det ganska uppenbart att orden invandring och invandrare för allt fler blivit synonyma med problem.

Land för hoppfulla

De politiska partiernas idéprogram brukar sällan väcka större intresse eller bli föremål för mer ingående debatt. Denna beskrivning stämmer emellertid inte på Moderata samlingspartiets "Land för hoppfulla", som man beskriver som manifest för ett nytt sekel.

Tjugo av manifestets 180 sidor har varit föremål för ett nu snart två månader långt gräl mellan socialdemokrater och moderater. Socialdemokraterna, främst statsrådet Schori och SSU, har tagit avstånd från moderaternas beskrivning av den gängse synen på invandrare. Moderaterna ger stöd åt nynazistiska och rasistiska krafter, har det hetat.

Moderaterna å sin sida vill framhålla sina idéer om en ny invandrings- och invandrarpolitik. Idag sker all invandring genom asylansökan eller anhöriginvandring. Möjlighet att invandra utan asylansökan eller anknytningsskäl har varit nästan obefintliga sedan början av 1970-talet. Moderaterna vill nu åter göra det möjligt att invandra till Sverige för att bo och arbeta här. Villkoret är emellertid att man antingen kan försörja sig själv, d v s själv ordnar arbete, eller att man kan få garanti om försörjning från enskilda eller organisationer, t ex religiösa samfund och Röda Korset. Dock har moderaterna inte kunnat/ velat ge besked om hur man skall förfara med dem som misslyckas i sin försörjning. Om de vuxna barnen inte har råd att bekosta mammans sjukhusvistelse, skall hon då utvisas? Svaret är naturligtvis nej. Skulle moderaternas förslag vinna gehör, skulle vi snabbt se en uppsjö av garantier om försörjning, garantier som snart blir värdelösa.

Det öppna samhället

Moderaternas förslag till ny invandringspolitik är totalt orealistiskt. Allt tal om ett öppet samhälle, rätten att bosätta sig i vilket land man vill o s v, är fantasterier. Sverige skulle bli ett paradis för bl a den internationella brottsligheten.

Intressant är att Moderata Samlingspartiet under det senaste decenniet haft nära kontakter med tyska CDU, i många avseenden förebild för de svenska moderaterna. Emellertid går den tyska kristdemokratiska invandringspolitiken precis tvärtemot moderaternas manifest, vilket bl a framgår på sid 16 i detta nummer av Fri Information. CDU säger eftertryckligt nej till arbetskraftsinvandring, invandringskvoter m m, allt detta som moderaterna tycker är ny, fräsch politik men som i Tyskland drivs av socialdemokraterna och De Gröna. Det vore nyttigt för Thomas Idergard och andra moderata öppna gränsen-anhängare att göra ett studiebesök hos inrikesminister Manfred Kanther.

I kommande val kan moderaterna möjligen ta poäng på de första tio sidorna av det invandringspolitiska avsnittet. Där beskrivs hur svenskarna känner sig utnyttjade och överkörda, när de tvingas försörja ett ständigt ökande antal arbetslösa invandrare från jordens alla hörn. Vissa av beskrivningarna är visserligen "lånade" från Mauricio Rojas, men det vet inte väljarna om.

Ränderna går aldrig ur

Flertalet av de vanliga invandrardebattörerna såsom Baksi, Rojas, Pascalidou m fl, har varit mycket hätska i sina reaktioner på det moderata manifestet. Det kan ju synas orättvist, när Per Unckel, ordförande i programkommittén för manifestet, efter att ha skrivit en devot hyllningsartikel till Mauricio Rojas under rubriken "En betydelsefull svensk" (Svensk Tidskrift nr 6, 1996), får sitt program avrättat av Rojas i Moderna Tiders majnummer 1997: "under all kritik".

I Aftonbladet den 16 maj begär Rojas att moderaterna skall "rensa ut" de kommunalpolitiker, som i en debattartikel i Dagens Nyheter den 12 april krävde en mer restriktiv invandringspolitik och satsning på återvandring.

Rensa ut, är inte svenskt politiskt språkbruk. Kommunister sysslar med utrensningar. Men så är också Rojas marxist från chilenska MIR (Movimiento de Izquierda Revolucionar, en vänsterrevolutionära rörelse till vänster om det chilenska kommunistpartiet). Det marxistiska språket går liksom ränderna aldrig ur.

Moderat självmål

Med den verklighetsnära beskrivningen av situationen för nyanlända invandrare och för alltmer frustrerade svenskar skulle "Land för hoppfulla" förmodligen kunna ge moderaterna en hel del väljare, nästan i nivå med vårens lysande opinionssiffror. Men sedan går Thomas Idergard och gör ett praktfullt självmål, när han spänner sig framför Expos vagn och kräver uteslutning av den moderate riksdagsledamoten Sten Andersson.

Idergard har visserligen trampat i klaveret tidigare. Den femte december 1996 demonstrerade ungmoderaterna utanför riksdagshuset inför riksdagens behandling av den nya utlänningslagen . Ungmoderaterna delade ut röda kort till förbipasserande med texten "Du är utvisad!" Detta kan beskedet bli för Dig om regeringen och Pierre Schori idag får igenom sin uppstramning av den redan hårda flyktingpolitiken. Med dessa godtyckliga grunder vid utvisning kommer ingen i Sverige kunna känna sig säker att få stanna kvar. Flyktingar som söker sig till Sverige vill ha en fristad. De kommer inte hit för att bli försörjda utan för att få försörja sig - i fred. Utvisa regeringen i stället!"

Samma dag skrev Idergard i Dagens Nyheter en debattartikel under rubriken "Jag skäms för mitt parti". Struntprat, en sådan som Idergard kan inte skämmas. Vad han ville var att markera avstånd till moderaternas stöd för socialdemokraternas flyktingpolitiska proposition och plädera för sin fria invandring och öppna gränser.

Expos roll

I en krönika den 6 mars 1997 skrev Per Landin, kulturredaktör på Dagens Nyheter, om den "antirasistiska" tidskriften

Expo: "Med en smula ansträngning och fantasi går det naturligtvis att hitta fascistoida och imperialistiska drag praktiskt taget överallt. Den gamla vänstern var bra på det och i broderlandetDDR upphöjdes "antifascismen" rent av till religion och legitimerade i stort sett allting. Jag upplevde det på nära håll och för mig är det helt uppenbart att Expo främst är ett vänsterprojekt; efter murens fall har antifascismen och antirasismen fått ersätta vänsterns havererade utopier. Det är lättare för vänstern att mobilisera trupperna i kampen mot högerextremismen och rasismen än att göra upp med kommunismens historiska förbrytelser.

I brist på annan sysselsättning har det blivit en sport bland Expos medarbetare att leta upp och identifiera personer som vid något tillfälle i livet visat sympatier för högerkrafter eller hade en nazianfäktad bland sina anförvanter. Ibland tycks det räcka med att ha en före detta arbetskamrat som varit kusin till en avhoppad nydemokrat för att hamna på Expos svarta lista (som verkar producerad i samarbete med Säpo). Ingen möda sparas på att mana fram bilden av ett omfattande nazistiskt hot".

Landin avslutade sin krönika med en maning till sina journalistkollegor: "Det är massmediernas skyldighet att ta rasismen på allvar, men då fordras att vi anstränger oss och lämnar Expos grönköpingsperspektiv, framför allt att vi inte hemfaller åt den slagordsmässiga antirasism med rötter i gammelvänstern som Expos hobbymurvlar hänger sig åt."

Landin har bland etablerade journalister hittills varit så gott som ensam om en kritisk granskning av Expo. Hans kollegor har i högstämda ordalag prisat tidskriftens förtjänster. Det är kanske inte så förvånande med tanke på journalistkårens välkända sympatier för extremvänstern. Mer anmärkningsvärt är att Svenska Dagbladets chefredaktör Mats Svegfors framträtt som krönikör i Expo. Anmärkningsvärt är också att så lite intresse har ägnats åt Expos nära förbindelser med den våldsbenägna anarkistorganisationen Antifascistisk Aktion, AFA. En av Expos redaktionsmedlemmar, Tobias Hübinette, är t o m dömd för flera brott som utförts delvis i samarbete med andra AFA-iter. 1992 dömdes han till fängelse för skadegörelse, sabotage och uppvigling. Hösten 1995 fick han av Uppsala Tingsrätt villkorlig dom och dömdes till skadestånd för diverse hotskrivelser till olika personer. 1995 var Hübinette också föremål för polisutredning för sin närvaro vid en AFA-attack mot Hotell Skandic i Norrköping, då en konferenslokal vandaliserades. Den utredningen lades ned utan åtal, då förövarna inte gick att identifiera p g a maskering, även om teknisk bevisning förelåg.

Expo-medarbetaren Tobias Hübinette skrev i tidskriften SvartVitt nr 1, 1996: "Den kris västvärlden upplever på 90-talet är både ekonomisk-politisk och moralisk-kulturell. Vi upplever just nu de sista dödsryckningarna hos den kultur som under 500 år närmast förintat alla andra kulturer och alla andra arter. En sådan kultur vägrar att gå under utan att slutföra sitt värv." I den sporadiskt utgivna tidskriften Creol, nr 1, 1996 vidareutvecklade han sin uppfattning: "Att känna eller t o m tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade, och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!"

Moderater som nyttiga idioter

Till de organisationer som stödjer Expo hör enligt tidskriften även Moderata Ungdomsförbundet. Expo tackade inofficiellt genom att tipsa ungdomsförbundet om att den moderate riksdagsmannen Sten Andersson hållit ett anförande vid ett medlemsmöte den nybildade organisationen Folkviljan och Massinvandringen ordnat på ett hotell i Solna den 27 april 1997. Den oinbjudne Tobias Hübinette från Expo blev avvisad, då man inte ville riskera en vandalisering av hotellet liknande den Skandic i Norrköping råkat ut för två år tidigare. Att Tobias Hübinette tipsat MUF framgick av bl a TV 4:s Nyheterna den 29 april och tidningen Arbetet den 3 maj.

Minsta erfarenhet av källkritik borde ha fått Moderata Ungdomsförbundet att noggrant kontrollera Hübinettes och Expos uppgifter. Sådan erfarenhet fanns tydligen inte. I stället lät man sig utnyttjas av extremvänstern och gick ut i press och etermedia med krav på uteslutning av den utpekade riksdagsmannen. Beklämmande nog fick MUF medhåll av enstaka vuxna moderata rikspolitiker.

Vill socialdemokraterna förlora?

Socialdemokraternas agerande i den invandringspolitiska debatten talar för antingen en total oförmåga att avläsa opinionen bland väljarna eller en medveten ansträngning att förlora valet.

SSU-ordförande Niklas Nordströms val av medarbetare förvånar. Samtidigt

som han anklagade moderaterna för att med sitt manifest stödja rasistiska och nazistiska krafter, presenterade han Paolo Roberto och Camilla Henemark. Den förre, tidigare värsting i Stockholms centrum, nu proffsboxare, greps så sent som hösten 1996 för att i fyllan och villan ha misshandlat en ordningsvakt på en restaurang. Den senare sparkades ur popbandet Army of Lovers p g a påstådda alkoholproblem. I en intervju i Aftonbladet den 15 november 1996 svarade Henemark om alkohol: "Jag tycker om att festa, jag gillar att bli full" och om narkotika: "Jag har en liberal inställning till hur man ska tackla problemen". Varken Henemark eller Roberto torde ha mycket att erbjuda de socialdemokratiska väljarna.

Inte heller inger Mona Sahlins framträdanden som ordförande i den nationella samordningskommittén för Europaåret mot rasism förtroende för socialdemokratisk invandrings- och invandrarpolitik. Sahlin tycks ha fastnat i blöj- och Tobleronevärlden och relaterar allt till sig själv och egna erfarenheter. Efter en manifestation mot rasism den 19 april i år tillsammans med Carl Bildt (!) berättade Sahlin för Dagens Nyheter att hon har personliga erfarenheter av rasism. Det finns nämligen numera en ung svart man i hennes familj, och hon har sett vad han råkar ut för vid restaurangbesök etc. I morgonnyheterna i TV 4 den 15 maj anklagade Sahlin Folkviljan och massinvandringen för att vilja kasta ut hennes dotter, som har en chilensk far och därför enligt Sahlin skulle löpa risk att utvisas.

Sahlins tårdrypande, av den egna, mycket speciella vardagen färgade, debatteknik passar säkert mycket bra bland de vanliga s k antirasisterna men har lite att ge svenska folket. Dock har hon födgeni. Enligt tidningsintervju med hennes nöjesagent tar Sahlin 30 000-36 000 kr per framträdande, d v s för på sin höjd några timmars arbete får hon en och en halv månadslön för en genomsnittssvensk (arbetsgivaravgifter medräknade).