Ur FRI INFORMATION:

Fri Information har tidigare kort refererat ett anförande av Manfred Kanther, tysk inrikesminister, publicerat i Frankfurter Allgemeine Zeitung den 13 november 1996. En av våra läsare, har efter kontakter med tyska inrikesdepartementet fått manuskriptet till Kanthers anförande. Då Kanthers slutsatser borde vara av stort intresse även för svenska läsare - även om svenska politiker oavsett partifärg aldrig skulle uttrycka sig så tydligt som Kanther - publicerar vi här en översättning av manuskriptet

Gång på gång framförs kravet på en tysk invandringslag med årliga mottagningskvoter. I augusti lade SPD (socialdemokraterna, red anm) fram "Gränsvärden för en invandringslag", månaden efter det att Allians 90/ De Gröna (en vänsterliberal allians, red anm) presenterat ett diskussionsutkast för en "Invandrings- och bosättningslag".

I åratal har man i diskussionen motiverat behovet av invandringslag framför allt med Tysklands demografiska utveckling som förväntas skapa nästan olösliga problem för arbetsmarknad och äldreomsorgen. Som bot har rekommenderats en aktiv invandringspolitik. Därefter har motiveringen ändrats: hädanefter skall under lätt förändrad rubrik samma lag kunna styra och begränsa inflyttningen genom årliga invandringskvoter. Båda motiven är orealistiska, förslagen bör läggas till handlingarna.

Tyskland har varken idag eller inom överskådlig framtid behov av aktiv invandringspolitik. Det finns ca fyra miljoner arbetslösa, vilkas inträde på arbetsmarknaden ter sig allt mer svårlöst.I landet bor redan nu mer än sju miljoner utlänningar, av vilka många kommit som anhöriginvandrare utan att ha nödvändiga språkkunskaper och andra förutsättningar för att kunna inlemmas i utbildning och arbetsmarknad. Hela tiden ökar integrationsproblemen, trots att bristfällig integration har negativa följder för de redan överbelastade socialbudgetarna och för den fredliga samvaron mellan tyskar och utlänningar.

Även om man bortser från ovanstående vore en strikt kvot för den årliga invandringen till Tyskland omöjlig att förverkliga. Som enda land i världen som garanterar varje politiskt förföljd rätten till asyl kan vi med gällande grundlag inte styra invandringen med en stel kvot. Vad skulle då hända med den första asylberättigade asylsökande utanför kvoten? Och efter vilka kriterier skulle man kvotera anhöriginvandringen - hur skulle väntelistan se ut? Hur skulle man förfara med flyktingar från inbördeskrig, om det plötsligt uppstår en politisk brandhärd som inte följer tyska kvotlagar?

Enligt SPD-förslaget skall visserligen hela den årliga kvoten fastställas med hänsyn till övrig mottagning (asylberättigade, utlänningar med rätt att stanna kvar, krigs- och inbördeskrigsflyktingar, anhöriginvandrade). Men antalet invandrare från dessa grupper per år är redan så högt att kapacitet för en - som SPD uttrycker det - "ekonomiskt motiverad invandring" inte alls föreligger längre. Vad är det för mening med en kvot som för länge sedan överfyllts?

Därför är också Allians 90/De Grönas kvotmodell absurd, som vill tillåta invandring i samma antal som de av Tyskland mottagna "Spätaussiedler" (ungefär sent utflyttade/tvångsförflyttade av tysk börd, red anm), d v s ca 220 000, inalles alltså årligen ungefär 440 000 personer. Statistiken visar att invandringen av utlänningar och "Aussiedler" till Tyskland sedan flera år är omkring en miljon eller fler (1988 850 207, 1989 1 144 000, 1990 1 232 775, 1991 1 142 486, 1992 1 438 167, 1993 1 205 760, 1994 996 520, 1995 1 006 235). Även med hänsyn till antalet utvandrade från Tyskland har vi årliga invandringsöverskott som nästan undantagslöst överskrider de av Allians90/De Gröna föreslagna kvoterna (1988 491 266, 1989 705 918, 1990 767 305, 1991 645 010, 1992 823 420, 1993 495 520, 1994 375 103, 1995 445 144).

Om dessutom SPD för att fastställa den årliga invandringskvoten bl a kräver hänsynstagande till situationen på arbetsmarknaden, skulle detta kunna medföra att kvoten för längre tid finge sättas till noll. Därför är det meningslöst att med en invandringslag signalera beredskap för att ta emot invandrare samtidigt som man genom särskild förordning bestämmer att invandringen tyvärr inte kan äga rum. Vilka ändamål tjänar en sådan bluffreform utom de internt partitaktiska?

Hur omogna planerna för en lag om årliga invandringskvoter är, visar sig också genom att hittills ingen trovärdigt kunnat besvara frågan efter vilka kriterier man skall välja ut de personer som inom ramen för dessa kvoter skall ges rätt till varaktigt boende i Tyskland. Skall de väljas ut efter yrkesmässiga kvalifikationer, efter arbetsmarknadens konkreta behov, efter de sökandes ålder, efter de sökandes hemländer eller efter sociala aspekter?

Och inte heller en annan aspekt får förbises: vill förespråkarna för en aktiv invandringspolitik verkligen ta på sitt ansvar att Tyskland - med eller utan avsikt - lockar till sig den bildade eliten från tredje världens länder? Vi får inte värva de mest kvalificerade krafterna från dessa länder, om deras kunskaper och färdigheter behövs i respektive hemland. Tyskland har ju konsekvent krävt av de utländska studenter som studerar här att de återvänder till sina hemländer efter avslutade studier. Detta krav har vi gemensamt med andra medlemsländer i EU, som 1994 fattade motsvarande beslut.

Enligt SPD:s uppfattning är "en reglerad invandring ägnad att ytterligare avlasta asylproceduren" Detta antagande är verklighetsfrämmande, en ren illusion.

Då också, enligt SPD:s förslag en framtida invandring skall vara begränsad, skulle den klart övervägande delen av alla ansökningar om invandring behöva avslås. Det är svårt att inse vad som då skulle hindra den att invandra angelägne att försöka invandra på annat sätt genom t ex en falsk eller omotiverad asylansökan. Detta rättas inte heller till genom att ansökan om invandring avvisas, om den sökande under tiden lämnar in en ansökan om asyl eller om han under de fyra senaste åren illegalt tagit sig in i Tyskland. T o m om en asylsökandes förflutna skulle diskvalificera honom för att invandra enligt en särskild kvot (vilket inte uttryckligen krävs av SPD) skulle man inte kunna förhindra att ansökan om invandring ersätts av ansökan om asyl.

I övrigt: även om man önskade införa en årlig invandringskvot, vore en invandringslag överflödig. I dag gällande utlänningslag (§ 10, st 2) innehåller redan befogenhet för inrikesministeriet att genom särskild förordning - efter Förbundsdagens godkännande - reglera tillstånd för utlänningars förvärvsverksamhet i Tyskland. Denna föreskrift möjliggör även inrättande av en invandringskvot, om sådan skulle behövas. Den ianspråktogs redan 1990 genom godkännande av förordning om uppehållstillstånd för arbete i andan av en strikt begränsning av invandringen.

Omöjliga att misstolka är förslagen från Allans90/De Gröna. Målet för deras utkast till en "Invandrings- och bosättningslag" är inte att minska invandringen utan att skapa möjlighet att invandra för att såväl bedriva företag som ta anställning och att utvidga anhöriginvandringen. Allians 90/De Gröna ser ett vidgat behov av invandring av personer som inte är flyktingar.

Allians 90/De Gröna gör en uppseendeväckande missbedömning av den nuvarande situationen på arbetsmarknaden. Hur vill förespråkarna för en aktiv invandringspolitik förklara för de arbetslösa - speciellt i de mest drabbade nya delstaterna - att deras chanser att få nytt arbete blivit mindre, därför att man öppnat våra gränser för invandring av utlänningar från tredje världen.

Den som kräver en ytterligare invandring av utlänningar bör också svara på frågan hur de inbjudna människorna skall tjäna sitt uppehälle. Den som kommer till Tyskland för permanent bosättning behöver i regel en arbetsplats. Han måste ställa sig i den kö, där redan fyra miljoner arbetslösa väntar, bland dem ca 500 000 utlänningar. Sedan 1991 med ett årligt genomsnitt på nästan 220 000 arbetslösa har antalet utlänningar utan sysselsättning mer än fördubblats. Exempelvis uppgick i slutet av mars 1996 andelen arbetslösa av de turkiska medborgarna i de "gamla" tyska delstaterna till 22.7 procent.

Därvid bör dessutom beaktas att det tidigare antalet, 500 000 arbetslösa utlänningar, egentligen borde behöva fördubblas till runt en miljon, om inte de utlänningar som för första gången söker arbete i början registreras som icke arbetslösa arbetssökande och därför tills vidare tillhör den s k tysta reserven. Denna latenta potential av arbetslösa utlänningar har av Institutet för Arbetsmarknads- och Yrkesforskning för 1994 uppskattats till ungefär 530 000 utlänningar.

Om den nyanlände ändå lyckas bli inlemmad i arbetsmarknaden, förlorar en annan i kön sin chans. Inte utan skäl har Föreningen för de Tyska Arbetsgivarförbunden uttalat sig mot fastställande av invandringskvoter. Motiveringen är att det inom överskådlig tid knappast alls kommer att föreligga möjligheter till uppehälle och arbete för invandrade utlänningar.

Denna uppfattning styrks av en analys från Arbets- och Socialministeriet från 1995, som kartlägger invandringens verkningar på arbetsmarknaden och de sociala trygghetssystemen. Om möjligheter till arbete för invandrade utlänningar framhåller rapporten följande: "Ur arbetsmarknadssynpunkt föreligger inget behov av ytterligare invandring. Arbetsmarknadens möjlighet att ta hand om de arbetssökande har redan i avsevärd utsträckning överbelastats av de senaste årens invandring. Denna uppfattning stöds av undersökningar utförda av Institutet för Arbetsmarknads- och Yrkesforskning. Sedan får man fram till år 2010 utgå från ett icke obetydligt samlat överskott på arbetskraft, varför inget behov av arbets-kraftsinvandring föreligger under denna period (...).

Möjligheterna för arbetslösa invandrare att komma in på arbetsmarknaden begränsas av att deras kvalifikationer inte motsvarar arbetsmarknadens krav. Enligt den senaste arbetsmarknadsanalysen hadeav de i slutet av år 1994 arbetslösa utlänningarna 78.5 procent ingen avslutad yrkesutbildning (...).

På grund av deras låga kvalifikationer får man under de närmaste åren till följd av strukturella förändringar på arbetsmarknaden räkna med en ytterligare ökande andel arbetslösa utlänningar. Kännetecken på strukturomvandlingen är neddragningen av arbetstillfällen inom produktionssektorn liksom - delvis som följd därav - bortfall av tre miljoner enkla arbetstillfällen fram till år 2010" (...).

Vid misslyckande att komma in på arbetsmarknaden är vägen till socialhjälp förprogrammerad för den nyanlände och hans familj. Vill förespråkarna för ytterligare invandring verkligen med öppna ögon låta arbetslösa invandra för att för lång tid eller för evigt bli hänvisade till socialhjälp? Följden vore en ytterligare belastning på socialbudgeten.

Detta förhållande tydliggörs med statistik över antalet utländska socialhjälpsmottagare: 1980 var 70 523 av socialhjälpsmottagarna utlänningar, motsvarande en andel på 8.3 procent. Antalet utländska socialhjälpsmottagare har sedan dess stigit oproportionerligt från 348 035 år 1988 till 710 566 år 1993 i de "gamla" delstaterna. Andelen socialhjälpstagare uppgick 1993 till sammanlagt 32.9 procent. I de nya delstaterna steg andelen från 6.2 procent 1991 (antal: 13 475) till 12.0 procent (34 550) 1993. Medan det i Tyskland 1993 gick 62 socialhjälpsmottagare på 1 000 tyskar, var andelen socialhjälpstagare bland 1 000 utlänningar 184, d v s nästan det tredubbla.

I övrigt visar fakta att Tyskland ingalunda avskärmar sig från utlänningar, utan tvärtom:

I slutet av 1994 uppehöll sig i Tyskland 1 725 000 utländska flyktingar. Bland dessa var 415 000 asylsökande, 266 800 asylberättigade med anhöriga, 650 000 de facto-flyktingar - d v s personer som inte lämnat in asylansökan eller vilkas asylansökan avslagits men som ändå av politiska eller religiösa skäl inte kan utvisas - och ca 350 000 flyktingar från inbördeskriget i f d Jugoslavien. Enligt FNs flyktingkommissariat intar Tyskland tätplatsen av alla stater som mottar flyktingar - exempelvis bara 1995 127 937 asylsökande. Dessutom kom 1995 217 898 "Spätaussiedler" till Tyskland från det forna östblocket, gentemot vilka särskilda historiska och mänskliga förpliktelser består.

Som jämförelse: Tyskland har ensamt mottagit mer än hälften av de från det före detta Jugoslaviens krigsområde flydda människorna och därmed flera än det övriga Västeuropa tillsammans. Vi har den ojämförligt största tillströmningen av asylsökande i hela Västeuropa. 1994 kom runt 45.5 procent av alla asylsökande som ansökt om asyl inom EU till Tyskland.

Den nya asylrätten har visserligen medfört en förbättring. Men talen är fortfarande alltför höga. Vi måste ännu för några år framåt räkna med hög tillströmning och vet då att en stor del av de avvisade asylsökarna inte frivilligt åter lämnar landet. Det är redan därför ansvarslöst att förespråka en öppning för ytterligare invandring av utlänningar från andra stater, fastän befintliga problem ännu inte är lösta. I övrigt kan hänvisas till den illegala invandringen till Tyskland vars omfattning ingen på ett tillförlitligt sätt kan ange i siffror.

Förbundsregeringen är ingalunda ensam om sin ståndpunkt. Alla medlemsstater i EU förhåller sig på liknande sätt. Så betonas i "EU-kommissionens Meddelande om Invandring och Asylrätt", som i februari 1994 publicerades av EU-kommissionären Padraig Flynn, nödvändigheten av en begränsning av invandringen. Med hänsyn till den ekonomiska situationen och läget på arbetsmarknaden måste praxis för mottagande som regel även i den närmaste framtiden vara restriktiv. Fastställande av kvoter är på kort sikt inte en lämplig åtgärd.

Med avseende på invandringen av utlänningar har i åratal en övergripande samsyn rått mellan partierna i Bonn. Den 11 november 1981 beslutade dåvarande SPD/FDP-regeringen (FDP är Freie Demokratische Partei, som kan karakteriseras som något till höger om de svenska s k mittenpartierna, red anm) att för utlänningar från länder utanför den Europeiska Gemenskapen skall ytterligare invandring förhindras med alla lagliga medel. Den 3 februari 1982 fastslog SPD-FDP-regeringen: "Endast genom en konsekvent och effektiv politik för att begränsa invandringen från länder som inte är medlemmar i den Europeiska Gemenskapen kan det tyska folkets uppslutning garanteras bakom integrationen av utlänningar. Detta är oundgängligen nödvändigt för att upprätthålla social sämja."

Detta slogs fast, när antalet utlänningar i Tyskland var 4.6 miljoner, idag bor nästan 7.2 miljoner hos oss.

Att bibehålla detta samförstånd över partigränserna är en väsentlig grundval för den inre sämjan i Tyskland.

Tyskland är varken för närvarande eller inom en överskådlig framtid beroende av en aktiv invandringspolitik av ekonomisk-politiska skäl: tvärtom - vi skulle inte kunna klara av en dylik. Ett samhälles förmåga att ta emot nykomlingar begränsas av arbetsmarknadsmässiga och även av psykologiska skäl. Här är Tysklands kapacitet uttömd.

Om man ändå kräver att Tyskland skall erkänna sig som ett invandringsland, invänder jag: Tyskland är inte ett invandringsland. Vi har i det förflutna aldrig bedrivit en politik med målet att utlänningar skall slå sig ned permanent i landet. Till och med rekryteringen av utländska arbetare ägde rum med avsikten att det skulle röra sig om ett tidsmässigt begränsat uppehåll. Det är heller inte avsikten att idag eller i framtiden möjliggöra en invandring av personer för permanent bosättning med undantag för invånare i den Europeiska Unionen och asylberättigade.

Vi har 221 invånare per kvadratkilometer i ett ovanligt tättbefolkat land. Till skillnad från de klassiska invandringsländerna, exempelvis Förenta Staterna med en befolkningstäthet på 24 invånare per kvadratkilometer, har Tyskland aldrig haft behov av att fylla tomma områden med människor.

Det är inte tillåtet att definiera ett land som invandringsland, därför att många människor försöker tilltvinga sig tillträde under oberättigat åberopande av politisk förföljelse. Invandring förutsätter den mottagande statens samförstånd. Detta förbises av dem som t o m vill kvalificera asylsökande som invandrare. Tyskland är inget invandringsland, vill och skall inte heller bli ett sådant.