Ur FRI INFORMATION:

skall finansiera "utsatta" områden och bryta segregationen

Under våren fick Sveriges fastighetsägare deklarationsblanketter med den nya höjda fastighetsskatten tydliggjord. Effekterna av höjd fastighetsskatt och höjda taxeringsvärden avslöjades nu för ägarna till landets 2.3 miljoner villor, radhus och fritidshus - c:a 60 procent av befolkningen bor i småhus. Fastighetsskatt på kontorshus och butiker har återinförts. Man överväger att ändra beskattningen av bostadsrätterna så att taxeringen baseras på bostadsrättsföreningens sammanlagda värde. Äldre solida föreningar har skattehöjningar att vänta. Protesterna mot höjningarna har varit lönsamma, ty politikerna vet att bostäder som skatteobjekt inte flyttar utomlands. Från att ha varit en hög statlig utgiftspost skall bostadspolitiken förvandlas till en betydande inkomstkälla, vilket framgår av den under hösten 1996 presenterade utredningen "Bostadspolitik 2000 - från produktions- till boendepolitik" (SOU 1996:156). Genom ett finurligt utformat skattesystem skall skattemedel slussas till "utsatta områden", den nya beteckningen på invandrartäta områdena. Kampen mot "segregationen" prioriteras i den bostadspolitiska utredningen.

Bostadspolitik år 2000

I mars 1995 utsågs landshövdingen i Västmanlands län, Jan Rydh, till ordförande i den bostadspolitiska utredningen. Direktiven (Dir 1995:20) lägger tyngdpunkten på dels det samhällsekonomiska utrymmet dels en mobilisering av hela samhällsapparaten mot den tilltagande "segregationen". Övergripande miljöaspekter skall också beaktas. Utredningens betänkande presenterades i november 1996 och omfattar drygt 700 sidor.

"Segregation"

Kampen mot segregationen ges stort utrymme. I utredningen avses med segregation dels boendekoncentration i vissa storstadsområden, dels låg sysselsättningsgrad. Med hänvisning till SOU 1989:111 (Invandrare i storstad) påpekas att invandrare frivilligt väljer att bo samman med sina landsmän för att lättare behålla identitet och etnisk samhörighet. Invandrarpolitiska utredningen (SOU 1996:55) fastslår att halva gruppen utlandsfödda är bosatt i 11 kommuner, varav flertalet storstadsområden. Det finns 21 bostadsområden i Storstockholm, 20 områden i Malmöregionen och 10 i Göteborgsregionen som har dubbelt så hög andel socialbidragstagare som respektive region i övrigt. Sammanlagt bor ca 10 procent av storstädernas befolkning i "utsatta" bostadsområden vilket motsvarar 3 procent av hela rikets befolkning, ca 270 000 personer.

Andelen invandrare i storstäderna tenderar att öka genom att de som placerats i mindre kommuner "invandrar" vidare till landsmän i storstäderna. Utredningen konstaterar emellertid att invandrare i storstadsregionerna huvudsakligen bor i icke invandrartäta områden. Svenskar tycks inte vilja bo i storstädernas invandrartäta områden. När invandrarnas andel i ett område har ökat till 30 procent, når man en kritisk punkt - svenskarna flyttar därifrån. "När invandrarna flyttar in flyttar svenskarna ut" skrev tidskriften Riksdag & Departement nr 11, 1995. Bostadsutredningen har förståelse för att invandrare väljer att bo med landsmän. När svenskar flyttar från invandrartäta områden till sina landsmän kallas det "segregation".

Nya begrepp myntas i en aldrig sinande ström. "Invandrartäta områden" blir "utsatta områden". Olika slag av "segregation" definieras. Med demografisk segregation menas rumslig åtskillnad mellan individer av olika familjetyper (ensamstående, barnfamiljer etc) och ålder. Etnisk segregation innebär rumslig åtskillnad mellan individer från olika kulturer, folkgrupper, raser och religioner. Socio-ekonomisk segregation innebär åtskillnad mellan individer från olika inkomst- och yrkesgrupper.

Allt enligt teorierna om det mångkulturella samhället skall svenskar och hit komna främlingar från hela världen blandas i en enda förnöjsam kompott: " Bostadspolitiska utredningen har som en av målsättningarna för den framtida bostadspolitiken uttalat att alla människor oavsett kön, ålder, funktionshinder, ekonomiska förutsättningar, etnisk och kulturell bakgrund skall ha rätt till en god boendemiljö. Boendemiljön skall bl a erbjuda stimulans och trygghet samt bidra till jämlika och värdiga levnadsförhållanden".

Nya sociala ingenjörskonster

En skröna från militärlivet berättar om kaptenen som lärde beväringarna: "om kartan inte stämmer med terrängen, så gäller kartan". Historien går igen i bostadspolitiska utredningen med den skillnaden att nu skall terrängen byggas om. Kommunerna uppmanas utnyttja alla tillgängliga styrmedel för att motverka segregationen. "Utsatta områden" skall ges möjlighet till en självbärande utvecklingsprocess. Inga kostnader och ansträngningar skys. Statens bidrag skall inte splittras på punktinsatser utan ges en bred ram som är kontinuerlig och tydlig för lokala aktörer. Kommunerna ges central roll för en sammanhållen politik för att bryta segregationen och öka integrationen. Bostadspolitiken är bara ett av många instrument. Hela samhällsapparaten mobiliseras i integrationsarbetet som kommer att beröra alla områden av betydelse.

I Stockholms kommun vill den röd-gröna majoriteten kvotera in arbetslösa och invandrare i Stockholms stabilare stadsdelar, t ex Östermalm. "Positiv särbehandling" kan vara ett sätt att bryta segregationen när andra metoder visat sig otillräckliga, skriver s-, v- och mp-politikerna i ett kontroversiellt beslut i maj 1996. Margareta Grape, tidigare chef för Stockholms integrationskansli, vill i en PM från januari 1996 ta ett hårdare grepp och "skapa ett varierat boende". Hon vill bl a genom bidrag förmå äldre svenskar i Stockholms innerstad att flytta till förmån för dem, framför allt invandrare, som bor i stadens ytterområden. Hur Grape skall hantera äldre svenskar som inte vill flytta från sin invanda miljö, ja det får vi inte veta. (SvD 23 juni 1996).

Affären Nanur

Stockholms förvärv av fastighetsbolaget Nanur dominerade den lokala kommunalpolitiska debatten i mars 1996. Vad som inte framgick var att fastighetsförvärvet ingår i kommunens planer att "bryta segregationen". Bakgrunden är följande: Stockholms hyresmarknad domineras av tre stora kommunala bolag, Stockholmshem, Svenska bostäder och Familjebostäder. Sammanlagt äger de ca 115 000 lägenheter av totalt 345 000 i flerfamiljshus i Stockholm.

Stadsfullmäktige godkände den 25 mars 1996 det kommunala bolaget Familjebostäders köp av fastighetsbolaget Nanur AB, dotterbolag till Kungsleden Öst AB, som i sin tur ingår i statligt ägda Securum. Genom förvärvet av samtliga aktier i Nanur AB fick Familjebostäder 27 fastigheter med 805 bostadslägenheter (48 631 kvm) och lokalytor på 5 784 kvm. Fastigheterna ägdes tidigare av Securums dotterbolag Retriva och köptes till överpris av Nanur AB.

Uppgörelsen var föga affärsmässig. Köpeskillingen sattes till 357 miljoner, trots att fastigheterna av oberoende värderingsmän värderats till endast 300 miljoner kr. Kommunpolitikerna gjorde sitt bästa för att dölja detaljerna i överenskommelsen. Flertalet av de av Nanur förvärvade fastigheterna återfinns i attraktiva innerstadsområden.

Från början hade fullmäktige tänkt godkänna köpet utan att få ta del av något underlag. Efter allt ståhej i media om affären skulle det bli väl magstarkt för ledamöterna. Köpet skedde med det uttalade syftet att de boende inte själva skulle köpa fastigheterna och ombilda dem till bostadsrättsföreningar, vilket det uttryckts önskemål om från hyresgästerna i några av objekten. Jo - ett undantag fanns. Man skulle tillåta bostadsrätter i föga attraktiva Hökarängen. SvD granskade i ett antal artiklar affären Nanur, dock utan att fråga sig varför kommunfullmäktige i Stockholm lade ner stor energi för att dölja affären som handlade om att kvotera in invandrare i innerstaden.

Finansiering av bostadspolitiken

Bostadsutredningen föreslår ett antal utvecklingsprogram som skall genomföras och riktas mot "utsatta områden". 300 miljoner kr satsas av staten från 1999. Från och med år 2000 och minst 10 år framöver skall staten årligen tillskjuta en miljard kr till genomförandeprogrammet. Lika mycket skall kommunerna satsa tillsamman med berörda bostadsföretag. Det kommunalekonomiska läget innebär att finansieringen av den nya integrationsbefrämjande bostadspolitiken kräver nedskärningar i andra kommunala verksamheter. Redan nu bedöms en femtedel av de kommunala bostadsföretagen ha så dålig ekonomi att de hotas av konkurs, om inte ägaren, kommunen skjuter till ytterligare kapital.

Ideligen har försäkrats att nedrustningen av det svenska samhället inte har samband med massinvandringen. Tvärt emot dessa budskap visar den bostadspolitiska utredningen att kommunerna måste skära ned ytterligare i sin verksamhet för att satsa på omvandlingen av invandrartäta områden, även om detta naturligtvis inte sägs rent ut i betänkandet.

Småhustaxering

Skatten på småhus var 1992 1.2 procent och har sedan dess höjts två gånger. Fr o m små-hustaxeringen 1996 infördes ett nytt system med ett basvärde och ett årligt omräkningstal. Genom omräkningstalet får fastighetsägarna ett nytt taxeringsvärde varje år. Man kan säga att det blir en slags "rullande" upptaxering av fastigheterna. Finansdepartementet har upptäckt att staten skulle tjäna en miljard kr per år på att omtaxera småhusen en gång om året. Själva småhustaxeringen ska, som förut, göras var sjätte år, då basvärdet fastställs på nytt. Fram till nästa allmänna fastighetstaxering förblir basvärdet oförändrat och skall motsvara 75 procent av det beräknade försäljningsvärdet vid senaste fastighetstaxering.

Främst i landets storstads- och kustområden medför den nya fastighetsskatten tillsammans med förmögenhetsskatten stora skattehöjningar för villor och radhus. I attraktiva områden har den procentuella höjningen medfört 50-procentiga, eller högre, höjningar under 1995-1997. Skattehöjningarna är beroende av var villorna ligger. I Solna utanför Stockholm betalar exempelvis en villaägare i snitt 2 000 kr, medan en villaägare i det invandrartäta Botkyrka betalar 800 kr i månaden för identiska villor. I skärgårdskommuner har effekterna av den nya fastighetstaxeringen blivit orimliga. Den bostadspolitiska utredningen skriver: "De taxeringsvärden som fastställts för småhus inkomståret 1996 har i genomsnitt inneburit en höjning av taxeringsvärdena på 26 %. Höjningen förklaras av att det nya basvärdet ersätter ett taxeringsvärde som grundade sig på 1988 års marknadspriser. Priserna har också stigit under de senaste åren i många värdeområden. Den genomsnittliga upptaxeringen med 26 % tillsammans med den höjda skattesatsen från 1,5 till 1,7% innebär en skattehöjning med ca 40%. Bakom dessa genomsnittssiffror döljer sig stora variationer mellan olika värdeområden och regioner. Extremfall finns med skattehöjningar motsvarande 70-93%."

Det breddade underlaget för fastighetsskatten innebär stora skatteintäkter för staten. För 1996 uppgick intäkterna av fastighetsskatt på flerbostadshus och egnahem tillsammans till ca 18.5 miljarder kr.

Bostadsrätter

Det finns ca 700 000 bostadsrättslägenheter i landet. I all hast skall reglerna för taxering av bostadsrätter ses över i enlighet med förslag från Fastighetsbeskattningsutredningen (SOU 1994:57) och Bostadsvärderingskommittén (SOU 1992:8). Det innebär att fastighetsskatten ersätts med en schablonintäkt och att föreningen ges full avdragsrätt för ränteutgifter samt att taxeringen av fastigheterna förändras samtidigt som räntebidragen avskaffas. Dir 1996:36 fastslår som huvudprincip att taxeringsvärdet skall återspegla marknadsvärdet på den enskilda fastigheten. Men när det gäller bostadsrättsfastigheter skall denna princip ej gälla. Då skall taxeringen i stället baseras på lägenheternas sammanlagda marknadsvärde. Äldre solida föreningar har skattehöjningar att vänta. I Stockholms innerstad handlar det om upptaxeringar på i genomsnitt 20 procent. I de mest attraktiva lägena förväntas upptaxeringar på 40-50 procent. Om taxeringen ändras i enlighet med utredningens förslag, innebär det minst fördubblad skatt för boende i en äldre förening med låg belåning. När skatten höjs, måste den tas ut på avgifterna. Därmed faller marknadsvärdena, de var ju en funktion av låg avgift. Den som litat på gamla regler och köpt dyrt gör en förlust. Enligt mäklarsamfundet kan det handla om prisfall på 20-25 procent om förslaget genomförs. Bostadsminister Jörgen Andersson ser förslaget som en rättvisereform. Staten tar från de "rika" och ger till "utsatta områden".

Hyresfastigheter

Subventionerna för hyresrätter är komplicerade. I stort sett skall de äldre räntebidragen inte förändras (1992 års regler och tidigare). Den borgerliga regeringen lade 1992 fram det s k Danellsystemet som frikopplade räntebidragen från finansieringen och som successivt reducerar subventionerna med 1/30-del årligen tills bidragen nått 30 procentsnivån. Räntebidragen upphör då efter 30 år. Fastighetsskatt betalas enligt nuvarande regler och investeringsbidrag skall kunna ges till prioriterade åtgärder inom en ram på 1 miljard kr årligen, exempelvis förbättringar i utsatta områden eller förnyelse i områden med stor andel tomma lägenheter. När det gäller nyproducerade hyresrätter, skall räntebidragen avskaffas helt men kompenseras med att ingen fastighetsskatt betalas för hyreshus med värdeår 2000.

När bostadssubventionerna minskar stiger boendekostnaderna i motsvarande grad. Men enligt utredningen är det ingenting som utredarna kan lastas för. De har enbart hållit sig till direktiven i utredningsuppdraget. Men nu håller bostadsbyggandet på att upphöra. Enligt statistiken påbörjades ca 1 000 bostäder under årets första kvartal. Orsaken är bl a att de senaste årens skattehöjningar och reducering av subventioner har sänkt efterfrågan på bostäder.

Sammanfattning - staten skall tjäna pengar på boendet, och "rika" bostadsområden skall finansiera "utsatta".

Utredningen "Bostadspolitik år 2000" kan liknas vid ett gigantiskt och självreglerande rörmokarsystem. Via rörledningar och kommunicerande kärl skall pengar strömma från villaområden och attraktiva bostadsrättsföreningar till "utsatta områden", högt belånade bostadsrättsföreningar och till statskassan. Om skatten blir för hög i "rika" områden, tvingas automatiskt de drabbade flytta till "utsatta områden" och integration uppnås.

Helt korrekt har politikerna klart för sig att massinvandringen hotar Sverige som nation och i sin förlängning ytterst också deras egen ställning. Integrationsminister Blomberg arbetar med "all sin kraft" för bemästra segregationen. Han anser att svenska folkets avoghet är ett stort problem. Asyl- och migrationsminister Pierre Schori anser att invandrarna utgör "det framtida samhällets salt". Men sältan måste ha varit svag, eftersom regeringen beslutade att från den 1 maj 1997 erbjuda "flyktingar" som återvänder till sina hemländer 40 000 kr per familj plus flygbiljetter. Schori hävdar dock att bidraget inte skall ses som försök att bli av med flyktingar.

Bostadsutredningen vill liksom övriga integrationsinriktade utredningar att svenska folket skall känna sig tryggt när den "rätta" folkblandningen uppnåtts i bostadsområdena. Utredningarnas ledamöter vill dock inte låta sig berikas mångkulturellt. Därför bosätter de sig i innerstaden eller i villaområden i städernas utkanter. Ständigt har vi försäkrats att nedrustningen av det svenska välfärdssamhället ej har något samband med de senaste decenniernas massinvandring. Bostadsutredningens brödtext säger föga om vem som egentligen betalar. Tabellbilagan är desto tydligare. Staten vänder en årlig nettoförlust inom bostadspolitiken på 18 miljarder kr till ett årligt överskott på 5.6 miljarder. Samtidigt skall de invandrartäta "utsatta" områdena tillföras en miljard kr årligen från staten och lika mycket från kommunerna. Och inte är det EU som betalar, det gör du och jag.