Ur FRI INFORMATION:

fortsättning

I Fri Information nr 2, 1997 berättade en av våra prenumeranter om sina upplevelser i Sudettyskland vid slutet av andra världskriget, då han var 18 år. Hans berättelser fortsätter här med bl a en redogörelse för de förbrytelser den självutnämnde tjeckiske kommendanten, Franz Kroupa, begick mot den sudettyska civilbefolkningen

Kroupa fortsatte med brutala husgenomsökningar, plundringar och tortyr men nu med systematisk noggrannhet och med hjälp av tillströmmande, råa kriminella (övervägande unga män och kvinnor) som helst ville slå ihjäl oss alla. De sökte bl a efter hemkomna, tyska f d soldater och krigsinvalider men även efter andra tyska män, både unga och gamla.

Önskan att utrota tyska män var skälet till att man inrättade ett förintelseläger i Schlackenwerth. Även vanlig sudettysk civilbefolkning fraktades-stenades dit. De som hamnade i detta bestialiska helvetesläger utsattes för obeskrivlig tortyr, innan de mördades eller dog av misshandel. Och från alla håll runtom i Sudettyskland rapporterades liknande övergrepp mot den tysktalande befolkningen, sudettyskarna.

Från Schlackenwerth hördes ständigt jämmer och skrik. Ett skrikande inferno! I vitboken "Dokumente zur Austreibung der Sudetendeutschen" är följande redogörelse (Bericht nr 167) hämtad:

En av de många som dödades på det mest bestialiska sätt var urmakaren Johann Müller från St Joachimstal. Han slängdes på en bänk, medan han fortfarande levde skar man av hans öron, stack ut hans ögon, och med en bajonett stötte man i hans mun, tills samtliga tänder var utslagna. Då han fortfarande var vid liv bröt man av både hans ben och armar. Han visade alltjämt livstecken, en kabeltråd bands runt hans hals och med den drogs han omkring i fängelsesalen. Vid denna avlivningsmetod ställde sig alltid någon som ballast på kroppen.

På samma sätt tog man livet av ytterligare sex män, varav tre rikstyska soldater, natten mellan den 5 och den 6 juni, 1945.

Otaliga sudettyskar, kvinnor, män och hela familjer tog livet av sig därför att de inte orkade med upplevelsen av vad som hänt deras landsmän.

Det finns inget land, ingen nation med enbart goda människor, ondskan finns överallt. Många sudettyskar mötte säkert även snälla och hjälpsamma tjecker.

En episod jag själv upplevde: Jag var på tågresa från Komotau till Weipert för att leta efter min far. För oss sudettyskar var det förbjudet att åka tåg. Mitt emot mig satt en ung partisan och granskade mig noggrant. Jag var då ungefär 18 år gammal. Då jag har ett typiskt "germanskt" utseende, frågade han mig, om jag var ett tyskt nazistsvin. Jag förnekade detta och sade att jag skulle besöka min far som var tjeckisk medborgare. Det var osanning, men medvetandet om vad som kunde hända gjorde mig skräckslagen.

Han var mycket aggressiv och insisterade med hårda ord och obscena svordomar att jag skulle följa med honom till partisanlägret i närheten av den station, dör han skulle stiga av, ett läger som jag senare fick veta var ett vedergällningsläger. där sudettyskar och tyska soldater avrättades godtyckligt.

Han drog ut mig i vagnsgången med slag och sparkar, rev av trikoloren från kavajen och fråga ideligen var jag hade min vita armbindel, som alla tyskar måste bära. För var gång jag svarade honom att jag inte hade en sådan armbindel fick jag en knytnävsslag i ansiktet. Jag kämpade emot och började skrika och gråta av rädsla.

Min belägenhet observerades av några medelålders tjecker. En av dem frågade vad som försiggick, då han såg hur blodet rann från min näsa och mun. Partisanen, en grovhuggen typ, förklarade att han på goda grunder misstänkte att jag var en nazistdjävel. Den trevlige tjeckiska mannen sade till partisanen att låta mig vara i fred, och samtliga tjeckiska resenärer hjälptes åt att skydda mig mot partisanens framfart. I drömmen återupplever jag åter den hemska situationen. Dessa goda män och kvinnor rädda mig från en säkert kvalfylld avrättning.

Fortsättning följer i kommande nummer av Fri Information