Ur FRI INFORMATION:

Efter alla massmediala rapporter om utbredd främlingsfientlighet och rasism i Sverige har regering och riksdag som bekant startat ett stort antal kampanjer och andra jippon i stället för att inse att det som felaktigt benämns rasism och främlingsfientlighet är ett motstånd mot den s k mångkulturella omvandlingen av vårt land.

Förespråkarna för det mångkulturella projektet kan inte ens förklara vad mångkulturell innebär, ännu mindre redogöra för fördelarna med det som man inte vet vad det är.

Rasism och främlingsfientlighet är också benämningar på den växande kritiken mot det senaste decenniets massinvandring av asylsökare och deras anhöriga med i flertalet fall svaga eller obefintliga asylskäl och framför allt mot politikers och myndigheters ovilja och/eller oförmåga att redogöra för kostnaderna för migrationspolitiken.

Förutom kampanjer har regering och statliga myndigheter tagit initiativ till ett antal publikationer om rasism och främlingsfientlighet. Har refereras några av dessa skrifter.

Invandrarverkets strategier

Av förordet till Strategier mot rasism och främlingsfientlighet (Statens Invandrarverk, 1995) framgår att invandrarverket 1992 fick i uppdrag av regeringen att i samarbete med Skolverket, Ungdomsstyrelsen och Kulturrådet arbeta fram förslag till åtgärder för att motverka rasism och främlingsfientlighet. Insatserna skulle främst vara riktade till ungdomar och inriktas på att påverka bl a attityder till invandring, invandrare eller etniska grupper.

I projektgruppen fann man att frågan "Hur gör man?" var en av de väsentligare och att det var svårt att ge enkla svar på denna fråga. Därför sammanställde en av projektdeltagarna, Christer Nordmark från invandrarverkets informationsenhet, skriften Strategier mot rasism och främlingsfientlighet. Skriften sägs i första hand vända sig till människor som i sin vardag ofta befinner sig i situationer som bedöms ha rasistisk eller främlingsfientlig karaktär. Som exempel nämner man lärare, ungdomsledare, kommunala tjänstemän och politiker. Skriften Strategier mot rasism och främlingsfientlighet syftar till att användas både i förebyggande och i motverkande syfte.

Även om Strategier mot rasism och främlingsfientlighet formellt sett är skriven av en enskild tjänsteman på invandrarverket, har skriften sitt ursprung i en statlig projektgrupp och är utgiven av invandrarverket. Skriften kan därför inte enbart betraktas som ett inlägg i debatten utan bör ses som statens officiella syn på aktuella frågeställningar.

Det mesta av det som sägs i Strategier mot rasism och främlingsfientlighet har framförts upprepade gånger i den offentliga debatten av ett flertal olika skribenter. Skriften innehåller följaktligen få om ens några nyheter.

Nordmarks framhävande av dels rasismen hos alla och envar, dels antirasismens motstridiga motiv, leder till förhoppningar om att Strategier mot rasism och främlingsfientlighet skulle skilja ut sig från andra skrifter i ämnet genom att analysera både - och, gå ifrån den enkla, strikta uppdelningen i rasister - antirasister, ge en mer nyanserad bild av verkligheten. Förhoppningarna infrias dock inte. I allt väsentligt presenterar Strategier mot rasism och främlingsfientlighet samma förenklade, tillrättalagda bild av samhället som är den gängse inom den aktuella genren.

Visserligen presenteras i Strategier mot rasism och främlingsfientlighet en rad definitioner rörande rasism, främlingsfientlighet, antisemitism, diskriminering o s v. Ändå saknas nyanser i framställningen. Upprepade gånger beskrivs kritik mot invandrings- och flyktingpolitik som just rasism. Ingenstans i skriften ger Nordmark den väsentliga informationen att Sverige under de senaste tio åren tagit emot ca en halv miljon flyktingar och invandrare, vilket räknat per invånare är långt fler än alla andra västländer. Visserligen har många u-länder tagit emot betydligt fler flyktingar men det har skett utan den svenska ambitionen att ge de nytillkommande samma sociala trygghet som landets egna medborgare. Det är knappast ägnat att förvåna att ett betydande antal svenskar kritiserar och ifrågasätter den aktuella politiken med hänvisning till samtidigt pågående ekonomiska samhällskris. Dessa kritiker uppfyller endast i undantagsfall de kriterier på rasism och främlingsfientlighet som definieras i Strategier mot rasism och främlingsfientlighet. Trots detta hänförs kritikerna till samma kategori som de "äkta" rasisterna.

Christer Nordmark utgår i sin beskrivning av rasism och främlingsfientlighet i samhället från samma förutsättning som andra skribenter inom ämnet: rasism och främlingsfientlighet härstammar från majoritetsbefolkningen, aldrig från minoriteterna. Alla förslag till strategier förutsätter att det är svenskar som är "gärningsmän" och invandrare som är offer. Ingenstans i boken antyds ens möjligheten av att invandrare kan uppträda rasistiskt mot svenskar eller mot andra invandrare. Naturligtvis är rasism och etnocentrism minst lika utbredda bland utlandsfödda som bland etniska svenskar. Denna metod att enbart skuldbelägga majoritetsbefolkningen är säkert en av förklaringarna till att flertalet kampanjer mot rasism etc enbart producerat verbala resultat. Mer sällan har reella attitydförändringar kunnat registreras.

Det är en brist i Strategier mot rasism och främlingsfientlighet att genomförda kampanjer och utredningar endast räknas upp. Nordmark gör inget försök att utvärdera resultaten av dessa insatser.

Som så många gånger förr undrar man vid läsningen av Strategier mot rasism och främlingsfientlighet varför tredje riket och förintelsen ges så framträdande plats i arbetet mot rasism och främlingsfientlighet i Sverige. De nazistiska sympatisörerna är liksom de övertygade antisemiterna mycket sällsynta i Sverige. Frågan är om man egentligen inte bagatelliserar nazisternas illgärningar under 1930- och 1940-talen genom att jämföra ovilja mot fortsatt massinvandring i 1990-talets Sverige med krigsförbrytare och judeutrotare. Vill man ändra attityden till svensk invandrings- och flyktingpolitik är knappast tredje riket ett bra jämförelseobjekt. Veterligen förekom inget invandringstryck mot Hitlertyskland. I stället var det ju så att när nazisternas vidrigheter väl blev kända i omvärlden, hade judarna inte längre någon möjlighet att lämna tyskt och tyskockuperat territorium.

Möjligen vill Nordmark antyda att motvilja mot en generös invandrings- och flyktingpolitik på lång sikt skulle kunna leda till ett ökat nazistiskt inflytande. Detta motsägs dock av uppräkningen (sid 39) av de tio faktorer som var nödvändiga för Hitlers maktövertagande, Av dessa tio faktorer kan högst två sägas vara tillämpliga på Sverige ( ekonomisk kris, respektive "vi har alla en mörk sida inom oss).

Om Nordmarks syn på vad som skall betecknas som rasistiska organisationer är representativ för Statens invandrarverk och staten i allmänhet, är det anmärkningsvärt att hänföra Ny Demokrati och Sjöbopartiet till denna grupp. Håller man sig till den strikta definition av rasism som presenteras på sidorna 24 och 25, är det svårt att förstå hur man kan definiera de nämnda partiernas kritik mot invandringen som rasism. Snarast rör det väl sig om ovilja att ta det ekonomiska ansvaret för invandringen.

Direkt uppseendeväckande är presentationen av Antifascistisk Aktion, AFA (sid 111-112). AFA beskrivs som en radikal, antirasistisk rörelse verksam med bl a skolinformation. Nordmark "glömmer" att berätta att AFA är en anarkistiskt influerad terroristorganisation inom extremvänstern, vilket finns utförligt dokumenterat i en mängd tidningsreportage, t ex tidskriften Brands reportage i nr 2, 1996 om antifascismen i Stockholm 1995, frilansjournalisten Per Wikströms artikelserie i Aftonbladet 1995 om "folkhemsterroristerna". Wikström skrev t ex 1995-05-04 "Men i verkligheten är AFA en vänstersekt som isolerar sig från samhället" och "Under förra året genomförde de minst 117 attentat mot olika mål: Ja till EU-kontor, polisstationer och banker drabbades av klotter, smörsyra, fönsterkrossning och brandbomber" och "Kretsarna kring AFA liknar på många sätt den vildvuxna anarkistiska miljö som födde Baader-Meinhof-ligans terrorister på 70-talet".

Man får innerligt hoppas att Nordmarks presentation av AFA i Strategier mot rasism och främlingsfientlighet representerar hans privata attraktion till denna terrrorrörelse och inte är uttryck för en officiell uppfattning från Statens invandrarverk. Om antirasisterna, enligt vad som sägs på sidan 19 i Strategier mot rasism och främlingsfientlighet, skall försvara de demokratiska värdena, måste de uttryckligen ta avstånd från AFA och organisationer med liknande ideologi, t ex Offensiv och Elevkampanjen.

Onekligen innehåller Strategier mot rasism och främlingsfientlighet många vettiga förslag till en motstrategi mot främlingsfientlighet och rasism. Många av de exempel Nordmark anför från exempelvis skolan och folkrörelserna är värda att följa. Ändå finns många frågetecken. De exempel på enögdhet som presenterats ovan medför betydande risker för att motstrategiernablir tillfälliga jippon, honnörsord utan tillräcklig verklighetsförankring.

Varp och trasor

Antologin Rasismens varp och trasor. En antologi om främlingsfientlighet och rasism (Statens invandrarverk, 1995) inleds med ett förord, i vilket erinras om att invandrarverket 1992 fick i uppdrag av regeringen att initiera åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism, främst bland ungdomar. Antologins syfte är att belysa orsakssammanhangen mellan rasism/ främlingsfientlighet och möjliga uppkomstmekanismer samt att ge vägledning för motåtgärder. Antologin riktar sig enligt förordet till en bred läsekrets, bl a politiker, tjänstemän, utbildnings- och fortbildningsansvariga samt opionionsledare förutom en intresserad allmänhet. Antologin är i huvudsak teoretiskt inriktad medan den samtidigt, på grund av samma regeringsuppdrag utgivna Strategier mot rasism och främlingsfientlighet syftar till en mer praktiskt inriktad vägledning.

Rasismens varp och trasor har en inledning författad av informationsdirektör Bo Swedin, som påpekar att den gängse uppfattningen bland politiker har varit att invandrarfientligheten har sin grund i bristande kunskaper hos allmänheten. "Mot den bakgrunden är det inte svårt att förstå att informationskampanjer, temaveckor och kulturfestivaler utgjort standardarsenalen bland motmedlen". Problemet är dock, skriver Swedin, att det inte tycks handla om bristande information. "Få är också vittnesbörden om att insatserna haft större effekt än irrbloss på natthimlen".

Swedin hänvisar till diskrimineringsforskarna Lange och Westin och hävdar att för att motverka etniska konflikter och rasism måste man reducera den ojämna makt- och resursfördelningen i samhället, förbättra kontakterna mellan invandrare och svenskar och/eller bidra till en ökad självvärdering hos individerna.

Swedin övergår sedan till en kort sammanfattning av antologins olika delar och avslutar: "Och det handlar inte enbart, eller ens kanske främst, om invandrarpolitik, utan i lika hög grad om socialpolitik, arbetsmarknadspolitik, bostadspolitik, utbildningspolitik, fördelningspolitik, utrikespolitik. Invandrarverket har genom att ge ut denna bok önskat att bidra till den utmaningen."

Första kapitlet i Rasismens varp och trasor kallas "Från Lindholmare till Vamare" och är författat av Heléne Lööw, historiker, som doktorerat 1990 vid Göteborgs universitet på en avhandling om svensk nazism 1924 - 1950, "Hakkorset och wasakärven". Hon är numera verksam dels vid BRÅ, Brottsförebyggande Rådet, dels vid CEIFO, Centrum för invandringsforskning vid Stockholms universitet.

Lööw sammanfattar Furugårdarnas och Lindholmarnas organisationer och aktiviteter under 1930- och 1940-talen. Via bl a Nordiska Rikspartiet kommer hon till mer aktuella företeelser. Hon delar upp dagens invandringsmotståndare i dels extremnationalistiska men parlamentariska organisationer främst Sjöbopartiet, Sverigedemokraterna och Framstegspartiet, dels den utomparlamentariska Vit Makt-sfären, som lämnat nationalismen och i stället är en global rörelse syftande till att bibehålla den vita rasens överlägsenhet. Lööw delar på motsvarande sätt upp de antirasistiska, invandringsvänliga organisationerna i demokratiska rörelser och utomparlamentariska, militanta organisationer.

Andra kapitlet är författat av Billy Ehn, professor i etnologi vid Umeå universitet. Ehn skriver om det paradoxala fynd han gjort i flera studier: svenskar som tar avstånd från invandrare och beskriver dem negativt i svepande generaliseringar, kan samtidigt vara mycket goda vänner med enstaka invandrare. Ehn beskriver "samlevnadsfriden" på arbetsplatser och olika strategier för att klara sig i mångfalden. I studier av skolelever i Norra Botkyrka, där svenskarna är i klar minoritet, finner han att svenskarna lyckas att samtidigt som de många gånger tar avstånd från det multietniska samhälle de lever i, klarar att smälta in bland de olika främmande nationaliteterna.

Aleksandra Ålund har bidragit med "Ungdomar, gränser och nya rörelser". Hon är biträdande professor i sociologi vid Umeå universitet. Ålunds avsnitt är inleds med en allmänt hållen del, där hon utifrån vetenskapliga teorier diskuterar etnicitet, segregering och rasism i Europa och motståndsverksamhet i form av antirasistiska projekt och kultursatsningar. Resten av sitt inlägg ägnar Ålund till att referera egna studier av ungdomsmiljön i Rinkeby. Hon drar slutsatsen att det mindre rör sig om etniska skillnader än om klasskillnader, att invandrargäng och skinnskallegäng egentligen består av nära besläktade ungdomar, som förenas i sitt utanförskap och sin underklasstillhörighet.

Ingmar Karlsson, ambassadör, under den borgerliga regeringen chef för Utrikesdepartementets idé- och analysgrupp och initiativtagare till bl a islamkonferenser har skrivit avsnittet "Nationalismen - Europas nya spöke", med underrubriken "De nationella myterna kontra en europeisk identitet och en sund patriotism - om främlingsfientlighetens råvara och dess motmedel". Kapitlet ligger väl i linje med Karlssons övriga författarskap.

Ingmar Karlssons avsnitt är i huvudsak en historisk exposé över hur skilda folkstammar förflyttat sig i Europa och hur enskilda orter hört till än det ena, än det andra riket. Nationalstaterna är ofta av sent datum - som exempel ger Karlsson Tysklands bildande ur tyska småfurstendömen på 1800-talet. Även de italienska kungadömena förenades först på 1800-talet, men Karlsson påpekar att italienarna ofta har en låg "italiensk" profil, hellre ser man sig som florentinare, milanesare etc. Sverige berörs endast undantagsvis i Karlssons bidrag, han nämner i förbigående att den nuvarande svenska nationalstaten uppstod 1809, när vi förlorade Finland.

Från det förgångna tar Karlsson steget till EU, som han anser hotas av alltför mycket nationalism. Han hoppas dock på den nationella identitetens gradvisa försvagning till förmån för dels regional identitet, dels lojalitet med EU, som dock aldrig kan bli en nation.

Hedi Bel Habib är fil dr inom psykologi och antropologi och verksam dels som integrationsexpert inom Statens invandrarverk, dels inom ett institut för medicinsk antropologi. Han har gjort sig känd för ett antal kontroversiella utspel, bl a påstått att schizofreni är en typisk västerländsk sjukdom beroende på relationsstörningar och därför sällsynt i den afrikanska kulturen, vidare att svensk institutionaliserad barnomsorg är av ondo. Hans bidrag till Rasismens varp och trasor har rubriken "Att förstå främlingsfientlighet och rasism".

Hedi Bel Habibs kapitel är indelat i en beteendevetenskaplig och en neuropsykologisk del. Han beskriver hur förhållandet mellan majoriteten och minoriteterna kan vara antingen segregation, assimilation eller integration. Integrationen delar han in i arbetsmarknadsintegration, boendeintegration samt kommunikativ, social, kulturell, normativ och politisk integration. Med kommunikativ integration avser han främst verbal förmåga, tillgång till information och språkresurser, förutsättning för arbetsmarknadsintegration och social integration. Bildande av invandrarparti anser han vara exempel på låg politisk integration, kriminalitet på låg normativ integration. Därefter går han över till att diskutera nationalstat och nationalitet, som medför en vi- och dom-känsla. "främlingsfientlighet blir en sidoeffekt av nationalstatens självreproducerande logik".

Kapitlet avslutas med en översiktlig genomgång av hjärnans evolution, reptilhjärnan, som kopplas till den lägre däggdjurshjärnan och hos människan även den högre däggdjurshjärnan. De högre hjärncentra saknar förmåga att styra reptilhjärnan, där primitiva instinkter är lokaliserade, t ex revirkänsla, modersinstinkt, sexualitet. Hedi Bel Habib citerar begreppet "intellektets diktatur" och påpekar att intellektuell kunskap och emotionell kunskap tyvärr inte utvecklas parallellt. "Emotionellt fungerar den moderna människan fortfarande närmast som stenåldersmänniskan".

Tomas Hammar, pensionerad professor i invandrarforskning vid CEIFO, Stockholms universitet skriver om "Politikernas ansvar". Hammars inlägg består av ett niosidigt brev till en icke namngiven politiker. I brevet framhåller han politikernas ansvar att delta i den invandringspolitiska debatten för att dels inte medverka till att "lägga locket på", dels inte låta "högerpopulistiska" småpartier få underblåsa främlingsfientliga strömningar. Han påpekar också politikernas ansvar att redogöra och förklara vidtagna och planerade åtgärder. Hammar anser att de skärpningar av invandringspolitiken med bl a viseringstvång som genomförts de senast åren har ökat främlingsfientligheten, eftersom besluten gett signaler om att det är rätt att säga nej till invandring. Genom att besluten motiverats för lite, har skärpningarna även drabbat invandrare som redan fått uppehållstillstånd, eftersom dessa fått möta en mer främlingsnegativ attityd.

Rasismens varp och trasor avslutas med ett kapitel av Åke Sander, bokens längsta, kallat just "Rasismens varp och trasor". Sander är docent i religionsvetenskap och föreståndare för Centrum för studier av Kulturkontakt och Internationell Migration vid Göteborgs universitet.

Åke Sander ägnar huvuddelen av sitt inlägg till att definiera rasism. Han konstaterar att den biologiska rasismen, "trettiotalsrasismen" i stort sett är död. I stället finns en nyrasism, som inte tar fasta på rasskillnader utan på kulturella, språkliga, etniska och religiösa skillnader. Han gör åtskillnaden att främlingsfientlighet vilar på omedvetet, känslomässigt avståndstagande från den främmande, medan rasism är en medveten ideologi om rasrenhet, vare sig "ras" betecknar biologisk ras eller kulturell, språklig, religiös o s v särart. Eftersom följaktligen främlingsfientlighet och rasism har i grunden olika orsaker måste de bemötas och bekämpas på olika sätt. Sander ställer upp fem kriterier på rasism som i korthet går ut på ideologisk förankring, särskiljande av människor utifrån verkliga eller inbillade skillnader i kultur, religion o s v, uppfattningen att varje ras har sin särart, att denna särart eller identitet enbart kan bevaras och utvecklas i en homogen eller "ren" miljö och att den som tillhör en från rasisten betraktat främmande kultur utgör ett hot mot den egna kulturen och bör isoleras eller uteslutas.

Sander gör därefter en översikt över rasismens och invandringens historia i Sverige. Betraktelsen utvidgas till Västvärlden, rasismens ursprung härleds till bl a Herder, Darwin, Nietsche. Sander påpekar att Sverige fram till 1970-talet krävde assimilation av invandrarna och återger ett citat från Tage Erlander om att ta seden dit man kommer. Först 1974 togs beslut om att verka för integration i stället för krav på assimilation. Sander informerar att endast Sverige, Kanada och Australien har som officiellt mål att omvandla samhället i en mångkulturell riktning.

Sander avslutar med att konstatera att aversionen mot islam kommit att ersätta den tidigare nedvärderingen av vissa raser. Han refererar flera opinionsundersökningar i vilka framkommer att svenska folkets majoritet är mycket negativt inställd till islam, vilket tydligen förvånar och förskräcker honom. Han anser islam-skräcken bygga på fördomar och bristande information och konstaterar att den tycks ha ökat i takt med den ökande muslimska invandringen. Sander konstaterar att förutsättningar för rasism finns: varp, mönster och trasor. Han vill avslöja mönstren, bränna trasorna och ta ned varpen eller med andra ord göra oss medvetna om våra egna ofta vaga och grumliga uppfattningar och attityder i de aktuella frågorna.

En analys av Rasismens varp och trasor måste naturligtvis i första hand belysa frågan huruvida antologin kan förväntas uppfylla sitt syfte "att ge idéer och vägledning för åtgärder mot främlingsfientlighet och rasism". Svaret är lika givet: nej. Skälen till den bristande måluppfyllelsen är antologins bristande enhetlighet - den spänner över alltför vitt skilda områden - men främst författarnas underlåtenhet att ställa eventuell förekomst av rasism och främlingsfientlighet i relation till invandringens omfattning. Trots alla de teorier som olika författare framför om orsakerna till rasism och främlingsfientlighet, säger sunda förnuftet såväl som beprövad erfarenhet att dessa företeelser har varit försumbara under perioder med ringa tryck mot våra gränser och ökat när gränserna upplevts hotade av krigsflyktingar eller massmigration. Endast Hammar - vars bidrag till antologin i övrigt är anmärkningsvärt tunt - nämner i förbigående invandringens omfattning.

Gemensamt för samtliga skribenter i antologin är deras mer eller mindre klart uttalade uppfattning att rasism och etnisk diskriminering är något som vita, främst västeuropéer, bedriver mot etniska minoriteter men även mot svarta, asiater m fl. Vidare tas för givet att det är majoriteten som diskriminerar minoriteter med undantag för kolonialepoken, i princip avslutad genom avskaffandet av apartheid i Sydafrika, då vita minoriteter förtryckte den svarta majoriteten. Denna uppfattning finner man f ö i nästan alla skrifter och anföranden som behandlar rasism och etnisk diskriminering. Den stämmer dock inte med verkligheten och inte heller med de neuropsykologiska rön som i denna antologi relateras av Hedi Bel Habib. Vad var t ex regimen Idi Amins fördrivande av ugandier av indiskt ursprung, om inte ren och skär rasism?

Så länge politiker, forskare och debattörer vägrar att erkänna den självklara sanningen att det vi kallar rasism och främlingsfientlighet inte är något som enbart vidlåder bärare av vit hudfärg, kristen tro eller västerländsk härstamning, är det svårt att på allvar ta till sig de fakta och åsikter som framförs i Rasismens varp och trasor och liknande litteratur.

Heléne Lööws bidrag ger inte några övertygande bevis för att dagens svenska nynazistiska organisationer har direkt ursprung i trettiotalsnazismen. Tvärtom, övertygande information talar för att de utländska influenserna är betydligt fler, från de tyska nynazisterna, främst koncentrerade till östra Tyskland, från brittiska National Party men främst från en mängd amerikanska och kanadensiska nazistorganisationer. Om man som Lööw skriver om rasismen inom Vit Makt-musiken, borde i objektivitetens namn även redogöras för rasismen inom den s k gangsterrapen som har åtskilliga utövare även inom Sverige.

Aleksandra Ålund gör i sitt inlägg - som vanligt - hätska utfall mot det svenska samhället. Trots några smärre brasklappar lägger hon skulden för konflikterna mellan invandrade och svenskfödda ungdomar nästan helt på svenskarna. Visserligen kan man hålla med henne om många av klagomålen på det svenska samhället. Dock krävs för att få en nyanserad debatt en redogörelse för var i världen asylsökande invandrare behandlas mer generöst än i Sverige vad avser permanent uppehållstillstånd, bidrag, bostäder, utbildning, formell jämställdhet etc. Veterligt kan alla Ålunds anklagelser och de flesta med större eftertryck riktas mot alla mottagarländer. Det kanske är så enkelt att problemen inte är svenskarnas fel. Möjligen klarar inte det postindustriella samhället traditionella folkvandringar från fattiga länder.

Åke Sander vidgar rasistbegreppet så att det omfattar en majoritet av den svenska befolkningen. Hans och Aleksandra Ålunds inlägg bidrar verkligen inte till att öka toleransen, snarast underblåser de motsättningarna. Sander använder sig av jämförelser från krig - främst andra världskriget - och kolonialism - i synnerhet den europeiska kolonialiseringen av Afrika - för att bevisa sina teorier om rasism i Sverige. Liksom många andra författare i denna genre, t ex Tomas Böhm och Sven Lindqvist, gör Sander jämförelser mellan dagens situation i Sverige och hur tyskarna behandlade ockuperade länder under andra världskriget och hur kolonialmakterna behandlade underkuvade folk under främst 1800-talet och 1900-talets början. Sverige har emellertid inte varit krigförande på snart 200 år. Det koloniala äventyr som bedrevs i St Barthélemy var marginellt. Sander och hans kollegor struntar helt i att ens diskutera vilka paralleller man kan dra mellan företrädare för ockupationsmakter och svenska folket, ofrivilliga värdar för en massinvandring.

Såväl Ålund som Sander återkommer flera gånger till att det är rasism att anse den egna kulturen vara överlägsen andras, att hävda den svenska kulturens företräde framför invandrade kulturer. Det är säkert i teorin riktigt. Å andra sidan har den svenska kulturen visat sig vara bra för just Sverige och svenskarna. Sverige har onekligen varit framstående på att hålla fred och undvika konflikter, ett bevis så gott som något på en högtstående kultur. Detsamma kan tyvärr inte sägas om många av de invandrade kulturerna.

Sanders resonemang kring integration, segregation, diskriminering, valfrihet och jämlikhet är intressanta. Hårdrar man hans resonemang, skall minoriteterna ha rätt till separationism, om de så önskar, t ex etniska skolor med statsbidrag, medan majoriteten inte har sådan rätt. En muslimsk skola skulle vara tillåten, däremot inte en skola enbart för svenskfödda eller enbart för medlemmar i svenska statskyrkan.

Mycket intressant är Sanders "nyttiga övning" ( antologins sid 161-162). Läsaren ombeds föreställa sig sina reaktioner inför beskedet att den egna dottern vill gifta sig med en muslim och analysera dessa reaktioner. Sander skriver "Att en svensk - och i synnerhet svenskor -"blandar" sig med någon som upplevs tillhöra en annan typ eller kategori (ras?) än "vi" svenskar upplevs av många som på något analogt sätt "metafysiskt" förorenande eller degenererande". Den naturliga motfrågan till Sander är naturligtvis: varför exemplifiera med dotter och inte även med son? Svaret är naturligtvis att muslimska kvinnor inte tillåts gifta sig med icke muslimska män, men det svaret passar inte in i Sanders resonemang om svensk rasism.

Sitt huvudsyfte uppfyller antologin inte. Den eventuella svenska rasismen torde inte minska (och för den delen inte heller öka) som resultat av Statens invandrarverks och författarnas mödor.

Våldsamma ungdomsgäng

I Fri Information nr 6, 1995 refererade vi Stockholmspolisens "Kartläggning beträffande kriminella ungdomsgäng samt främlingsfientlighet och rasism i Stockholms län". Kartläggningen utmärktes av att beskriva svenska ungdomsgäng som "rasistiska" och "främlingsfientliga", medan invandrargängen beskrevs som "kriminella".

I den 1997 publicerade uppföljningen "Rapport om kriminella gäng, rasism och främlingsfientlighet i Stockholms län" gör man samma uppdelning. Årets rapport har samma författare, de tidigare ungdomspoliserna Michael Lundh och Ola Thunberg, men deras arbetsplats är nu "Länskriminalpolisen/Enheten mot rasism och främlingsfientlighet". Det gäller ju att hänga med sin tid även när man namnger statliga avdelningsenheter.

Rapporten kartlägger ungdomsgängen i de olika närpolisområdena inom Stockholms län. Invandrarbrottsligheten dominerar stort, vilket ju är känt från tidigare. Bland de kriminella invandrarungdomarna utmärker sig tydligen chilenarna speciellt. Såsom framgått av tidningsreportage och olika rapporter ökar våldsbenägenheten, framför allt knivvåldet. Vanligt förekommande är personrån, främst riktat mot yngre ungdomar, som alltmer lärt sig att inte förvara sina pengar i plånboken inför risken av knivrån. Nytt är förekomsten av flera "tjejgäng", som i huvudsak består av invandrarflickor som utöver våld mot andra flickor, svenskor får man förmoda.

Såsom av andra rapporter framgår att i vissa invandrargäng finns även etniska svenskar, uppvuxna i samma förorter, de som av Mauricio Rojas brukar kallas "hobbyspaggar".

I rapportens avslutning skriver Lundh och Thunberg om olika förklaringar till att antalet skinheads minskat i Stockholms län. Man varnar: "Det är dock viktigt att vara mycket uppmärksam på att många av de här ungdomarna fortfarande har sina främlingsfientliga åsikter kvar. De låter håret växa ut och klär sig i vanliga kläder för att smälta in bland vanliga människor." I övrigt konstateras: "Ungdomar med invandrarbakgrund är överrepresenterade i de olika grupperingarna i Stockholms län. Enligt befintlig statistik är de även överrepresenterade i brottsstatistiken och på häktet som införda. Kartläggningen visar också att de är mer representerade i riskzonen runt de redan kriminella individerna.

Anledningen till överrepresentationen är den sociala utslagningen som oftare drabbar invandrare. De bor i de segregerade bostadsområdena, som är mycket invandrartäta. De är i allt större utsträckning arbetslösa och drabbas till viss del av diskriminering. De utslagna ungdomarna känner oftare ingen motivation i skolan eftersom de saknar framtidsvisioner. I vissa fall har de även svårt med svenska språket, det gäller framför allt vissa av deras föräldrar. Många har också splittrade familjer och skilsmässofrekvensen blir allt högre.

I dessa fall tappar föräldrarna den sociala kontrollen över sina barn och det blir ungdomsgrupperingarna som istället tar över den sociala tryggheten. Vi kan således konstatera att vi inte har något invandrarproblem utan ett socialt problem som drabbar invandrargrupperna" .(Kursiveringen gjord av Fri Information).

Länskriminalpolisens enhet mot rasism och främlingsfientlighet drar följaktligen de politiskt korrekta slutsatserna: man varnar för svenska rasister, som förställer sig genom att låta håret växa, och man ömkar de stackars invandrarungdomarna som är "drabbade" av sociala problem. Allt det svenska samhällets fel, som vanligt.

Rapport från Författningsskyddet

I maj 1997 kom den rapport från SÄPO, om vilken man redan tidigare gjort flera pressreleaser inför regeringens presentation av vårbudgeten: Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet under 1994 och 1995.

I rapporten påvisas en kraftig ökning av den rasistiska brottsligheten, vilket rimligen bör medföra ökade anslag för SÄPO eller åtminstone minskade sparkrav.

Författningsskyddet uppgifter är enligt rapporten "att förebygga brott som syftar till att:

1. förändra vårt statsskick

2. hindra politiska organ eller myndigheter i sitt arbete.

3. hindra medborgarna att utöva sina grundlagsfästa fri- och rättigheter."

Veterligen finns inga planer på statskupp, varför SÄPOs enhet för Författningsskydd koncentrerar sig på de två andra brottstyperna. En kraftig ökning av brottsligheten har skett år från år. Denna ökning beror emellertid på att nya inrapporteringsrutiner införts, d v s anmälaren skall rutinmässigt tillfrågas om rasistiska eller främlingsfientliga inslag kan finnas. Föga förvånande blir ofta svaret jakande. Det rör sig nämligen om anmälda brott, inte om misstänkta, åtalade eller dömda.

Med rasism och främlingsfientlighet avses allt agerande från majoritetsbefolkningen som är eller kan uppfattas kränkande av minoriteter. Till minoriteter räknas inte bara etniska dylika utan även religiösa minoriteter och homosexuella.

I tidigare polisrapporter visade det sig "att uppfattningen om vilka händelser som innefattat främlingsfientlighet och rasism var mycket omfångsrik. Till exempel var åtskilliga av de främlingsfientliga och rasistiska händelserna utvalda pga konflikter mellan olika invandrargrupper, vilket skiljer den undersökningens ram från SÄPOs".

Rasism mellan olika minoritetsgrupper skall följaktligen inte kartläggas. Det som inte redovisas kan som bekant inte bevisas.

När det gäller rasistiska etc brott riktade mot minoriteter registreras alla anmälningar från tillmälen som "bög" och "svartskalle" till allvarliga misshandelsfall. Däremot gör SÄPO ingen motsvarande registrering av liknande brott riktade mot majoritetsbefolkningen, d v s de vanliga svenskarna. I rapporten sägs: "... finns även några anmälningar om hets mot "svenskarna", "det svenska" eller hets mot rätten att kritisera flyktingpolitiken. Nedsättande uttalanden om "den svenska folkgruppen" eller hårda verbala angrepp mot kritiker av flyktingpolitiken borde, enligt anmälarna, juridiskt behandlas på samma sätt som hets mot de övriga folkgrupperna och därmed kunna betraktas som hets mot folkgrupp. De juridiska möjligheterna att gå vidare inom rättsprocessen med en sådan anmälan är idag obefintliga, eller mycket små."

Inte ens mordförsök av invandrargäng mot svenskar ingår i rapporten. I stället omnämns översiktligt några uppmärksammade fall av våldsbrott utförda av invandrarungdomar mot svenskar. Dessa brott rubriceras som "antirasistiska" och bekräftar därmed det som antogs vara en skröna: när en svensk slår en invandrare är han rasist - när en invandrare slår en svensk är han antirasist. Det är alltså ingen skröna. Det är SÄPOs tolkning av svensk lag.

Det skall i sanningens namn erkännas att Författningsskyddets rapport också har ett par förtjänster. För första gången presenteras en utförlig genomgång av brott utförda av olika autonoma grupper, d v s s k antifascister, militanta veganer, djurrättsaktivister, husockupanter, snäckjägare (attackerar Shellstationer), m fl vänsterextremistiska grupperingar. Som kuriosum kan nämnas att den autonoma brottsligheten i Uppsala län sjönk från 15 anmälningar till en enda mellan 1994 och 1995. Det visade sig bero på att EXPO-journalisten Tobias Hübinette (ej nämnd vid namn) flyttade från Uppsala till Stockholm.

Till förtjänsterna hör även att rapporten medger att vissa av de påstått rasistiska brotten, exempelvis mordbränder, misshandel, rån visat sig vara utförda av anmälaren själv eller andra invandrare.

Förtjänstfullt är också påpekandet: "Ju längre ut på den extrema skalan som grupperna befinner sig, desto större blir likheten mellan höger- och vänsterextremister".

Nazist, rasist eller bara patriot?

är titeln på den bok "om den rasistiska ungdomskulturen och främlingsfientligt orienterad brottslighet" Rikspolisstyrelsen publicerat i maj 1997. Boken är författad av paret Anna-Lena Lodenius och Per Wikström från Förenade Ord AB. Båda är frilansjournalister och "experter" på s k högerextremism och nazism, Wikström även på autonoma grupperingar, främst Antifascistisk Aktion.

Mycket i Nazist, rasist eller bara patriot? är gammal skåpmat och direkt hämtat ur Anna-Lena Lodenius och Stieg Larssons Extremhögern (recenserad i Fri Information nr 4, 1994).

Nazist, rasist eller bara patriot? är enligt författarna "ett försök att ge kunskap till den som kommer i kontakt med individer och trupper med rasistiska, nazistiska eller andra starkt främlingsfientliga uppfattningar. Boken är tänkt som en presentation till den nya rasistiska ungdomskulturen och som ett litet uppslagsverk med nödvändig information." Som uppslagsverk lämpar sig boken inte alls, den har visserligen en innehållsförteckning men saknar register, varför det krävs en hel del bläddrande innan man hittar den term eller den person man söker.

I likhet med Invandrarverkets Rasismens varp och trasor upptas orimligt många sidor i Nazist, rasist eller bara patriot? av historiska återblickar på Furugårdare och Lindholmare och andra trettiotalsföreteelser utan någon som helst anknytning till 1990-talets Sverige. Det är uppenbart att det på vissa håll finns starka ambitioner att försöka knyta dagens opposition mot den generösa migrationspolitiken och dess förödande sociala och ekonomiska konsekvenser till 1930-talets nazistiska och protyska organisationer. Verkligheten är förstås den att dagens s k rasister, vare sig de i tal och skrift protesterar mot invandringens följder eller på gator och torg deltar i våldsamma konfrontationer med invandrargäng med mycket få undantag någonsin hört talas om Furugård, Lindholm, Ekström och andra för länge sedan avlidna nazistinspirerade partiledare.

Det förtjänar att åter påpekas att såvitt känt är hade Tredje Riket ingen invandringspolitik, eftersom det av naturliga skäl inte existerade något invandringstryck.

Nazist, rasist eller bara patriot? är alla sina likheter till trots betydligt mer lättläst än Extremhögern och innehåller färre faktafel.

Till förtjänsterna med Nazist, rasist eller bara patriot? hör de förhållandevis fylliga kapitlen om "falska fall", d v s falska anmälningar från invandrare om att de utsatts för rasistiska brott, och om organisationen Antifascistisk Aktion, AFA. I dessa avseenden påminner boken om Författningsskyddets rapport men ger mer heltäckande information.

Däremot måste ifrågasättas kapitlen om MC-gäng, fotbollshuliganer och satanister vars kopplingar till "rasism och främlingsfientlighet" är tveksamma. Det är ingalunda så att allt kriminellt våld har rasistisk eller främlingsfientlig orsak.

I likhet med ovan refererade skrifter präglas Nazist, rasist eller bara patriot? av uppfattningen att det självklart bara är svenskar som kan skällas för rasism och främlingsfientlighet. Motsvarande aktiviteter från invandrares sida benämns antirasistiska, även om Lodenius och Wikström inte uttrycker sig lika klart på denna punkt som exempelvis Författningsskyddets rapport eller museiutredningen "Kraft genom kunskap" (se sid 7).

Till svagheterna i Nazist, rasist eller bara patriot? hör liksom i många liknande skrifter oförmågan att strikt definiera nazism. Genom glidningar får man nazist att vara mer eller mindre synonymt med rasist och främlingsfientlig, ja t o m med invandringskritisk. I kapitel efter kapitel räknas Sverige-Demokraterna in bland de nazistiska organisationerna, även om författarna i de flesta fall kommer med något tillägg som visar att Sverige-Demokraterna egentligen har föga gemensamt med andra uppräknade partier och föreningar.

Sammanfattningsvis är Nazist, rasist eller bara patriot? en klar förbättring av Extremhögern. Mycket av trettiotalsgenomgången hade med fördel kunnat uteslutas. Boken hade vunnit på en koncentration.

Ytterligare en kampanj....

Den 11 juni publicerades en enkät utförd av CEIFO (Centrum för invandringsforskning) och BRÅ (Brottsförebyggande rådet) bland 8 000 skolelever i åldrarna 12-20 år. De frågor som ställdes rörde bl a utsatthet för etniskt och politiskt relaterat hot, spridning av rasistisk och antirasistisk propaganda samt attityder till demokrati mm.

I riksdagens avslutande partiledardebatt inför sommaruppehållet uppehöll sig alla partiledarna vid resultatet av enkäten, speciellt att ett stort antal elever påstod sig inte vara säkra på att Förintelsen ägt rum. Statsminister Göran Persson darrade på stämman av indignation och kungjorde att regeringen avser starta en kampanj bland alla landets skolelever som kommer att få sig tillsända informationsmaterial om Förintelsen.

Anmärkningsvärt är att statsministern inte var lika upprörd över det stora antalet elever som sade sig tvivla på att demokrati är överlägsen diktatur som statsskick. Helt väntat berörde partiledarna inklusive statsministern inte alls det faktum att enkäten också visat att rasistiska uppfattningar var klart vanligare bland invandrarelever än bland svenska elever.

....och ännu en

Ett pressmeddelande från inrikesdepartementet den 5 juni meddelade att kommittén för Europaåret mot rasism (ordförande Mona Sahlin) tillsammans med olika lärarorganisationer, Elevorganisationen, Hem & Skola samt Tidningen i Skolan startat ett projekt kallat "Hur är läget" för att på det lokala planet få alla elever, föräldrar och skolpersonal att aktivt arbeta mot rasism och främlingsfientlighet. Till detta projekt knyts en idébank på Internet.

(se även nr 1, 1997 om Politiska brott)