Ur FRI INFORMATION:

Regeringen Persson har lovat att dels halvera arbetslösheten till sekelskiftet, dels prioritera åtgärder mot invandrares arbetslöshet. Traditionellt redovisas arbetslöshetsstatistiken i procenttal. Mätt i procent är invandrares arbetslöshet mycket högre än svenskars. Det är ju emellertid arbetslösa individer som är och har problemen. Därför bör arbetslösheten anges i reella tal, i antalet arbetslösa individer. Då finner man som väntat att många fler svenskar än invandrare är arbetslösa. Därför kan det inte vara rimligt att prioritera arbeten åt de invandrare som anlänt under senare år.

Arbetsmarknad - bakgrund

Fram till 1990 hade Sverige en internationellt sett nästan unik situation med hög sysselsättning för såväl män som kvinnor. I mars 1990, det år då sysselsättningen nådde sin kulmen, hade drygt 4.5 miljoner arbete. Andelen sysselsatta var då 83%. Hösten 1990 kom en konjunkturnedgång som blev kraftigare än vad någon kunde föreställa sig. Bortemot 635 000 jobb har sedan dess försvunnit i Sverige. Nästan hela den ökning i sysselsättning som ägt rum under den föregående 20-års perioden raderades ut inom loppet av ett par år. Flertalet av Västeuropas länder brottas med samma problem som Sverige, dålig tillväxt, arbetslöshet och budgetunderskott. Men i inget annat land försämrades samhällsekonomin så snabbt. Det finns två huvudskäl, dels övergången från hög till låg inflation, dels den snabbt stigande arbetslösheten..

Den stora sysselsättningsökningen under efterkrigstiden ägde rum i den offentliga sektorn, dvs stat, landsting och kommuner. För 40 år sedan sysselsatte de c:a 300 000 personer och som mest 1990 c:a 1,4 milj. Under 1991-96 försvann där nära 240 000 jobb. Under de närmaste 5 åren måste ytterligare 100 000 offentliga jobb bort, om landsting och kommuner skall uppnå ekonomisk balans.

Rationaliseringar och krav på kompetenshöjningar inom företag och myndigheter orsakar förändringarna. Kraven på effektivitetshöjningar har gjort att företagen "slimmat" sina organisationer till det yttersta, vilket tvingat ut människor i arbetslöshet. C:a 100 000 jobb "försvann" när de anställda blev friskare. Sjukskrivningarna minskade dramatiskt, varför den överkapacitet arbetsgivarna tvingats ha avvecklades. Den kraftiga nedgången i byggandet är ytterligare en orsak till omfattande arbetslöshet. När den offentliga sektorns expansion avstannat och vänts i nedgång, har man hoppats på den privata sektorns möjligheter att skapa nya jobb. Det finns en övertro på att ökningen kommer att ske inom industrin. Mellan 1980 och 1990 ökade industrin sin produktion med hela 26 procent, men antalet anställda där växte bara med 2 procent. Den privata arbetsmarknaden var i antal sysselsatta ungefär lika stor 1950 som den är idag, c:a 2,8 milj anställda.

Av vissa regimer i f d öststater har tidvis arbetaren hyllats unisont. I Sverige höjs nu småföretagarna till skyarna. Det är de små tjänsteföretagen som antas rädda landet ur krisen. Frågan är om det kommer att finnas efterfrågan på alla dessa nya tjänster. En uppsjö av förslag för att underlätta för tjänsteföretagen har flutit från departementens korridorer. Skatteväxling har länge varit en populär hägring för ökad sysselsättning. Ekonomiska frizoner i invandrartäta områden är en annan illusion. Att förtidspensionera äldre och ge dessas arbeten till yngre arbetslösa, är ett tredje förslag. Sanningens minut närmar sig för Göran Persson och socialdemokraterna. År 2000 skall den öppna arbetslösheten vara högst 4 procent enligt vad som utlovats. Riksbanken har ett inflationsmål på 2%. Men om arbetslösheten pressas ner, stiger lönekraven och därmed inflationen. Med tanke på den svenska ekonomin, är målen oförenliga.

 "Arbetslösheten, segregationen och rasismen är de mest oroande problemen i dagens samhälle. Om vi inte lyckas befästa idén om alla människors lika värde riskerar samhället att brytas sönder av inre motsättningar. Därför måste hela Sverige mobiliseras för att medverka till en ökad integration. Det är av särskild vikt att kampen mot arbetslösheten bland invandrare ges förtur."
Ur Göran Perssons regeringsförklaring den 22 mars 1996

Arbetskraft och sysselsättning

Med arbetskraft menas alla mellan 16 och 64 år, såväl sysselsatta som arbetslösa (och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder) som vistas i Sverige, och ej är förtidspensionärer, värnpliktiga, asylsökande och studerande. Med sysselsatta menas reguljärt sysselsatta, som avlönade arbetstagare och egna företagare. Arbetslösa är arbetssökande som sökt och kunnat ta arbete under de senaste fyra veckorna. Med arbetsmarknadspolitiska åtgärder avses i stort sett alla som erhåller AMU-bidrag dvs arbetsmarknadsutbildning, ungdomspraktik, arbetslivsutveckling, grundutbildning i data, invandrarpraktik mm. Relativt arbetskrafttal utgörs av kvoten mellan arbetskraften och gruppen 16-64 år, uttryckt i procent. Sysselsättningsintensitet är kvoten mellan antal sysselsatta och gruppen 16-64 år, uttryckt i procent. Relativ arbetslöshet är kvoten mellan antalet öppet arbetslösa och arbetskraften, uttryckt i procent, och den vanligaste siffran använd för att mäta arbetslösheten. Bruttoarbetslösa är summan av öppet arbetslösa och personer i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Arbetskraften uppgick i juni 1997 till 4 418 milj varav sysselsatta 4 027 milj. Antalet öppet arbetslösa var 391 000. Under sommarmånaderna ligger talet högre beroende på ledighet från studier, för att minska något under hösten. Antalet personer i någon slags utbildning eller konstruerat jobb uppgick till 170 000. Bruttoarbetslösheten sägs då vara 12,7%. Ofta räknas de "i åtgärder" bort vilket hyfsar statistiken till 8,8%. Lägg därtill ytterligare 200 000 latent arbetslösa, dvs personer som ej anser det lönt att söka arbete, samt 360 000 som anser sig undersysselsatta och exempelvis vill byta upp sig från deltid till heltid, ja, då blir summan helt annan. Då rör det sig om mer än en miljon människor som vill ha arbete. Mellan var fjärde och femte svensk i arbetsför ålder står i dag utan produktiv sysselsättning. (Källa AKU pressrelease 970711).

Arbetsmarknad och invandring - bakgrund

Under nästan varje år sedan 1930 har immigrationen till Sverige varit större än utvandringen. För perioden 1930 - 1990 uppgår nettoimmigra-tionen till ca 900 000. Mellan åren 1850 och 1930 noterades ett utflytt-ningsnetto på ca 1.1 miljon människor. Sveriges hela befolkning uppgick 1930 till 6.1 miljoner. Fram till slutet av andra världskriget var immigrationen på en relativt låg nivå. I slutet av 1944 ändrade immigrationen karaktär främst som en följd av kriget. Immigrationen nådde då för första gången betydande omfattning, då 10 000-tals flyktingar från de baltiska staterna och Tyskland anlände hit. I samband med krigsslutet 1945 inleddes en arbets-kraftsinvandring som fortsatte en bit in på 1970-talet, en period då Sverige hade en relativt hög och jämn ekonomisk tillväxt. Immigrationen bestod till övervägande delen av nordbor.

Under denna första immigrationsvåg rekryterade svenska företag arbetskraft i Sydeuropa. De flesta som kom från de södra delarna av Europa reste dock hit på eget initiativ. Endast en mindre del rekryterades på hemorten av svenska företag. Efter en stark ökning av immigrationen i mitten på 1960-talet restes krav från svensk fackföreningsrörelse på begränsning av immigrationen för att undvika problem på arbetsmarknaden. Dessa krav ledde så småningom till att man 1967 införde bestämmelsen att alla som kom från utomnordiska länder måste ha ett ordnat arbete samt bostad före inresan. Denna bestämmelse undantog således den nordiska arbetsmarknaden.

1970 nådde immigrationen sin hitintills högsta nivå under detta decennium med drygt 77 000 personer, varav hälften finländare. I den därpå följande konjunktursvackan återvände många av dessa till Finland. I samband härmed minskade industrins behov av utländsk arbetskraft och detta i kombination med allt mer restriktiva arbetstillstånd ledde till att den nor-diska arbetskraftsimmigrationen i praktiken upphörde från och med 1972.

När arbetsvägen till Sverige successivt stängdes, uppstod en "flyktinginvandring". Tidigare hade den främst bestått av relativt homogena grupper av östeuropeiska flyktingar som kom till Sverige under en begränsad period (Ungern och Tjeckoslovakien). Även immigrationen från Grekland motiverades av flyktingskäl snarare än av arbetsmarknadsskäl. Från och med 1975 har allt fler människor kommit från utomeuropeiska länder. Hur många av de asylsökande som fått flyktingstatus har berott på dels vilka asylskäl som uppgivits, dels den för ögonblicket rådande asyllagstiftningen och dess aktuella uttolkning.

Den reglerade invandringen har anpassats till EES-avtalet, som trädde i kraft den 1 januari 1994. Enligt detta avtal får medborgare i ett EES-land fritt vistas i vilket land som helst inom EES-området, däribland Sverige, för att arbeta, starta egen verksamhet, studera m.m. Varken den reglerade invandringen eller EES-avtalet påverkar invandringsreglerna för nordiska medborgare.

Integration - ett nytt begrepp för att ge invandrare arbete

Stat och kommuner satsar nu för fullt på att integrera senare års invandrare, vilket i allt väsentligt innebär att få ut invandrarna i arbete. Det finns därför all anledning att fråga hur många de arbetslösa invandrarna egentligen är. I Sverige finns nu c:a 870 000 första generationens invandrare, födda utomlands. Av dessa är mer än hälften, 470 000, svenska medborgare. En av följderna av den omfattande naturaliseringen, det snabba och lättvindiga utdelandet av svenskt medborgarskap, är svårigheten att få fram korrekta siffror om invandringens totala belastning på samhällsekonomin, eftersom flertalet invandrare göms i statistiken. Därför presenteras invandrares arbetslöshet vanligen i procent i stället för reella tal.

AMS-dokument Ura 1997:3 berättar bl a följande. "Antalet utomnordiska medborgare i landet har ökat kraftigt sedan 1980 på samma gång som deras deltagande i arbetslivet minskat betydligt. Trots att antalet utomnordiska medborgare i landet mer än fördubblats är det ungefär lika många sysselsatta i slutet av 1996 som i början av 1980-talet. Det innebär att sysselsättningsintensiteten fallit från 74 % till 35% 1996. I slutet av 1996 var c:a 100 000 utomnordiska medborgare inskrivna som arbetssökande vid arbetsförmedlingen. Det innebar att närmare 40% av de utomnordiska gruppen i åldrarna 16-64 år fanns vid arbetsförmedlingen. Av dessa 100 000 saknade c:a 64 000 arbete. På samma gång var 24 000 i arbetsmarknadspolitiska åtgärder och c:a 10 000 ombytessökande eller deltidsarbetslösa. Av utomnordiska arbetssökande vid arbetsförmedlingen har en hög andel kort utbildning, 40 % hade högst grundskoleutbildning. Av de som kommer från Asien och Afrika hade c:a hälften av de arbetssökande högst grundskola. Nedgången har förstärkts under 1990-talet. Även om den svenska konjunkturen förstärks under 1997 och 1998 kommer inte den höga arbetslösheten bland utomnordiska medborgare att kunna nedbringas i någon större omfattning". Det finns helt enkelt inga möjligheter att bereda plats på svensk arbetsmarknad för invandrade från Asien och Afrika med högst hemlandets grundskoleutbildning i bagaget. Detta är en viktig förklaring till de låga arbetskrafttalen för utländska medborgare

Av tillgänglig statistik framgår att relativa arbetslösheten i gruppen utländska medborgare (32,5%) är mer än fyra gånger så hög som för gruppen svenska medborgare (7,2%) vilket tas till intäkt för krav på kvotering och skärpta diskrimineringslagar. I absoluta tal är emellertid antalet öppet arbetslösa svenskar (276 000) mer än sex gånger högre än antalet arbetslösa utomnordiska invandrare (42 000).

Orsakerna till invandrarnas låga arbetskrafttal är dels förtidspensioneringar, dels att många kvinnor från invandrarkulturer av tradition ej deltar i arbetslivet. Invandrarnas situation på arbetsmarknaden beror i huvudsak på att klyftan successivt vidgas mellan invandrarnas kompetens och den kunskap som efterfrågas i näringslivet. Den ekonomiska och tekniska strukturomvandling som skett sedan 1975 har inneburit en relativt sett krympande industrisektor samtidigt som allt större vikt läggs vid informations- och kommuni-kationsintensiva processer. I denna förändringsprocess har betydelsen av informell kompetens ökat. Häri ligger bl a kunskap att behärska svenska språket i tal och skrift, förstå beteendemönster i lagarbete, kunna hantera relationer med arbetsgivare, myndigheter och arbetsmarknadsorganisationer. Att kunna flyta in i och nyttja gemensamma kunskaper i nätverk är ett måste på arbetsplatserna.

Invandrarna har blivit mer eller mindre handikappade på arbetsmarknaden. Problemen accentueras av att en allt större del av invandrarna kommer från tredje världen. Det betyder att kulturavståndet vidgats jämfört med tidigare och att invandrarnas möjligheter att tillägna sig den sociala kompetens som krävs i arbetslivet försämrats. Den pågående strukturomvandligen av näringslivet med ökande krav på specifik kompetens samt arbetslösheten som kommer att ligga kvar på hög nivå under överskådlig tid framöver, kommer knappast att göra det möjligt för invandrare att få jobb. Det till skyarna höjda mångkulturella samhället visade sig vara en återvändsgränd. Tänkbara arbetsgivare har inte övertygats om den höga kompetens som invandrarna sägs ha. Ur arbetskraftssynpunkt var den utomeuropeiska invandringen under hela 1980-talet helt misslyckad. Varför skall för övrigt främlingar från hela världen kunna komma till Sverige och kräva anställning när inte svenskar kan få arbete?

Var finns jobben för invandrare?

Den svenska arbetsmarknadspolitiken var länge en förebild bland OECD-länderna. Den vackra bilden har skakats i grunden genom Sveriges ekonomiska kris i början av 1990-talet. Antalet arbetslösa har stigit till nivåer som arbetsmarknadspolitiken ej är dimensionerad för.

Månads- och halvårsvis redovisar och prognostiserar AMS arbetsmarknadsutsikterna för nästkommande period. I sin rapport för juni 1997 antar man att efterfrågan på arbetskraft kommer att öka inom nästan samtliga yrkesområden under 1997 och det finns goda utsikter under 1998. Under 1997 beräknas ungefär 910 000 nyanställningar ske på arbetsmarknaden och under 1998 c:a en miljon. Men det blir inte många nya arbeten, de uppskattas till 50 000 för 1998. Det råder brist på högskoleutbildad arbetskraft, främst tekniker och teknikförsäljare, speciellt inom databranschen. Det råder också brist på lärare och personal inom kundservice. Inom industrin sägs redan vara brist på utbildade svetsare, verktygsmakare och mekaniker. Men efterfrågan förblir svag inom vårdyrken och för administrativ personal.

Repetitivt förmedlar AMS i sina rapporter: "Antalet utomnordiska medborgare har ökat snabbt under de senaste åren genom en stor invandring. Mellan 1990 och 1995 ökade antalet i arbetsföra åldrar med 54 000 personer. Invandringen har minskat under 1995 och 1996 vilket betyder att befolkningen i denna grupp bromsats upp. Befolkningen i denna grupp kan komma att minskas framöver genom att fler väljer att återvända till hemlandet. Antalet utomnordiska medborgare i arbetskraften har dock inte ökat nämnvärt under 1990-talet, något som innebär att arbetskrafttalet fallit från 70 till 50%. Huvudförklaringen är den låga efterfrågan på arbetskraft och att många i denna grupp ej får något fotfäste på svenska arbetsmarknaden. Det finns i dagsläget ingenting som talar för att situationen skulle förändras inom föreliggande prognoshorisont."

I september 1992 varnade förre AMS-chefen, Göte Bernhardsson, och förra chefen för Invandrarverket, Christina Rogestam, i ett gemensamt brev, ställt till regeringen, för effekterna av den omfattande asylinvandringen (Dnr V2.81-143/90). De skrev bl a så här. "Arbetsmarknadssituationen för flyktingar har försämrats kraftigt under det senaste budgetåret. Antalet kvarstående sökande som är utomnordiska medborgare har ökat med 60% mellan bå 90/91 och 91/92. Det relativa arbetslöshetstalet för utomnordiska medborgare var 13,5% under första halvåret 1992 jämfört med 3,9% för svenska medborgare. Under augusti 1992 var nästan var tredje (28,9%) utomnordisk medborgare i arbetskraften anmäld som arbetssökande på arbetsförmedlingen".

"Invandrargruppen sammansättning har blivit alltmer heterogen sedan mitten av 1980-talet. Denna tendens förefaller förstärkas. Den nu aktuella stora gruppen asylsökande från det forna Jugoslavien består i huvudsak av lågutbildade personer med mycket stort behov av elementär förberedande utbildning, samhällsintroduktion, och på sikt yrkesutbildning".

"Grupper av s k gamla invandrare, arbetskraftsinvandrare från 1960-talet, anhöriga till utomnordiska invandrare från 1970-talet och tidigare invandrande flyktinggrupper, tenderar att successivt slås ut från arbetsmarknaden. Andelen långtidssjukskrivna och förtidspensio-nerade inom vissa nationalitetsgrupper har ökat dramatiskt under 1980-talet. Dessa kategorier av invandrare kommer att i den uppkomna situationen ha betydande svårigheter att hävda sig på arbetsmarknaden och i konkurrensen om de arbetsmarknadspolitiska insatserna".

". En betydande volymökning av svensk- och alfabetiseringsundervisning behövs om både de nya asylsökande och dessa "gamla" grupper av invandrare skall kunna ges nödvändig förberedande utbildning. C:a 50 000 invandrare finns nu inom svenskundervisning på olika nivåer bl a till följd av de höga invandringsvolymerna 1990/91 och 1991/92. Av dessa uppskattas antalet lågutbildade till c:a 20 000, varav häften analfabeter".

"Situationen på arbetsmarknaden, näringslivets struktur och arbetslivets krav har på ett grundläggande sätt förändrat förutsättningarna för en framgångsrik integration av nyanlända invandrare. En översyn av invandrings- och invandrarpolitiken är därför nödvändig. Arbetsmarknadsfrågorna måste i detta sammanhang spela en central roll."

I stort sett dömer förre AMS-chefen, Göte Bernhardsson, ut den arbetsmarknadspolitik som han av invandringshysteriska politiker tillsatts att administrera. När brevet nådde regeringen blev f d folkpartiledaren Bengt Westerberg rasande. Verkligheten passade inte in i Westerbergs föreställningsvärld. Alltså bortsåg han från den. Så föll även myten om den kompetens invandrarna anses besitta och som svenskarna saknar.

I en intervju i DN 17 febr 1994 sade Göte Bernhardsson att "den svenska arbetsmarknadspolitiken inte ger några nya arbeten. Tyvärr blir resultatet ofta en rundgång i systemet. Sysselsättning i arbetsmarknadspolitiska åtgärder leder till ny arbetslöshet i stället för nytt jobb".

Svenska för invandrare

Undervisning i svenska för invandrare (SFI) med statsbidrag har bedrivits sedan slutet av 1960-talet i olika former. Under 1980-talet har SFI allt mer kommit att domineras av invandringen. SFI är sedan 1991/92 en del av det offentliga skolväsendet för vuxna. Statsbidraget för SFI som lades om 1991 utgår med 12 000kr efter 50 lektioner och ytterligare 12 000 kr efter 350 lektioner. Det åligger kommunerna att hålla ordning på vilka invandrare som är berättigade till SFI och ge dem utbildning så snart som möjligt.

En betydande del av SFI-eleverna avbryter utbildningen utan att ha lärt sig så mycket svenska att de erhåller ett intyg om slutförd kurs. Avbrottsorsakerna kan vara många: familjeskäl, flyttning från orten, sjukdom m m. Resultat från undersökning gjord i Stockholm och Göteborg överensstämmer väl med riket i övrigt. Av drygt 20 000 invandrare som lämnade SFI 1990/91 uppnådde 32% SFI-nivå, 3% underkändes och 65% avbröt. Bilden har varit liknande under ett antal år. Riksdagens revisorer finner resultaten anmärkningsvärda (Rapport 1991/92:12). Efter 1994 har SFI omstrukturerats. Enligt en rapport från Skolverket 1997, är det knappt hälften som klarar SFI inom den avsatta tiden 18 månader. Många arbetsförmedlingar vägrar i dag att skriva in dem som inte klarat SFI. Ty de vet att en sådan sökande är chanslös på arbetsmarknaden. Skolverket antar dock att med nya kursplaner, mer samhällsinriktad undervisning och en bättre analys av hur utbildningen skall anpassas till olika invandrargrupper, ja då skall allting bli bättre.

Integrationskampanjer hos AMS

Det råder panik hos politiker och invandringsförespråkare. De låga arbetskrafttalen för invandrarna stör planerna på det "mångkulturella" samhället. Nya kampanjer startas för att de c:a 100 000 utländska medborgarna registrerade vid arbetsförmedlingarna skall "integreras". Arbetsförmedlarnas kontakter skall nu nyttjas som centralt verktyg för att påverka arbetsgivarnas attityder. Omfattande resurser satsas på arbetslösa invandrare, långt mer än vad deras antal motiverar i förhållande till vad som satsas på de betydligt fler arbetslösa svenskarna.

Återkommande rapporter från AMS och brevet till regeringen 1992 från Göte Bernhardsson, talar sitt tydliga språk. Näringslivets omstrukturering har på i grunden förändrat förutsättningarna att ge invandrarna jobb. Trots verksledningens rapporter satsar AMS på en kampanj riktad till handläggarna på landets förmedlingar.. Man prisar invandrarnas kompetens, vilket framgår av affischer på arbetsförmedlingarna. Rimligtvis måste det bli disharmoni i systemet, när handläggarna läser AMS-rapporter och samtidigt den i tjänsterummen anslagna affischen. För att inte uppröra svenska arbetssökande har affischerna inte placerats i de öppna besöksmottagningarna. 

Rapporter och direktiv

Kommittédirektiv 1994:130, "Översyn av invandrarpolitiken", ger bl a följande bakgrundsskildring. "Invandrarnas höga arbetslöshet och låga sysselsättning är inte ett konjunkturellt fenomen som kan förklaras av 1990-talets lågkonjunktur. Flera faktorer har sannolikt haft en negativ inverkan på invandrarnas sysselsättningsläge. Arbeten inom industrin och lediga arbeten utan krav på utbildning eller erfarenhet har exempelvis minskat kraftigt. Kraven på svenskkunskaper och specifik kompetens har ökat. Rekryteringsprocessen har förändrats och personkontakter spelar en allt större roll. - Många asylsökande och flyktingar som beviljats uppehållstillstånd väljer för närvarande att på eget initiativ bosätta sig i en kommun där det redan finns ett stort antal invandrare. I mångafall har dessa kommuner av olika skäl en dålig arbetsmarknad eller redan stark koncentration av invandrare. - Detta kan komma att innebära stora kostnader för vissa kommuner och försämrade möjligheter att ge kommunal service"

Den ansedda amerikanska forskningsorganisationen National Bureau of Economic Research (NBER) visade i en rapport 1995 på den svenska välfärdsstatens problem. Akut handlar det om rekordhög arbetslöshet som hotar att bli bestående och ett gigantiskt statligt budgetunderskott som tvingar fram nedskärningar i välfärdsåtaganden. Man konstaterar bl a att Sverige inte kan upprätthålla den extremt generösa arbetsmarknadspolitiken. Den sammanlagda kostnaden för en svensk i arbetsmarknadsutbildning uppgår till samma belopp som ett år vid Harvarduniversitetet!

I pressupplagan till delbetänkadet från Invandrarpolitiska kommittén SOU 1995: 76 ges bl a följande bakgrundsskildring om invandrarnas situation på arbetsmarknaden. "Med den nuvarande dåliga integrationen på arbetsmarknaden måste den offentliga sektorn på olika sätt ta över försörjningsansvaret för arbetslösa invandrare. Staten och kommunerna ikläder sig ett långsiktigt åtagande på över två miljoner kronor enbart genom att ta emot en framtida invandrare i 35-års åldern om denne inte kan försörja sig genom eget arbete. Om en stor del av dem som i dag saknar sysselsättning skulle hamna i ett permanent bidragsberoende blir de statsfinansiella effekterna på sikt helt förödande." Vidare framhävs att: "För invandrare med mycket låg utbildning och dåliga kunskaper om det svenska språket, kan den höga konkurrensen på dagens arbetsmarknad innebära att chanserna att få ett ordinarie arbete är mer eller mindre obefintliga".

I en PM från 1995 lämnar Invandrarpolitiska kommittén följande beskrivning. "Efter fem år i Sverige kan bara en femtedel av de vuxna invandrarna försörja sig själva. Av dessa har hälften fått arbete tack vare medvetna satsningar, språkutbildning, invandrarpraktik m m. Den andra halvan är sysselsatt inom vad man kallar den etniska ekonomin, egna eller släktingars och vänners småföretag. Invandrarna får inte många kontakter med den svensktalande befolkningen vilket leder till att deras barn inte kan tala majoritetsbefolkningens språk". Och för de vuxna invandrarna ser det än mörkare ut: "Sy- och bakstugor blir på många håll samlingsplats för kvinnor. Sannolikheten för att merparten av de invandrade blir bidragsberoende resten av livet är mycket stor. En del kommer att förena bidragsberoendet med att arbeta svart och stå utanför det försäkringssystem som baseras på arbetsinkomster."

Mycket talar för att kampen mot arbetslösheten har förlorats och att Sverige står inför nya stora nedskärningar i den offentliga sektorn och de sociala trygghetssystemen. Det fastslår socialdepartementets sekretariat för långsiktigt ekonomiskt analysarbete i juli 1977 i rapporten "Välfärden och samhällsekonomin" - (kan rekvireras gratis från socialdepartementet). Rapporten konstaterar att fler måste få arbete i näringslivet, om välfärden skall bevaras. Men författarna är pessimistiska: "Mycket talar enligt vår uppfattning för att problemen med den höga arbetslösheten och den sjunkande andelen sysselsatta i befolkningen har slagit rot och blivit mycket svårhanterliga", är budskapet i rapporten som dock även återger ett par mer optimistiska prognoser.

Sammanfattning och slutsatser

Under 1950- och 1960-talen skedde en arbetskraftsinvandring från såväl Norden som andra europeiska länder. Den riktades huvudsakligen mot tillverkningsindustri och serviceyrken. Vid denna tid utgjorde företrädarna för industrin en påtryckningsgrupp för att denna invandring skulle komma till stånd. Arbetskraftsinvandringen upphörde i praktiken 1972.

Facit för den invandrarpolitiska katastrofen har funnits länge. Det politiska etablissemanget är helt på det klara med att 1980- och 1990-talets massinvandring är en katastrof för Sverige. Mängder av rapporter, PM, direktiv och fram för allt f d AMS-chefen Göte Bernhardsson och f d SIV-chefens brev till regeringen 1992, talar sitt tydliga språk. "De statsfinansiella effekterna kommer på sikt att bli helt förödande", framgår av Invandrarpolitiska kommittén betänkande SOU 1995:76.

Många invandrare har redan fastnat i bidragsberoende. Det finns inga utsikter att de skall få arbete i framtiden. Invandrarna har blivit handikappade på arbetsmarknaden därför att klyftan successivt vidgas mellan invandrarnas kompetens och den kunskap som efterfrågas i näringslivet. Invandrarna kommer stadigvarande att förbli bidragsberoende. Invandringen har lett till gettobildning som utgör grogrund för kriminalitet och sociala konflikter. Invandringen har också gett en omfattande gråzon inom bl a taxi- och restaurangbranscherna. Masssinvandringen ökar konkurrensen och driver ner lönerna för okvalificerade arbeten. Den ger genom omtransfereringar sänkt levnadsstandard för stora grupper svenskar. I kombination med invandrarnas höga bidragsberoende leder detta på sikt till sänkt bruttonationalprodukt per invånare, d v s sänkt levnadsstandard. När etniska och sociala skillnader sammanfaller, ökar risken för konflikter. Invandringen håller på att leda till samma problem som i de amerikanska storstäderna eller i f d Jugoslavien.

Storstadskommittén erkänner nu öppet att omfattande utbetalningar av socialbidrag i landets invandrartäta kommuner, främst Stockholm, Göteborg och Malmö, medfört oacceptabla nedskärningar i de kommunala verksamheterna, vilket effektivt torpederar gamla floskler i stil med "det är fel att ställa svaga grupper mot varandra", "det är lögn att påstå att försämringar i äldrevården och nedskärningar i skola och barnomsorg beror på invandringen". Verkligheten är ju den att såväl socialbidrag som kostnader för äldrevård, skola och barnomsorg betalas av just kommunerna och finansieras genom kommunalskatt, som bl a på grund av arbetslösheten utdebiteras från alltmer vikande skatteunderlag. De pengar som går till socialbidrag för invandrare tas från just barnomsorg, skola och äldrevård, oavsett hur många kampanjer som startas mot förment främlingsfientlighet. Kommittén drar dock ingen lärdom av sitt konstaterande utan kräver nu att staten skall ta över ansvaret för socialbidragen, d v s alla kommuner skall tvingas medverka i ytterligare ett socialt utjämningssystem. "Statliga socialbidrag kan rädda Malmö", berättar Sydsvenska Dagbladet i augusti 1997. "I år beräknas nettokostnaderna för Malmö stads socialbidrag bli 850 miljoner, nästan 10% av hela budgeten", säger Malmös kommunalråd Christine Axelsson (s). I Malmö går sålunda politikerna och "hoppas" på att kommunen skall kunna räddas.

Trots att AMS inte är omedvetet om alla varningssignaler satsar ledningen på nya kampanjer för att "integrera" invandrare på arbetsmarknaden. Nu är det ondsinta arbetsgivare som är målet. De är småaktiga, rädda för det okända, och deras attityder till invandrarna skall förändras. Men ännu har arbetsgivarna inte övertygats om den höga kompetens som invandrarna sägs ha och vilken svenska folket saknar.

Invandringspolitiken har nått vägs ände liksom invandrar- och integrationspolitiken.