Ur FRI
INFORMATION:
Minnen från Fördrivningen
(4)
fortsättning
I Fri Information nr 4 fortsatte en av
våra prenumeranter sin berättelse om upplevelser i Sudettyskland
1945, då han var 18 år. Berättelsen fortsätter här
Mer än 255 000 sudettyskar mördades
eller omkom i de beryktade förintelselägren runtom i Böhmen
och Sudettyskland. Hur många tyska soldater som gick en kvalfull död
till mötes i Tjeckoslovakien är svårt att uppskatta. De registrerades
som saknade i Wehrmachtarkiven. Hundratusentals mödrar och fästmör
väntade förgäves på sina söner och fästmän.
Att många mördades i tjeckiska dödsläger fick de aldrig
veta. Soldaterna ligger nedgrävda i massgravar utan identifiering, de
är borta för evigt. Och ingen kommer någonsin få veta
på vilket sätt obeväpnade soldater mördades.
Miröschau vid Pilsen - ett dödsläger
efter andra världskriget
Den sudettyska befolkningen och tyska soldater
som ordentligt lämnat ifrån sig sina vapen dödades efter långvariga
plågor. Soldaterna fick klä av sig och sköts med nackskott.
De slängdes sedan nakna i massgraven som de själva hade tvingats
gräva innan avrättningen.
Fortfarande, efter drygt 52 år, har
jag det meningslösa dödandet i mitt medvetande och drömmer
om de ohyggligheter som begicks av så kallade partisaner och svobodasoldater.
Själv blev jag otaliga gånger brutalt
slagen när min vita armbindel inte satt på rätt ställe
eller enbart därför att jag var tysk.
Jag gömde mig ofta på nätterna
i skogen för att undgå förföljelse av berusade unga sadistiska
partisaner. Vid ett av mina nattliga gömställen fann jag tre döda
unga tyska soldater som försökt fly över till Tyskland, men
de orkade inte längre. De sköt sig och lämnade efter sig en
papperslapp med sina hemadresser.
Dagen efter skulle min olycksbroder Hermann
Hollnatz och jag begrava soldaterna men överraskades av några tjeckiska
partisaner. De slog oss brutalt innan den ledande banditen frågade mig
vad jag gjorde i skogen. Jag svarade sanningsenligt att vi ville begrava de
tre rikstyska soldater som jag funnit. Sedan minns jag inget mer. När
jag vaknade satt Hermann gråtande vid min sida och talade om att en
partisan slagit mig med gevärskolven i bakhuvudet så att jag svimmat.
Även Hermann hade de slagit.
Senare på dagen begravde vi soldaterna
så gott vi kunde. Partisaner hade plundrat liken på deras uniformer
och personliga tillhörigheter. Även papperslappen med hemadresser
var borta.
Upprop till våld!
Jag har alltid trott gott om människor,
men när människor blir upphetsade till illdåd av sina ledare
är de i stånd till vad som helst. De blir odjur.
Den 27 oktober 1942 talade exilpresident Benesch
i radio till det tjeckiska folket (Benesch ledde den tjeckiska exilregeringen
i London, som drev linjen att alla tyskar efter kriget skulle fördrivas
från Sudet, Böhmen m fl orter, där tyskar bott sedan 1200-talet,
red anm):
"I vårt land (Tjeckoslovakien)
skriver vi med blod slutet av kriget. Sudettyskarna skall utan nåd och
många gånger om få betala för allt de gjort vårt
land sedan 1938. Hela den tjeckiska nationen skall delta i denna strid. Det
kommer inte att finnas en enda tjeck som inte deltar i denna uppgift och det
kommer inte att finnas en enda patriot som inte medverkar till att återgälda
vad som skett ..." (Central, European Observer; Årg XX, nr 22,
12, 11, 19343, s 353).
Den 3 november 1944 talade exilgeneral S Ingr
i brittisk radio till det tjeckiska folket i hemlandet: "När vår
tid kommer skall hela nationen instämma i de gamla kampropen från
hussiterna: Slå dom, döda dom, låt ingen förbli i livet!
Varenda tjeck skall leta efter ett lämpligt vapen mot tyskarna. Om inga
eldvapen finns, skall vi använda vapen som skär, sticker eller slår
(News Chronicle, 4 november, 1944)
Uppjagad av sådan agitation förleds
den stora massan. Resultatet blev ett vansinnigt dödande. Rätteligen
skall tilläggas att det fanns många tjecker som hjälpte oss
sudettyskar under den svåra tiden efter kriget. För övrigt
förekom aldrig någon massutdrivning av tjecker 1938/39. (För
vidare information hänvisas till Fritz Peter Habel: "Eine politische
Legende, München, 1996).
Fortsättning följer i kommande
nummer av Fri Information
|