Ur FRI INFORMATION:

Någon överraskning är det knappast, att Aftonbladet (AB) tar avstånd från företeelsen nationalism. I samstämmighet har det dominerande skiktet av etablissemanget beslutat att med begreppet åsyftas enbart vedervärdigheter, associationerna kopplas till intolerans, etnisk rensning, rasism och slutligen nazism. Nationalismens egentliga innebörd är känslan för det land i vilket man lever och verkar, ett värnande om dess kultur, regler och normer, vilket för svenskt vidkommande innebär ett ställningstagande för ansvar, ärlighet och hederlighet, men också för strävan efter jämställdhet och välfärd samt ett bevarande av svenska demokratiska rättigheter såsom åsikts- och yttrandefrihet.

Helle Klein skriver i AB den 12 juni 1997: "Med IT blev nationalisterna plötsligt globala. På de svenska rasisternas hemsidor finns både länkar till..." Nationalism synonymt med rasism, således. I artikeln refererar hon sedan till den i juli 1997 utkomna CEIFO/BRÅ-rapporten av vilken framkommer att ca var femte elev anser att olika kulturer skall hållas åtskilda. Hon förtäljer dock inte att flertalet av dessa i första hand utgörs av utomeuropeiska grupper. Det passar inte hennes världsbild.

Den 2 februari i år vände sig Olle Svenning (politisk krönikör i Aftonbladet, gift (sambo?) med Expressens kulturchef, Maria Schottenius, red anm) mot en av Expressens ledarskribenter P M Nilsson, som i en artikel sammanfattat intrycket av en ledare i AB som "Opportunistisk, nationalistisk och tom". Svenning ämnade bemöta endast en sak, nämligen "Anklagelsen om nationalism". Vad artikeln sen förtäljer är ointressant, med den röda tråden att ta avstånd från och bespotta nationalism går igen i en rad artiklar.

På ledarplats den 11 maj 1997 ondgör man sig över "Nationalromantiska värderingar", med påståendet att Dagens Nyheter företräder denna inriktning. Anledningen var att DN låtit publicera artiklar med termer som "hembygd" och "en hel nation", samt att socialantropologen Kaisa Ekholm Friedman tillåtits publicera kritiska artiklar om invandring.

Det är knappast att förvänta att AB eller för den del många andra medier skulle hörsamma professor Lars Lönnroths beskrivning av "nationalromantik", återgiveni Svenska Dagbladet den 27 februari. I samband med invigningen av Nationalmuseums utställning sade han bl a: "...nationalromantik och nordisk sommar är trots allt inte detsamma som nationalsocialism. Kan man inte skilja det ena från det andra, kan man förmodligen inte heller skilja på vanligt folk och nynazister. Och då är det illa ställt både med demokratin och kulturförståelsen." Nej, som sagt, AB lär nog inte lyssna. I stället sätter man sig över forskningen och tillämpar (läs: smutskastar) begrepp efter eget bevåg - vid sidan av att man häpnas över att yttrandefrihet tillåtits på DN-debatt - och i andra sammanhang.

Men inte nog med det, AB förvanskar även forskningsresultat, vilket Helle Klein ovan gav prov på. På ledarplats ett par dagar senare, den 13 maj 1997, skriver man nämligen under rubriken "Parti för fördomsfulla" med anledning av moderaternas manifest Land för hoppfulla: "Partiet är, som vetenskapligt dokumenterat, landets mest flyktingfientliga." De vetenskapliga dokument som åsyftas, är den göteborgska forskarstudien Mitt i nittiotalet och den däri förekommande uppsatsen "Ett missnöjt folk?". Den uppgift AB anser bekräfta att moderaterna skulle vara "landets mest flyktingfientliga" återfinns på sidan 258, där 68 procent av tillfrågade moderater anser det vara i sin ordning att Sverige tar emot färre invandrare/flyktingar. Uppgiften tas alltså av AB som intäkt för att benämna partiet som "flyktingfientligt", vilket i och för sig är vanligt inom ämnesområdena "mångkultur" och invandring.

Erkänner nationalism hos andra folk

Parallellt med att AB fördömer nationalism i Sverige sällar man sig ambivalent(?) till det palestinska folkets krav på en egen stat, i vilken palestiniernas kulturella särart skulle garanteras, dvs en form av nationalism. Med jämna mellanrum angrips den judiska bosättningspolitiken i tämligen hätska ordalag. Men efter att tidningen i en artikel förvarat ryssar i Lettland fick man utstå en för egen del mindre smickrande jämförelse av Israelkorrespondenten Cordelia Edvardsson, som på Svenska Dagbladets kultursida ställt frågan om AB skall börja försvara judiska bosättare på Västbanken, efter det att man förespråkat medborgarrätt för ryssarna i Lettland: "Är inte dessa ryssar samma slags illegala ockupanter, sändes de inte ut av sin regering som Israel sände kolonisterna?", hade Edvardsson enligt AB den 4 maj frågat. I samma artikel replikerar AB med att "jämförelsen haltar svårt eftersom ryssarna aldrig haft de föraktfulla attitydermot baltiska folk som präglar så många bosättare gentemot den palestinska omgivningen. Och inte har de tagit land och vatten från de redan boende."

Cordelia Edvardsson använder det annars tabubelagda "ockupanter", som av den numera nerlagda tidningen Expo och Svenska Kommittén mot Antisemitism inte ses med blida ögon. "Ockupant" är enligt dessa nämligen detsamma som den inom nazistiska kretsar konspiratoriska teorin om en judisk sammansvärjning som går under beteckningen ZOG, Zionist Occupation Government. (Även kritik av "kosmopolitism" anges av Expo och meningsfränden Anna-Lena Lodenius i Vit makt och Blågula drömmar (1998) som riktat mot judendomen. Dessa medvetna vantolkningar av begrepp ger en insikt i antirasisters absurda tankevärld, som liknar vimsigheten i nazisters teorier om judiska sammansvärjningar.)

AB gör sig skyldig till kraftig underdrift av ryssarnas överträdelser gentemot de baltiska staterna. Att som Aftonbladet förtiga att Sovjet under kommunistiskt styre fråntog de baltiska folken deras suveränitet och rätt till eget land genom militär ockupation och införde ryska seder, lagar och språk som norm, vittnar om antingen okunnighet eller medveten förfalskning av det historiska händelseförloppet.

Den 18 maj framförde AB-krönikören Jan Guillou sina tankar om Mellanösternkonflikten. Under rubriken "Varför försvaras Israels apartheid?" gjorde han en jämförelse mellan forna Sydafrika och Israel av i dag: "Allt som var fel i Sydafrika före demokratins införande är...rätt om det görs i Israel...Israel är...inte en demokratisk stat. Israel definierar sig som en judisk stat, vilket betyder demokrati för judar. Den arabiska minoritet som blev kvar i Israel efter det krig där 800 000 infödingar fördrevs har visserligen rösträtt men förtrycks med alla ekonomiska och byråkratiska metoder som kan grunnas ut." Guillou frågar sig varför inga eller mycket få svenska politiker eller tidningsskribenter är motståndare till apartheidspolitiken i Israel. Svaret är givetvis att få eller ingen vill skällas för antisemitism och därmed riskera att hamna i t ex den årligen utgivna rapporten om antisemitisk verksamhet runtom i världen, The World Antisemitism Report. Jan Guillou och Aftonbladet bör akta sig, annars kanske de kvalificerar sig för att hamna på den "svarta listan".

Begriplig vrede

Aftonbladet har alltså en egendomlig syn på hur forna Sovjet behandlat de baltiska folken. Vreden från baltfolkens sida i dag kan förstås mot bakgrund av den underkuvelse som påtvingats dem av främmande makt. Det torde inte vara ett svårbegripligt fenomen, att förnedring i den trakt, den hembygd och den nation, den naturliga miljö som präglat var och en, utgör ett särskilt starkt skäl till varför känslor av agg gör sig påminda.

Under Vietnamkriget kan noteras att amerikanska soldater många gånger var föga motiverade att skickas till andra sidan jordklotet för utkämpa något som de saknade känsla för. Känslan som saknades var med all säkerhet närheten till det egna landet, känslan för familj, släkt och vänner och de värderingar som utgör basen för nationen. Vietnameserna däremot, var givetvis betydligt mer motiverade. Ett faktum som avspeglar sig i att USA, trots materiell och teknisk överlägsenhet, aldrig lyckades besegra vietnameserna.

En motsvarande situation uppenbarade sig även i det av Sovjetunionen förda kriget i Afghanistan som liksom det finska Vinterkriget erinrar oss om de känsloladdade krafter som kan uppbådas utifrån en kollektiv nationell samhörighet. En samhörighet som i högsta grad är knuten till känslor och minnen av diverse slag, men också till nationell-kulturell integritet och självständighet. Detta förhållningssätt och denna strävan finns likaså hos folk vilka med vapen i hand är beredda att försvara sitt land som hos pacifistiska grupperingar, t ex buddhister: "Utan genuin självständighet är risken stor att den tibetanska kulturen skall gå under", sade Dalai Lama i Vetenskapens värld den 8 mars 1997. De tibetanska munkarna vill inte utveckla negativa känslor gentemot de förtryckande kineserna. "Men det är svårt", säger den tibetanske munken och pedagogen Pema Dorje till DN den 7 juni i år.

Professorn i socialpsykologi, Johan Asplund (1983), har känslan för hembygden som ett tema i boken Tid, rum, individ och kollektiv. Topofili är det begrepp utifrån vilket han förklarar ett slags minnenas avtryck, som finns hos varje människa. Med topofili avses människans bundenhet till platsen, hennes platsbundenhet, som förutsätter en viss permanens, något man återkommer till, som hemstaden. Asplund (s 182) skriver: "En plats gör intryck, men det måste också vara möjligt att göra intryck på platsen...I det gamla bondesamhället lämnade man avtryck eller spår vart man gick och vad man gjorde. Man nötte sina golv, verktyg, stigar, man högg och plöjde sin signatur i skog och mark. Sådd och skörd frågor och svar...Miljön var hyperresponsiv."

Hos bonden som plöjt sin egen åker och mark är topofilin särdeles stark. Bonden är ett med sin plats, sin jord. Hos den urbaniserade människan finns givetvis inte denna starka samhörighet med jorden/platsen, då denna är mer flexibel och rörlig, och sällan stannar kvar en livstid på samma plats. Men vissa minnen har det absoluta flertalet från de olika platser man bebott under en (ofta längre) period, t ex barndomsminnen. För merparten handlar det om positiva minnen och detta, eller något ditåt, bildar ett slags underlag för känslan till bygden och hemtrakten, som är beläget i det land man bor i vilket i sin tur torde generera nationella känslor.

Mot topofilin som är förknippad med "djup lust" ställer Asplund "platslösheten", synonymt med "olust": "En platslös person är inte bara hem- och rotlös, han saknar empatisk förmåga, eftersom det för honom inte finns någonting att leva in sig i. Han har behov av surrogat för en responsiv miljö: discotek, bilar, spelautomater, vapen..." (ibid) Skall detta tolkas som att Asplund anser folkgruppers rätt till eget land vara relevant? Han ger inget konkret svar då han överhuvudtaget inte talar i termer av folkgrupper eller etnicitet. Det är hur som helst ett faktum att för många riktiga flyktingar, dvs icke ekonomiska och andra lycksökare, är drömmen om att kunna återvända till sitt hemland ytterst viktig. Förmodligen har det bland annat att göra med den "platslöshet" och "olust" som Asplund resonerar kring.

Demokrati och nationalism - varandras förutsättningar

Asplunds resonemang kan i viss mån relateras till den amerikanske idéhistorikern Christopher Lasch, vars tankar kring platsen och hembygden upptar en tämligen stor del av hans alster. Med misstro ser Lasch på den kosmopolitiska elitens avskärmande från nationen och det nationella till förmån för kosmopolitism, vilket avspeglas i titeln på hans sista verk Eliternas uppror och sveket mot demokratin (1995).

Även den norske professorn i statsvetenskap Öyvind Österud varnar för att etablissemangets kosmopolitiska inställning med nedvärderande av nationalstaten och nationalismen utgör ett hot mot demokratin, som kan väcka liv i rasistiska och främlingsfientliga strömningar. Han menar att den samlade kärnan i föreställningen om nationer och nationell identitet bygger på en form av kommunikationsgemenskap, ett minimum av enighet om värden. Identifikation och ömsesidig tillit är en förutsättning för det politiska systemets upprätthållande. Nationalism i allmän mening är enligt Österud ett program för nationens enhet, integritet och politiska oberoende. Demokrati och nationalsim är varandras förutsättningar. Mer om Österuds tankar kan man inhämta i hans bok Hva er nasjionalisme? (1994).

I andra länder verkar alltså ett flertal vetenskapsmän vars inriktning skiljer sig avsevärt från det svenska debattklimatet där den politiskt korrekta och ideologiskt styrda doktrinen med järnhand dikterar fram villkoren för vad som får tyckas och sägas.

Ett undantag i svensk debatt utgörs av ledarskribenten på tidningen Östgöta Correspondenten Magnus Karaveli, som under våren givits utrymme på debattplats i DN att framföra sin syn på nationalism och det nationella. Hans synpunkter retade gallfeber på nye integrationsministern Lars Engqvist, som i Mosaik i april viftade bort hans argument som "skrämmande". För att läsaren skall kunna göra en egen bedömning av Karavelis resonemang rekommenderas hans bok Blågul framtid. En essä om nationen och det svenska (1997).

Troligen är det för mycket att hoppas på, att denna belysning av en rad kompetenta bedömares synpunkter kring hembygd, nation, nationalism och nationell och kulturell självständighet skulle vara något för Aftonbladet och etablissemanget att ta till sig. Redan 1983 konstaterades ju i boken Mediavänstern, att det för etablissemanget inte finns någon svensk kultur värd att bevara.

J.M.J.