Ur FRI INFORMATION:

Dagens Nyheters kartläggning av det svenska invandringsmotståndet

I månadsskiftet oktober-november publicerade Dagens Nyheter under tre dagar helsidesartiklar från DN Special om invandringskritiska partier och organisationer i Sverige och Norden. Artiklarna uppgavs vara baserade på intervjuer med ett fyrtiotal personer. För dessa hade journalisterna förklarat sin avsikt att redovisa tänkbara orsaker till varför invandringsmotståndet påverkat valen i Danmark och Norge (påtagliga framgångar för Dansk Folkeparti respektive Fremskrittspartiet) men inte - mer än marginellt - det svenska valresultatet.

En intressant frågeställning förvisso, väl värd att skriva om och begrunda - inte minst för svenska invandringskritiker frustrerade av valutgången.

Ett journalistiskt fiasko

Nu skrev emellertid inte DN Special om det man utlovat. I stället påstod sig DNs journalister avslöja hemliga planer, hemliga nätverk, hemliga möten och hemliga personer. Hemlig var nämligen en genomgående beskrivning av de företeelser man beskrev. Möjligen trodde man att adjektivet skulle väcka läsarnas intresse. För övrigt var artiklarnas innehåll synnerligen magert. Läsarna fick veta att grundaren av Kommunens Väl i Kävlinge, förre vänsterpartisten, numera sverigedemokraten Kenneth Sandberg utarbetat en plan för hur invandringskritiska småpartier och organisationer skulle samverka i 1998 års riksdagsval för att maximera valresultatet. Vidare berättades om att svenska invandringskritiker vid ett par tillfällen sammanträffat med danska och norska åsiktsfränder. Därutöver ingenting utbrett på tre helsidor och förstärkt med en massa "hemlig". En synnerligen mager läsupplevelse, ett journalistiskt fiasko.

Journalistik som sämst

Onekligen är det intressant att spekulera i varför Dagens Nyheter ägnat så många tidningsspalter för att skriva om så gott som ingenting. Det ligger närmast till hands att avfärda det som dålig och okunnig journalistik. Så enkelt är det säkert inte.

DN Special leds av Thomas Michélsen som för drygt tre år sedan väckte stor uppmärksamhet för sina "avslöjanden" om Vägverkets generaldirektör. Den journalistiska "bragden" belönades med grävande journalisters s k guldspade. Visserligen friades Örtendahl så sent som hösten 1998 av domstol från alla misstankar om oegentligheter, men det förtar inte intrycket av journalistiskt storverk. Mer tveksam till Michélsens insats blir man vid läsningen av Sune Björklöfs ingående granskning av affären Örtendahl i boken "Journalistik som sämst" (Förlag Sune Björklöf, Leksand, 1998). Björklöf visar att Michélsens "avslöjanden" härrörde från en läcka inom Vägverket och utgjorde en välplanerad kampanj mot Örtendahl, vars relationer till kommunikationsminister Uusman inte var de bästa.

Läsvärt är framför allt femte kapitlet i Björklöfs bok, "En publiceringslektion", där Björklöf skildrar "språkliga knep & skamgrepp".

"...Rubriker och ingresser räcker inte som förklaringsgrund för genomslagskraften i Michélsens och Bøes reportage. De är skickligt skrivna och väl lay-outade. De rymmer flera formuleringar som biter sig fast; de har hullingar. Läsaren blir engagerad och upprörd. De två journalisterna vet hur man skriver och förleder.

Varje artikel exemplifierar den svårartade form av reportage i vilka sakupplysningar och kommentarer - gärna kryddade med en ironisk anmärkning eller en öppen elakhet - blandas till en enda röra. Strävan till en objektiv framställning har från början övergivits; artiklarna bildar en hybrid mellan rakt reportage och syrligt kåseri. Journalistens egen närvaro och inställning måste på olika sätt framhållas. Hans kommentar, den minerade formuleringen, är lika viktig som informationen om hur saker och ting förhåller sig.

Läsaren är inte riktigt myndigförklarad. För att kunna tillägna sig insikt om vad som sker i det som synes ske måste hans läsning stöttas av ledande kommentarer. Informationen anses inte tillräckligt intressant för läsaren, den måste också läsas på rätt sätt. Därför möter vi ständigt journalistens finger som pekar ut det viktiga ordet i raden..." (sid 125-126).

Björklöf beskriver alltså Michélsens artikelserie från 1995 som ett ytterst skickligt journalistiskt hantverk, dock etiskt oacceptabelt.

Det är en antiklimax att nu läsa Michélsens två underställda journalister, Ingrid Carlberg och Ewa Stenberg och deras misslyckade artikelserie om invandringspolitikens kritiker, det rör sig inte ens om ett skickligt hantverk. Genomslaget i övriga media har varit marginellt. Ingen kioskvältare den här gången, även om vissa tidningar försökt koka soppa på DNs spik, t ex ledarskribenten i Eskilstuna-Kuriren den 2 november: "...Lyckligtvis var medierna mer alerta den här gången än förra svängen med Wachtmeister. Det gick klent för både honom och de övriga partier som gick till val på invandringskritik. Människorna bakom planen punktmarkerades av pressen. Påtryckningsgrupper som exempelvis Folkviljan och massinvandringen drogs fram i ljuset. Men graden av samarbete mellan grupperna, den genomtänkta strategin bakom till synes 'spontana' insändare i landets tidningar och så vidare - det har inte belysts så ingående före detta DN-reportage om invandringsmotståndet. Och av detta framgår också vad inte tillräckligt många tycks ha insett, nämligen att nazisterna inte är någon isolerad grupp utanför övrig politik. De finns där, som sympatisörer och organisatörer bakom partier som sverigedemokraterna och Wachtmeisters det nya partiet..."

Dokumentnamn nazist

Den upphetsade stämningen i DNs första artikel (om hemlig plan för hur invandringsmotståndare skulle ta sig in i riksdagen) utmynnade i en antiklimax i den tredje och sista artikeln (svenskarna är inte längre intresserade av invandringspolitiken). Den påstådda minskningen av intresset motiverades med lägre invandringstal, skärpt flyktinglag och ökad restriktivitet hos de etablerade partierna. Endast någon procent av de tillfrågade i opinionsundersökningar har nämnt invandringen som en viktig politisk fråga. Att döma av opinionsundersökningar är emellertid inte heller EMU, försvaret, säkerhetspolitiken, MAI och många andra ödesfrågor av väsentligt politiskt intresse för de svenska väljarna. DNs journalister är säkert medvetna om att det är de politiska makthavarna och medierna som bestämmer vilka politiska frågor som får diskuteras, vilket naturligtvis slår igenom även i opinionsundersökningarna.

Dagens Nyheters journalister kom följaktligen fram till att invandringsmotståndet är i avtagande, vilket då skulle förklara det bristande intresset för artikelserien och avsaknaden av intressant information. Det relativt hovsamma språkbruket i artikelserien har mottagits positivt av läsarna, journalisterna har ansträngt sig att använda begreppen invandringsmotstånd och invandringskritik i stället för de gängse flyktingfientlighet, invandrarfientlighet, främlingsfientlighet för att inte tala om nazism, rasism, fascism o s v. Journalisterna skulle alltså äntligen ha insett att kritik mot vidlyftig invandringspolitik mycket väl ryms i den demokratiska debatten. Så väl är det emellertid knappast. När den första artikeln i serien ("Hemlig plan skulle stoppa invandringen") lades ut på Internet gavs den dokumentnamnet "nazist", http://www.dn.se/DNet/dyn/Crosslink.dyn?d=128&a=55789&f=nazist.html, vilket förmodligen säger allt om vad journalisterna egentligen avsett.

Journalistik som täckmantel?

Som framgår av den ovan refererade "Journalistik som sämst" är det knappast troligt att bristande journalistiska färdigheter förklarar varför den aktuella artikelserien från DN Special blivit så innehållsfattig trots det generösa spaltutrymmet. Inte heller är det någon omsvängning i massmedias syn på invandringsmotståndet som förklarar avsaknaden av sensationella "avslöjanden" (dokumentnamnet är ju nazist). Det måste finnas en annan förklaring till varför Dagens Nyheter anslår tre helsidor för att skriva om det som rimligen kunnat sammanfattas på mindre än en halv tidningsspalt.

Carlberg och Stenberg skriver i inledningsartikeln att "artikelserien bygger på drygt 40 intervjuer samt en rad interna dokument från de organisationer som beskrivs". Många av de intervjuade har senare gett en tämligen samstämmig beskrivning av intervjuerna. Journalisterna har startat med att fråga lite allmänt om synpunkter på varför invandringsmotståndet inte fått samma genomslag i Sverige som i Danmark och Norge. Därefter har utfrågningen gradvis koncentrerats kring intervjuoffrets kopplingar till andra invandringskritiker inom och utom Sverige. Journalisterna har påstått att vederbörande ingått i t ex visst s k nätverk eller i redaktionen för Fri Information och inte accepterat ett nekande svar utan vidhållit sina påståenden. Tekniken har uppenbart syftat till att kartlägga personer och personkontakter. Av detta märks mycket litet i den publicerade artikelserien.

Det faller sig därför naturligt att fundera över vilket syftet är med den noggranna kartläggningen av svenska och skandinaviska invandringskritiker. Varför har exempelvis så många blivit utfrågade om vilka svenskar som var närvarande vid ett möte i Norge 1993? Vem är intresserad av deltagarna i danska seminarier? Ja, knappast Dagens Nyheters läsekrets som också besparades uppgifterna. Frågan är därför om inte den tämligen så ointressanta artikelserien varit en förevändning, en täckmantel för något helt annat.

Vilka har intresse av kartläggning?

DN-journalisternas två första artiklar kretsade i stor utsträckning kring organisationen Folkviljan och Massinvandringen. Som den minnesgode kanske erinrar sig var organisationen föremål för åtskilliga debattinlägg i riksdagen i maj 1997, bl a därför att den moderate riksdagsledamoten Sten Andersson hade varit närvarande vid ett offentligt möte anordnat av organisationen i Solna i april samma år. I riksdagsdebatten sade biträdande utrikesminister Pierre Schori den 20 maj bl a: "Jag har tagit in information om vilka som ingår i den här typen av nätverk som de vill skapa. Och där finns allehanda figurer. Det tycker jag att även Sten Andersson borde ha gjort innan han gick in och lierade sig med dessa krafter och gav dem ytterligare legitimitet i kraft av sitt riksdagsledamotskap. Han kan få den här listan av mig sedan". Följande dag sade Schori i riksdagen om samma organisation: "Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, t.ex. att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken".

Det anmärkningsvärda är mindre att Schori karakteriserar Folkviljan och Massinvandringen som rasistisk och främlingsfientlig - så typiskt för honom. Direkt uppseendeväckande är däremot att Schori utan att darra på rösten medger att han "tagit in information" om Folkviljans medlemmar och upprättat en "lista", d v s ägnat sig åt i grundlagen förbjuden åsiktsregistrering.

Man behöver således inte vara särskilt konspiratoriskt lagd för att påstå att det på regeringshåll finns ett intresse av att kartlägga och registrera invandringsmotståndet. Men, var kommer då Dagens Nyheter in?

Göran Perssons Jöran Persson

En av de två författarna till DNs artikelserie, Ingrid Carlberg, tillhör det nya politiska frälsets allra innersta cirklar, där flertalet är gifta med eller släkt med andra makthavare. Hon är gift med regeringens förmodligen mäktigaste man, statsministerns egen statssekreterare, Pär Nuder. Nuder är för Persson vad Palme var för Erlander under sextiotalet eller för den delen vad Jöran Persson var för Erik XIV. Det är Nuder som förser Persson med fakta och åsikter, skriver Perssons tal och formulerar Perssons beslut. Det var Nuder som drev igenom socialdemokraternas vallöfte om maxtaxa på dagis. Nuder författade socialdemokraternas valmanifest. Nuder finns bland de tippade kandidaterna till socialministerposten. Det är allmänt känt att för den som vill vinna Perssons bifall gäller det att först vinna Nuder. Nuder är tjänstledig riksdagsledamot men ställde upp även i 1998 års val. I personpresentationen inför valet beskrevs han som 35-årig villaägande tvåbarnsfar i Österskär, intresserad av skärgården, fiske och vin, försedd med ståtliga e-mailadressen par.nuder@primeminister.ministry.se

Naturligtvis har Ingrid Carlberg förnekat att hennes journalistik på minsta sätt påverkas av makens maktposition och att ömsesidigt informationsutbyte sker. Fattas bara annat! Samspelet mellan henne och regeringen avslöjades dock - säkert oavsiktligt - i en DN-serie 1997 om tjänstebilsbeskattningen, där hon alldeles uppenbart gick finansministerns ärenden. Å andra sidan är inte Nuder främmande för att blanda sig i journalistiken. Bl a ringde Nuder i valrörelsen upp nyhetsredaktioner på TV och skällde ut dem för reportage kritiska mot regeringen och socialdemokratin.

Ingrid Carlbergs förnekanden av samarbete med maken-politikern blir desto mindre trovärdiga, om man vet att de tillsammans sedan 1992 driver handelsbolaget Dabo Idé Hb, organisationsnr 916640-5697. Enligt uppgift till PRV sysslar bolaget med konsult- och författarverksamhet inom det samhällsvetenskapliga området.

Rätten till anonymitet

När Fri Information på sin hemsida på Internet publicerade en varning för Dagens Nyheters pågående kartläggning, uppgavs även adressen till handelsbolaget Dabo Idé, f ö samma som ägarnas bostadsadress. Uppgiften antogs vara harmlös, eftersom både Carlberg och Nuder står i telefonkatalogen. Så uppfattas det tydligen inte av journalister som ju själva sällan drar sig för att peka ut enskilda medborgare. Två timmar efter det att ovanstående upplysningar förts in på Fri Informations hemsida blev ansvarige utgivaren uppringd av Dagens Nyheters chefredaktör, Joachim Berner som påstod att publiceringen av Ingrid Carlbergs företagsadress var att uppfatta som ett hot och krävde att adressen omedelbart skulle avlägsnas, annars skulle han vidta åtgärder.

Vilka åtgärder som skulle vidtas, preciserades inte av Berner. Förmodligen är det oklokt att inte falla undan för Sveriges största och mest inflytelserika tidningskoncern. Ingrid Carlbergs adress är ointressant. Däremot är det synnerligen intressant att möta denna överreaktion på den form av skriverier som massmedia själva excellerar i. Intressant är också varför inte Ingrid Carlberg själv kunde ringa och be om strykningen. Men så går det tydligen till i maktens korridorer, där det tycks vara helt acceptabelt att hota enskilda - i detta fall Fri Information - medan maktens utövare kräver att själva få vara onåbara. Det är som bekant skillnad på folk och fä eller för att citera Orwell: "...some animals are more equal than others".

En och en halv timme efter chefredaktör Berners påringning och innan hemsidan hunnit ändras, ringde Ingrid Carlbergs närmaste chef, Thomas Michélsen, chef för DN Special. Han krävde att hemsidan omedelbart skulle ändras, innan folk hunnit komma hem från sina arbeten och börjat surfa på nätet. Man häpnar.

Dubbla syften sannolikt men givetvis obevisat

Sammanfattningsvis var Dagens Nyheters artikelserie om invandringsmotståndet i Sverige och Skandinavien en tämligentunn och innehållslös redogörelse för ganska allmänt kända uppgifter, även om journalisterna genom flitigt bruk av adjektivet hemlig verkade vilja ge intrycket av inträngande efterforskningar. Onekligen har man emellertid lagt ned många timmars arbete på underlaget med resor till Danmark och Skåne och en mängd intervjuer. Arbetsinsatsen motsvarar på intet sätt det publicerade resultatet. Konspirationstänkande eller ej, det är svårt att frigöra sig från misstanken om ett annat syfte med kartläggningen av invandringsmotståndet.