Ur FRI INFORMATION:

Gick Emmy verkligen till rätt TV-pjäs?

Den 11 mars i år visade TV2 komedin "Den tatuerade änkan". Den fick genomgående mycket uppskattande recensioner, inte minst för rollistans idel första klassens skådespelare. I slutet av november fick så "Den tatuerade änkan" ett eftertraktat internationellt TV-pris, Emmy, utdelat vid en gala på hotell Hilton, New York. Svenska media jublade. Nu var Sverige bäst i världen igen. Kvällstidningarna överbjöd i flera dagar varandra i lovord över regissören Lars Molin och huvudrollsinnehavaren, Mona Malm.

Läser inte kvällstidningarna sina kultursidor? Bryr sig inte Emmy-juryn om vad svenska kulturarbetare tycker?

Efter premiären i mars avrättades Molins pjäs av Expressens kulturjournalist Nils Schwartz, en man besatt av mångkultur. Schwartz kallade sin recension "Blågula änkan" och beskyllde Molin för att "fria till de gamla svenska folkdjupen". Det förekom nämligen bara en invandrare bland rollgestalterna. Schwartz skrev: "han låter berättelsen mycket beräknande bryta igenom den svenska ensamhet som kringgärdar alla rollerna för att till slut låta dem omfamnas av hederlig gammal folkhemsk gemenskap. Och så en sup på det. Det är klart att sådant går hem i stugorna" och vidare "vi får känna oss som riktiga, genuina kärnsvenskar i en timme och fyrtio minuter. Sedan kan vi slå över till Sportnytt i den andra kanalen och titta på de lite mörkhåriga landsmän som aldrig förekommer hos Lars Molin men som i samma 90-tal så förtjänstfullt förvaltar vår idrottsliga ära. Det kommer att kännas som ett uppvaknande och en tillnyktring."

Aftonbladet anlitade i stället den gamla rödgardisten Sara Lidman som skrev den 21 mars under rubriken "Den tatuerade Moder Svea - och hennes barn...". Lidman beskyller Molin för bristande solidaritet med fattiga, sjuka och arbetslösa, när Ester, huvudpersonen i pjäsen, vägrar att låta sin försupna man och sina arbets-skygga vuxna barn fortsätta att utnyttja henne. "Esters hela familj har det just så utsatt och nervöst och livsfarligt som två tredjedelar av Sveriges befolkning har det. Och denna massa människor avhånas som bortskämd och föraktlig i Lars Molins stycke! Likt en avfallen socialdemokrat upptäcker Moder Svea/Ester att hon skämt bort sin familj/Folkhemmet - så nu ska ingen av hennes anhöriga få minsta hjälp! Här ska inte daltas!...Men årets Molin sonar sin del av 'vänsterns skuld' genom en blank uppfordran: satsa på dej själv. Det har varit för mycket trygghet i det här landet...Detta slickande av fallskärmsfolket prisas i reklam och nyhetssändningar som en förtjusande saga om frigörelse!...Nu vill vi gosa med den högsta kasten i 2/3-delssamhället och smäda allt som inte är smart: det utplundrade Norrland, småföretagarna som drivs i konkurs, föräldrar på väg att förlora jobb och dagisplatser. Den tatuerade änkan är kapitalägarnas reklam för sig själva."

Visst är det fascinerande vilka för oss andra dolda budskap Sveriges självutnämnda kulturella och moraliska elit, här representerad av Schwartz och Lidman, lyckas finna i Molins välskrivna och mycket underhållande komedi. Och tänk att den internationella Emmy-juryn missade avsaknaden av mångkultur och klasskamp! Och är det inte konstigt att det som Schwartz så föraktfullt påstår "friar till de gamla svenska folkdjupen" och "går hem i stugorna", det som Lidman pekar ut som "kapitalägarnas reklam för sig själva", också tycks gå hem internationellt?