Ur FRI INFORMATION:

I mitten av juni i år tog massmedia åter upp grannterrorn i Vojakkola, en liten by i svenska Tornedalen. Denna gång hade den ökända storfamiljen i det närmaste slagit ihjäl sin närmaste granne, en finsk kyrkoherde. Det var det senaste terrordådet av den zigenska familj som sedan 1985 terroriserat byns invånare. Att familjen är finska zigenare är något som såväl Haparanda kommun som massmedia i det längsta försökt dölja, men i längden har det inte gått att lägga munkavle på byborna, allra minst de många som under årens lopp skrämts till att flytta ifrån byn,. En omvänd, etnisk rensning i miniatyr ­ minoriteten tvingar bort majoriteten.

Nu är historien om skräckväldet i Vojakkola på intet sätt typisk för zigenare. Det är vanligare att zigenare blir offer för våld från icke-zigenska personer. Däremot är historien ett skolexempel på hur kommunala och statliga myndigheter agerar när det gäller socialt svåranpassade individer eller familjer. Skicka ut dem på (inte från) landet, brukar vara modellen. Privata företag köper upp nedlagda skolor och andra större fastigheter för att inrätta behandlingshem för värstingar. Dit skickar socialtjänsten sina mest svårbehandlade unga klienter, ofta med invandrarbakgrund, till svindlande kostnader för skattebetalarna och motsvarande intäkter för de privata entreprenörerna. Kommuner hyr eller köper villor åt sina problemfamiljer. Problemen flyttas följaktligen från tätorten och närheten till socialbyrån och polisen till landsbygden eller villaförorten, där ett mindre antal ofrivilliga offer i form av närboende får axla problemen med störningar, vandalisering, inbrott och i värsta fall misshandel. Klagande grannar tystas av politiker och tjänstemän med tillmälen om rasism och fascism, tidningar och etermedia bidrar genom att i det längsta vägra rapportera och genom att refusera insändare..

Typiskt svenskt är också försörjningen av den zigenska storfamiljen bestående av två föräldrar och sex barn i åldrarna 22 ­ 31 år. Enligt Expressen den 17 juni har båda föräldrarna och fyra av "barnen" förtidspension. Ytterligare två av "barnen" är anställda och betalda av kommunen som personliga assistenter åt syskonen.

Solidaritet är det som gäller, d v s ett fåtal tvångsvis utvalda närboende skall axla samhällets bördor ­ givetvis utan ersättning. Den som inte accepterar att vara offer, får flytta. Så fungerar nämligen svensk socialtjänst av 90-talsmodell. Det är aldrig tal om att en enda gång värna dem som lagt grunden till välfärdsstaten, nämligen dagens pensionärer eller dem som nu bär upp samhället, den hårt arbetande, skötsamma, skattetyngda majoritetsbefolkningen.