Ur FRI INFORMATION:

Om en rapport och dess författare

Till partistämman i början av september 1999 har en arbetsgrupp inom moderata samlingspartiet tagit fram en rapport med titeln Förnyelse och medborgarmakt ­ moderat politik mot social segregation och utanförskap. Ledare för arbetsgruppen har varit Mauricio Rojas, tidigare lektor i ekonomisk historia vid Lunds universitet, numera anställd vid Timbro, ett förlag och idécentrum nära moderaterna och SAF.

Mauricio Rojas ­ från chilensk vänsterrevolutionär till moderat ideolog

Rojas kom i mitten på 1970-talet till Sverige från Chile, där han tillhörde den revolutionära extremvänstern, MIR (Movimiento de Izquierda Revolucionar, en vänsterrevolutionär rörelse till vänster om det chilenska kommunistpartiet). I Sverige företräder han närmast marknadsliberalismen. Han har under senare år anlitats som debattör och ideolog inom moderata samlingspartiet och uppskattande citerats av Carl Bildt i flera officiella anföranden. Till 1999 års moderata partistämma har han av MUF-ordförande Gunnar Strömmer föreslagits som medlem av partistyrelsen, möjligen t o m partiledare! Onekligen långt marscherat från vänsterrevolutionära MIR.

Trots att Rojas talar utomordentligt usel svenska efter ett kvarts sekel i vårt land, har han under 1990-talet varit en mycket produktiv skribent på svenska. Flertalet av hans skrifter handlar om invandrarnas eländiga situation i Sverige. I ensamhetens labyrint. Invandring och svensk identitet publicerades 1993. 1995 kom Sveriges oälskade barn - att vara svensk men ändå inte. Hösten 1996 kom Efter folkhemmet . En agenda för Sveriges förnyelse. 1997 publicerade Rojas (tillsammans med Pieter Bevelander och Benny Carlson) I krusbärslandets storstäder ­ om invandrare i Stockholm, Göteborg och Malmö och (tillsammans med Lena Liljeroth) Svenska främlingar ­ att älska Sverige med dess fel och brister. 1998 kom Valser om arbetets slut som liksom den 1995 (tillsammans med Christer Gunnarsson) publicerade Tillväxt Stagnation Kaos ­ en institutionell studie av underutvecklingens orsaker och utvecklingens möjligheter berör samhällsekonomi och ekonomisk teori, d v s de ämnen där Rojas kan förmodas ha visst mått av expertkunnande.

Rojas har också varit en flitig gäst på de större dagstidningarnas kultur- och debattsidor, där han ömsom medkännande beskrivit Sveriges omvandling från homogen nation till mångetniskt samhälle, ömsom i synnerligen aggressiva ordalag skällt på det svenska samhället.

I såväl de hittills publicerade böckerna om svenskar och invandrare som i en mängd debattartiklar hotar Rojas med blodig gatustrider mellan svenskar och en invandrad underklass, om inte invandrarna blir mer delaktiga i det svenska samhället. I inledningen till I ensamhetens labyrint skriver Rojas: "Invandrarna behöver i sin tur ta till orda, bli delaktiga, resa sig ur tjänstefolkets förödmjukande tystnad inför herrefolket". Att påstå att svenska folket uppträder som ett "herrefolk" är direkt lögn och mycket oförskämt. Rojas lever i sin egen värld av oförrätter och förödmjukelser, en värld som säger mer om Rojas än om Sverige.

I grunden har Rojas´ böcker och alla debattartiklar samma tema: svenskarna förstår inte vilka enastående resurser landets invandrare utgör. I stället för att ta till vara invandrarnas kompetens, klienteliserar man dem till passivitet och bidragsberoende. Sverige har varit ett enastående etniskt homogent land men är nu mångetniskt och mångkulturellt. Invandrarna är i stor utsträckning välutbildade storstadsbor, medan svenskarna har allmogeursprung. Svenskarnas bondska härstamning är något att skämmas för, det talar för efterblivenhet och bristande civilisation. För Rojas framstår stads- och kafékulturen som oändligt överlägsen den svenska. Eller för att ordagrant citera Rojas´ bok Sveriges oälskade barn: "Alla de problem som drabbar invandrarna är i själva verket svenska problem som har tillspetsats och fått extrema proportioner". Alla fel och brister är svenskarnas och det svenska samhällets. Om svenskarna inte snabbt tar vara på invandrarnas kompetens och låter dem få utveckla sin kreativitet och finna sina rättmätiga platser i samhället, väntar en social, ekonomisk och kulturell katastrof.Invandrarnas utanförskap måste omedelbart brytas, annars tilltar våldet.

Rojas drar ofta paralleller med sitt forna hemland, Chile. Där förstår man att på ett helt annat sätt tillåta mångfalden inom utbildningen och det övriga samhället, vilket lett till en numera blomstrande ekonomi.

Rojas varnar för framtiden "Jag fruktar att tolvslaget redan har förklingat, även om våra döva öron inte har hört det. Invandrarnas, framför allt de utseendemässigt avvikande invandrarnas, utanförskap och underklassposition, deras växande marginalisering, tendenserna till gettobildning och moraliskt förfall, det tilltagande våldet i form av gatukriminalitet, gängslagsmål eller rasistgruppernas lömska attentat, allt det säger att vår tids trångmål fordrar andra lösningar och att vårt bästa alternativ förmodligen ligger ett eller flera snäpp under det mest civiliserade idealet". Återigen hotet om våld, om inte svenskarna accepterar Rojas´ bild av det ideala Sverige.

Rojas anser sig ha en lösning till hur Sverige skall omvandlas till en fungerande, mångetnisk, medborgerlig nation: "..satsa på en uppbyggnad av starka, framgångsrika och framåtsträvande invandrargemenskaper. Det fordrar en samhällelig satsning på självständiga lösningar, en avveckling av alla beroendeskapande och klienteliserande mekanismer, ett normsystem som främjar det egna initiativet och ger kreativiteten och mångfalden utrymme" (ur I ensamhetens labyrint).

Till egenheterna hos Mauricio Rojas hör att han kan framföra diametralt motsatta åsikter i samma fråga. Så. sade han exempelvis i en intervju i tidningen Idag den 24 oktober 1993: "Jag kan tack vare min bakgrund uttrycka mig klarare än svenskarna om invandringen. Sverige går från något som var tryggt, tydligt och pålitligt in i ett stort, mörkt hål där ingen vet vad som händer om ett år. Det minsta man kan förvänta sig är att människorna är oroliga. De är enligt min mening för lite oroliga inför denna enorma förändring. Sverige skall nu ta emot 100 000 bosnier på två år av vilka de flesta blir arbetslösa, bidragsberoende, socialt och kulturellt utanförstående, marginaliserade från början." Två år senare har han i en intervju publicerad i tidskriften Avräkningsnotan nr 2, 1995, organ för Linköpings ekonomistudenter, en diametralt motsatt Sverigebild: "Med avseende på Sveriges storlek och ekonomiska förutsättningar kan vi ta in runt 50 miljoner invandrare till, det skulle ge positiva ekonomiska effekter främst för glesbefolkade områden som Norrland genom billigare infrastruktur o s v". År 1993 var följaktligen 100 000 invandrare för mycket, 1995 var det lagom med 50 miljoner!

Samtidigt som Rojas i en mängd debattartiklar och intervjuer och i sina böcker hävdat att Sverige måste lära sig att ta till vara all kreativitet och kompetens som genereras av den mångetniska invandringen påstår han i boken Tillväxt Stagnation Kaos att Taiwans exempellösa ekonomiska framgångar sammanhänger med att landet är socialt, kulturellt och etniskt homogent och starkt nationalistiskt. "Kulturell och etnisk splittring är ett vanligt hinder för ekonomisk utveckling i u-länderna. Några sådana hinder har aldrig behövt övervinnas i Taiwan".

Färgad Rinkebypolitiker

Bland medlemmarna i den moderata arbetsgruppen mot social segregation och utanförskap återfinns också Fatima Nur, somalisk landstingspolitiker från Stockholmsförorten Hässelby, tidigare Rinkeby. I en intervju i Svenska Dagbladet den 23 augusti 1999 förklarar Nur att hennes hjärtefrågor i landstinget är att hålla vårdcentralen i Rinkeby öppen dygnet runt. Nur berättar i intervjun att en klar majoritet av vårdcentralens patienter är av somaliskt ursprung, mångbarnsfamiljer med stort behov av akutvård. Nur påpekar också att vårdcentralen saknar somalisk läkare, trots att somaliska läkare går arbetslösa i Sverige.

Tydligt är att den moderata landstingspolitikern Nur slåss för s k särintressen. Angående de aktuella rapporten mot segregation och utanförskap framhåller Nur att det gäller att bädda för ett nytt tänkande i traditionella moderata miljöer som Danderyd och Djursholm.

Moderat förortsbild ­ från mångkulturell slum till medborgarmakt

Rapporten Förnyelse och medborgarmakt ­ moderat politik mot social segregation och utanförskap handlar om storstädernas invandrartäta förorter. Det är inte den första moderatrapporten i denna fråga. 1991 kom Storstaden ­ levnadsvillkor och segregation, i vilken moderaterna hävdade att andelen socialhjälpstagare är det effektivaste kriteriet för att identifiera storstadsregionernas minst attraktiva områden. Rapporten refererades i Fri Information nr 6, 1994 och definierade 21 bostadsområden i Stockholmsregionen, 20 i Malmöregionen och 10 i Göteborgsregionen, där antalet socialhjälpstagare var minst dubbelt så högt som i regionen i genomsnitt. Dessa 51 områden karakteriserades av moderatrapporten som slum. 10 - 30 procent av befolkningen var socialbidragstagare, 10 - 55 procent var utlandsfödda. Områdena utmärktes av hög arbetslöshet, hög brottslighet, sociala problem, dåligt fungerade skolor. Barnen präglades av en miljö av halvspråkighet, TV-våld, narkotikahandel och kriminalitet, ett slags betongslummens "aniarabarn". Ett dåligt socialt arv och en dålig utbildning kommer att prägla dessa ungdomar under hela deras liv, förutspådde rapporten.

Sedan Storstaden ­ levnadsvillkor och segregation publicerades har åtta år passerat. Under tre av dessa har Sverige haft en moderatledd regering. Ingenting har blivit bättre i de invandrartäta storstadsförorterna.

Som bekant satte regeringen Bildt 1991 ­ 1994 ett svårslaget rekord i antalet beviljade permanenta uppehållstillstånd för asylsökande. Samtidigt fanns en högljudd minoritet inom moderata samlingspartiet ­ främst ungmoderater ­ som krävde en totalt fri invandring. För många borgerliga väljare kom 1997 Land för hoppfulla ­ ett moderat "manifest för ett nytt sekel" som ett bevis på att moderaterna äntligen nyktrat till i invandringspolitiken. I klartext skildrades svenskens reaktion på massinvandringen: "Nu stämplas han som rasist, men, om vi antar att han inte var det från början: vad var det som fick honom så avogt inställd? Ja, inte handlar det om hårfärg eller hudfärg, inte handlar det om någon ideologisk tro på den nordiska rasens överlägsenhet, inte om någon uppblossande misantropi, utan det handlar om att han alltmer kommit att betrakta sig som nyttig idiot. För honom är det mängden fripassagerare det handlar om. Välfärdsstaten verkar ha blivit en sorts universell rättighet. Vad han ser är i alla fall att den bäddar in allt fler männniskor från fjärran land i bidragssystemet. Hans rättskänsla är kränkt. Föreställningen att alla i Sverige ska leva på samma standard vare sig de jobbar eller inte, att man 'försörjer sig' antingen genom eget arbete 'eller i form av bidrag från det allmänna' retar honom. Han tycker att vi gör det för lätt för de nya. Han känner sig lämnad i sticket av alla företrädare för goda och progressiva värden. Utsatt och utfrusen. Självföraktet gnager honom". Manifestet andas en förståelse för svenskens inställning till massinvandringen. "Och han kan inte låta bli att jämföra. Han är svensk. Han har jobbat och bidragit i alla år. När han behöver hjälp då finns ingen. Han är inte van vid sådant. Och han kan inte undgå att se vad invandrarna får. De får socialbidrag. De har hyran betald. De har fria månadskort, så gott som fri barnomsorg. Med tre barn får de en levnadsnivå som motsvarar en inkomst före skatt på flera hundra tusen. Han kan inte låta bli att tänka på det. Varje gång han ser en svartskallefamilj tänker han på det. Det har blivit så. Förut tänkte han inte i de banorna, men nu gör han det. Varför kommer de hit egentligen? Hur kommer det sig att de är så himla insatta i våra socialförsäkringar redan vid gränsen? Varför skall de ha allt och han ingenting?"

Det officiella hyckleriet kritiseras: "Myndigheterna vill inte tala om hur många som kommer. De trixar med orden och betonar hur få flyktingar som kommer när det i själva verket har kommit mångdubbelt fler av andra kategorier, som inte har beteckningen flyktingar, utan är anknytningsfall, de factoflyktingar med flyktingliknande skäl, och sådana som fått stanna av humanitära skäl, men som till det övervägande flertalet får sin försörjning tryggad av oss". Vidare: "Human är den som skriver på upprop om en öppen och generös flyktingpolitik. Att han sedan skickar den inhumana räkningen vidare till den redan hårt pressade allmänheten brukar sällan nämnas" och "Man kan inte samtidigt hamra skatter ur ett lands invånare, suga ut dem som har någon sorts hemortsrätt i landet in på bara benen, och med andra handen räkna in otaliga skaror och erbjuda dem en skälig levnadsnivå, som det heter. Det är orättvist, Det stöter nog de flestas grundläggande rättsuppfattning".

Svenskarnas tilltro till moderaternas tillnyktring i flyktingpolitiken försvann dock snabbt. Efter det att främst Pierre Schori och SSU ­ genom de politiska tungviktarna proffsboxaren Paolo Roberto och modellen Camilla Henemark ­ utsatt moderaterna för hätska beskyllningar om rasism begravdes manifestet Land för hoppfulla i tysthet och moderaterna rättade åter in sig i ledet, vilket årets rapport Förnyelse och medborgarmakt är tydligt exempel på.

Okontroversiell lägesbeskrivning

Rapporten Förnyelse och medborgarmakt presenterar en tämligen okontroversiell beskrivning av dagens verklighet i de invandrartäta förorterna. Samma har vi läst flera gånger tidigare, t ex i Storstadsutredningens slutbetänkande (SOU 1998:25). Moderaterna faller in i ledet genom att använda dagens moderiktiga socialspråk: empowerment, egenmakt, underifrånperspektiv (bottom-up approach), utanförskap, nyfattigdom, segregation, klientelisering, solidaritet o s v. Egentligen saknas bara orden mainstream, diskurs och kontext.

Rapporten citerar Invandrarpolitiska kommitténs slutbetänkande (SOU 1996:55) "Analyser av den invandrade befolkningens situation på arbetsmarknaden antyder att en skiljelinje kan dras vid någon tidpunkt i närheten av år 1975. Invandrare som kom dessförinnan har klarat sig förhållandevis bra, medan många av de senaste 20 årens invandrare också efter en längre tid i Sverige har stora svårigheter att finna en fastare förankring i arbetslivet". Liksom Invandrarpolitiska kommittén avstår den moderata arbetsgruppen under Mauricio Rojas att kommentera vad som hände just 1975. 1975 var det år som riksdagen i total enighet, utan föregående debatt godkände den invandrarpolitiska utredningens förslag till ny invandrarpolitik, J, V och S, Jämlikhet, Valfrihet och Samverkan, honnörsbegrepp som inte analyserades av rikdagsledamöterna och än mindre av svenska folket. Riksdagsbeslutet innebar att den traditionella assimilationspolitiken begravdes och ersattes av en integrationspolitik vars mål och innebörd förblev okända, även av politikerna, men vars resultat vi ser idag.

För att definiera fattigdomen i de invandrartäta förortsgettona åberopar den moderata rapporten olika utredningar inom EU. Man fastslår att man numera övergett begreppet "income poverty" till förmån för "deprivation" eller krångligare "en kumulativ process av utestängning eller segregation från samhällslivets centrala arenor". Begreppet "social exclusion" sägs vara central för EU:s fattigdomsanalys. "Med detta förflyttades det analytiska fokus från inkomst- och konsumtionsaspekten till frågan om produktiva resurser och maktproblematiken".

Rapporten Förnyelse och medborgarmakt ansluter sig till EU:s syn på nyfattigdomen, en syn som utmärks av "framväxten av ett medborgarcentrerat och dynamiskt socialpolitiskt perspektiv på fattigdoms- och segregationsproblemet som bara på undantag har kommit till uttryck i svensk debatt och socialpolitiskt praxis. Det handlar i grund och botten om ett nytt förhållningssätt till det politiska uppdraget i största allmänhet i vilket underifrån- eller medborgarperspektivet, det civila samhället styrka och egenmakt eller empowerment som främsta socialpolitiska mål och medel är centrala inslag". Mycket långt från Land för hoppfulla, följaktligen.

I sin analys av invandrarnas svårigheter att komma in i arbets- och samhällslivet uppehåller sig den moderata arbetsgruppen som väntat främst vid s k strukturella problem, skattesystemet, bristande facklig flexibilitet, felaktig socialpolitik, krångliga regelverk inte minst på arbetsrättens område, kontraproduktivt lönebildningssystem. Man påpekar att "utestängningen från den svenska arbetsmarknaden vad gäller exempelvis stora invandrade grupper når extrema nivåer. Sverige har faktiskt det största arbetslöshetsgapet mellan infödda och utomeuropeiska invandrare av alla jämförbara industrialiserade länder, trots en förhållandevis hög utbildningsnivå bland många av de berörda invandrarna".

När det så kommer till konstruktiva förslag blir rapporten diffus och föga imponerande. Man pekar på tre fundamentala uppgifter att ta itu med, nämligen

1. Att röja hinder mot arbete, företagande och egenansvar

2. Att skapa förutsättningar för trygga liv

3. Att göra resurser och möjligheter tillgängliga

Hinderröjningen riktas mot strukturproblemen skatter, arbetsrätt, företagandets regelverk etc. Tryggheten förutsätter effektiv brottsbekämpning, tillgänglighet hos polisen men också ökad samhörighet i bostadsområdena genom exempelvis övergång från hyresrätter till bostadsrätter, valfrihet när det gäller skola, vård och omsorg ­ allt gamla moderata krav.

Det enda nya förslaget i rapporten gäller tillgängligheten, man vill ersätta diverse arbetsmarknadspolitiska åtgärder med en "arbetspeng" som den arbetslöse fritt får disponera för att köpa utbildning eller arbetsförmedling. Som läsare tvivlar man på "arbetspengens" effektivitet. Det gör emellertid inte rapportens författare: "Resultatet skulle givetvis bli framväxten av en enorm mångfald av möjligheter som i dag lyser med sin frånvaro. Det skulle handla om olika företag och företagstyper, som genom att erbjuda bättre och mer skräddarsydda tjänster skulle konkurrera för att vinna olika kundkategorier. Här skulle vi inte längre se alla dessa 'roliga kurser' och 'innovativa projekt' dit vi kommenderar arbetslösa människor i dag som om de vore socialtjänstens livegna. Här skulle vi i stället se professionalismen växa fram och den så viktiga respekten som varje producent har för individer som kan välja bort undermåliga produkter". Föga oväntat presenterar rapporten ingen analys av hur denna underbara tulipanaros skall realiseras.

En censurerad och totalt ensidig syn på segregationen

Den tilltagande segregationen, de avgrundsdjupa klyftorna mellan invånarna i de s k utsatta områdena och den övriga befolkningen, är en ödesfråga för Sverige. Det rör sig inte bara om gigantiska ekonomiska problem. Än viktigare är den sociala aspekten med tilltagande våld och övrig kriminalitet. Vissa delar av Sverige är vissa tider på dygnet ett farligt och laglöst samhälle. Ansvaret vilar helt på politikerna i samtliga riksdagspartier som fegt, kortsiktigt och aningslöst tillåtit en okontrollerad massinvandring av asylsökande från hela världen, vars asylskäl oftast varit lika obefintliga som deras identitet varit osäker. Förmodligen är problemen olösliga, men man hoppas ju i det längsta att någon skall presentera ett realistiskt förslag till hur det till synes oundvikliga sönderfallet av Sverige skall förhindras.

Den nu presenterade moderata rapporten Förnyelse och medborgarmakt har tyvärr intet att erbjuda. Den kommer snart att finna sin plats i papperskorgen. Det som framförs är visserligen tämligen harmlöst. Det är vad som inte skrivs i rapporten som dömer ut den.

I lägesbeskrivningen antyds inte med en stavelse att asylinvandringen till Sverige varit orimligt stor, större än till alla andra västländer. Ingenstans ifrågasätts skälen till att migranter sökt sig just till Sverige, att det är välfärdsförmånerna, möjligheterna att bli försörjd utan att arbeta som lockar hit många av dem. Läsaren bibringas uppfattningen att 100 procent av de nyanlända brinner av entusiasm för att omedelbart försörja sig själva genom hårt och idogt arbete. Till ingen del tycks utanförskapet bero på invandrarna själva, allt är det svenska samhällets, det svenska systemets fel. Framför allt är det socialdemokraternas fel, anser den moderata arbetsgruppen.

En av författarna till manifestet Land för hoppfulla, bokförläggaren och debattören Helena Rivière, publicerade 1998 en liten skrift på Timbro, Bidragskulturen ­ filosofin bakom socialbidraget. Den måste rimligen vara känd för medlemmarna i den moderata arbetsgruppen mot social segregation och utanförskap. Det är synd att man inte tagit till sig basala fakta från Bidragskulturen eller åtminstone karakteristiken av välfärdsstaten: "Välfärdsstaten var ett nationellt projekt. Ingen förutsåg internationaliseringen, globaliseringen av ekonomin, migrationsvågorna. Ingen anade att vi skulle få ett välfärdssug från fattiga länder. Eller att det en dag skulle bli uppenbart att vi inte har råd med alla de förmåner vi beviljar oss själva, och i namn av den stora enhetligheten, alla andra som kommer hit".

Motviljan mot klarspråk

I en annan rapport till partistämman, Ett parti söker framtidens vägar, skriver moderaterna: "Somaliska invandrare - som i Sverige till över 90 procent ställs utanför möjligheten till ett riktigt jobb - erbjuder en ögonblicksbild. Samma somalier som i Sverige är chanslösa har ett jobb i London en vecka efter det de flyttat dit".

Det är märkligt att moderaterna - liksom för övrigt alla andra politiker - vägrar att inse den enkla förklaringen. I Sverige tar varken löneavtalen eller skattesystemet hänsyn till löntagarens försörjningsbörda. Det gör däremot både socialtjänsten och socialförsäkringen. Ju fler barn desto högre socialbidrag, bostadsbidrag och flerbarnstillägg till barnbidraget. Verkligheten är den att exempelvis en somalisk åttabarnsfamilj aldrig någonsin kan nå samma levnadsstandard på förvärvsarbete som genom passivt bidragsmottagande. Eftersom Storbritannien (och än mer USA) aktivt motverkar s k välfärdsdrottningar och dessutom har ytterligt restriktiv asylpolitik, attraherar det svenska systemet en helt annan, tärande, typ av invandring än den kreativitetsinriktade anglosaxiska.