Ur FRI INFORMATION:

Några av det senaste halvårets våldsbrott har kommit att motivera upprepade och omskrivna kampanjer. Det har skrivits mängder av tidningsspalter, avhållits ett stort antal debatter i TV och radio, högstämda tal har hållits, det har marscherats och manifesterats, viftats med röda och svarta fanor och burits facklor. Politiker, fackliga företrädare, massmedia, syndikalister, kommunister, invandrare och ett antal "vanliga svenskar" har manifesterat mot "nazistiskt och rasistiskt våld".

Varför bara mot "nazistiskt och rasistiskt" våld, finns anledning fråga. Varför inte rätt och slätt mot all våldsbrottslighet eller för alla våldsoffer?

De i detta sammanhang tre aktuella våldsdåden: polismorden i Malexander, bilbomben i Nacka och mordet på syndikalisten i Sätra förefaller inte ha mycket med rasism att göra. Alla offren är etniska svenskar, de gripna - men ännu inte dömda - troliga gärningsmännen har likaså svensk bakgrund. De påstår sig vara nationalsocialister. Ändå förefaller brotten föga politiskt betingade. Malexandermorden orsakades av polisjakt på bankrånare. Bilbomben i Nacka och skotten i Sätra är uppenbart personliga hämndaktioner.

Manifesterandet har som väntat kunnat utnyttjas av skilda grupper. Politiker har kunnat framhålla sin "humanitära" och solidariska profil, försökt skapa en vi- och domvision, vi goda mot dom onda. Vänsterpartiet och olika grupperingar på yttersta vänstern, t ex KPML(r) har lyckats spela framträdande roller, t ex när moderatledaren Bo Lundgren filmades tillsammans med Gudrun Schyman bland röda och svarta fanor lyssnande till Internationalen och anarkofeministiska sångkören.

De tre aktuella illdåden plus ett antal aktioner av unga föregivna nationalsocialister har utnämnts till hot mot demokratin. Visst, nazismen är en i högsta grad antidemokratisk företeelse. Men vilket hot mot demokratin utgör högst ett par hundra unga virrhjärnor? Och varför betraktas inte olika vänsterextrema grupperingar som hot mot demokratin, exempelvis Syndikalistiska Ungdomsförbundet och Ung Vänster? Vad var deras aktioner mot Det Nya Partiet och Sverigedemokraterna under 1998 års valrörelse annat än just angrepp på demokratin? Men då teg massmedia, politiker och kändisar.

All medkänsla med anhöriga till offren i Malexander och Sätra till trots finns anledning påpeka att de vidriga attentaten kunnat utnyttjas för mer eller mindre grumliga syften. Föga förvånande försökte somliga koppla ihop de aktuella våldsbrotten mot svenskar med invandringskritik i allmänhet, så t ex Gudrun Schyman i riksdagsdebatten den 27 oktober om "våld med rasistisk och nazistisk bakgrund": "kopplingen och orsakssambanden mellan den segregation, de ökade klyftor och det ökade utanförskap som vi ser hos många människor i dag och den rasistiska rörelsen. Det gäller också kopplingen mellan den i stora stycken invandrarfientliga politik som förs i Sverige i dag och den rasistiska rörelsen".

Upp flyga orden

Många debattörer hade påtagligt svårt att hålla ordning på orden, när de skulle bevisa hur stort avstånd de tog, exempelvis SIF-ordförande Mari-Ann Krantz som skrev i Göteborgs-Posten den 23 oktober: "Våldet kan drabba alla, oavsett etniskt ursprung eller nationalitet, och de senaste våldsdåden visar att vår demokratiska rättighet att framföra våra åsikter nu är förenat med livsfara", vidare "Vi måste använda alla demokratiska medel som står till buds, innan fler människor avrättas på grund av sina åsikter". Såvitt bekant är riktade sig inget av de tre våldsdåden mot offrens åsikter utan i ett fall - polismorden - mot offrens yrkesutövning och i de två andra fallen, journalisten i Nacka respektive syndikalisten i Sätra, mot personer som kartlagt och offentliggjort nazister. Liknande begreppsförvirring återfanns i den artikel på DN Debatt som ordförandena i de tre centrala fackförbunden publicerade den 16 oktober. Där krävdes förbud för nazistiska organisationer. Ett par timmar efter det att tidningen nått sina läsare kunde Dagens Eko förtälja att det var precis tvärtom. De tre fackföreningsledarna motsatte sig förbud mot nazistiska organisationer. Man förklarade att man av misstag lämnat in ett utkast till DN i stället för den slutliga debattartikeln. Tro det, den som vill!

Gyllene tillfällen för kändisar

Det har blivit status i att kunna berätta att man hotats för sina åsikter, sin antirasistiska framtoning och sitt civilkurage. Därför har det närmast blivit tradition att närhelst något allvarligare förmodat nazistiskt brott avslöjats, har kändisarna stått på rad att bli intervjuade om sina hotupplevelser. Listan leds naturligtvis av Alexandra Pasca-lidou som framträdde i Expressen den 13 november om hur hårt hon fått kämpa för att komma tillbaka som programledare i TV efter de fejkade hoten i Aftonbladet vintern 1998. I anslutning till de aktuella våldsdåden har även sångaren Mikael Wiehe framträtt som offer för hot. I TV 4:s morgonnyheter den 22 oktober intervjuades skådespelaren Sven Wollter, KPML(r) och Per-Åke Westerholm, partiledare för Rättvisepartiet Socialisterna, dessa demokratins två stöttepelare, och påstod sig båda vara hotade av nazisterna.

Wollter återkom stort den 14 november utan att någon veterligt krökt ett hår på hans huvud. Han sade sig vara tvungen att ha livvakter dygnet runt på grund av det hotfulla klotter som tidigare riktats mot honom. Den 25 november lyckades Wollter åter komma med i TV 2:s morgonsoffa för att berätta om alla hot och berömmas för sitt civilkurage.

Kurdo Baksi, som - utan att någonsin ha blivit skadad - påstår sig ha varit utsatt för minst ettusen hot, framträdde i TV, radio och press sedan han funnit spår av luftgevärsbeskjutning mot ett fönster i hans lägenhet på tredje våningen, vilket ju mer liknar vandalisering än allvarligt menat hot. Missnöjd med omfattningen av svens-ka massmedias rapportering av hoten mot honom - trots tre helsidor i ICA-kuriren nr 46, 1999 - lät Baksi meddela i mitten av november att han med omedelbar verkan lämnar Journalistförbundet. Nöjd hade han däremot all anledning att vara med den internationella uppmärksamheten.

Ungefär samtidigt rapporterade Der Spiegel nr 45/1999, Berlintidningen Der Tagesspiegel den 18 november och The Economist den 13 november om nazihoten mot kända svenskar, varvid de två första speciellt omnämnde Baksi. Der Spiegel skrev t o m om skottet mot ,,...das Wohnungsfenster des prominenten Journalisten Kurdo Baksi, der Chefredakteur des linken Magazins ,,Svartvitt" ist und auf Grund senes Einsatzes gegen den Rassismus als besonders gefährdet galt". Prominent, minsann! Så skall en slipsten dras. Men visst vore det intressant att veta vem som lyckats plantera den obetydliga nyheten om ett luftgevärsskott hos utländska media.

Mod verkar knappast vara en mer framträdande egenskap hos våra mass-medialt uppburna storheter, däremot omåttligt begär efter uppmärksamhet.

Och sedan har ju de vanliga debattörerna möjlighet att slå sig ned i TV-sofforna eller framträda i Studio Ett. I det senare programmet framträdde den förre socialdemokraten, numera miljö-partisten Jabar Amin och anklagade Laila Freivalds för undfallenhet. Justitieministern gjorde för en gångs skull ett seriöst intryck. Den 21 september lyckades TCO-ordförande Sture Nordh (en av dem som lämnat in fel manus till DN, se ovan) framträda samtidigt i TV 2:s Mosaik och TV 4:s Svart eller Vitt. Båda programmen debatterade nazivåldet. I Mosaikdebatten deltog förutom Freivalds, de självskrivna Maria-Pia Boëthius, Kurdo Baksi och Helene Lööw samt förrförre kommunistledaren CH Hermansson.

Det är märkligt att andra debattörer inte drar sig för samröret med den forne stalinisten Hermansson, som hyllade Josef Stalin vid dennes efterlängtade död 1953 med orden: "Stalin förstod att ställa hela sin livsgärning i de framväxande, de progressiva, de oemotståndligt segrande krafternas tjänst. Därför blev hans liv så betydelsefullt för mänskligheten, därför blev han en gigant i den mänskliga utvecklingens historia. Att vara kommunist är att ha Lenin och Stalin till föredöme. Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän". Världshistoriens värste massmördare hyllades alltså av svenska kommunister i de mest devota ordalag. Hösten 1997 intervjuades C H Hermansson i media inför sin 80-årsdag. Naturligtvis ställdes inga obehagliga frågor om Hermanssons mångåriga hyllning av Sovjetstaten och Stalin, lika litet som man någonsin frågar riksdagens talman fru Dahl om hennes försvar för Pol Pots terrorregim i Kambodja. De som hoppat i galen vänstertunna blir alltid snabbt för-låtna i Sverige till skillnad från dem som antas i ungdomen haft minsta sympati för Tredje Riket, Mussolini eller Franco.

Att ha varit anhängare av kommunistiskt våld och folkutrotning i kommunismens namn räknas för intet. Att däremot jämställa kommunistiskt och nazistiskt våld stämplas som revisionism och fascism.

Tillfälle även för tidskriften Expo

De brutala illdåden gav naturligtvis även Expos journalister möjligheter till upprepade framträdanden och "expertutsagor". Den 17 oktober intervjuade TT Expojournalisten David Lagerlöf som redogjorde för nazisternas omfattande kartläggning och registrering av meningsmotståndare. Naturligtvis sade inte Lagerlöf ett enda ord om att just sådan verksamhet har varit Expos specialitet sedan starten. Detta berördes inte heller av intervjuaren, grafiske redaktören vid TT Stieg Larsson, som alldeles av en händelse råkar vara knuten även till Expo som journalist.

Samme Stieg Larsson skrev i Aftonbladet den 23 oktober tillsammans med Expos nuvarande chefredaktör, Kurdo Baksi och klagade på att nazister kan rekvirera passfoton på sina antagonister. Man påminde om att den mördade syndikalistens passfoto beställts av nazister. Av en händelse glömde Baksi och Larsson att berätta att just Expo varit mycket flitig med att publicera passfoton på invandringskritiker och andra personer som man velat rasist- och naziststämpla. Dessutom är det föga sannolikt att ett passfoto används i planeringen av ett mord. Snarare är syftet just publicering.

Återupprätta rättssamhället i stället för att tjata om rasism

Visst är de tre aktuella våldsdåden vidriga, men det är även andra mord och mordförsök. Naturligtvis skall gärningsmännen få långa och kännbara straff, men det gäller även andra mördare. Att som skett koppla attentaten till rasism och främlingsfientlighet visar emellertid att starka krafter försöker utnyttja attentaten för egna syften, bl a genom att lasta kritikerna av nuvarande invandrings- och integrationspolitik.

Man bekämpar inte våldsdåd genom verbala manifestationer, fanviftning och fackeltåg. I stället krävs fler poliser, effektivare åklagare, kompetenta domstolar och inte minst en lagstiftning som har som mål att skydda medborgarna från brott i stället för att värna mer eller mindre flummiga ideologier.