Ur FRI INFORMATION:

I forna Sovjet och Öststaterna konstruerades en fiktiv fiende i form av det fascistiska spöket. Antifascismen upphöjdes till kollektiv norm. Åsikter som inte överensstämde med statens syn i olika frågor, t ex krav på sänkta skatter, kom att betraktas som fascistiska. Budbärarna fråntogs sina rättigheter, de betraktades som mentalsjuka eller sattes i gulag. Antifascismen var ett slags övergripande statsreligion, surrogat för religionen som enligt den rådande doktrinen ansågs vara opium för folket.

Motsvarigheten i 1950-talets USA utgjordes av antikommunismen. Senator Joseph McCarthys nästintill paranoida antikommunism med allt vad den innebar i form av stämpling, skandalisering, trakasserier och social utstötning, kom under några intensiva år att prägla det amerikanska samhällsklimatet. I båda fallen behövdes dessa fiendebilder för att legitimera och rättfärdiga samt dölja brister i respektive samhällssystems ideologiska lärosystem.

I det sekulariserade och mångkulturalistiska Sverige upphöjdes den 30 november 1999 antinazismen till vad som närmast skulle kunna betecknas som en "ny statsreligion". Då publicerade Sveriges fyra största och med varandra konkurrerande tidningar namn och bild på 62 påstådda nazister och mc-kriminella. Avsikten var att lyfta fram "Hotet mot demokratin" i offentligheten. Ingen kunde undgå publiciteten.

Reaktionerna lät inte vänta på sig, den moraliska panik som utlöstes de följande dagarna och veckorna antog en snöbollseffekt. I strid med lagen miste flera av de utpekade personerna både jobb och medlemskap i "sina" fackförbund (den 3 december hyllade Aftonbladet Metalls uteslutning). Krav på förbud mot nazistiska och rasistiska organisationer skallade i en samstämmig kör, en person förlorade sin studieplats, försäkringsbolaget Folksam meddelade att man tänkte använda artikeln för att spåra kunder och säga upp avtalet med dessa, kontrakt på hyrda lokaler bröts, och på företag runtom i landet beställdes massexemplar av artikeln som tillsammans med böcker om förintelsen lades ut på arbetsplatsernas fikarum med uppmaningar till personalen att sätta sig in i denna "nya lära".

Förfarandet är unikt. Plötsligt påstods den marginella nazismen vara viktigare än massarbetslösheten, den tilltagande fattigdomen, den accelererande och allt brutalare brottsligheten, nedskärningarna inom den offentliga sektorn etc, etc.

Fri Information stödjer en granskning av nazismen och därtill relaterad brottslighet. De avskyvärda polismorden och mordet på en fackföreningsman måste med all kraft fördömas och bekämpas. Parallellerna till det forna Sovjets antifascism och USAs McCarthyism är emellertid alldeles för uppenbara, när man ser på det som nu händer i Sverige. Man måste emellertid ifrågasätta metoden att hänga ut ostraffade unga människor tillsammans med den grövsta sortens kriminella. Definitionsfrågan i sammanhanget är av högsta relevans - massmedia tycks ha pådyvlat de utpekade individerna åsikter de själva förnekar. Pressetiska frågor hamnar därmed i blickfånget.

Fri Information anser inte att individer och grupper som pläderar mot och vill avskaffa demokratin, vare det rör sig om nationalsocialister eller kommunister, skall fråntas sin demokratiska rättigheter. Det vore att närma sig de läror som demokratin säger sig bekämpa. Argumentation må vara lönlös gentemot människor vars irrationella åsikter är djupt rotade. Ändå är den demokratiska vägen den riktiga. Nazisternas argument visar härvidlag uppenbara brister, exempelvis är rasblandning, som man motsätter sig, biologiskt möjlig, kanske till och med gynnsam. Förintelsen, som nazisterna förnekar, utgör en av historiens mest väldokumenterade illgärningar. Det är emellertid handlingar, inte åsikter, som skall bekämpas och straffas.

Den aktuella publiceringen har också tagits till intäkt för att åter starta ett vettlöst drev mot demokratiska invandringskritiska organisationer. Utan betänkligheter klumpades demokrater ihop med den antidemokratiska företeelse media sade sig granska. Sverigedemokratens påstods organisera terrorn i Sverige. Om Sjöbopartiet skrev Aftonbladet(2/12): "Främlingsfientlighetens mest kända ansikte i Skåne är den tidigare centerpartisten Sven-Olle Olsson i Sjöbo." Och om Skånes Väl avgavs följande omdöme: "Trots Skånes Väls öppet främlingsfientliga politik..." Mot givna bakgrund kan Fri Information därför inte undgå att belysa den senaste tidens massmediala uppståndelse och konsekvenser av denna sig.

Social utfrysning

Utfrysning av misshagliga medborgare ur den sociala gemenskapen är utmärkande för alla totalitära samhällen. Liberala Expressen stödjer numera denna taktik då man dagen efter namn- och bildpubliceringen av de 62 skrev: "Den sociala skam som denna vetskap för med sig är kanske det starkaste skyddet mot nazismen. De många människornas avståndstagande är långt mycket mer effektivt än en polisanmälan och har en mer långsiktig verkan än debattartiklar och tal på torget." Visst är samhällets avståndstagande effektivt såtillvida att de utpekade personerna, särskilt de unga som ännu inte vet riktigt vad de gett sig in i utan starkt påverkats av grupptryck och längtan efter en identitet, nu sannolikt ser ännu större skäl till att i praktiken omsätta den ideologi de attraherats av, göra den till en ultimat livsstil med allt vad det innebär i form av hat och förakt, eventuellt också våld, gentemot det samhälle som stöter ut dem.

I samma ledare erkände Expressen att man nu - formellt - gått ifrån pressetiska regler: "Från och med nu kan enskilda nazister inte räkna med att skyddas av den svenska presstraditionens bruk av anonymitet...Liksom i andra länder kan svenskarna nu få veta vilka som personer som definierar sig själva som demokratins och rättsstatens fiender." (Expressens felstavning av nazister, red anmärkning.)

Nu förhåller det sig så, att medan flertalet av de utpekade verkligen tycktes bekräfta sin politiska ståndpunkt, fanns det tillräckligt många som inte själva anser sig tillhöra nazismen. Ett uppmärksammat exempel gällde en anställd på Systembolaget med möjlighet till avancemang, som chockades av publiceringen då han själv tagit avstånd från nazismen. Till skillnad från andra utpekade får han emellertid behålla sitt jobb, även om den planerade chefsutbildningen slopades.

Exemplet tangerar den pressetiskt utomordentligt viktiga frågan om vems definition som skall gälla, massmedias eller den utpekades? Till skillnad från vad Expressen påstod i den ovan citerade ledaren är det i själva verket massmedia som definierar vilken åsikt en individ hyser, man bryr sig inte ens om att kontakta de inblandade innan en exponering, tillika utstötning, av aktuellt slag sker. Journalistikläraren Anders R Olsson konstaterade i Finanstidningen den 10 december att de fyra tidningarna tagit sig "makten att välja ut 62 personer, varav flera aldrig har dömts för brott, och bestraffa dem med social utstötning".

Metoden att stöta ut individer följdes upp i en krönika i Aftonbladet (4/12) där Annette Kullenberg ställde den tarvliga frågan "Vem vill gå på Systemet och handla av en nazist?", varpå hon pläderade för yrkesförbud för nazister. Att även nazister kan hålla isär sina personliga åsikter från sina yrkesroller, vilket i och för sig inte tycks intressera Kullenberg, bekräftades i Expressen den 2 december av pressansvarige Göran Andersson på förtaget IKETT som såg sig tvingad att i förtid avskeda en av sina anställda, dock med full betalning till kontraktet skulle ha löpt ut: "Jag vill gärna framhålla att killen uppträtt juste och rejält, både mot oss och kunderna. Han utförde sitt jobb på ett utmärkt sätt, betonar Göran Andersson." Den utpekade sade själv: "Man kan tycka vad man vill om våra åsikter. Men vad dessa har med jobbet att göra förstår jag inte. Så länge vi sköter våra sysslor, givetvis. Personligen har jag jobbat tillsammans med en invandrare på en flyttfirma utan minsta problem. Varken jag eller de är ju skuld till den svenska invandrarpolitiken."

Stolthet över publiceringen

Den 1 december försvarade även Aftonbladets chefredaktör publiceringen. Anders Gerdin skrev om den stolthet han kände efter publiceringen, bl a medgavs att andra journalister "aldrig tidigare känt en sådan stolthet över att vara i yrket". I samma tidning jublade Göran Persson åt medias belysning, och överåklagare Sven-Erik Alhem tyckte publiceringen var riktig, trots att vissa av de utpekade inte ens dömts för brott: "Visst finns det pressetiska regler och det är modigt att ta risken att bli fälld. Den fege hade i stället valt att låta bli att publicera och dragit en filt över sig."

En chefredaktör, en statsminister och överåklagare som alltså är stolta över att en ny era inletts i Sverige, där medias pressetiska regler inte längre gäller. Ett mönster i fråga om att negligera gällande lagar och hittills accepterade regler blir alltmer tydligt. Inga politiska eller massmediala avståndstaganden hördes och inga rättsliga åtgärder vidtogs mot de politiker som tillsammans med avgrundsvänstern bröt mot grundlagens mötesfrihet genom att med äggkastning, visselpipor och även våld sabotera såväl Sverigedemokraternas som Det Nya Partiets valturnéer inför förra riksdagsvalet (se Fri Information nr 4 och 5, 1998). Inte heller vågade den ansvarige Stockholmsåklagaren agera i samband med PKK-anhängares stormning av LOs högkvarter i Stockholm vintern 1999, där man kidnappade personal, förstörde inredning, hotade med mordbrand eller mot vandaliseringen av FNs lokala flyktingsekretariat (UNHCR), i syfte att uppmärksamma den kurdiske terroristledaren Öcalan.

Vi befinner oss i den absurda situationen att medan brott riktade mot etniska svenskars politiska engagemang (SD och d) understöds av media och politiker, har en grupp invandrade kurder lyckats ställa sig ovanför svensk lag. Fredlöshet och rättslöshet är alltså det som mot slutet av 1900-talet gäller för människor med misshagliga åsikter.

Sverigedemokraterna påstods organisera terror

Sverigedemokraterna påstods i den gemensamma publiceringen tillsammans med några andra organisationer "leda terrorn" i Sverige. Men om nu partier vars program i vissa avseenden liknar Sverigedemokraternas såsom Le Pens Nationella Fronten i Frankrike, Heiders Frihetsparti i Österrike, Vlams Blok i Belgien, Framstegspartiet i Norge och andra påstått antidemokratiska och fascistiska partier med betydande inflytande i respektive land verkligen vore vad massmedia, svenska politiker m fl hävdar, varför har inte de odemokratiska inslagen ökat i dessa länder? Inte har det parlamentariska systemet satts ur spel, inte har mötes- och yttrandefriheten minskat i dessa länder. Inget av nämnda partier förespråkar nämligen sådana inskränkningar av demokratin. Snarare är det meningsmotståndarna som kräver sådana begränsningar.

TT refererade den 4 oktober till en vallokalsundersökning från Österrike vilken visade att 68 procent av Frihetspartiet väljare röstade på partiet främst för att de ville komma åt fusk, skandaler och misskötsel inom statsapparaten. Detta har intet med nazism och antidemokrati att göra utan visar allenast att etablissemanget förlorat den främsta demokratiska kompetensen, den kritiska och reflekterande förmågan, det sakliga förhållningssättet.

Det "kritikerna" har att invända mot är enbart partiernas syn på invandring och invandringspolitik vilket objektivt och sakligt sett omöjligen kan vara kriteriet för nazism och antidemokrati. Utmärkande för nationalsocialismen är ju i stället avskaffande av parlamentarismen och demokratin, förstatligandet av näringslivet, rasbiologiska tankesätt, antisemitismen och föraktet för svaghet. Inte skulle någon nykter debattör på allvar hävda att vänsterpartiet vid ett eventuellt maktövertagande skulle införa proletariatets diktatur med allt vad det innebär i form av våld, terror, censur, gulag m m. Med vetskapen om att det i partiledningen finns företrädare som öppet kallar sig kommunister och offentligt hyllar massmördaren Lenin skulle det i och för sig kunna vara en adekvat polemik.

För övrigt undrar man om etablissemanget skulle komma på tanken att sätta likhetstecken (snedstreck) mellan kommunism/socialism vilket alltsomoftast görs med begreppen nazism/rasism. Ordet rasism omfattar ju numera den majoritet av svenskarna som enligt mätningarna är kritiska till den förda invandringspolitiken (se t ex Anna-Lena Lodenius och Per Wikström i boken Vit makt och blågula drömmar, 1998, där den minsta gemensamma nämnaren på deras "definition" av rasism utgörs av "kriteriet": minskad invandring).

Reaktion från Allmänhetens pressombudsman

Flera av de utpekade är mycket unga och har inte dömts för brott. Detta fick privatpersoner att reagera och JK-anmäla publiceringen. Även Allmänhetens Pressombudsman, PO, Per-Arne Jigenius, hade invändningar mot att unga exponerades tillsammans med grova förbrytare.

Aftonbladet har vana av liknande skandaler sedan tidigare. Efter det att misstankar riktats mot den journalist som ansvarade för reportagen kring hotbilderna av Alexandra Pascalidou och Clas Cassel ställde Aftonbladet på ledarplats frågan om vem man skall lita på lita på, ett gäng nazister eller en flitig journalist. Redaktionen sade sig givetvis hysa det största förtroende för journalisten, men tvingades sedermera avskeda honom efter att det uppdagats att han i själva verket ljugit kring flera omständigheter. Chefredaktör Gerdin bad läsarna om ursäkt för det tilltaget, men tycks inget ha lärt sig. På ledarsidan den 2 december ljög nämligen Aftonbladet sina läsare rätt i ansiktet då man i sitt fördömande av att PO kritiserade den nu föreliggande publiceringen påstod att "personer i 20-årsåldern som dömts till lindriga straff får figurera tillsammans med grova förbrytare". Påståendet rimmar illa med ursprungsartikeln av vilken framgick att flera inte alls var dömda för kriminella gärningar.

Vidare hävdades att samtliga 62 skulle vara nazister, trots att Hells Angels aldrig utgett sig för att vara nazister och inte heller av polis och domstolar utpekats som en nazistisk organisation. Av bild och namn att döma var ju en av de utpekade Hells Angels-medlemmarna inte heller att betrakta som någon etnisk svensk överhuvudtaget, ett förfarande som emellertid känns igen sedan tidigare i fallet med den från Afrika adopterade Jackie Arklöv, som knappast stämmer med den nazistiska stereotypen . Ändamålen helgar medlen, som den spanska inkvisitionens motto löd.

Media såg alltså inga problem med att hänga ut unga människor till allmänhetens beskådande och applåderades av andra skribenter. I en krönika i Aftonbladet den 4 december skrev Kerstin Weigl att även de unga utpekade måste finna sig i att behandlas och "betraktas som vuxna. Möjligen ska de betraktas även som psykopater. Men vuxna psykopater."

Inom kriminalvården betraktas s k värstingar som barn fram till 18 års ålder, och som ungdom betraktas man inom rättsväsendet fram till 21 år. Det är därför domstolar ogärna utdömer fängelsestraff till unga brottslingar. Vid vetenskapliga undersökningar räknas man som ungdom upp till 25 års ålder.

Inte hade Weigl vågat kräva att invandrarungdomar som hyser kvinnoförnedrande och svenskfientliga åsikter eller begått den värsta sortens kriminella gärningar skall betraktas som psykopater. Och inte hade media vågat rikta fokus på de kriminella utländska gäng som även de har bildat organisationer på landets fängelser, t ex Original Gangsters, eller belysa PKKs omstörtande verksamhet i Sverige. Den politiska korrekthetens konformism kräver nämligen en närmast militärisk rättning i ledet. Förutom att en sådan eventuell publicering allvarligt skulle hota etablissemangets mångkulturalistiska livsåskådning skulle frågan, som vanligt, ha kommit att handla om det inte vore hets mot folkgrupp. Krav på chefredaktörernas avgång skulle resas.

Symboler viktigare än våldtäkter

Av de 62 offentliggjordas personhistorier framgick att tämligen många domar gällt s k hets mot folkgrupp, vilket rör sig om att skrika okvädingsord åt invandrare, sprida sådana budskap i skrift alternativt på skiva eller bära s k rasistiska symboler.

Domar om hets mot folkgrupp är i många fall lika godtyckliga som den mot Karolina Matti och Dan Berner, grundligt belyst i Fri Information nr 6, 1998, ett fall skarpt kritiserat även av förre DN-redaktören Svante Nycander i debattboken Politisk korrekthet på svenska (1998). Hets innebär förmodligen i många av de nu uppmärksammade fallen bärande av förbjudna symboler, dvs runskrift såsom odalrunor, solkors m m. Symbolförbudet är inte baserat på något objektivt kriterium. Symbolerna har nämligen aldrig varit avsedda att rikta missaktning/hetsa mot någon och uppfattas inte heller så av folkflertalet.

Många invandrare tycker snarare att förnekandet (och numera kriminaliserandet) av den svenska historien är löjeväckande, medan den moraliska eliten ensidigt pläderar för hur viktigt det är att muslimer skall få bära slöja, som av majoriteten förmodligen uppfattas både som kvinnoförnedrande och som symbol för förtryck. Den enda symbol som många av förståeliga skäl förmodligen kan känna obehag inför är svastikan, detta gäller dock inte asiatiska och indiska folkslag där symbolen inom vissa kulturer anses vara lyckobringande. Extra huvudbry skulle det bli för åklagarväsendet om nazisterna började använda exempelvis fredsmärket som symbol för, låt oss säga, "nazistisk världsfred".

Massmedia anser alltså att bärande av symbol utgör ett allvarligt hot mot demokratin. En av de utpekade som tog avstånd både från polismord och bankrån (en kungöresle som knappast kan klassificeras som ett hot mot demokratin till skillnad från redaktören för nazitidningen Info 14 som försvarar polismorden; två exempel som visar att svensk nazism inte är någon homogen företeelse), och som var besviken på att bli uthängd med polismördare, sade till Expressen (2/12) om påståendet att han också begått brott: "Det är väl en jäkla skillnad mellan att mörda poliser och att bära en fornnordisk symbol på jackan."

I Rapport den 30 november meddelade riksåklagare Klas Bergenstrand att alla former av rasistiska brott, dvs brott riktade från majoritetsbefolkningen mot minoriteter (red anmärkning), skall prioriteras. Bergenstrand erkände att detta kan komma att ske på bekostnad av andra brottstyper. En våldtäkt är således att betrakta som mindre viktig än att någon bär en förment rasistisk symbol.

Åsiktsregistrering och olagliga personregister?

Samma dag som artikeln offentliggjordes framträdde PO Per-Arne Jigenius i en rad medier, där han bl a kritiserade "den här typen av listor". Uttalandet indikerar att journalister upprättat olagliga register över människor som de anser ha misshagliga åsikter. Antagligen efterapas tidskriften Expo, som enligt Jan Guillou (Aftonbladet den 1 januari 1996) har upprättat ett liknande personregister.

Vad som ytterligare stödjer tesen om åsiktsregistrering är det misstag som Expressen och GT gjorde den 2 december då man visade en helsidesbild som sades förställa en av de utpekade, en nazist och mc-ledare. Dagen efter publicerade tidningen en liten notis tillika rättelse om att bilden, som tagits vid en mc-träff i Sverige, visade en utländsk namne till den person som egentligen avsågs och att denne namne inte har något med nazistens verksamhet att göra. Expressens lyckades alltså med konststycket att inom loppet av två dagar redovisa porträtt på två personer med ytterst ovanliga namn, vilket kan tyda på att man upprättat någon form av register med namn, foton och uppgifter på i deras ögon anstötliga individer och grupper.

Luft under vingarna fick riksdagsledamoten Morgan Johansson (s) av publiceringen, då han ånyo krävde införande av åsiktsregistrering. Säpo har tidigare klargjort att man har god kontroll över odemokratiska grupper och individer, samt att nazismen inte utgör något reellt hot mot demokratin men att den kan utgöraett hot mot enskilda individer. Analysen bör anses korrekt, nazismen är en ytterst marginell företeelse utan politiskt inflytande och attraktionsvärde för svenska folket. Polisens snabba ingripande och gripande av gärningsmännen vid polismodern i Malexander och avrättningen av fackföreningsmannen Björn Söderberg tyder också på att kontrollen av dessa grupper är fullt godtagbar, att demokratin (staten och inte massmedia) i preventivt syfte har rätt att kartlägga grupper som anses hota demokratin. Den åsiktsregistrering som riksdagsledamot Johansson vill införa är därför möjligen förståelig men framförallt överflödig.

Att AFA och andra närstående grupper - som ser polis, myndigheter och det marknadsekonomiska systemet som representanter för en i deras ögon sjuk och orättvis världsordning - skulle använda sig av reportaget för att söka upp de utpekade i syfte att trakassera och tillgripa våld mot dem var förutsägbart. Den 2 december återfanns en notis i Aftonbladet om att helt oskyldiga drabbats av trakasserier och hot efter namnpubliceringarna, enbart för att de har samma namn som någon av de utpekade. Aftonbladet påstår att de tar avstånd från dessa hot, oavsett vem de framförs till, och skriver att "kampen för demokratin är inte betjänt av att någon använder sig av samma metoder som dess fiender." Så skriver en tidning som dagen innan själv tillämpat just samma metoder som trettiotalets tyska nazism använde, att hänga ut meningsmotståndare i sina tidningar...

Det verkliga hotet

Den bild som målades upp av de fyra tidningarna var förvisso inte munter vad gäller åklagarnas situation. Många hade blivit hotade på olika sätt. Förvånande var att somliga åklagare sade sig vara beredda att avstå från att driva ärenden där nazister var inblandade. Får den mentaliteten fotfäste, är demokratin verkligen illa ute. Om dessutom vård-, fängelse- och behandlingspersonal skulle avsäga sig sina jobb p g a av hot från de intagna och internerna skulle rättsstaten falla som ett korthus.

Skribenten Carl Hamilton har i en krönika i Aftonbladet den 3 november pekat på hur vreden och avskyn för nazismen förblindar folk. I stället för att rikta fokus på de verkliga hoten mot demokratin ägnar massmedia sig åt att uppmärksamma en ideologi som genom egen försorg isolerat sig från folkflertalet. "Blotta tanken att svensken i gemen, eller några svenskar i gemen, eller ens svenskar som hyser invandrarfientliga eller andra djupt reaktionära uppfattningar, skulle vända sig till tjugoåriga brottslingar som gapar om vit makt, för att få politisk vägledning, förefaller helt främmande", skrev Hamilton och konstaterade: "Hoten mot demokratin är i dag över huvud taget helt normala. De går i kostym och slips." Resonemanget syftar på centralbankernas ämbetsmän i den europeiska gemenskapen, vilka kräver oberoende från politiken trots att deras handlingar och beslut betyder så enormt mycket för det ekonomiska tillståndet i ett land. Något ansvar skall inte kunna utkrävas för konsekvenserna och någon politisk insyn i dessa banker finns inte.

I svensk kontext kompletteras Hamiltons resonemang av de omfattande reduceringarna inom den offentliga sektorn, delvis en följd av den nästan okontrollerade massinvandringen. Nämnas bör de drastiska nedskärningarna inom sjukvård, skola, försvar och äldreomsorg där gamla, som vigt större delen av sina liv till att bygga upp den svenska välfärden och som trott att de skulle ha ålderdomen tryggad, lämnas att dö ensamma till stanken av den egna urinen. Därtill kan fogas massarbetslösheten, de ökande klassklyftorna med åtföljande utbredd fattigdom och hemlöshet, den stigande brottsligheten, segregationen, det från politiker utbredda folkföraktet, urholkningen av åsikts- och yttrandefriheten samt krav på åsiktsregistrering, yrkesförbud och uteslutningar ur fackförbund och andra sociala sammanhang.

Dessa missförhållanden har inte åsamkats av dagens svenska nazister utan av folkvalda representanter vilka säger sig företräda demokratin (den politiska inkompetensen bekräftas i rapporten Kommittéerna och bofinken - kan en kommitté se ut hur som helst?, Ds 1998:57, i vilken hävdas att statliga utredningar blir allt sämre, de är hafsverk med bristande faktaunderlag). Erinras bör också att nazismen inte har något politiskt inflytande överhuvudtaget till skillnad från vänsterpartiet vars företrädare kallar sig kommunister och hyllar massmördaren Lenin. Inte heller finns någon nazistisk makt att konspirera med, medan fundamentalistiska muslimska grupper understöds både av muslimska länder och en i princip enad svensk politikerkår. Så visst finns ett reellt hot mot den svenska demokratin.

Demokrater urholkar demokratin i demokratins, mångkulturalismens och den heliga antinazismens namn.

Augur Autopsi