Ur FRI INFORMATION:

I en nyligen publicerad skrift från Demokratiutredningen hyllas djurrättsaktivister och flyktinggömmare som förnyare av svensk demokrati

Nr 27 i Demokratiutredningens skriftserie är författad av journalisten Niels Hebert och sociologen Kerstin Jacobsson. Rapporten har titeln Olydiga medborgare? Om flyktinggömmare och djurrättsaktivister, SOU 1999:101. Genom att intervjua fem veganer, tillika djurrättsaktivister, och sex flyktinggömmare försöker författarna dra slutsatser om respektive verksamhets natur, om de personer som sysslar med s k civilmotstånd och även undersöka om samhället kan dra nytta av aktivisternas verksamhet. Det ska sägas att författarnas inställning till djurrättsaktivism och till att gömma utvisningshotade asylanter är synnerligen positiv.

Sociala rörelser

Författarna inleder med att definiera begreppet social rörelse: "Vi förstår alltså djurrättsaktivismen och flyktinggömmandet (asylrörelsen) som sociala rörelser.I svenskt språkbruk är begreppet folkrörelse mer bekant, men den termen är laddad med associationer till äldre generationers rörelser och refererar i dag snarast till medlemsorganisationer. Vi föredrar begreppet social rörelse för att också kunna fånga lösare organiserade nätverk och väljer därmed att ansluta till den internationella diskussionen om sociala rörelser." (sid 11). Man påpekar av de nya sociala rörelserna är knutna till livsstilspolitik. Som exempel på överordnade organisationer ges för djurrättsaktivisterna NSMPD (Nordiska Samfundet Mot Plågsamma Djurförsök, nyligen omdöpt till Djurens Rätt) och för flyktinggömmarna FARR (Flyktinggruppernas och Asylkommittéernas Riksråd) och Fristadsrörelsen.

Författarna citerar forskaren Mario Dianis definition av social rörelse som "nätverk av handlingar utförda av en mångfald individer, grupper och/eller organisationer som är engagerade i politisk eller kulturell kamp på basis av en gemensam identitet (Diani 1992). "Centralt för förståelsen av en rörelse är således elementen konflikt, identitet och kollektivt handlande.8 Kollektivt handlande är en avsiktlig samverkan mellan människor för att åstadkomma samhällsförändringar. Kampen motiveras av en social eller kulturell konflikt. Rörelsen innebär ofta en utmaning och vilja till överskridande av den rådande sociala eller politiska ordningen (jfr Melucci 1992). I rörelsen konstrueras en kollektiv identitet: en vi-känsla och solidaritet som baserar sig på gemensamma övertygelser." (sid 13)

Massmedial medverkan ett måste

I Olydiga medborgare? betonas vikten av massmedias rapportering om aktioner och utvisningshotade flyktingar (sid 23-24): "Aktionerna är ofta välregisserade föreställningar. Kontakterna med massmedia är väl utvecklade och att möta massmedia år något som noga förbereds och tränas . Detta gäller framför allt grupper som Greenpeace och Plogbills- rörelsen, men också djurrättsrörelsen och asylrörelsen. Särskilt de intervjuade flyktinggömmarna vittnar om goda kontakter med massmedia och betydelsen av att dessa uppmärksammar det enskilda flyktingfallet", vidare (sid 65): "Alla utom en intervjuad säger sig ha goda kontakter med medier och att de i många fall fått hjälp av tidningar och TV. När medierna tagit upp enskilda flyktingfall brukar det resultera i att flyktingen får stanna. ­ Vi har en omfattande och god kontakt med journalister. Utan journalistkåren skulle det kännas ganska hopplöst. Alla de gånger som vi kopplat in massmedia har handläggarna ändrat sig och sagt att det kommit in nya fakta i målet. Jag som läser handlingarna ser att det inte finns en enda ny bokstav, säger Margareta.

­ Fortast går det om man får TV med sig. Då ändrar de sig fort som attan. Därnäst kommer kvällspressen. Det här tycker jag inte är rättssäkert.

Lena säger att hon har goda kontakter både med lokaltidningen och med en kvällstidning och ger exempel på att flyktingar som uppmärksammats i medierna snabbt fått uppehållstillstånd."

Anarkism och lagbrott

I Olydiga människor? framhålles att både flyktinggömmarna och djurrättsaktivisterna har tydliga anarkistiska drag: "De betonar den enskildes ansvar och plikten som individ att göra något. De misstror det parlamentariska systemets möjligheter att lösa de konflikter de engagerat sig i och illustrerar genom sina lösligare och icke-hierarkiska nätverk anarkismens misstro mot etablerade organisationer". Man skriver vidare att civil olydnad förutsätter lagbrott och citerar Martin Luther King: "Den som bryter mot en orättfärdig lag måste göra det öppet, kärleksfullt och med beredvillighet att acceptera straff" och konstaterar att "öppenhet och beredskap att ta sitt straff kan sägas vara de två viktigaste kraven för att tala om civil olydnad" (sid 25).

Författarna till Olydiga människor? refererar till justitieminister Laila Freivalds uppfattning att civil olydnad är rätt endast i en totalitär stat och ställer mot detta civilmotståndarnas åsikt formulerad av Habermas: "civil olydnad bygger på tanken att det finns en högre rätt än lagen, och att en distinktion mellan legalitet och legitimitet görs. Lagen och moralen ses som två begreppsligt skilda normsystem. Att ett politiskt beslut tillkommit i laga ordning ger det legalitet, men för att det ska uppfattas som legitimt måste det också motsvara rådande grundläggande moraliska principer" (sid 27). Man citerar flyktinggömmare: "Vi kan inte låta lagarna driva oss hur långt som helst. Tänk bara på vilka som lydde order i Nazi-Tyskland. Det finns fall då  laglydnad är ett större brott än lagbrott" och "Nöd bryter lag. Jag såg ingen skillnad mellan att gömma  kosovoalbaner i dag och att gömma judar under andra världskriget". 

Man konstaterar att enskilda tjänstemän på Invandrarverket ofta hjälper flyktinggömmarna, även om Invandrarverket i stort uppfattas som byråkratiskt och hårdhjärtat. Bland politikerna gillar flyktinggömmarna miljöpartister, kristdemokrater och vänsterpartister, medan folkpartiet tydligen svalnat i sitt flyktingintresse, moderater och centerpartister bedöms som omöjliga och socialdemokraterna vacklar.

Föga ifrågasättande

Utmärkande för rapporten är att trots att teoretiska diskussioner inleder och avslutar skriften, sker inget ifrågasättande av flyktinggömmarnas och knappast ens av djurrättsaktivisternas attentat mot pälsfarmare, butiker och slakteribilar. Däremot försvaras inte hot och terror mot s k djurförsökare. Man tillbakavisar anklagelser om terrorism. Det görs inget försök att exempelvis bemöta flyktinggömmarnas paralleller mellan kosovoalbaner och judar. En väsentlig skillnad är ju att judarna inte fick lämna de av tyskarna ockuperade områdena under senare delen av andra världskriget och dessutom inte hade någonstans att ta vägen, medan kosovoalbanerna hela tiden haft full frihet att söka sig till sina landsmän i Albanien och Makedonien.

Hyllning till civilmotståndet

Olydiga människor? avslutas med hyllningar till civilmotståndarna som författarna betraktar vara en tillgång för demokratin: "Solidaritets- och tillitsskapande aktiviteter är en tillgång för såväl stat som samhälle; ett starkt civilt samhälle stärker såtillvida staten. Även om djurrättsaktivisterna och flyktinggömmarna uttryckligen kritiserar politiska beslut och beslutsfattare ­ och ibland agerar på tvärs med beslut och lagar ­ menar vi att deras verksamhet kan bidra till att stärka såväl välfärdsstaten som demokratin. De slår vakt om grundläggande värden och skapar genom sin verksamhet solidaritet, vilket kan stärka välfärdsstaten. De bidrar till den kollektiva åsikts- och viljebildningen och reflexiviteten, vilket kan stärka demokratin" (sid 115) och "Rörelserna kan då vara en vitaliserande faktor i det demokratiska systemet. Om de politiska partierna ­ exempelvis på lokal nivå ­ har beredskap för att bjuda in representanter för denna typ av rörelser och lyssna till dem kan det öka förståelsen för vad som händer i samhället. I samma mån borde rörelsernas representanter kunna ta initiativ till dialog med partierna för att få en bättre förståelse för hur det politiska systemet fungerar och vilka möjligheter till påverkan det erbjuder.

Samhället ­ etablissemanget såväl som den passiva eller tysta majoriteten ­ möter i dessa rörelser med beredskap till civil olydnad grundläggande men i praktiken ofta undanskjutna värden som frihet, jämlikhet och broderskap i en ny, krävande form. Plötsligt krävs vi på uppfattningar och bevis och på att vi tror på det som står i grundlagen, i partiprogrammet, i tio Guds bud, FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, FN:s Barnkonvention och i Röda korsets grundprinciper ­ men som man sällan anser sig behöva ta strid för eller pröva på allvar.

Någon håller fram spegeln. Vad ser du?" (sid 117-118).

Det hade varit värdefullt om författarna diskuterat vad som händer med demokratin, om allt fler börjar bryta mot alla de lagar man uppfattar som orättfärdiga. Den diskussionen var man emellertid inte beredd att ta.

Ledaren för Socialekologisk Aktion, Linus Brohult, har nyligen av Stockholms tingsrätt dömts till ett års fängelse för att ha uppviglat sina meningsfränder att sabotera vägbyggen och entreprenadmaskiner, ofta till stora kostnader för inte bara samhället utan även enskilda småföretagare i anläggningsbranschen. Domen har resulterat i kraftiga protester och upprop från det vanliga, självutnämnda kulturetablissemanget och diverse andra vänstersympatisörer. Linus Brohult är just den typ av aktivist som hyllas i Demokratiutredningens skrift om civilmotstånd och olydiga människor.