Ur FRI INFORMATION:

I en publikation från Demokratiutredningen definierar fyra journalister och två "forskare" vilka som skall betraktas som demokratins fiender. Dit hör bland många andra Skånes Väl, Ny Demokrati och Fri Information men inte Revolutionär Kommunistisk Ungdom och naturligtvis inte en enda utomeuropeisk invandrare.

Den 30 november publicerade Demokratiutredningen (ordförande förre kulturministern Bengt Göransson) nr 28 i sin skriftserie: Demokratins förgörare - om främlingsfientlighet, rasism och nazism, SOU 1999:10. Att valet av dag var medvetet (liksom de fyra rikstidningarnas publicering av namn och foton på 62 påstådda nazister och Hells Angels-anhängare) framgår redan i förordet, skrivet av Demokratiutredningens huvudsekreterare, Erik Amnå:

"Innan den här dagen, den 30 november 1999, nått sitt slut, kommer svenska medborgare att manifestera sin avsikt att förgöra demokratin. De kommer att använda sig av sina grundlagsfästa demonstrations- och mötesfriheter för att bekämpa grundlagens etiska grundval och demokratiska teori. Med de följande analyserna av vår samtida främlingsfientlighet, rasism och nazism vill Demokratiutredningen höja medvetenheten om demokratins undergrävare bland dess mer eller mindre reflekterande vänner. Vår förhoppning är att skriften skall bidra till att öka den svenska folkstyrelsens intellektuella motståndskraft."

Hårda ord, onekligen. Vad menar han? Demonstranterna den 30 november utgörs numera så gott som uteslutande av medlemmar i Ung Vänster, Revolutionär Kommunistisk Ungdom, Syndikalistiska Ungdomsförbundet, Offensiv, utländska marxistiska fraktioner och andra mer eller mindre obskyra organisationer tillhörande avgrundsvänstern. Det är riktigt att de önskar störta demokratin och förgöra sina motståndare med våld - vilket inte minst iakttogs under 1998 års valrörelse. Däremot vill de säkert inte själva förknippas med "främlingsfientlighet, rasism och nazism", speciellt som många av deltagarna uppenbart var utomeuropeiska invandrare. Rasism och främlingsfientlighet är som bekant egenskaper som tillskrivs uteslutande svenskar/nordbor/ västeuropéer och absolut inte kan utövas av afrikaner, kurder, sydamerikaner.

Nej, det är inte avgrundsvänstern Amnå menar, även om han tagit fel på 30 novemberdemonstranterna.

Utredningen omfattar 217 sidor och är uppdelad på sex kapitel, vardera med särskild författare. Av dessa är fem de gamla vanliga som finner sin försörjning på att tugga om samma teser om nazism, rasism, främlingsfientlighet. Den sjätte är mer okänd och har också producerat ett sällsynt uselt aktstycke.

Nynazismen - förtrupp eller eftersläntrare?

Journalisten på Falu-Kuriren, Hans Lindquist har som så många gånger förr skrivit om nynazister under frågeställningen förtrupp eller eftersläntrare. Som vanligt skriver han om trettiotalets nationalsocialister och fascister, innan han kommer in på mer aktuella grupper. Inget nytt. Som flera gånger förr och senare, senast på ett journalistmöte i Västerås i mitten av december 1999 påpekar Lindquist: "Varje kämpande demokrat och antirasist bör ställa sig frågan: Vilken kategori är farligast? Rasistiska extremister, som smyger fram i filttofflor och demokratisk förklädnad eller uniformerade nynazister, som stampar fram i spikbeslagna stövlar, som effektivt avslöjar dem redan i farstun?" (sid 12).

Lindquists uppsats verkar gå på gammal rutin med föga inlevelse. Han bifogar en sida med nazistiska symboler men begränsar sig till sju. Är det verkligen nödvändigt att avbilda ett hakkors? Finns det någon läsare som inte känner igen svastikan? Intressantare hade varit om han förklarat varför det fornnordiska solhjulet, det keltiska korset, dödskallen och kugghjulet numera är åtalbara efter Högsta Domstolens symboldom.

Till stor del verkar Lindquists inlaga som en omskrivning av motsvarande kapitel i boken Extremhögern av Anna-Lena Lodenius och Stieg Larsson (Tidens Förlag, 1994). Lindquists oförmåga att förnya sig bevisar hur uttjatat ämnet är. Men naturligtvis är det numera på grund av statsministerns förintelsefixering ett bekvämt sätt att försörja sig.

Media och rasistiska organisationer - en historisk exposé

Till skillnad från Lindquist begränsar sig Heléne Lööw till efterkrigstiden och ägnar oproportionerligt stort utrymme åt Lundahlaffären, Expressens nazistskandal på sextiotalet, i mycket en parallell till Aftonbladets nazistaffär 1998. I övrigt handlar större delen av Lööws artikel om Nordiska Rikspartiet, vars inflytande i dagens nynazistiska kretsar torde vara marginellt. Lööws omdömen om mer dagsaktuella mediala alster tycks kunna sammanfattas i begreppen okunnigt, aningslöst och sensationsinriktat.

Svenska cybernazister och cyberrasister

Marina Taloyan presenteras som CEIFO-forskare (CEIFO = Centrum för invandringsforskning) och kurd från Georgien, bosatt i Sverige sedan åtta år. Hon skriver om nazistiska, antisemitiska och rasistiska hemsidor på Internet. Hennes uppsats är ur vetenskaplig synvinkel en katastrof. Vilka krav ställer CEIFO och Stockholms Universitet egentligen på s k forskare? Eller rör det sig om s k positiv särbehandling av invandrare?

Att uppsatsen är rörig och svårläst beror till stor del på att aktörerna på Internet inte är permanenta utan kommer och går. Därför är själva syftet med uppsatsen, nämligen att räkna upp nazistiska, antisemitiska och rasistiska hemsidor, från början meningslöst. Under tryckningstiden hinner flera försvinna och lika många eller fler tillkomma, för att inte tala om alla omflyttningar. Mest graverande är dock att Taloyan inte klarar av att definiera sina grupper.

Taloyan skriver: "Som nazistiska/nationalsocialistiska webbplatser räknar jag webbplatser som hävdar den "vita rasens överlägsenhet", uppmanar till våld som politiskt vapen (dvs. har texter, artiklar och fraser med revolutionära inslag), hyllar Adolf Hitler och hans ideologi; använder nazisymboler och t.o.m. missbrukar svenska och nordiska mytologiska symboler, skämtar extremt och förnedrande om icke-"ariska" folkgrupper (människor av judisk börd, romer, personer med utländskt påbrå) och samhällets svaga och "avvikande grupper" t.ex. homosexuella.

Rasistiska/rasideologiska webb-platser skyltar inte med nazistiska symboler. De har i denna mening inte de vanliga nationalsocialistiska ingredienserna, men deras "rätta" ansikte avslöjas i artiklar som återfinns på webbplatsen och som handlar om rasismens grundläggande element. Framför allt handlar det om biologiska faktorer som skiljer människor från varandra och följaktligen om rasblandning och det mångkulturella samhället. En del webbplatser och webbsidor är organiserade så att gränser för lagbrott inte överträds för att på så sätt undvika rättsinblandning. Här bör påpekas att jag inte kategoriserat varje webbplats/webbsida (som t.ex. kritiserar invandrare och flyktingar eller tidskriften Contra som är antikommunistisk) som rasistisk, utan kategoriseringen grundas på webbplatsernas/webbsidornas innehåll. I vissa fall har det visat sig vara nödvändigt att göra en sammanfattande bedömning av det totala innehållet på webbplatsen. I självpresentationen kamoufleras åsikter och där behövs det djupare analys och tolkning av vad som ligger bakom de framförda argumenten. Ingen presenterar sig som rasist utan antingen som patriot eller nationalist".

Som synes är texten bitvis obegriplig. Författaren tycks anse att det är värre att "missbruka" nordiska mytologiska symboler än att hylla Hitler. Hon skiljer mellan nationalsocialism och rasideologi, men vad är nationalsocialismen om inte just rasideologisk. I stället kopplar hon rasblandning till mångkultur.

I nästa stycke för hon samman antisemitism och revisionism, trots att historierevisionisterna visst inte behöver vara antisemiter. Lite längre fram skriver författaren: "Texten bygger på materialet från kartläggningen om svenskspråkiga och av svenskar ägda hatwebbplatser, nämligen nationalsocialistiska, rasideologiska och antisemitiska, främlingsfientliga missnöjespartier samt invandrar- och invandringskritiska webbplatser. I det följande utnyttjas endast nationalsocialistiska, rasideologiska och antisemitiska webbplatser." Hon anser alltså att hemsidor för invandringskritiska organisationer som exempelvis Blå-Gula Frågor, Fri Information och Sjöbopartiet är "hatwebbplatser".

Taloyan och Sverige Åt Alla

Av sid 106 i utredningen framgår att Taloyan t o m räknar Fri Informations hemsida till nazistiska och rasistiska webplatser. Hon avstår naturligtvis från att definiera vad som skulle vara nazistiskt/rasistiskt. Hon är rent generellt mycket generös med dessa begrepp. På samma sida sammanför hon Nationalsocialistisk Fronts hatsida mot kommunalrådet Fries med Alternativ Medias SÅA-sida, Sverige Åt Alla. Hon skriver att sanningshalten i båda är "tveksam". Nu är SÅA en mycket rolig satir om förespråkarna för det mångkulturella samhället där man bl a skriver under parollen "Skingra fördomar":

"Föreningen Sverige Åt Alla (SÅA) behöver öka sitt medlemsantal för att kunna verka över hela världen och informera om det stora behovet av att flera miljoner fattiga människor söker sig till Sverige och räddar vårt land från den undergång som annars hotar. Vår strävan är att snarast vinna status som FN-organ. SÅA är en ideellt verksam grupp och ytterligare undersökningar måste göras.

Kom ihåg att föreningen Sverige Åt Alla stöder riksdagspartiernas strävan att öppna våra gränser för tjänster, varor, kapital och människor. Vi säger Ja till Europa och Ja till världen. Vi vill också bygga broar mellan alla folk och alla avlägsna platser för att kunna förbinda dessa med varandra. Inga människor skall behöva leva isolerade från alla de spännande kulturer om nu breder ut sig. Vårt motto är detsamma som för moderaterna: Gränslös frihet! Bara genom att omsätta denna paroll i praktiska, verkliga sammanhang kommer tillvaron att bli bättre. Inte ljusare som ju är ett fördomsfullt och rasistiskt uttryck genom att det associeras till ljus hudfärg. Nej vi accepterar inte det etablerade svenska språkbruket utan har anpassat det till verkliga förhållanden. Därför är det viktigt för oss att få hjälp med att sprida den uppfattningen att vi nu går en mörkare framtid till mötes och att ett framtida Sverige, fritt från svenskar och fyllt med invandrare från jordens alla avlägsna platser, ger oss en mörk, om inte svart, framtid."

"Sanningshalt tveksam", anser alltså forskare Taloyan. Nej, satir och humor är säkert okända begrepp för invandrarforskare. Å andra sidan kan Taloyan trösta sig med att TV 4 på sin hemsida under den antirasistiska kampanjen vecka 48 räknade upp SÅA bland antirasistiska länkar. Det tycks inte vara så svårt att få status som antirasist.

Om domäntilldelning

Taloyan skriver: "ligger de svenska domänerna sedan länge på utländska servrar för att kringgå svensk lagstiftning om ansvar för anslagstavlor." Det är en sanning med modifikation. Många av domänerna tillkom före lagen om elektroniska anslagstavlor. Att domänerna förlades utomlands berodde ofta på att Tekniska Högskolan, som tidigare ansvarade för domännamnen, krävde registrering hos Patent- och Registreringsverket av företag och organisationer för att bevilja svensk domän. Ökad byråkrati, alltså. På senare tid har reglerna lättats upp, men många domänägare - invandringskritiska eller ej - tycker att det är besvärligt att ändra adress, vilket Taloyan tydligen inte upptäckt i sina forskning.

Gränslöst hat mot icke vita?

Till nazistiska/ rasideologiska hemsidor räknar Taloyan även populära musikgrupper som Ultima Thule och Heroes.

Taloyan avslutar sin uppsats med en sammanfattning, där hon skriver: "Gränslöst hat mot icke vita, frågan om rasens renhet och antisemitismen ligger till grund för samtliga texter, bilder och skämt. Allt annat underordnas dessa tre huvudpunkter." Omdömet gäller för samtliga de hemsidor hon räknar upp, tydligen även Fri Information, vars läsare väl bättre än Taloyan kan bedöma om tidskriften ägnar sig åt "gränslöst hat mot icke vita" och "frågan om rasens renhet" och antisemitism.

På sista sidan av uppsatsen konstaterar Taloyan: "Webbsidor som visar det positiva med det mångkulturella samhället saknas fortfarande". Läsaren torde själv kunna dra sina slutsatser om orsaken.

Det är möjligt att alla egendomligheter i Taloyans rapport - av vilka ovan räknas upp endast ett fåtal - beror på bristande kunskaper i svenska. I vilket fall är det sorgligt att svenska skattebetalare via Stockholms Universitet och CEIFO tvingas bekosta så jämmerlig "forskning".

Det heliga raskriget - terrorism och judehat

Fjärde kapitlet i utredningen Demokratins förgörare är skrivet av TT-redaktören och Expojournalisten Stieg Larsson. Det är förhållandevis välskrivet men är närmast en sammanfattning av motsvarande kapitel i Larsson bok tillsammans med Anna-Lena Lodenius, Extremhögern (Tidens Förlag, 1994) med vissa uppdateringar till 1999. Det innehåller föga nytt.

Bemötande av främlingsfientliga och populistiska partier i kommuner och landsting

Femte kapitlet är desto mer sensationellt. Anna-Lena Lodenius gör en ganska utförlig genomgång av en mängd partier utanför riksdagen, främst skånska lokalpartier. Även Skånes Väl, Sjöbopartiet, Sverigedemokraterna och Framstegspartiet och i någon utsträckning Ny Demokrati berörs. Visserligen kan tveksamhet anföras inför många av Lodenius´ kommentarer och slutsatser, men hon har uppenbart ansträngt sig för att vara objektiv. Jämfört med skribenten Taloyan ovan och många av Lodenius´ kollegor är hon ett under av saklighet och vederhäftighet.

Nej, det sensationella är inte vad Lodenius skriver utan det anmärkningsvärda är att Demokratiutredningen anser att mindre politiska partier, oavsett program, utgör "demokratins förgörare". De stora riksdagspartierna skulle således vara de enda som värnar om demokratin, vilket medför att vi aldrig kan få några nya partier.

Lodenius finner i sin genomgång av kommuner och regionparlamentet i Skåne att vanligen har de etablerade partierna varit mycket negativa till småpartierna, innan dessa tagit plats i respektive fullmäktigeförsamling. På flertalet håll tycks man överraskad över att visst samarbete ändå varit möjligt. Undantaget är som vanligt Haninge. Det förefaller inte som om Lodenius lastar enbart Sverigedemokraterna för de hätska utfallen från Haninges kommunalråd.

Oväntat positiva är även omdömena om Sverigedemokraterna i Trollhättan och Sölvesborg.

Lodenius avslutar sitt kapitel med en uppräkning av s k främlingsfientliga myter och argument mot dessa. Denna uppräkning har vi tidigare sett i flera av Lodenius´ alster och är knappast motiverad i föreliggande skrift.

Svensk högerpopulism i franskt ljus

Utredningen Demokratins förgörare avslutas med en jämförelse av Bim Clinell mellan svenska invandringskritiker och franska Front National. För den som läst Clinells bok De hunsades revansch (Bokförlaget DN) innehåller kapitlet föga nytt. Det handlar betydligt mer om Frankrike än om Sverige. Sympatiskt nog varnar Clinell för åsiktsförtryck och yrkesförbud.