Ur FRI INFORMATION:

Som kutymen bjuder så här års önskar Fri Information på tidskriftens sista sida för detta år (århundrade, årtusende) sina läsare Ett Gott Nytt År. Att önska Ett Gott Nytt Sekel vore däremot aningslöst, närmast cyniskt.

Svensk kultur har i modern tid varit överlägsen flertalet utomnordiska kulturer. Inte så att Sverige skulle ha de största tänkarna, de bästa författarna, de mest framstående målarna. Sverige har inte den vackraste musiken, de främsta modeskaparna, den godaste maten. Vi har långt ifrån de främsta vetenskapsmännen eller den bästa utbildningen. Ändå har vi varit bland de bästa. Vi har nämligen varit bra på fred. Och vad är väl aldrig så framstående kulturer värda, när de ödeläggs av krig?

Sverige har inte varit i krig sedan 1815. Vi har inte haft inbördeskrig sedan Sverige uppstod som statsbildning (skärmytslingarna mellan Gustav Vasas söner och sonson är obetydliga i internationell jämförelse). Sverige har inte lytt under främmande makt sedan Kalmarunionen slutligen upplöstes med Gustav Vasa. Med ett marginellt och kortvarigt undantag har vi aldrig ägnat oss åt kolonisering av utomeuropeiska länder och har därför sluppit 1900-talets postkoloniala problem. Av europeiska länder är endast Schweiz oss överlägset.

Vi har haft mycket att vara tacksamma för.

Att vi klarat oss undan krig i snart 200 år beror mindre på skicklighet än på försiktighet och tur, möjligen på skicklighet att ta vara på turen. Unionsupplösningen 1905 liksom Ålandskrisen 1918 - 1921 är dock bevis för aktiva och lyckade ansträngningar från svensk sida att i det längsta undvika militära konflikter.

Med stor sannolikhet kommer Sverige att drabbas av såväl krig och ockupation som inbördeskrig inom ett par decennier. Regeringens, riksdagens och försvarsledningens beslut att avskaffa det svenska territorialförsvaret till förmån för ett s k insatsförsvar är en direkt inbjudan till vår store granne i öster. Ryssarna skaffar sig stridsträning i Tjetjenien, ökar sin försvarsbudget med 60 procent under det kommande året och intar en alltmer kritisk och verbalt aggressiv attityd mot USA och övriga västvärlden. Då passar Sverige på att halvera försvarets kapacitet. Inget av våra grannländer är dåraktigt nog att följa det svenska exemplet.

Genom en vettlös invandringspolitik har Sverige sedan mitten av 1980-talet fått mer än en halv miljon nya invånare, flertalet från Balkan och utomeuropeiska länder. Så gott som alla kommer från länder utan demokratisk tradition, präglade av muslimsk kultur inklusive avarter såsom hedersmord, könsstympning, klanväsende. Främst utmärks de invandrade kulturer av stark sammanhållning mellan familjemedlemmar/släktingar och ringa eller ingen solidaritet med samhället/ staten.

S k lågintensivt inbördeskrig, d v s gängkrig och annat gatuvåld, är redan i full gång. Även från etablerade s k debattörer som Baksi och Rojas varnas för mer och blodigare våld, om inte invandrarna snabbt och gratis får tillgång till alla medborgerliga och sociala förmåner och garanteras genväg till ledande positioner i det svenska samhället. Erfarenhetsmässigt fungerar mångetniska samhällen endast under totalitär regim (Sovjetunionen, Jugoslavien). Enda undantagen hittills är de glesbefolkade, stora och rika invandringsländerna, USA, Kanada och Australien, där urbefolkningarna i det närmaste utrotats och det finns gott om varningstecken om framtida splittring och upplösning.

Svenska ungdomar men även åldringar rånas på allmän plats och i allmänna kommunikationsmedel av gäng av unga psykopater med invandrarbakgrund som mer tycks vara ute efter att sprida skräck än direkt materiell vinning. Offren hotas till tystnad. Brottslingarna grips sällan, och när så ändå sker uteblir egentligt straff på grund av gärningsmännens låga ålder. För att underlätta invandrargängens härjningar har våra redan ineffektiva polis- och åklagarkårer ålagts att i än högre grad prioritera rasistiska brott, d v s uteslutande sådana brott där invandrare är offer för svenska brottslingar.

Möjligen just beroende på det svenska samhällets snart tvåhundraåriga erfarenhet av fred, har svenskarna utvecklats till ett fegt, auktoritetsbundet och passivt folk. Man vågar inte eller ids inte protestera. Samtidigt karakteriseras det svenska systemet av en sällsynt förmåga att befordra de mest inkompetenta, de mest olämpliga och de som är minst intresserade av att ta till vara Sveriges och svenskarnas intressen. Man skrattar åt oss i omvärlden, möjligen tycker man ibland även synd om oss. Man minns de av häpnadsväckande inkompetens havererade Palme- och Estoniautredningarna. Man häpnar över vår invandrings- och säkerhetspolitik. Man skrattar åt statsministerns farsartade turné i Sydafrika och nu senast Telia-Telenor-kraschen.

När andra världskriget slutade fanns två europeiska ekonomiska segrare, Sverige och Schweiz, båda med intakta produktionsapparater. Av de två hade Sverige de bästa förutsättningar för fortsatt välmående med ett överflöd av naturresurser som skog, vattenkraft, riklig mineraltillgång och till detta väl tilltagen jordbruksareal, stora fiskevatten i insjöar, bräckt och salt vatten och en utbyggd sjöfart nationellt och internationellt. 55 år senare, vid sekelskiftet, är Schweiz det rikaste landet i Europa, medan Sverige gått kontinuerlig kräftgång och nu är bland de fattigaste länderna i Västeuropa. Schweizarna har förstått att ta till vara sina tillgångar, medan Sverige under hela efterkrigstiden utmärkts av tilltagande vanskötsel, oförnuft, bristande verklighetsanpassning och avsaknad av nationell solidaritet.

Den globala överbefolkningen, utfiskningen, skogsskövlingen, miljöförstöringen fördystrar framtidsutsikterna för alla länder. När det gäller Sverige är dock den oundvikliga fortsatta nedgången liksom kommande plågsamma konflikter till största delen självförvållad.

Sveriges statsminister må vara världsbäst på officiella manifestationer mot förintelsen, "Levande historia". När det gäller Sveriges egen bedrövliga historia under senare halvan av 1990-talet liksom högst förutsebar utveckling under det tidiga 2000-talet är Göran Persson tyst. Knäpptas. Det finns dock tillräcklig dokumentation i form av brottsstatistik, socialförsäkringsstatistik, ekonomiska rapporter, kommunala budgetprognoser m m för att ingen - politiker såväl som gräsrot - sanningsenligt skall kunna påstå sig ha saknat kunskap och förvarningar.