Ur FRI INFORMATION:

Som Fri Information upprepade gånger påpekat har svenska politiker i det längsta undvikit att ta ställning till det ytterst obehagliga faktum att första och andra generationens tonåriga invandrare rånar svenska ungdomar, understundom genom knivskärning.

Ingen motion under den allmänna motionstiden hösten 1999 handlade om ungdomsrånen. Sten Anderssons (m) interpellation i januari 1999 avvisades av justitieminister Freivalds med: "Brottsligheten är därmed inte huvudsakligen ett problem som har med ungdomar, och ännu mindre med invandrade ungdomar, att göra. Majoriteten av alla de vardagsbrott som drabbar den svenska befolkningen begås av äldre ständigt återfallande svenska brottslingar" (se vidare Fri Information nr 1, 1999). I Fri Information nr 6, 1999 återgavs en interpellation om ungdomsrån från december 1999 av centerpartisten Gunnel Wallin, som helt undvek att berätta att gärningsmännen så gott som alltid är invandrarynglingar och offren nästan uteslutande svenska ungdomar. Den 3 februari i år svarade justitieministern och erkände nu, till skillnad från i januari 1999, att ungdomsrånen är ett allvarligt samhällsproblem. Naturligtvis nämnde inte heller justitieministern att förövarna är invandrare:

"Inledningsvis vill jag konstatera att det råder delade meningar bland forskare om ungas brottslighet ökar. Men jag håller med Gunnel Wallin om att det är mycket oroande både att ungdomar utsätts för rån och att ungdomar begår rån. Vi är också överens om vikten av snabba åtgärder när ungdomar begår brott och om att detta är en viktig uppgift för rättsväsendet.

Reglerna om ungdomsmål ändrades 1995 för att åstadkomma en snabbare handläggning när personer under 18 år misstänks för brott. Det beslutades också att målen ska handläggas av personer med särskild lämplighet för uppgiften. Genom ändringar som trädde i kraft den 1 januari 1999 har påföljdssystemet för de unga lagöverträdarna förbättrats. Bl.a. har påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten stramats upp och blivit tydligare, och en ny frihetsberövande påföljd, sluten ungdomsvård, infördes.

Men jag vill vidga perspektivet och påstå att det bör vara en prioriterad uppgift för hela samhället att se till att våra barn och ungdomar inte blir utsatta för brott och inte heller lockas att begå brott. Insatser från familjen, skolan, övriga lokalsamhället och socialtjänsten är nog så viktiga liksom att ungdomar själva ges möjlighet till ett aktivt deltagande. De lokala brottsförebyggande råd eller motsvarande som nu växer fram runtom i landet är en bra samlingsplats för att samordna de åtgärder som kan vidtas i lokalsamhället. Detta arbete stöds, på regeringens uppdrag, aktivt av Brottsförebyggande rådet, BRÅ.

Jag kan försäkra Gunnel Wallin att ungdomsrån är något som redan uppmärksammats och som tas på stort allvar inom rättsväsendet. På flera nivåer pågår arbete för att på olika sätt minska antalet ungdomsrån och för att ge stöd till ungdomar som utsatts för brott. Jag tänker bara nämna några exempel.

Polismyndigheter på olika håll i landet har börjat utarbeta strategier för att bekämpa ungdomsrånen, genom t.ex. aktivt informationsutbyte och samordnade insatser. Man har också i flera fall lyckats utreda serier av rån mot ungdomar. En ökad polisövervakning bidrar till att flera brott kan klaras upp och har säkerligen också en förebyggande effekt när det väl står klart att risken att bli upptäckt är stor.

När det gäller stödet till brottsoffer och vittnen vill jag nämna att förslagen i Brottsofferutredningens betänkande för närvarande bereds inom Regeringskansliet. En proposition ska lämnas till riksdagen under året. Brottsofferutredningen har föreslagit att domstolarnas lokaler bör utformas så att vittnen och målsägande inte behöver konfronteras med den tilltalade, att det bör finnas personal som kan ge målsägande och vittnen ett bättre bemötande i domstolslokalerna samt att den ideellt anordnade vittnesstödsverksamheten uppmuntras på olika sätt. Självfallet vägs också barnperspektivet i barnkonventionens mening in i de förslag regeringen avser att lämna i den kommande propositionen.

Att personer som blivit utsatta för brott eller medverkar till att brott utreds och klaras upp inte ska behöva känna rädsla för repressalier eller hot från misstänkta är av största vikt i en rättsstat. Regeringen gav därför i november förra året Rikspolisstyrelsen i uppdrag att, i samverkan med flera andra myndigheter inom rättsväsendet, utarbeta ett förslag till ett nationellt handlingsprogram för skydd av vittnen, målsägande och andra bevispersoner. Syftet är att på bästa sätt samordna de insatser som behövs för att skydda brottsoffer och vittnen. I uppdraget ingår också att föreslå dels förbättringar av de metoder som nu används, dels nya metoder för att öka tryggheten för dessa personer. Uppdraget ska redovisas senast den 30 november i år.

Men det är också viktigt att unga får information om möjligheterna till stöd och skydd. Jag vet att polisen arbetar för att förbättra informationen till brottsoffer. Åtgärder inom andra områden spelar, som jag redan tidigare sagt, en mycket stor roll, och skolan kan vara en lämplig arena för att nå många ungdomar. Även sådant arbete pågår i landet för att ge ungdomar som utsatts för brott ett starkt stöd från klasskamrater och vuxna så att de anmäler brotten och klarar den påfrestning utredning och rättegång innebär.

Stockholms stödcentrum för unga brottsoffer, som drivs i samverkan mellan socialtjänsten och polismyndigheten, har också beviljats stöd ur Brottsofferfonden. Denna innovativa verksamhet ger inte bara stöd till unga offer som anmält brott utan driver också ett utåtriktat arbete och bygger nu upp ett nätverk av stödpersoner, som rekryteras från Stockholms universitets juristlinje.

Det är viktigt att vi skaffar oss mer kunskap som underlag för vidare överväganden av vilka ytterligare åtgärder som kan vara lämpliga att vidta. Vid BRÅ läggs för närvarande sista handen vid en rapport om ungdomsrån. I rapporten belyser BRÅ ungdomsrånens utveckling och omfattning, deras karaktär och kontext liksom rånarnas och de rånades bakgrund. Andra frågor som tas upp är orsaken till att många ungdomsrån inte anmäls och vilka skadeverkningar rånen medför.

Rättsväsendet har således redan uppmärksammat problemet att ungdomar rånas av andra ungdomar och vidtagit en rad åtgärder. Men självklart får vi inte slå oss till ro med detta. Jag kommer att noga följa rättsväsendets arbete med dessa frågor".

Inte mycket konkret, som synes.

Statistik

Som oftast när det gäller brottslighet är statistiken opålitlig och kan användas i skilda syften. Man måste t ex skilja mellan anmälda brott och uppklarade brott. De anmälda brotten understiger i antal de faktiska brotten, i vissa fall därför att brottsoffret inte tycker det lönar sig att anmäla - polisen gör ju inget i alla fall - i andra fall såsom vid ungdomsrånen att offret är så rädd för förövaren/förövarna att han inte vågar anmäla. Det anses allmänt att vid just ungdomsrån finns ett stort s k mörkertal beroende på rånoffrets rädsla. I några fall överstiger antalet anmälda brott de faktiska brotten, det gäller framför allt försäkringsbedrägerier med stulna bilar etc. De uppklarade brotten med känd gärningsman är vanligen oerhört mycket färre än de anmälda. När det gäller personrånen klaras endast 16-17 procent upp enligt Brottsförebyggande Rådet, BRÅ.

BRÅ:s statistik skiljer ut personrån från bank-, post- och butiksrån. Däremot ges ingen information om hur stor del av personrånen som är ungdomsrån och naturligtvis ingenting alls om förövarnas och brottsoffrens etniska härkomst. Enligt samstämmiga tidningsuppgiften begås dock personrånen till största delen av rånare 11-25 år. Brottsoffren är i motsvarande ålder. Oftast tycks det vara ett gäng rånare som ger sig på ett eller två rånoffer.

Enligt Stockholmspolisens uppgifter angående anmälda ungdomsrån (bl a citerade i TV-programmet Fittja Paradiso den 24 februari) är 95 procent av rånoffren svenskar 13-15 år. 80-90 procent av gärningsmännen är invandrarpojkar.

Enligt BRÅ:s hemsida på Internet anmäldes 1998 i hela landet 5 605 personrån varav i Stockholms län 2 451, Västra Götalands län 1 097 och Skåne län 1 004. Från kvartalsstatistiken för 1999 kan preliminärt utläsas att antalet personrån 1999 ökade i hela landet till 6 684, i Stockholms län till 3 133, i Västra Götalands län till 1 130 och i Skåne län till 1 161.

I landet som helhet anmäls enligt BRÅ 63 personrån per 100 000 invånare. Vanligast är brottet i Stockholms län med 138 anmälda personrån per 100 000 invånare. BRÅ redovisar på Internet länsvis och inte kommunvis, vilket ger missvisande relativa tal, eftersom länen - även storstadslänen - har varierande andel ren landsbygd. Att döma av tillgängliga tidningsuppgifter tycks de anmälda personrånen i Malmö kommun vara betydligt fler per 100 000 invånare än vad som gäller för Stockholm. Den sociala strukturen, bl a  antalet invandrare från länder utanför väst- och nordeuropa i respektive kommun, har också betydelse för antalet ungdomsrån. Så berättade t ex  tidningen Södermanlands Nyheter den 30 december 1999 att antalet anmälda personrån i Eskilstuna (invånarantal 88 000) ökade från 70 till 110 mellan 1998 och 1999. Samtidigt ökade antalet anmälda personrån i Nyköping (invånarantal 49 000) från blygsamma 13 till 15.

Politiskt ointresse

Å ena sidan kan det synas egendomligt att politikerna inte intresserat sig för ungdomsrånen, eftersom de är dubbelt så många som de s k rasistiska brotten (enligt SÄPO-statistiken anmäldes 1998 2 622 brott med främlingsfientligt eller rasistiskt inslag, varav 2 210 brott av majoritetsbefolkningen mot etniska, kulturella eller religiösa minoriteter. Flertalet av dessa brott var av relativt harmlöst slag såsom förolämpning, Sieg Heil-rop, nazirelaterade symboler o dyl). Å andra sidan är det lätt att förstå politikerna. Ungdomsrånen är de mest drastiska exemplen på att det senaste kvartsseklets invandringspolitik varit förödande för Sverige socialt, kulturellt, ekonomiskt, demokratiskt. Främst städernas centrala delar och många förorter är numera livsfarliga att vistas i stora delar av dygnet, framför allt för unga svenskar. De många ungdomsrånen visar med all önskvärd tydlighet att det trygga folkhemmet raserats till förmån för en mångetnisk slum. Även om förvisso en majoritet av invandrarna är skötsamma och även om de flesta invandrarföräldrar tar ansvar för sina barn, ökar antalet unga, kriminella invandrare med förskräckande hastighet. Den dag är inte långt borta då etniska gäng tagit total kontroll över svenska storstäder. Det kan och vill politikerna inte erkänna.

Dagens påföljder

För unga kriminella med ursprung i Mellanöstern, Afrika eller Sydamerika är den svenska kriminalvården ett skämt. Många av rånarna är yngre än 15 år och släpps i praktiken fria, även om det kallas överlämnas till socialtjänsten, som inte har råd eller ork att leta fram platser i familjehem eller liknande. För äldre tonåriga rånare är institutionsvård möjlig men utdöms rätt sällan p g a domstolarnas flathet, platsbrist och höga kostnader. I realiteten släpps de unga rånarna ut på gatan igen. Där fortsätter de sin lönande verksamhet tills de blivit tillräckligt gamla, grips för dråp eller dråpförsök och hamnar i fängelse. Fängelsestraffet innebär för flertalet kriminella invandrarungdomar skolning till en fortsatt kriminell karriär och hög status bland likasinnade.

Exempel på domar

Den 23 mars 1999 dömde Västerås Tingsrätt åtta tonåringar i mål nr B 1696-98. De åtta ingick i ett etniskt blandat gäng som under lång tid begått personrån, misshandel, butiksrån, bilstölder, andra stölder, narkotikabrott m m. Flertalet hade tidigare dömts till vård inom socialtjänsten för liknande brottslighet. I nu aktuell dom blev påföljden åter vård inom socialtjänsten med behandlingsplaner innebärande ett par samtal med socialarbetare och eventuellt besök på fängelse.Ett par dömdes till vård i familjehem varav en hos den s k Västkustfamiljen där rehabilitering består i dykutbildning, något som andra dykintresserade ungdomar betalar tusentals kr för.

Den 18 maj 1999 dömde Sollentuna Tingsrätt två 19-åringar och en 18-åring i mål nr B 684-99. En svensk och två turkiska medborgare. De ingick i ett större gäng som under lång tid rånat en mängd ungdomar i Sollentuna och Stockholm och på pendeltåget Stockholm-Sollentuna-Märsta, ibland under knivhot. En turk dömdes till ett års fängelse, de två andra gängmedlemmarna till sju respektive tre månaders vistelse på ungdomshem.

Den 4 januari 2000 dömde Stockholms Tingsrätt åtta ungdomar 15 - 19 år i mål B7295-99, flertalet svenska medborgare. Sex av dem har turkiska, två arabiska namn. De dömdes för att på en av tunnelbanans sydvästra grenar den 5 november 1999 ha genomfört fyra rån och ett rånförsök. Ingen av dem hade tidigare dömts för rån men enligt Svenska Dagbladet den 5 januari upphörde i och med gripandet av de åtta så gott som helt den tidigare så frekventa rånförekomsten på den aktuella tunnelbanelinjen. 19-åringen dömdes till 8 månaders fängelse, de övriga sju dömdes till sluten ungdomsvård 4 - 6 månader.

Massmediala reaktioner

Tidningarna och radio och på sista tiden även TV har inte kunnat undgå att rapportera om den på sista åren kraftiga ökningen av antalet personrån. I större analytiska inslag har man visserligen talat om att flertalet rånare är invandrarungdomar och flertalet offer svenskar. Rånarnas etniska ursprung har inte rapporterats. Vid referat av enskilda domar har vanligen inte ens antytts att rånarna skulle vara något annat än "vanliga" svenskar.

När ungdomsrånen diskuterats i media har som väntat en mängd urskuldande förklaringar levererats. Beteendet beror på utanförskap, segregation, fattigdom. I TV-programmet Fittja Paradiso antydde programledaren Janne Josefsson den 24 februari i år att intresset för ungdomsrån beror på att vi kan få utlopp för vår rasism. Hans standardfråga till föräldrar till rånoffer var: "Har du blivit invandrarfientlig efter det här?"

Quick Response, hemsida på Internet för Röda Korsets Ungdomsförbund, bekostad av Integrationsverket, behandlar ungdomsrånen genom att citera en mängd experter bland dem den kände kriminologen Jerzy Sarnecki. Samtliga citerade anser att tidningarna skriver för mycket om ungdomsrånen och därigenom gör dem mer attraktiva för ungdomar. Vidare borde journalisterna inte skriva att det är invandrargäng som begår brotten. Invandrarskapet är ointressant, det är sociala frågor som bör lyftas fram.

Intresset för brottsoffren

Som justitieministern framhöll i sitt svar har man börjat engagera sig i de unga brottsoffren. Det ena syftet är att få dem våga polisanmäla och vittna, det andra att förhindra dem från att bli invandrarfientliga. Jusektidningen nr 1, 2000 har intervjuat en stödperson från juridiska institutionen vid Stockholms Universitet. Han kommenterar sitt arbete med rånoffer: "Risken finns att offren blir rasister eller nazister, menar Henrik. Det är inte ovanligt att sådana tankar utvecklas hos dem som blivit rånade av invandrargäng. En av våra uppgifter är att få offren att inte känna aggression mot alla invandrare. Vi resonerar om saken, fast utan att ta på oss rollen som "Bror Duktig" och tala om för brottsoffren vad de ska tycka.

Han poängterar att många unga brottsoffer kommer från goda uppväxtmiljöer och sannolikt får framtida roller som till exempel advokater, företagsledare och journalister.
­ Vad får vi för samhälle om människor i dessa grupper hyser invandrarhat?"