Ur FRI INFORMATION:

Årets svenska melodifestival ­ med yxan i hand, försvarar svensken sitt land?

Den 10 mars avhölls årets svenska uttagning till finalen i den europeiska schlagerfestivalen i maj, en tillställning som blev särdeles livlig. Inte för själva musikens skull, utan för några textraders. Stroferna som upprörde känslorna hos den så kallade kultureliten tangerade det så avskydda ämnet nationalism, varje folks rätt till kulturell suveränitet och integritet. Roger Pontares vinnarbidrag "När vindarna viskar mitt namn" framfördes i full stridsmundering, dock inte direkt äktsvensk, snarare en blandning av diverse minoritetsgrupper. I kombination med en enligt svenska folket slagkraftig och medryckande melodi och textinnehåll som "ge mig kraft att försvara mitt land,jag ser yxan i krigarens hand" sopade Pontare rent med det övriga startfältet.

Orden i sig är nog inte det farliga. Skulle någon av de folkgrupper som Pontares utstyrsel anspelade på, en äkta indian, inuit, tibetan eller same uttala dem, så skulle de sannolikt vinna sympati. Med tanke på de uppenbara oförrätter som dessa utsatts för skulle det anses självklart att de har rätt både till territorium och försvar av detta.

På GPs kultursida den 12 mars, två dagar efter festivalen, finner man exempelvis följande försvar för tibetanernas rätt till land och kultur under rubriken "Tibetaner vill ta till våld": "[Dalai Lama] behöver allt stöd han kan få i kampen för mänskliga rättigheter i sitt hemland. Förhandlingarna med Kina om självständighet, alternativt autonomi, går mycket trögt och frustrationerna växer, inte minst bland yngre tibetaner." Skribenten Cecilia Nelson refererar till en artikel i tidskriften Tibet i vilken den traditionella ickevåldsideologin alltmer börjar ifrågasättas som ett medel mot den kinesiska regimens förtryck. Flera grupper har börjat sälla sig till en mer våldsbenägen ideologi, så även två av Dalai Lamas bröder. Särskilt markant är riktningen i storstäderna där kriminalitet och alkoholism växt till ett utbrett problem. (Som bekant har ju kriminalitet och drogproblem i svenska storstäder ökat lavinartat under senare år, bland annat till följd av en felaktig invandringspolitik.)

Hotfulla anses orden i Pontares text bli först när en etnisk svensk uttalar dem. Vilket kan tyckas besynnerligt med tanke på att man inte behöver resa längre än till våra nordiska grannar för att finna levande exempel på hur man för omkring femtiofem år sedan med vapen i hand försvarade respektive land, och hur nära det var att även Sverige skulle tvingats gripa till om inte yxan så i vart fall andra vapen. Inte skulle nazismen ha besegrats utan de allierades nationella frihetskänslor.

Inskränkt stockholmsjury

Roger Pontares segerbidrag dömdes redan på förhand ut av en äcklad men likaledes enad musikrecensentkår. Expressens Måns Ivarsson fördömde låten, och varnade samtidigt för att den kunde skrälla. En "mardröm" kunde besannas, skrev han, eftersom låten enligt honom anspelade på "unken vikingarock" (Expressen 11-12/3). Aftonbladets Per Bjurman ville inte vara sämre: "Den här gången gör han Nordman-färgad vikingarockRent löjeväckande, tycker jag. Men värst av allt är dock den nationalromantiska smörjan i texthäftet", skrev han på festivaldagen och gav Pontares låt betyget ett av fem möjliga.

Att Bjurman liksom "kultureliten" inte har kunskap om skillnaden mellan nazism, nationalromantik och demokrati vittnar professor Lars Lönnroth om. I sitt invigningstal av Nationalmuseums utställning i februari 1998, återgivet i Svenska Dagbladet (27/2 1998), sade han bl a: "... nationalromantik och nordisk sommar är trots allt inte detsamma som nationalsocialism. Kan man inte skilja det ena från det andra, kan man förmodligen inte heller skilja på vanligt folk och nynazister. Och då är det illa ställt både med demokratin och kulturförståelsen."

Per Bjurman slickar skorna på och högaktar Joakim Thåström, tidigare frontfigur i punkbandet Ebba Grön med texter som "Beväpna dig" (i kamp mot borgerligheten) och "Totalvägra" (ställ inte upp för ditt land) samt drogförhärligande alster. Ebba Gröns musik och Pontares alster uppvisar emellertid likheter rent musikaliskt, medan texterna synes vara milsvitt från varandra: Thåström ansåg (anser?) "väpnad kamp" vara berättigad mot borgerlighet och kungahus samtidigt som Pontare anser det vara rätt att med yxan i hand försvara sitt land. Bjurmans ställningstagande är därvid snarare ideologiskt motiverat, han skyr nationella känslor men tycks attraherad av tanken på att beväpnad krossa borgerliga värderingar.

Bjurman är hemmahörande i Stockholm, vilket enligt statsvetarprofessorn Sören Holmberg statistiskt sett utgör en akilleshäl, ty stockholmjuryn är i sammanhanget den som flest gånger misslyckats med att pricka in rätt låt som vinnare. Måhända har de en inskränkt attityd, tror sig vara förmer än övrigt folk, en översittarattityd helt enkelt. För någon särskild stockholmsgen finns väl ändå inte.

Den här gången blev nederlaget både för Bjurman, talrika musikrecensenter och stockholmsjuryn alltså särskilt graverande, såväl av övriga domare som av svenska folket valdes Pontares låt till den i särklass bästa, en förkrossande seger.

Motstridiga tolkningar

Strax efter segern gick Sverigedemokraterna ut på sin hemsida med en lyckönskan: "Vi gratulerar Roger Pontare till segern i melodifestivalen, med låten När vindarna viskar mitt namn, vilket även var en seger för världens nationalism och för alla som känner stolthet över sitt kulturarv. Tack Roger Pontare och svenska folk! Dessutom samlades 4,5 miljoner in till världens barn."

I Aftonbladet två dagar efter segern beklagade Pontare och tog avstånd från SDs gratulationer: "Min sång är menad att skänka styrka åt alla minoritetsgrupper i samhället. Den ska ge kraft åt de svaga och se till att de får mod att orka stå upp och tala för sin sak om att människor måste våga tro på sig själva och slåss för det som är rätt och riktigt här i livet."

Pontare menar alltså att låten skall skänka styrka åt förtryckta minoriteter. Historiskt sett har det emellertid inte alltid varit minoriteten som tyranniserats. I Sydafrika var det en minoritet som undertryckte den svarta majoriteten. I Sverige begår företrädesvis en invandrad minoritet allvarliga brott och kränkningar mot majoritetsbefolkningen i form av tusentals personrån, åtskilliga åldringsrån och flertalet gruppvåldtäkter. Samstämmiga opinionsmätningar visar att den inhemska befolkningen har körts över i den mest genomgripande frågan någonsin, varför det såväl subjektivt som objektivt är fullt begripligt att man kan känna igen sig i texten, av att vara hunsad och förtryckt, förnedrad och kränkt.

Som exempel kan nämnas det diskriminerande svenska rättsväsendet som utgår från att infödda svenskar, till skillnad från invandrare, inte kan utsättas för etniskt relaterad kränkning, vilket innebär att svenskarna inte skulle hysa känslor i samma utsträckning som andra folkgrupper, annars en universell tanke. Likaså anses inte svenskarna vara kapabla att förlora självkänslan i takt med att deras kultur och historia berövas dem, hånas och bespottas såsom görs t ex i utredningen Ds 1996:74, "Kunskap som kraft. Handlingsprogram för hur museerna med sitt arbete kan motverka främlingsfientlighet och rasism", där kulturministern talar om den svenska kulturella gemenskapen i termer av "omänskliga konstruktioner" som hon vill "atomisera" och "lösa upp". Detta trots att forskningen visat att omintetgörandet av människors förflutna är ett av de mest effektiva sätten att ta ifrån människor deras självkänsla.

En av textförfattarna till Pontares sång, Peter Dahl, säger sig ha fått idén till texten när han såg filmen om Geronimo, som handlar om indianhövdingens strävanatt skapa anständiga livsvillkor för sitt folk. Såväl riksdagspartierna som Sverigedemokraterna försöker nog förverkliga den idén. Skillnaden är att de sistnämnda inte vill göra detta på bekostnad av det egna landets kultur och förflutna, man inser behovet av en gemensam svensk kulturell referensram som alla kan sluta upp kring. Oavsett om man gillar eller ogillar Sverigedemokraternas politik så har partiet anammat Pontares uppmaning om att man "måste våga tro på sig själva och slåss för det som är riktigt här i livet". SD tillämpar emellertid det mest civiliserade sättet, att med ord och argument söka få till stånd en förändring medan meningsmotståndarna talrika gånger tillgripit våld och terror mot dem.

Behov av kollektiv och nationell identitet

Kanske var det bara det musikaliska, kanske var det främst texten, eller kombinationen av dem samt det originella scenframträdandet och dräkterna som bäddade för Pontares seger. Det kan endast en opinionsmätning svara på. Hur som helst placerade sig "När vindarna viskar mitt namn" på andra respektive tredje plats på singellistornas försäljningslista under veckorna 14 och 15, det vill säga efter att alla fått kännedom om textens innehåll. Det är möjligt att svenska folket via sina röster på Pontare och inköp av låten på något vis markerat att det nationella medvetandet lever. Detta antagande stämmer med flera opinionsmätningar som visat svenskarnas kritiska inställning till den förda invandringspolitiken samt med att regeringens föreslagna bojkott av Österrike, främst turistnäringen, på grund av Haiders ståndpunkt i invandringsfrågan, inte fått avsedd verkan - TV 4:s Kalla fakta meddelade den 2 april att den svenska turismen till Österrike ökat med drygt 40 procent jämfört med samma period förra året.

EU-byggen, individualiseringens, globaliseringens och mångkulturalismens lovsång till trots, känner de flesta människor ett behov av kollektiv tillhörighet. Nationen är inte bara en subjektiv realitet men även en objektiv sådan eftersom den ger goda förankringspunkter för identiteten och därmed utgör en källa till trygghet, något den ansedda engelske sociologiprofessorn och nationalismforskaren Anthony D Smith visat i boken Nations and Nationalism in a Global Era (1995). Det nationella är sålunda en identitetsfaktor att räkna med även fortsättningsvis ­ inte minst för att hålla ihop samhällen, att få människor att känna delaktighet, betala skatt och på andra sätt bidra till att upprätthålla en gemensam standard och välfärd.

I sak har "kultureliten" egentligen alltså samma ståndpunkt som Sverigedemokraterna, den anser självständighetssträvanden och kulturell integritet vara självklara rättigheter. För kultureliten gäller detta dock enbart för andra folk, tibetaner under kinesiskt styre såväl som majoriteten i Sydafrika. Så vad gnäller man för?

Augur Autopsi