Ur FRI INFORMATION:

Invandrartidningen Sesam samt utdrag från en kultursida - sedvanligt torftiga angrepp på det svenska samhället

Sesam heter en veckotidning som riktar sig till nyanlända invandrare från världens alla hörn. 10-mannaredaktionen består, med ett undantag, av svenskar eller nordbor, och tidningen sponsras med svenska skattemedel. En ordlista som för läsaren förklarar "svåra" svenska ord hör till tidningens förtjänster men är likväl ovidkommande i förhållande till själva artiklarna. Efter ett par timmars granskning av innehållet under en eftermiddag, är det svårt att inte bli trött på alla de pekorala formuleringar och torftiga s k analyser av det svenska samhället, och då i huvudsak den påstådda rasismen och diskrimineringen, som ger tidningen dess profil.

Uniformer och kompetensprov är diskriminering, anser DO

"Polisens krav på uniform kan vara diskriminering" lyder rubriken på en artikel om huvudbonader på arbetsplatser (nr 30/99). Av texten framgår att kvinnliga poliser i slöja och manliga i turban snart kan bli verklighet inom poliskåren. Man redovisar ett uttalande från Katri Linna, anställd hos DO, som "tycker att kravet på uniform är indirekt diskriminering".

Snarare är den uniforma likriktningen av väsentlig betydelse för att förebygga brott och åstadkomma lag och ordning på gator och torg. Den vanlige medborgaren kan känna trygghet och ligisten snäppar upp sig och avstår från brott vid åsynen av polisen. Att bära turban eller slöja som polis, och för den delen inom de flesta yrken, vore att undergräva det så viktiga neutrala förhållningssättet som i synnerhet myndighetspersoner måste personifiera. För en kvinna med muslimsk bakgrund som vill anamma svenska jämställdhetsvärderingar, men som misshandlats av sin make på grund av detta, skulle en slöja hos anländande polis med all säkerhet förstärka hennes skräck och förtvivlan. Slöjan är ju för henne symbol för det förtryck hon vill frigöra sig från. En turban skulle knappast lugna ner en uppspelt indier (Gandhianhängare) som fått hela sin familj utplånad av sikhiska terrorister. Religion har inget med offentlig yrkesutövning att göra.

I nämnda nummer av Sesam återfinns rubriken "Kompetensprov är diskriminerande för invandrare". Detta anser DO och går därmed emot ett förslag från regeringen om att invandrare bör utföra ett kompetensprov för att mäta deras kapacitet som arbetsgivarna skall kunna ta del av. Testet skulle syfta till att visa vad de kan i sitt yrke. DO invänder med att "Många svenska arbetsgivare förstår inte utländska betyg. Många invandrare har yrkeskunskaper, men de har inget papper på vad de kan."

Det skulle alltså vara diskriminerande att avkräva ett test. Vad DO i sin enkelspårighet här vägrar inse, är att testet de facto skulle kunna visa vad en invandrare egentligen kan, vilket skulle undanröja missförstånd och därmed (om testet ger ett bra utslag) underlätta inträdet på arbetsmarknaden.

DOs strävan att hitta förment diskriminerande företeelser i det svenska samhället synes, som i så många andra sammanhang, vara ett sätt att legitimera den egna verksamheten. Att försörja sig på att anklaga det svenska systemet för s k strukturell rasism är i sig inget svårt, enär nästintill samtliga politiker av rädsla för rasiststämpeln helt okritiskt sväljer DOs och andra "initierade" bedömares "analyser". Följden blir att nya vansinniga lagar stiftas. Den politiska korrektheten undergräver logik och rättskänsla.

Rasistiska svenska väktare

På ledarsidan i årets fjärde nummer publicerar Sesam ett upprop från ett 30-tal organisationer, företrädesvis afrikanska, vilka känner sig kollektivt kränkta för att några afrikaner genom årens lopp utsatts för våld av personal vid Stockholms tunnelbana. Man beskriver ett fall där tumult uppstod vid en biljettkontroll av en afrikan, Adonis, vilket slutade med att han hamnade på sjukhus med allvarliga skador samt anmäldes för våldsamt motstånd. Händelsen anses vara prov på rasism: "Vi anser att det våld som Adonis utsattes för har rasistiska grunder." Förvisso finns belägg för att olika sorters väktarpersonal betett sig illa. Men det gäller även mot etniska svenskar. Ett särdeles osmakligt och oetiskt exempel visades nyligen i ett samhällsgranskande program, där väktare smygfilmades medan de plockade avsomnade svenska alkoholister på pengar.

Mot bakgrund av att fallet med afrikanen gällde en enkel biljettkontroll är det svårt att tro att väktarna medvetet skulle misshandla någon på grund av dennes etniska härkomst, särskilt i tider som dessa då hets mot folkgrupp ligger nära till hands för minsta förseelse där invandrare kan vara inblandad. Stundom behöver invandrare inte ens vara närvarande, det räcker med att någon - svensk, vit - i stridens hetta råkat säga något som kan uppfattas vara rasistiskt, och det är ju, som bekant, en hel del. (Den 7 juni upplyste media om att en utvidgning av begreppet hets mot folkgrupp är på gång. Inte bara homosexuella som inte alls är en folkgrupp - vilket reser den intrikata frågan hur rättsväsendet skall tampas med rappande svarta artister som uttrycker agg mot homosexuella i sina texter ­ men även uttalanden inom hemmets väggar, i den privata sfären, skall klassificeras som "grovt förargelseväckande beteende". Allt för att komma åt samt kontrollera åsikter.)

Undertecknarna skriver att "vi känner oss inte trygga i tunnelbanan längre", och kräver att "samtliga vaktbolag anställer fler personer med blandad bakgrund". Vidare: "Se till att väktarna lär sig vad ordet medmänsklighet betyder i praktisk handlingDet får inte vara så att bara blonda unga män med tveksamma åsikter om hudfärg och människovärde patrullerar tunnelbanan."

Påståendet att särskilt blonda unga män skulle vara utrustade med tveksamma åsikter om hudfärg och människovärde är fördomsfullt och säger en hel del om det subjektiva tänkande som präglar undertecknarna av uppropet. Att tro sig lösa "problemet" med att anställa andra folkgrupper är förenklat. En biljettkontroll med en serbisk kontrollant och Kosovoalbansk passagerare skulle i teorin kunna sluta hur som helst. De båda grupperna har efter kriget i forna Jugoslavien förmodligen mer agg med sig i bakfickan än vad en svensk väktare någonsin skulle ha.

Visst är det bra med granskning av oegentligheter på olika plan. Det beskrivna väktarfallet baserar sig emellertid på subjektiva bedömningar medan en oberoende bedömning krävs för att klarlägga det objektiva sakförhållandet.

Frågespalten uppmanar till lagbrott?

Likt många andra tidningar är Sesam försedd med en "läsarnas frågespalt". Ett vanligt tema är hur man på ett optimalt sätt skaffar sig och bibehåller uppehållstillstånd i Sverige. Inte sällan är uppsåtet brottsligt eller har som bakgrund att vilseleda svenska asylmyndigheter. I ett nummer (49-50/99) handlade samtliga frågor om falska namn och identiteter. Sesam konstaterar: "Det har kommit många frågor till Sesam som handlar om lögner. Man har givit fel namn, fel identitet eller fel ålder. Breven berättar om rädslan för vad som kan hända, när sanningen kommer fram."

En kurd från Irak som erhållit PUT skriver att han ljugit om sina "barns" identitet, vilka i själva verket var hans brors barn. Han beskriver förfarandet: "En arbetskamrat sa att han tagit hit sina bröders barn och sagt att de var hans barn. När barnen hade fått PUT, kunde föräldrarna komma hit. Han sa åt mig att göra samma sak." Av brevet framkommer att kurden ljugit också om "barnens" ålder. De var mellan 20 och 27 år, men för myndigheterna uppgavs åldern 18 år. Senare kom hans bröder och resten av familjen hit. Vidare: "För en tid sedan ville min fru skilja sig 'på papperet', så att hon kunde ta hit sin bror på samma sätt, men jag ville inte." Det hela slutade ett stort bråk, där kvinnan uppsökte kvinnojouren. Nu hotar hon med att avslöja bluffen kring asylärendet. Brevskrivaren frågar sig om han skall vända sig till SIV och tala om sanningen, och om han och de övriga kan förlora sina PUT. Det framkommer också att förfarandet inte är helt ovanligt, då han avslutar med frågan: "Kan SIV tvinga mig att avslöja mina arbetskamrater?"

Sesams svar: "Vi tror inte att ni behöver vara oroliga för era uppehållstillstånd. Men familjen mår inte bra av alla lögnerDu behöver i alla fall inte oroa dig för något straff. Du behöver inte heller avslöja din arbetskamrat." Om Sesams svar verkligen harmoniserar med vad asylmyndigheten anser är det inte konstigt att allmänhetens tilltro till asylprocessen avtagit kraftigt under senare år. Konsekvensen av ekonomiska migranters och andra lycksökares lögner, bedrägerier och felaktiga uppgifter är att verkliga flyktingar, de med genuina skyddsbehov, har fått betala priset. Framstegen inom genforskningen där DNA-tester kan avslöja om asylsökande verkligen är släkt med varandra kommer att eliminera bluffmakare och öka rättssäkerheten.

I ett svar till en familj som för fyra år sedan sökte asyl under falskt namn och uppgav fel land skriver Sesam: "Om ni har starka skäl att få asyl, så har det ingen betydelse att ni sökte under täcknamn. Er ansökan gäller också med de riktiga namnen. Om ni inte har asylskäl, kommer ni troligen ändå att få stanna. Era barn går i skola och invandrarverket ska tänka på barnens bästa." Varför söka under "täcknamn" om man verkligen har asylskäl? vilket skulle innebära att ärendet klarades av snabbare. Som synes anses fyra år enligt Sesam vara skäl för att man skaffat "giltig" anknytning.

I ett annat ärende förtäljer en man att han sökt och fått asyl under falskt namn. Efter diverse turer fram och tillbaka till sitt ursprungsland meddelade svenska ambassaden att han fått uppehållstillstånd, vilket tycktes förvåna skribenten: "En dag ringde svenska ambassaden till mig och gav mig uppehållstillstånd och arbetstillstånd."

I ett senare nummer (6/00) återkommer ämnet. "Kan man bli medborgare under ett falskt namn?" undrar en skribent: "Jag har en kompis som sökte asyl i Sverige 1990. Han hade då blivit utvisad från ett annat nordiskt land. Han sa inte sitt rätta personnummer när han kom till Sverige, men alla andra uppgifter var riktiga. Han har haft PUT i tio år." Den berörde vill nu söka svenskt medborgarskap men myndigheterna har krävt att han måste hämta papper från sitt hemland. Skribenten frågar sig vad han skall göra. Sesam: "Din vän borde inte bli utvisad, när han berättar sin rätta identitet. Det beror på att han haft PUT i Sverige mer än fyra år."

Exemplen visar att asylmissbruk förekommer på hög nivå. Att det drabbar människor med verkliga skyddsbehov bekommer inte den moralistiska eliten.

Häxtro jämställs med det kristna dopet

När en afrikansk familj i Skogås under förra julhelgen med magi, sång och våld sökte driva ut påstådda onda andar ur sina barn, en dotter och en son, slutade det med att flickan avled. Nyligen dömdes föräldrarna till långvariga fängelsestraff. Sesam (nr 14/00) uppmärksammar det hela under rubriken "Häxtro inget afrikanskt". I stället försöker man vända på steken och hävda att kristna i Europa också tror på onda andar och utför liknande handlingar. "Dopet kan ses som en sorts exorcism. Den som döps befrias från det onda, säger religionspsykologen Björn Wiedel." Det känns nästan överflödigt, men är tydligen behövligt, att för en forskare påtala skillnaden mellan det harmlösa kristna dopet och att med våld söka driva andar ur ett barn. Ett löjets skimmer faller över jämförelsen.

Domarna i Skogåsmålet ville höra en expert på afrikansk kultur. Professorn i socialantropologi, Kaisa Ekholm Friedman, som skrivit en bok om folktro i Kongo, ombads att uttala sig. "Men hon är mer känd för sina främlingsfientliga uttalanden", hävdar Sesam och får medhåll av kulturgeogragfen Irene Molina: "Det är en stor skandal! Hur kan domstolen i ett sådant här fall lita på en person som har rasistiska åsikter?Hon kan inte bidra med något annat, än att bekräfta fördomarna mot afrikaner."

För den utomstående läsaren vidareutvecklar Sesam inte varför kränkande epitet används i beskrivningarna av Kaisa Ekholm Friedman, utan det tycks både för Sesam och Irene Molina vara en vedertagen uppfattning. En trolig förklaring till "brottet" ligger i hennes åsikter i invandringsfrågan baserad på egen och andras forskning, vilket hon bl a redovisade vid ett möte arrangerat av organisationen Folkviljan och massinvandringen våren 1997. Kaisa Ekholm Friedman tilläts inte yttra sig i Sesam, som därmed på en och samma gång påtog sig rollen som polis, åklagare och domare.

Bortförklaringar på Expressens kultursida

Sesams rapportering av Skogåsärendet upprepas på Expressens kultursida den 9 juni då frilansjournalisten Katarina Bjärvall "angriper fördomsfulla orsaksförklaringar i massmedierna". Hon citerar ett TT-utlåtande som gör gällande att motivbilden i Skogås enligt åklagaren skulle höra hemma i den magiska föreställningsvärld som finns i Kongo. Bjärvall medger förvisso att många afrikaner tror på onda andar, men att det i Skogåsfallet vore mer relevant att fokusera på de "enorma sociala och personliga problem" som familjen hade, än på magiska föreställningar från Afrika. Vidare: "Många infödda svenskar ­ infödingar ­ tror på Gud. Det lär ha hänt att även infödingar har dödat barn under rituella former. Tolkas det då som uttryck för kristen tro eller som ett anfall av religiös dårskap?"

Visst har det hänt att "infödingar", som Bjärvall betecknar svenskarna, tagit livet av barn (och vuxna) under rituella former med hänvisning till Gud, exempelvis under 1600-talet då häxor brändes på bål. I modern tid har veterligen inga fall noterats, även om exorcism - utan våldinslag ­ ännu förekommer. Bjärvall bortser från att upplysningen nått längre i Sverige och västvärlden än i flertalet afrikanska länder. Exempelvis rapporterade ett av de ledande nyhetsprogrammen härförleden om att i vissa delar av Sydafrika, där aidsspridningen antagit närmast epidemiska former, tror sig folk kunna bli av med smittan genom att våldta en frisk osmittad flicka. Uppfattningen är väl utbredd. Förmodligen skulle det kunna hända att en "inföding", under täckmantel av religion även i dag skulle kunna begå en liknade illgärning som den i Skogås. Det är likväl en väsentlig skillnad mellan en etablerad föreställning bland en ansenlig mängd av en folkgrupp och att någon enstaka individ skulle begå ett illdåd. Det senare fallet kan man inte hänföra till religion enär den inte är fast förankrad hos gemene man, i synnerhet inte i det sekulariserade Sverige, utan det handlar om individuella störningar.

Skillnad på gruppvåldtäkter med etniska och icke-etniska förtecken

Bjärvall stapplar sedan vidare mot att söka bortförklara den kulturella eller snarare etniska aspekten som fanns inbakad vid gruppvåldtäkten i Rissne. Hon citerar Dagens Nyheter som den 11 februari intervjuat en invandraryngling från mellanöstern apropå dennes syn på våldtäkten: "Det är inte lika fel att våldta en svensk tjej som att våldta en arabisk tjej. Den svenska tjejen får ju massor av hjälp efteråt och hon har nog redan knullat. Men arabtjejen får problem med sin familj." Bjärvall kontrar med att kvinnor i mellanöstern förvisso har en svagare ställning än i Sverige. "Men inget tyder på att våldtäkter skulle var vanligare i mellanöstern än här." Häremot kan anföras, att någon tillgänglig statistik ej finns att tillgå, särskilt inte från de muslimska länder som valt att isolera sig från omvärlden. TV-programmet Dokument utifrån har emellertid belyst kvinnors situation i det muslimska Pakistan, där kvinnan för minsta påstådda förseelse som anses kunna kränka mannens s k heder, utan rättegång, kan dömas till döden genom stening. Ett särdeles motbjudande exempel på kvinnoförtryck i princip sanktionerat av den pakistanska regeringen. I muslimska länder är straffet för våldtäkt dock mycket strängt, men man lägger en enorm bevisbörda på kvinnans för att styrka brottet. Och när det förhåller sig så, är det inte osannolikt att kvinnor i regioner med muslimskt styre hellre avstår från att anmäla våldtäkter och andra typer av kvinnoförnedring.

Bjärvall fortsätter med att exemplifiera hur en somalisk flicka kring mitten av 1990-talet utsattes för ett grovt sexuellt övergrepp i Västmanland. Tre svenska ungdomar misstänktes för detta, men utredningen lades ner i brist på bevis. I dag är polisen, enligt Bjärvall, övertygad om att de är skyldiga. Hon hänvisar också till ett mer uppmärksammat fall från sommaren 1999, då några svenska och norska ungdomar förgrep sig på en svensk flicka på Cypern. "Inte heller det tolkades som ett uttryck för nordisk kultur."

Här beaktar Bjärvall inte att i förstnämnda fall, om det nu var svenska ynglingar som förgrep sig på flickan, så skedde det inom det geografiska område som "förövarna" växt upp och fostrats i. De har inte migrerat, och har inte heller några traumatiska upplevelser från krig etc att hänvisa till (vilket stundom sägs förklarar vissa invandrarungdomars abnorma beteende). Nordisk eller svensk kultur, inriktad på jämställdhet mellan könen, kan därför inte förklara det eventuella brottet. I nidingsdådet från Cypern saknas den kulturella och etniska dimensionen då såväl förövare som offer hade samma etniska och kulturella bakgrund.

Rissnefallets etniska dimension baserar sig på de inblandade ungdomarnas inställning till svenska flickor, horor, vilka det inte är lika fel att våldta som en arabisk tjej. I DN den 18 februari, uttalar sig Leila från Iran, Nancy med syrianskt påbrå, samt svenskorna Malin och Jessica. Alla fyra märker i sin vardag rasismen som utmärker vissa invandrare, den som innebär att vissa invandrare klassar svenskar som mindervärdiga varelser. "Jävla svenne, så säger de, berättar Jessica. Det motsvarar väl blatte ungefär. Och det är de svenska tjejerna som drabbas hårdast. För de är ju dessutom horor. Svennehoror." De berättar att det i invandrarförorter "finns många killgäng som verkligen föraktar svenska tjejer" De tycker ändå att det är fel att stämpla alla killar från mellanöstern eftersom de känner många som är rekorderliga. (Antagandet måste betraktas som riktigt, den absoluta majoriteten från mellanöstern begår inte våldtäkter av något slag). Bjärvall har med all säkerhet läst även dessa flickors utsagor i DN, eftersom de var uppföljare till den DN-artikel som hon citerade i referatet ovan. Detta till trots negligerar hon att invandrarungdomarna med all sannolikhet inte hade begått våldtäkten i Rissne, om den utsatta varit en landsmaninna.

Kulturer i sig dödar inte

Bjärvall har naturligtvis rätt i att kulturer i sig inte våldtar, förnedrar och t o m dödar, men att helt bortse från kulturella och etniska aspekter är klandervärt. Efter de så kallade hedersmorden vintern 1996/97, där män med muslimsk anknytning i flera fall hänvisade till sin kultur och deras släktingar visade sympati med gärningsmännen vid de efterföljande rättegångarna, sade etnologen Gunnar Alsmark i tidskriften Invandrare och minoriteter (nr 1/97) följande: "Mitt budskap som kulturforskare är att vi måste våga analysera även obehagliga, oönskade handlingar i termer av kultur."

Augur Autopsi