Ur FRI INFORMATION:

Justitieminister Laila Freiwalds plötsliga avgång ur regeringen meförde att Ulrica Messing befordrades från integrationsminister till statsråd ansvarigt för regionalpolitiken. I stället degraderades Mona Sahlin från småföre- tagarminister till statsråd för integration, mångfald, storstadspolitik och diskriminering.

I praktiken är det förstås högst osannolikt att personbytet kommer att resultera i någon skillnad. Integrationspolitiken är i sig själv en omöjlighet, och båda statsråden är lika goda pladdermostrar.

Ulrica Messing kommer att bli ihågkommen för sina under-ifrånperspektiv och för att ha motiverat införandet av dubbla medborgarskap med att kan man älska två barn lika mycket, kan man naturligtvis vara lika lojal mot två länder.

Mona Sahlin har i sammanhanget mest hörts om krograsismen som hon lyfte fram under sin tid som ordförande i Europaåret mot rasism. Att döma av Sahlins inlägg i den allmänna debatten är nekat kroginsläpp bland de svåraste brott någon kan drabbas av.

Ulrica Messing avslutade sin bana som integrationsminister med följande tänkvärda inlägg i riksdagens interpellationsdebatt den 12 oktober:

"Herr talman! Vilken chans! Vilken fråga! Vilka möjligheter vi skulle kunna ha att debattera och diskutera integrationspolitiken om vi gjorde det i vid mening, så som Ana Maria Narti nu ställde frågan till mig.
Den största skillnaden efter de år som vi har gått från att debattera och arbeta med invandrarpolitik till att arbeta med integrationspolitik är enligt min bestämda uppfattning att alltfler inser att integrationsfrågor är frågor som berör oss alla. Det är en fråga om hur vi ska förhålla oss till varandra och till det faktum att det i vårt land bor 150 olika nationaliteter i dag, och om hur vi ska dela på makt och inflytande, vilka kompetenser vi ska värdera och om vi ska se språk som en merit eller som ett hinder när vi pratar om barnen i skolan och när vi pratar om konkurrensen på arbetsmarknaden. Alltfler är aktiva i den debatten. Det är den största skillnaden. Den är viktig, därför att det är en av våra stora framtidsfrågor att kunna enas, samsas och utvecklas i vårt gemensamma samhälle och påverka ett Sverige som är nytt och modernt och i tiden.

För att minska segregationen behövs det naturligtvis pengar. Vi ser också att människor med invandrarbakgrund är i majoritet i de segregerade områdena. Det stämmer inte överens med vad som gäller för befolkningen i övrigt.

Det behövs pengar. Det behövs fortsatta starka lagar mot diskriminering, och det behövs en politisk vilja att använda den högkonjunktur vi nu har till att fördela välståndet och öka rättvisan. Det är också viktigtHerr talman! Jag vill inte alls att vi ska driva en politik där vi tar hand om varandra. Det är få människor i vårt land som behöver tas om hand. Däremot behöver människor möjligheter att ta de möjligheter, rättigheter och skyldigheter som vi alla har på allvar. Vi behöver inte driva en integrationspolitik som tycker synd om människor med olika etiska bakgrunder. Vi ska driva en integrationspolitik som tycker om människor utifrån den etnicitet, den religion och den kultur de har med sig.
Jag tycker, förutom att debatten har blivit annorlunda, att det har hänt något. Alltfler är engagerade och intresserade, och det har också gjorts mycket konkret. Senast presenterade vi i budgeten ytterligare pengar till Diskrimineringsombudsmannen, ytterligare pengar till storstadssatsningen, där vi arbetar mot segregationen, och ytterligare pengar till arbetslösheten ­ till de människor som är välutbildade, flerspråkiga och som har en invandrarbakgrund och som ändå inte får ett jobb i högkonjunkturens Sverige. Det är konkret."

Man får väl förutsätta att det är protokollföraren och inte statsrådet Messing själv som tror att det handlar om etisk i stället för etnisk bakgrund.

Inte märktes det någon större skillnad när Sahlin gjorde sin debut i en annan interpellationsdebatt den 19 oktober:

"Fru talman! Jag instämmer i den beskrivning som Johan Pehrson ger, därför att det vi kallar för integration måste innehålla både demokrati och mänsklig värdighet från början. Det är en så viktig fråga, inte bara för de människor som berörs utan för hur hela Sverige som nation ska kunna hantera detta i framtiden.

Jag har redan påbörjat samtal med dem som har ansvaret för flyktinghandläggningen, för jag delar bedömningen att ju fortare man kan lära sig språk, komma in i samhället och ha möjlighet att söka arbete, desto lätta-re blir det att bli en medborgare som har en ordentlig plats i vårt land.

Jag delar alltså bedömningen. Den här frågan är viktig. Jag hoppas att jag och Maj-Inger Klingvall ska kunna jobba gemensamt med att skynda på den här processen"

Tveksamt och tvivelaktigt stöd

Statsminister Persson har som bekant ovanan att ofta ta avstånd från sina mi-nistrars uttalanden. Så även denna gång. Visserligen hade Sahlin, enligt Persson, presenterat ett intressant förslag, å andra sidan skulle införandet av positiv särbehandling på etnisk grund säkert förstärka motsättningarna mellan invandrare och svenskar. Så sant.

Sahlin får väl trösta sig med det stöd hon får från förre partimedlemmen Juan Fonseca och från Luciano Astudillo, ordförande i socialdemokraternas inte-grationspolitiska arbetsgrupp. Enligt Aftonbladet det 3 november vill Astudillo och hans grupp att polis och rättsväsende än mer skall prioritera kampen mot diskriminering d v s krograsism och liknande. Prioriteringen måste rimligen ske på annan brottsbekämpnings bekostnad. Ännu färre rån och stölder kommer rimligen att klaras upp. Det anses värre att nekas inträde på en krog än att bli misshandlad, hotad och bestulen. Dessutom vill Astudillo att omvänd bevisbörda införs i alla diskrimineringsfall, d v s det åligger den anmälde att bevisa sin oskuld. Fritt fram för falska angivelser, följaktligen. Ännu en spik i rättsstatens kista.

Men kanske Sahlin inte vill skylta just nu med stödet från Astudillo. Denne andragenerations chilenare väckte visst uppseende vid en demonstration i Malmö nyligen. Astudillo som ledde demonstrationen säger sig inte ha observerat att deltagare i tåget brände en docka iförd Davidsstjärna och vanda-liserade en judisk butik (Svenska Dagbladet den 18 oktober). Händelsen skildrades i allmänhet i blygsamt format i massmedia. Tänk tanken att det i stället varit ett nynazistiskt tåg!

Trött på Sahlin

I en mängd radio- och TV-inslag efter intervjun i Göteborgs-Posten den 22 oktober om Mohammed först fick Sahlin utveckla sin syn på integration och diskriminering. Hon hade funnit ett slagkraftigt argument: "Jag är så trött på att åka taxi med läkare". Med detta ville hon säga att invandrade läkare inte får arbete i det yrke de utbildats för utan tvingas försörja sig som taxichaufförer. Som vanligt när det gäller Mona Sahlin finns anledning att analysera hennes påståenden. Hur trovärdig hon än låter, brukar det finnas uppenbara skevheter i vad hon säger.

Hur ofta åker Mona Sahlin taxi? I avslöjandena kring hennes kontokortsaffärer för några år sedan framkom att hon föredrog hyrbil, när hon inte hade tillgång till regeringsfordon. Är det verkligen sannolikt att hon vid sina taxifärder så ofta hittar utländska läkare som chaufförer?
Socialstyrelsen reagerade i våras mot alla skriverier om arbetslösa invandrade läkare och undersökte hur det förhåller sig i verkligheten. Resultatet publicerades den 7 juli i år: "Antalet arbetssökande utländska läkare var då 281. Socialstyrelsens studie syftade till att klarlägga i vilken situation dessa läkare befann sig. Om man bortser från de 27 utländska läkare som redan erhållit legitimation och således uppfyllt kompletteringskraven var mindre än 10% (25 läkare) anställningsbara som läkare. Det stora flertalet hade inte genomgått godkänt språkprov och visat erforderlig medicinsk kompetens och var därför inte behöriga att utöva läkaryrket. För ungefär hälften återstod godkänt språkprov trots att de i många fall erhållit Socialstyrelsens kompletteringsbesked för åtskilliga år sedan".

Erfarenheterna tycks vara liknande på annat håll. Enligt tidskriften Dagens Medicin nr 42, 2000 underkänns i Finland 70 procent av de läkare som utbildats utanför Norden och EU.

Mindre än 10 procent av de påstått arbetslösa invandrade läkarna hade följaktligen förutsättningar för att kunna arbeta som läkare i Sverige. Hur många av dessa 25 läkare försörjer sig som taxichaufförer? Är det sannolikt att Mona Sahlin åker med dem så ofta att hon hinner bli trött på dem? Ännu en gång tycks Sahlins förkärlek för fyndiga formuleringar ha avlägsnat henne från den faktiska verkligheten.

Mona-meny