Ur FRI INFORMATION:

Helt väntat har massmedia med få undantag föraktfullt tigit om Ian Wachtmeisters senaste bok, Grodorna (Sellin & Partner Bok och Idé AB, 2000). Reaktionen är visserligen begriplig, ändå är det synd att inte fler uppmärksammas på Grodorna. Wacht-meister är rolig, välformulerad, dräpande i karakteristiken av sina fiender. På elegant och lättläst prosa ger han en initierad skildring av den stora oredans tid, då den borgerliga fyrpartiregeringen styrde Sverige. Grodorna är förtjänstfullt illustrerad av Margareta Bergner Samuelsson.

Gott om fiender

Fiender har Ian Wachtmeister gott om. Mest citerade i Grodorna är som väntat "den politiske terroristen", förre folkpartileda-ren Bengt Westerberg, och "dåvarande chefredaktören, numera biskopen, förlåt landshövdingen i Västerås, Mats Svegfors". Dagens Industris kolumnist Anders Isaksson och förre redaktören för Moderna Tider, Göran Rosenberg, tillhör "gänget av färskliberaler med mångårig fostran hos bokstavsväns-tern". Deras nuvarande roll: "fossiler från bokstavsvänstern applåderar sig själva på Timbros morgonmöten och på DN:s debattsida". Om vår nuvarande statsminister skriver Wachtmeister "brännmärkare som Göran Persson trivs som en padda i en ankdamm".

Ian Wachtmeister framför viss uppskattning av förre talmannen Thage G. Peterson, som han dock utnämner till "vår sista enmansprocession". För svenska kyrkans präster hyser han däremot föga sympati "det var tappert av påven att till sist ta emot vår orakade ärkebiskop". Inte heller gillar han kvotering och jämställdhetspolitik, "hur länge ska det dröja innan vi får höra att Jesus var en tjej som lustigt nog såg ut lite grann som Gudrun Schyman". Han varnar för "Stalins döttrar", d v s Schyman och Lindahl, men beundrar tydligen "den farliga fru Ahlenius".

Bildt abdikerade som regeringschef

Bakom den glättiga ytan, vid sidan om de "populistiska" fraserna som "Makt är till för att missbrukas, vad ska man annars med makt till?" finns hos Wachtmeister en förmåga att enkelt och lättfattligt redogöra för det senaste decenniets svenska politiska historia. Uppenbart hyser han viss sympati för Carl Bildt men kan ändå - till skillnad från etablerade statsvetare - träffsäkert analysera Bildts svagheter som politiker: "Bildt var statsminister, men var han regeringschef? Om ni frågar mig så var han inte regeringschef. Han gjorde ett misstag som företagsledare är noga med att undvika, nämligen att helt abdikera från sin makt inom vissa områden. Carl Bildt hade god personlig kontroll över utrikespolitik, Europapolitik, säkerhetspolitik, försvarspolitik, det vill säga över det som alltid intresserat honom. I de mycket viktiga frågor som hanterades av folkpartiet, främst finansen och allt som berörde Socialdepartementet, gav han bort makten till Bengt Westerberg".

Vidare "Som jag ser det är en regeringschef chef för regeringen, det vill säga hela regeringen. Det var inte Bildt, och Bengt Westerberg levde inte upp till det förtroende som Bildt gav honom. I stället missbrukade han sin makt och agerade så småningom som en sorts terrorist i Bildts regering. Han ställde villkor och hotade i förtäckta ordalag att spräcka regeringen. Vi har alla hört att det är fel att ge efter för terrorister. Men Bildt gav efter".

Ian Wachtmeister häcklar sina motståndare...

Österrikepolitiken

Kapitlet Österrike - usch så otäckt! inleds med de tänkvärda meningarna "Politiker talar utan att tänka. Folk tänker utan att tala. Ty de vet att de annars kommer de att uttrycka icke korrekta tankar". Wachtmeister raljerar över EU-sanktionerna mot Österrike och jämför dem med vår uttalade underdånighet mot först Nazityskland och sedan Sovjetunionen. Samtidigt ger han en träffsäker skildring av Göran Persson och dennes regering och tidigare socialdemokratiska regeringar. "Helt i stil med årtionden av socialdemokratisk svensk utrikespolitik fortsätter vi att käfta upp oss mot våra vänner och förolämpa dem i förvissningen att de är just våra vänner".

Pöbelväldet

Viktigast i Grodorna är kapitlet Jesuiterna vann valet 1998. Wacht-meister redogör för de pöbelupplopp organiserade av Syndikalistisk Ungdom, Ung Vänster och andra sekter av avgrundsvänstern som förföljde honom under Det Nya Partiets valturné 1998, hur massmedia konsekvent vägrade skriva om dessa uppenbara brott mot grundlagen och demokratin och hur polis och åklagare vägrade ingripa. Ingen av dessa uppgifter är nya för Fri Informations läsare utan återfanns i nr 3, 4 och 5, 1998. Uppenbart tacksam är Wachtmeister däremot mot Dagens Nyheters tidigare chefredaktör Hans Bergström som ett halvår efter valet, den 15 mars 1999, publicerade en kritisk granskning av medias - inklusive den egna tidningens - tystnad om förföljelserna av Wachtmeister. Fri Information skrev om Bergströms avbön i nr 2, 1999 och var väl inte fullt så imponerad av denna mycket sena avbön, framför allt då Bergström redan meddelat sin avgång från chefredaktörskapet.
...bland dem förre chefredaktören Mats Svegfors

Ännu mer senfärdig var Göran Albinsson Bruhner, kolumnist på Svenska Dagbladet. Först den 8 september i år vågade han ta Wachtmeisters parti gentemot massmediernas svek. Möjligen berodde Albinsson Bruhners senkomna mod på att Mats Svegfors våren 2000 tillträtt som landshövding i Västmanland. Under Svegfors tid som chefredaktör för SvD var nämligen redaktionen förbjuden att skriva om Wachtmeister och Det Nya Partiet.
Wachtmeisters konstaterar bittert: "Under tiden mellan slutet av juni och valet den 20 september skrev de större tidningarna nästan inget om dessa upplopp och ingen, säger ingen, tog avstånd ifrån dem, vare sig våra ack så moralistiska redaktörer av modellen Svegfors och Leijonhufvud på Svenska Dagbladet eller de ledande politiker som själva under ordnade former kunde sprida sitt budskap över landet. Min vän, pastor Alf, sade inte ett ord. Jag undrar vad Jesus hade sagt om det". Det skulle emellertid vara lättare att fullt ut sympatisera med Wachtmeister om han en enda gång nämnt att även Sverigedemokraternas torgmöten utsattes för samma slag av störningar, dock oftast ännu mer vålds-inriktade.

Tillgång som författare men katastrof som politiker

Som politiker var Wachtmeister en katastrof. Förmodligen har han huvudansvaret för att Sverige ännu inte har ett etablerat, nationellt inriktat parti i riksdagen som norska Fremskrittspartiet och Dansk Folkeparti. Han motsvarade inte det förtroende väljarna gav Ny Demokrati som han lät brytas sönder i personstrider. Det är ofattbart att Wachtmeister trodde att väljarna skulle ha svalt sin besvikelse redan 1998. Det Nya Partiet hade aldrig haft en chans ens med normal massmedial uppmärksamhet. Däremot förlorade sannolikt Sverigedemokraterna på Wachtmeisters inhopp, när invandringsmotståndet splittrades på två partier.

Som skribent är Wachtmeister emellertid en tillgång. Förhoppningsvis kommer han även i framtiden att förse oss med bitska skrifter om politikernas tillkortakommande. Till dess, unna Er nöjet att läsa Grodorna, som borde vara en bra julklapp till den som önskar en stunds förströelse och samtidigt vill få en annorlunda infallsvinkel på det svenska samhället och dess ledare.