Ur FRI INFORMATION:

Salim Barakat vistas i Sverige sedan drygt ett år, inbjuden av Svenska Penklubben som s k fristadsförfattare. Barakat är kurd, uppvuxen i Syrien, numera som statslös bosatt på Cypern sedan många år. Som författare skriver Barakat på arabiska och inte på kurdiska.

Som förväntat sökte Barakat asyl i Sverige efter fristadsårets utgång. Det är onekligen komplicerat att bevilja asyl till en person bosatt på Cypern. Förhållandena mellan grekcyprioter och turkcyprioter må fortfarande vara spända. Ändå har åtskilliga svenskar valt Cypern för permanent bosättning, för att inte tala om de tiotusental som väljer Cypern som mål för den årliga semesterresan. Följaktligen är det lite svårt att hävda att cypriotiska myndigheter ägnar sig åt politisk förföljelse av den grad som är asylgrundande enligt Genèvekonventionerna. Det är således varken förvånande eller klandervärt att migrationsverket vägrade Barakat asyl. Beslutet är givetvis överklagat. Självklart kommer Barakat att vinna. Han kommer att få permanent uppehållstillstånd, om inte annat åtminstone av humanitära skäl. Det skulle väcka uppseende, om Sverige nekade en internationellt erkänd författare uppehållstillstånd. Självklart kommer alla upprop för Barakats sak från politiker från alla de etablerade partierna och från de s k intellektuella att leda till det begärda uppehållstillståndet. Ingen behöver förklara vilken slags förföljelse cypriotiska myndigheter ägnar sig åt och varför.

Under Barakats väntan på uppehållstillstånd har bokförlaget Tranan publicerat hans barndomsskildring från den syriska staden Qamishli under titeln Järngräshoppan, översatt från arabiska till svenska av Tetz Rooke.

En stor författare

Litterärt sett är Järngräshoppan en fantastisk läsupplevelse. I flödande, närmast överflödande ordsvall målar Barakat sin hembygd så att man inte bara ser det torra, ofruktbara landskapet, buskvegetationen och den förorenade floden. Man hör larmet från de trånga gatorna, de skrikande barnhoparna, de skramlande kärrorna och de grälande stadsborna. Man känner vinterns iskalla vindar och stanken från sopor och exkrementer.
Barakats måleriska prosa, hans förmåga att balansera mellan det storslagna och det svulstiga, att fängsla i stället för att bli enbart patetisk, har få motsvarigheter i den svenska litteraturen. Närmast tänker man väl på Selma Lagerlöf.

För en icke arabisktalande är det naturligtvis omöjligt att avgöra om det är enbart Barakats förtjänst, eller vilket är troligare, att översättaren har en stor del av förtjänsten. I vilket fall är det närmast en absurd upplevelse att plötsligt under läsningen av en arabisk bok inse vilket vackert och rikt språk svenskan ändå är.

En ytterst motbjudande bok

Sett till innehållet är Järngräshoppan sannolikt en av de mest motbjudande böcker som getts ut i Sverige. Det är en skildring av nöjet och njutningen i att plåga människor och främst djur. De kurdiska barnen roar sig med att flå igelkottar, dränka mullvadar, sätta eld på katter, krossa hundar, rycka fjädrar av fåglar för att sedan begrava dem levande - helst sädesärlor. Ingenstans förekommer begrepp som skuldkänslor eller dåligt samvete. Att plåga och att döda är självklara tidsfördriv för kurdiska barn, om man skall tro Salim Barakat, t ex "Men då hittade vi på nya sätt att ge utlopp för våra behov och vår förstörelselusta. För att lätta våra plågor krossade vi vad som fanns kvar av vår barndom och de vuxnas illusioner om den. Sålunda dränkte vi in en katt i bensin och satte eld på svansen. Katten for i luften. Lågorna spred sig från svansen till resten av kroppen, men katten fortsatte springa och vi följde efter. Den hade hunnit till halmstackarna mellan husen när kraniet sprack med en smäll. Oj, vad lätt halmen tog fyr! Stack efter stack fattade eld och lågorna växte meterhöga". Bokens vuxna ägnar sig dessutom åt att lemlästa varandra och skända kvinnor. Kvinnor tycks i den här miljön ses enbart som pigor och kön.

Lysande recensioner med ursäkter

Salim Barakats självbiografiska skildring från barndomsstaden fick lysande recensioner i svenska tidningar. Några recensenter varnade dock läsarna för inslagen av djurplågeri, t ex i Aftonbladen den 14 juni: "Pojkarna drivs av ett rastlöst verksamhetsbehov och en tveklös grymhet mot alla levande varelser, som kommer i deras väg, och som de kan rå på. Deras sadism är plågsamt klart och nyktert skildrad, och läsare som brukar reagera starkt på djurplågeri bör nog undvika den här romanen. Hjärtlösheten är satt i system inte bara i det här pojkgänget utan av nästan alla i de kretsar av samhället pojkarna kommer i kontakt med".

De svenska recensenterna är angelägna att förklara romanens outhärdliga våldsskildringar med det svåra förtrycket av kurderna. "Men våldet - som ursprungligen kommer från regeringen, lärarna (regeringens förlängda arm), polisen och till sist från auktoriteter över huvud taget - måste ta sig någon form av uttryck. Att de hånar, misshandlar, trakasserar djur och människor tycks vara en ren över-levnadsstrategi Men våldet för våldets egen skull - även om grunden till detta är begriplig - kan vi nog aldrig riktigt sätta oss in i. Det handlar inte om att för nyfikenhetens skull rycka vingarna av en fluga för att se hur den beter sig. I "Järngräshoppan" handlar det om att avreagera ett namnlöst ursinne som kan sticka världen i brand" (Svenska Dagbladet 00-06-11). Denna förklaring är dock inte den enda. Enligt en intervju med Salim Barakat införd i Svenska Dagbladet den 17 juni, tycks djurplågeriet vara kulturbetingat: "Plågade barn som hämnas på djur är knappast något okänt litterärt motiv, Salim Barakat tror ändå att man i länder som Sverige och England kan bli extra upprörd över beskrivna grymheter mot djur. - Där jag växte upp var katter varelser som stal maten, avskydda som ormar och kackerlackor. Här är det helt annat, ni har ju särskilda sjukhus för djur, snart kommer ni att öppna skolor för era hundar och katter, säger han och skrattar".

Det råder ingen motsättning mellan att erkänna Salim Barakat som en stor författare och en genial språkbehandlare och att anse den kultur och de människor han skildrar vedervärdiga. Den syn på människor och djur som Järngräshoppan förmedlar har intet positivt att tillföra det svenska samhället och den svenska kulturen.

Svenska erfarenheter

Sverige har under de senaste två decennierna tagit emot tiotusentals kurder från Irak, Turkiet, Iran och Syrien, asylsökande och anhöriginvandrare. Flertalet av de asylsökande har smugg-lats in i Sverige med falska eller inga identitets- och resedokument. Ett icke obetydligt antal kurder med svenskt uppehållstillstånd har försörjt sig som människosmugglare. Andra har - efter det att de fått uppehållstillstånd och i vissa fall sjukpension här - deltagit i de inbördeskrigsliknande striderna i den kurdiska enklav FN efter gulfkriget upprättat i norra Irak (se Fri Information nr 3, 1995 om "De svenska mördarna"). Turkiska kurder har understundom avvisats eller utvisats, t ex familjen Sincari. Irakiska kurder får undantagslöst behålla sina svenska uppehållstillstånd även i fall av grov narkotika- och våldsbrottslighet. PKK-upploppen i Stockholm vintern 1999 resulterade i minimala straff, trots gisslantagande och ockupation.

Förhoppningsvis finns bland de många kurderna i Sverige många välanpassade och idogt arbetande. Man förvånar sig över att dessa aldrig visar tacksamhet mot det land som gett dem en fristad genom att offentligt ta avstånd från sina kriminellt belastade och våldsbenägna landsmän. Att gaphalsen och yrkeskverulanten Kurdo Baksi uteslutande gnäller över verkliga och inbillade oförrätter begångna av svenskar mot invandrare och aldrig någonsin kritiserar kriminella kurder i Sverige, vet vi sedan många år. Den samlade erfarenheten måste därför bli att den kurdiska invandringen till Sverige inte varit odelat positiv för svenskarna, det svenska samhället och den svenska kulturen.